Part 10

Så falla pukorna in. Ett tungt rassel och dån höres närma sig bakom scenen. En vagn, skimrande af guld och glittrande stenar, inskjutes af en skara slafvar, hvilka hållas fångna med rosenkedjor af sköna cupidoner. Ofvanpå vagnen hvilar en underbart skön kvinna. Det är Venus, som håller den stridslystne Mars bunden i sina rosenkedjor. Där hon far fram, väcker ett blomsterregn till lif, alla de »tillåtna lustbarheter», som den fredssälle kung Fredriks lyckliga regering för med sig.

En allmän hänryckning griper åskådarne. Ett så storartadt och på samma gång djuptänkt skådespel har icke varit gifvet sedan Stanislaus Leczinsky, under de sista krigsåren, gästade hufvudstaden. Man kan icke nog prisa anordningarnas skönhet.

Men klingande fanfarer påkalla på nytt uppmärksamheten. Vid tonerna af en munter kontradans inträda Atlas, Europa, Asia, Afrika och Amerika och omgifva gudinnans vagn. I fonden höjer sig på en molnsky det svenska riksvapnet, uppburet af tvänne lejon, af hvilka det ena, såsom den tidens krönikeskrifvare berätta, »kastade oräkneliga nådeblickar öfver land och vatten medan det andra ljungade med sina kringstrålande ögon mot fienden».

Nu höll musiken upp och Venus deklamerar:

”Hwad Carol war i strid, kung Fredrik är i friden, Hwad Fredrik är i frid, kung Carol war i striden En maklös konung Carl i själfwa fejden war I frid kung Fredrik dock sin like icke har. Kung Carl den tolfte war i alla krig den störste Hwad är då uti frid kung Frederik den förste? Hans ålder, wishet och hans dygd samt hjältemod De wittna att han ock ej rörs af sämre blod – Blott konung Carols namn kund’ fägnad med sig föra, Kung fredrik äfwenwäl det samma mäktar göra.

– – – – – – – – – – – – – –

Ho undrar då om wi all rädsla från oß slå När wi deß födslofest med wördnad skåda få All ungdomsblygsel will från wåra hjärtan swinna Så stor är glädjen wår, när wi den nåden winna Att se den sälla dag, wår konungs födslostund En fägnad, som rätt far från hjärtats inre grund Gud tänkte ock på dig! och uppå huldarika! Han glömme icke oß att wi med er tillika Må äga Himlafrid och således få därnäst, Hwad som för er och oß kan wara allra bäst! Gud skydde Riksens Råd och alla Swea Ständer Gud sägne ock enhwar i alla Rikets länder! Gud hjälpe oß i krig! Gud hägne oß i frid Och skänke oß med dig en högst behaglig tid.”

Femtio morianer, efterträdda af Bacchus med ett rikt följe af bacchanter och satyrer, kringbjödo nu förfriskningar, bestående af likörer och andra kostbara drycker, under det att de senare afsjöngo glada dryckesvisor.

Första delen af festen var slut och gästerna drogo sig till de inre rummen, medan salen ställdes i ordning för dansen.

Alla uttömde sig i loford öfver mäster Langlois’ skicklighet, som framtrollat så många vackra saker. Konungen hade återvunnit en del af sitt goda humör, och drottningen visade sig synnerligen nådig mot den lycklige poeten för de drag af gudfruktighet, som han så väl förstått att lägga in i sina snillrika vers; »hvarigenom han gjort sig förtjänt af», sade hon »att i framtiden vara ihågkommen, då något pastorat blefve ledigt».

»Hvilken förtjusande peruk Pomona hade!» sade fröken Liewen, i det hon tog friherrinnan Buddenbrock under armen och förde henne till ett litet kabinett vid sidan af festsalen.

»Ja, den var i sanning makalös – och så väl och naturligt hennes ansiktsfärg sedan var anlagd – Entre nous! Hon måste bestämdt känna till den nya oljemasken, som Laforme beskref för oss i går afton att damerna i Paris lägga på ansiktet om kvällen, för att få karminen att falla bättre ut.»

»Ah! – superbt! – men se där vår farlige Argus!» utropade fröken Liewen afbrytande, i det hon kokett vinkade med solfjädern åt en kavaljer att taga plats bredvid dem vid ett af spelborden.

