vill. Det vill han aldrig naturligtvis, och med mammas hand i sin går han

med bröderna och de stora på trädgårdsgångarna, till dess att hans ögon falla ihop, och han blir buren sovande in till sin säng, omedveten om sin olycka att icke få vara uppe längre.

Där sover han med sin vän på armen, den vita lilla hunden av trä, vilken har ull som ett lamm och ögon av svarta knappnålar, och som Sven kristnat till Ulltapp. Ulltapp är en fredlig sängkamrat. Han stör ingen.

Ute i trädens kronor ljuder det första svaga fågelkvittret, som bådar morgonens gryning.

XII.

Jag tror aldrig, att Sven någonsin levat ett så underligt samliv med sin mor som under denna sommar, eller också är det möjligt, att jag aldrig haft tillfälle att så fullständigt följa det. Kanske bidrog härtill, att vi denna sommar för första gången umburo vår store gosses sällskap. Olof hade nämligen fått resa norrut för att andas skogsluft och öva sig i att vara ensam borta från hemmet. Och följden härav blev helt naturligt, att de kvarvarande höllo sig ännu trognare samman än vanligt. Så mycket är visst, att jag under denna sommar omedvetet började se Sven med samma ögon, som hans mor gjorde, och att jag aldrig som just då känt mig slagen av, hur olik han var alla barn, jag någonsin sett, ehuru ingenting hos honom var annat, än vad man kallar för barnsligt.

En morgon minns jag, att han överraskade mig, när jag var ute och promenerade, med att sitta alldeles ensam i gräsmattan med en bukett blåklockor och ranunkler i handen. Jag frågade honom, om han ville följa med mig och gå i parken. Detta var ett anbud, som han alltid plägade mottaga med förtjusning, och det väckte därför min förvåning, när han denna gång energiskt vägrade.

»Vill inte Sven följa med pappa?»

Jag kände mig nästan sårad och trodde det var nycker.

Sven bara skakade på huvudet och satt stilla som han suttit.

»Men varför det då?»

»Jo, jag sitter här och väntar på mamma», sade lille-bror med mycken bestämdhet.

»Men det vet du väl, att mamma kommer inte ut förrän senare. Mamma är inte så frisk, som hon varit, och hon behöver sova längre om morgnarna, därför att hon aldrig sover om nätterna.»

Detta var också förhållandet, och om det icke hindrade oss från att njuta av sommar och lycka, kom detta sig endast därav, att vi under årens lopp i den grad vant oss vid, att min hustrus sjuklighet periodvis måste återkomma, att denna omständighet endast föreföll oss helt naturlig och alldaglig.

Sven lät emellertid icke inverka på sig av några förnuftsskäl, utan satt envist kvar.

»Jag _vet_, att hon kommer _i dag_», sade han.

Jag log åt hans säkerhet och gick vidare, medan jag tänkte mindre på hans förutsägelse än på denna allt uppslukande ömhet hos ett barn, vilken var långt över hans år, och som kom gossen att sitta overksam med några blommor i hand, endast för att icke gå miste om att få hälsa på modern, i samma ögonblick hon visade sig.

Men medan jag gick framåt, kom jag plötsligt att vända mig om, och då såg jag min hustrus vita hatt och lätta blommiga klänning skymta mellan jasminbuskarna. I samma ögonblick hörde jag ett gällt anskri från Sven.

Leende gick jag tillbaka, och jag såg gossen i en paroxysm av ömhet hänga kring moderns hals. Jag ropade åt dem, men lille-bror släppte icke sitt tag. Han höll sig fast på den plats, dit han alltid strävade att komma, och redan på avstånd ropade han med en blandning av förtrytsamhet över min misstro och triumf över att falt rätt:

»Ser du det, att hon kom! Ser du, att jag visste det!»

»Du hade väl varit inne och tittat», sade jag.

Ingenting kan beskriva det förakt för alla rationalistiska uttolkningar, över vad han kände och visste, varmed Sven svarade:

»Nej, det har jag visst inte. Har jag det mamma?»

Och mamma tröstade honom med, att han visst inte hade varit och tittat. Men till mig sade hon:

»Du kan inte tro, hur ofta det här har hänt. Det är, som om han kände mig i luften innan jag kommer. Barn _kan_ ju hitta på sådant.»

XIII.

Sven var sig emellertid överhuvud icke lik denna sommar. Utan någon yttre anledning kunde han plötsligt förklara sig trött, och då ville han bara ligga i gräset med huvudet i mammas knä. Eller också kom han till pappa och bad att bli buren. Då tog pappa honom på axlarna och bar honom ut i skog och mark, och aldrig har hans blick varit tacksammare eller hans vita, smala hand smeksammare än då.

Så klagade han över huvudvärk och fick antipyrin, och så ville han inte stiga opp om morgnarna, utan påstod, att han var så trött. Men som det inte syntes något fel på pojken, lyfte pappa upp honom ur sängen och förklarade, att han skulle kläda sig och laga att han kom ut i friska luften. Sven steg då upp och försökte, medan pappa var inne, så gott han kunde att draga på sig de besvärliga strumporna. Men så fort pappa var utanför dörren, smög han sig fram till mammas bädd och bad att få krypa ner hos henne.

Naturligtvis kunde mamma icke motstå en sådan bön. Och aldrig var Sven lyckligare. Där låg han med huvudet på mammas arm, slöt igen sina ögon och var stilla och lugn, ända till dess att krafterna började återkomma. Då steg han upp igen, men innan han gjorde det, såg han på mamma med sina märkvärdiga ögon:

»Tala inte om det för pappa!»

»Ja, men varför det?» sade mamma.

»Jo, för då blir pappa så ond.»

Allt detta föreföll mamma så underligt, att hon skulle kunnat lova Sven vad som helst, och följaktligen lovade hon även detta. Och Sven gick ut och kände sig lugn och glad, för att mamma inte skulle förråda hans olydnad, och för att han och mamma höllo ihop.

Men när mamma skulle resa bort eller bara gå ut och gå utan honom, då var han förtvivlad. Hans sorg kände inga gränser, och hans gråt var så hjärtskärande, att man icke kunde göra annat än tilltala honom med alla de tröstegrunder, som stodo att finna. Ja, åsynen av hans lidelse fulla smärta var så pinsam, att man på länge icke kunde glömma den, och vi talade därom en förmiddag. Jag hade just övertalat min hustru att följa mig på en utflykt i staden för att äta middag med ett par vänner, och, som man säger, komma ut en smula. Och jag hade gjort detta, särskilt emedan jag tyckte, att hon behövde vila sig från Sven.

Vi lyckades också till sist glömma det intryck vi haft av den lilles gråt, och vi tillbragte en angenäm dag, som vi alltid gjorde i staden, när vi visste, att vi icke behövde stanna där. Stämningen stod just på sin höjdpunkt, när min hustru i viskande ton frågade mig, om det skulle göra mig mycket ledsen, ifall hon reste hem