Det var en medelålders man med egendomliga, fast tilltalande anletsdrag: en ovanligt hög, bakåtlutande panna, en hög, krokig näsa och stora, utstående ögon. Hans lutande gång och tafatta bugning påminde icke om den artige »hofbussen», men den öfverlägsna minen tydde icke dess mindre på den erfarne världsmannen.

»Verserna voro ju förtjusande, min bäste hofsekreterare», sade friherrinnan, i det hon artigt vände sig mot honom.

Hofsekreteraren svarade endast med en ny sirlig bugning.

»Hvilken blygsamhet! – men ni är så bortskämd af smicker och courtoisie, att ni ej förstår mitt uppriktiga beröm.»

»Tro icke att det är därför att vi ängslas för någon ny Argus» inföll fröken Liewen skrattande, »som vi anhålla att få beundra Er, monsieur Dalin.»

»Mina damer anse sig således hafva skäl för sitt beröm?» svarade den tilltalade i lågmäld ton. »Alla äro nu för tiden icke lika lyckliga. – Tyvärr var det icke jag, namnsdagspoeten», fortsatte han, i det han satte sig vid bordet och bläddrade i en kortlek, »som nu borde komma i åtanke utan en långt värdigare Apollobroder.»

»Alltid lika anspråkslös, men säg mig då, en confiance, hvarför tillhör vår store poet alltid minoriteten?»

»Ack, min nådiga fröken, det är ju en riktig samvetsfråga för Argus – men hvad skall man väl göra, då majoriteten endast gör sottiser?»

»Artigt sagdt mot oss, damer af partiet, af vår artigaste hofman; – men à propos majoriteten, hör man något nytt om kriget?»

»En naiv fråga till en poet», svarade Dalin skrattande, i det han ledsagade sitt skratt med en häftig rörelse på skuldrorna, »vi som endast tänka på sång och kärlek. – Sådana förtjusande små hattar, som sitta instuckna under den lilla bröstrosetten – under själfva hjärtat! Man kunde ju vara färdig att ändra hela sitt politiska program för lyckan att få vidröra en dylik talisman.»

»Tyst Ni, herr Näsvis!» sade friherrinnan, i det hon slog åt honom med solfjädern. »Men där kommer ju vår charmante general Stenflycht; han skall tala om det som Ni icke vill säga oss. – Icke sant, herr general», fortfor hon, vänd till den inträdande, en gammal krigare med stel hållning och kärfva anletsdrag, »vi skola ju snart drifva ryssen från Östersjön?»

»Vill blott Gud vara neutral, skall det vara en bagatell», svarade generalen, i det han vred upp sina knäfvelbårar och tog på sig en bister uppsyn. – »Men man talar och skrifver nu för tiden om så mycket som aldrig blir af ...»

»Mig synes», invände Dalin med sin egendomliga, lågmälda röst, »som borde vår svenska Simsons väl mycket afrakade hår ännu en tid få växa till, innan man förde ut honom i vapenskramlet.»

»Tunnor attan, hvarför så?» svarade generalen med hetta. »Är då icke hvar och en af oss lika god som tio ryssar?»

»Om våra bröder och män icke vilja tåga ut», inföll fröken Liewen med ett förtrytsamt ögonkast på Dalin, »för att hämnas den olycklige Malcolm Sinclairs blod och fånga dessa afskyvärda ryssar, skola vi kvinnor göra det.»

»Stolta ord, men värdiga en svensk dam», svarade Dalin bugande. »Det är väl kännedomen om dessa tänkesätt bland det sköna könet, som gör de flesta desertörerna bland oss.»

»Ja, för tunnor attan, mina nådiga damer», inföll generalen med ett belåtet grin – »få ryssarne att desertera, ha, ha, ha ... för böfveln i våld en god idé – bättre än vår illustre generals, som han förtrodde konungen.»

»Le brave de la faction? ... vår charmante landtmarskalk? ...»

»Ja, för tusan, han och ingen annan. Hans Maj:t frågade honom nyss, hvar han hade sin plan för den tillämnade campagnen. – ’Här, svarade han», och gjorde en åtbörd mot hufvudet. »_Här!_ – för tunnor attan, som det någonsin skulle funnits något _där_.»

»Ja, hvem skulle väl kunnat tro något sådant!» sade Dalin med ett sarkastiskt leende, som narrade hela sällskapet i högljudt skratt. Generalen, som missförstod orsaken till deras munterhet och trodde den låg i hans berättarkonst, började att berätta historien på nytt, då en ung kavaljer inträdde i rummet med baron Meijersdorff under armen.

»Är kriget redan förklaradt, efter så mycken munterhet råder» frågade han friherrinnan.

»Nej! tyvärr», svarade denna som icke tagit del i munterheten. »Allvarliga tankar trifvas icke med tomt ordprål – men må Gud förlåta mig», fortfor hon lidelsefullt, »skulle jag icke i tio år vilja utstå alla afgrundens kval, om vi blott kunde få krig mot dessa ryssar och tillfälle att hämnas på detta föraktliga folk.»

»Ack, min friherrinna», skyndade sig baron Meijersdorff att infalla, »jag för min del skulle gärna för samma ändamål underkasta mig samma kval i hela tjugu år.»

»Men, mitt herrskap», invände Dalin med låtsadt allvar, »om vi nu förklara krig mot Ryssland och blifva slagna och i grund förstörda, hvilket angenämt passetemps under de där tio eller tjugu åren!»

»Ah, min herre», afbröt friherrinnan honom med värdighet. – »Man skulle dock i sådant fall hafva visat hela världen vårt mod ... vi skulle hafva befriat oss från den nesa, med hvilken vi hittills krupit för det sämsta af alla folk. – Ni, min baron», tillade hon, då Meijersdorff vördnadsfullt böjde sig ner och kysste hennes hand, »Ni är en sann, en verklig ädling ...»

En rörelse bland den samling kavaljerer, som stängde dörren till festsalen, åtföljd af hviskningen, att konungen var i antågande, tystade orden, som friherrinnan hade på tungan, och kom baronen att resa sig upp.

»Jag ville sätta upp alla våra ordenshemligheter[7] mot en lumpen niodalerssedel», sade Dalin till sin granne medan de, bugande för konungen, drogo sig in i festsalen, där dansen nu tog sin början, »att den skräflaren Meijersdorff aldrig varit närmare en lycklig bête. – Gumman kan emellertid säga som salig Fontenelle, då en ung flicka kysste hans sekelgamla hand: ’ack, sade han, om jag varit tjugu år yngre!’»

Kungen hade ändtligen återfått sitt goda lynne. Utan att fästa sin uppmärksamhet vid någon viss person, räckte hans välvilliga leende till för alla. Han var synbarligen stadd på en af sina sedvanliga ronder, för att, som han sade, se efter om något vackert villebråd råkat i drefvet. Och det var därför som han med en viss orolig nyfikenhet kastade sina blickar öfver de bugande grupperna, för att se efter om icke bakom de främre leden dolde sig någon blyg, ungdomlig skönhet, eller kvardröjde orörligt på samma ställe, för att kunna uppfatta de bugandes anletsdrag, då de reste sig upp. Följde man hans matta, glåmiga ögon, såg man huru de glänste till af förtjusning, då de förstulet smögo sig ned till den välformade fotvristen, som den sköna ägarinnan så behagfullt förstod att blotta utanför den broderade styfkjortelskanten, under det att hon gjorde sin mest ärbara nigning för majestätet.

I ett sådant ögonblick af belåtenhet och njutning var det som han händelsevis kom att titta åt sidan och upptäckte friherrinnan Buddenbrock, för hvilken baronen som bäst gjorde sin hyllning. Ingenderas åsyn kunde vara angenäm. Den ena af dem var mor och en envis och oböjlig mor till den unga dam, för hvilken han på sista tiden fått ett så pressant tycke, och den andre sades vara hennes gynnade friare.

I och för sig betydde väl detta ej så mycket, men därtill kom att friherrinnan djupt förolämpat honom i ett samtal rörande detta ämne. Och om han än var otillgänglig för alla varaktigare intryck, kunde likväl minnet af dylika små misshälligheter länge gro inom honom.

En molnsky lade sig också genast öfver hans anletsdrag. Han fattade hofmarskalken Düben häftigt i armen och sade sakta, men dock tillräckligt tydligt för att kunna fattas af de kringstående:

»Sannerligen tror jag inte att vår stolta, vår nådiga friherrinna öfvar sig som fédrottning till vår nästa assemblé.»

»Snarare då som Valkyrian eller vilda skogskungens maka, som såg sin gamle älskare vid ljussken och fann honom på nytt vara en yngling», svarade Düben i samma ton. –

Svaret, som hänsyftade på en nyligen timad kärlekshistoria, roade kungen synbart, och han gaf också sitt nöje luft i ett högljudt skratt. Ledd som det tycktes af en hastig ingifvelse vände han sig om och gick rakt på föremålet för deras samtal. Stelt och högdraget, med minen af en drottning, gjorde friherrinnan, omgifven af sina beundrare, sin undersåtliga reverens.

»Det gläder mig att se er redan återställd efter den lilla förkylningen på Carlberg», började kungen i det han med ett vänligt småleende besvarade hennes hälsning. – »Af ert utseende kan man förstå att det gamla ordstäfvet är sannt, som säger att lidandet föryngrar understundom. Ni har, beim Gott, embellerat; man föryngras när man lider!»

Ett nästan omärkligt drag af ironi smög sig öfver friherrinnans anlete, i det hon svarade:

»Ers Majestäts höga välbehag är liksom en lifgifvande källa, vid hvars blotta åsyn en trogen undersåte känner sig som ung på nytt.»

»Mein lieber Gott! jag en källa?»

Kungen skrattade så att han blef alldeles röd i ansigtet.

»Men apropos! Har Ni säker vakt kring djurgården så att inte villebrådet skjutes bort af krypskyttar?»

»Ers Majestät talar i gåtor» – sade friherrinnan med en viss skärpa i rösten, »och täcktes icke onådigt upptaga om jag icke fattar dess helt säkert djupa mening.»

»Beim Gott! Den som ursäktar sig han anklagar sig ... men, potz Donner, jag lofvar er tystlåtenhet. Ni skall få höra att jag vet allt!»

»Det har gladt oss», fortsatte han vänd till baron Meijersdorff, »att se oss omgifna af god och vacker adel, som inbördes ingå allianser. Ert val, Meijersdorff, kan därför icke annat än vinna vårt välbehag. – Men Potz Donner hade vi inte trott att det var för vår sköna guddotter, lilla fröken Ulrika, som man lade sina nät, men Meijersdorff har fått en ful vana på senare tiden, han siktar på ett och skjuter på ett annat ... Vi vilja emellertid förlåta för denna gång och uppdrar nu åt er vår sekreta beskickning till general Buddenbrock i Helsingfors. – Ni, min friherrinna,» tillade han i allvarlig ton »bör ej glömma, att om än Fredrik söker vinna den sköna dotterns kärlek, vördar han, konungen, likväl icke mindre barnets oskuld.» –

»Hvarje tvifvel härutinnan skulle vara en förolämpning mot hela mitt kön», svarade friherrinnan, ur stånd att längre råda öfver sina känslor.

»Potz Donner, min fru» utbrast kungen, som just hade vändt sig om för att gå, »denken Sie dann nach med hvem Ni talar?»

»Må det aldrig kunna sägas», svarade friherrinnan lugnare, i det hon fäste en stolt blick på honom, »att en von Hagedorn glömt hvem som sitter på våra stora kungars tron.»

»Jag finner att man icke häller är rädd för krig inom landet», svarade kungen »men vi skola minnas det vid fredsslutet.»

Med dessa ord fattade han Düben under armen och aflägsnade sig hastigt, utan att bevärdiga hvarken friherrinnan eller de andra damerna med sin vanliga hälsning.

Den förstnämnda kastade en stolt, nästan föraktfull blick efter honom. Därefter vände hon sig till baronen och sade på franska, i det hon mottog hans arm: »Förhänget är fallet, låtom oss skynda till menuetten!»

I den stora festsalen hade dansen länge sedan tagit sin början. Det var ett skimrande ljushaf, fullt med glittrande förrädiska skär i form af strålande skönheter. Den ena lysande toiletten öfverglänste den andra i dyrbarhet och prakt. Framför allt var det den långa roben, som vid denna tid utgjorde måttstocken på ägarinnans smak och konstsinne. Nedhängande i fylliga veck öfver den vida styfkjorteln, smög sig det tunna, skiftande tyget i den samma förföriskt upp kring den hvalfiskspända korsetten, för att slutligen fångas midt för hjärtat i en bukett af konstgjorda blommor.

Nu börjar den andra turen i anglaisen. Sprittande af lif och glädje följa de klara flöjttonerna hvarandra i ständigt staccato, förstärkta i omkvädet af en kraftig treklang från valthornen. Damer och kavaljerer ordna sig på hvardera långsidan af salen. Så falla äfven pukorna in. Med högburet hufvud och värdig hållning samt med handen hvilande på värjfästet närmar sig kavaljeren med trippande steg sin dam. Hans diamantprydda skospännen glittra, då han gör sina konstfulla pas på det bonade golfvet. Nu vänder damen sitt vackra hufvud, öfversålladt med juveler och spetsar, mot honom. Hvita, välformade armar med fint formade handlofvar sticka fram ur de med kostbara spetsuppslag och broderier kantade ärmarna, då hon med behagfullt koketteri fattar roben, för att höja den tillräckligt mycket för att få tillfälle att visa styfkjortelns vackra kantbroderi och de små rödklackade skorna.

Hon fattar kavaljerens hand. Ett småleende sväfvar på hennes läppar, då de byta plats i chaînet. De nätta marongerna, hvilka likt en krans af kulörta lockar nedhänga från hennes pudrade hår, följa, skiftande i alla regnbågens färger, hufvudets rörelser.

Men det är icke så mycket det enskilda paret, som frambringar den storartade anblicken. De skiftande brokadtygen, den glänsande silkesväfven med dess bruna och röda färgskiftningar bryta sig på ett så underligt sätt mot de hvita hufvudena och de glittrande juvelerna bilda en så vacker färglek, att man tycker sig liksom se ett helt tidehvarf på en gång passera nöjets tempel.

Denna förtjusande tafla af artig belefvenhet, af glädje och ungdomsfriskhet aflockade till och med den kritiske Dalin ett utrop af beundran.

»En charmant anglaise», sade han till sin vän Carl Bonde, som stod bredvid honom i fönstersmygen. »En havannapris vore dock som manna i öknen i detta dammoln.»

»En ringa önskan», svarade denne, i det han upptog sin briljanterade snusdosa. – »Men nys nu ej för högt – vår vackra granne kunde tro att kanonerna redan hördes från S:t Petersburg. Men se, där kommer fröken Liewen från de inre rummen – gif akt på med hvilken förtjusande doux-sourir hon vänder sig mot den danske ambassadören. – Och en sådan coiffure!»

»Allas vår Laforme passar icke på sin hönsomelette – men den är nog redan något vidbränd ...

Nej, där är han ju! Så viktig han ser ut – helt visst någon ny möss-intrig.»

»Hvem är vår vackra frökens celadon i dag?» återtog Bonde efter en stund, då Ulrika, förd af Svenske, passerade dem förbi. »Se med hvilken viktig min Laforme närmar sig dem. Men, mon Dieu, den andre slår icke Chamade vid första anfallet. – Ah, min junker, vore det någon annan än vår godmodige vän, hade ni säkert att vänta er ett godt värjstyng innan morgonen.»

»Det synes vara en allvarligare courtoisie i fråga. – Mannen är en djärf best, som vågar att rusa mellan vargen och fåret.»

»En haltande liknelse – Meijersdorff varg, eh bien! – men flickan ett får? – Se med hvilken grace hon för sitt vackra hufvud. – Men à propos vargar, tror mon ami att vår store politiker där borta skall äga mod att genomdrifva kriget?»

»Kanslipresidenten?»

»Ja visst.»

»Gyllenborg går aldrig öfver Rubicon i någon fråga – men låtom oss lämna plats för de unga tu och i stället utforska hvad kanslipresidenten kan hafva att säga Lagercrantz. Det vore, ma foi, intressant att veta, hur fåfängan och ärelystnaden bära sig åt när de hämta stöd af hänsynslösheten och ränksmideriet.»

På sista tiden hade lyckans gudinna visat Svenske i rikt mått sin gunst. I duellen med Meijersdorff hade han sålunda endast fått sin arm helt lindrigt sårad. Efter några få dagars förlopp var såret alldeles läkt, tack vare den salva som Lars tillredt af venetiansk tereak, torr bockblod, svafvel, stötta kräftsjärtar och svintänder, en salva som för öfrigt, enligt Lars’ bestämda försäkran, var af den egendomliga art, att den ägde förmåga att ersätta blodets kraft i människokroppen.

Genom sitt oförskräckta uppförande under duellen hade Svenske vunnit ett visst anseende bland de unge adelsmännen. Och då han, tack vare biskopens kloka åtgärder, fått lyfta sitt lilla arf, nödgades han ej längre helt och hållet undvika deras nöjen. Han hade till och med hos mäster Langlois inhämtat de oundgängligaste maneren för en man af värld.

Att denne hufvudstadens förnämste smakdomare icke fåfängt förspillt sin möda, såg man tydligt redan denna afton. Till och med fröken Liewen lät sig föras af den finske ynglingen i kontradansen, hvarunder hon sagt honom i förtroende att hon beundrade hans vackra, artiga åtbörder och väl afmätta steg. Hon hade visserligen sett något hemlighetsfull ut, då han, djärf af hennes förtroende, berättat för henne, huru han, utan att ana det minsta, plötsligt fått den länge efterlängtade fänriksfullmakten och på samma gång befallts till den kungliga assembléen. Och han hade icke begripit det allra minsta, då hon förklarat att hon »nästan var på väg att dö af skratt», då han uttalat sin förmodan att det icke gärna kunde vara någon annan än kungen som sändt honom den.

Men hvad betydde väl, hade han tänkt, alla de sottiser som han helt säkert gjort sig skyldig till – och en sådan måste denna gissning hafva varit – då han fick föra Ulrika i anglaisen och sedan ostörd samtala med henne där borta i fönstersmygen. Och lyckan tycktes vara ömsesidig, att döma af den unga damens kärleksfulla blickar.

»Kusin tycker således», sade Ulrika, i det hon lät sina ögon kokett halka öfver solfjäderskanten, »att edra landtliga fester i Åbo voro angenäma.»

»Ja, på sätt och vis, kusin.»

»Då damerna fingo sitta hela kvällen och suga på sötmjölksost och hallonsylt, om de icke ville springa enkleken. I sanning det roligaste tycke, jag någonsin hört», tillade hon med ett hjärtligt skratt.

»Kusin måste finna ett särdeles nöje i att skämta öfver våra gammalmodiga vanor i Finland. – Jag sade ju endast att man var mera otvungen då man kände alla och umgänget endast var mellan vänner.»

»Bättre och bättre! ... Man bör fara från Stockholm till Tälje, för att söka sig stort umgänge! ... Men, à propos umgänge», ändrade hon sig, då Svenske icke syntes böjd att skämta, »är min krigskusins blessyr läkt nu? – Och har ej vår baron utbedt sig att få göra en ny?»

»Det där var ju endast en bagatell! Om icke min tjänstgöring hindrade, skulle jag anhålla om en ridtur i kusins angenäma sällskap för att visa att jag är fullkomligt återställd. – När skola vi företaga den där utfärden till Liljeholmen för att leka enkleken?» fortfor han skrattande.

»Ah! Ciel! ... skulle kusin Liewen säga! Nu kan man verkligen höra att kusin dragit nytta af edukationen. – Men hvarför skall alltid tjänsten hindra?» tillade hon i naiv ton. – »Alltid talar kusin om krig, kosacker och tjänstgöring, liksom monsieur Laforme om politik, turkar och ryssar. – I sanning två angenäma kavaljerer, som jag råkat ut för denna afton.» – »Nå, hur var det nu min herre», afbröt hon sig, då Laforme i detsamma närmade sig »står den ottomaniska porten ännu öppen för oss, eller har den elaka ryssen stängt den?»

Laforme besvarade icke frågan, utan anhöll, under det han gjorde en den sirligaste bugning, att få föra balens drottning till hennes fru mor, hvilken väntade i galleriet.

»Ja-ja», suckade Ulrika, i det hon släppte Svenskes arm, »ni hör ordern, kusin, och vi fruntimmer måste också lyda signalerna. – Således, min herre, vår lösen vare: Liljeholmen ... Men låt se kusin» tillade hon i det hon med ett oefterhärmligt uttryck af värdighet och förnämhet fattade Laformes hand »att ni då icke mera tänker på de små rara kusinerna med sötmjölksost och hallonsylt.»

Svenske hann ej besluta hur han skulle svara, då en butter röst väckte honom ur hans tankar.

När han vände sig om befann han sig ansikte mot ansikte med general Stenflycht.

»Tunnor attan, unge man», utbrast denne, i det han ställde sig bredbent framför honom, »de där styfkjortlarna synas mig enkom gjorda att hålla oss karlar på afstånd, ha, ha, ha! Och ändå sträfva dessa trollsländor att på allt sätt draga oss, fattiga syndare, till sig. – Det är naturens ständiga lek: draga till sig och stöta bort.»

Svenske ursäktade sin tankspriddhet så godt han kunde. Han var första gången på hofvet och hade så mycket att beundra, lysande dräkter och sköna damer.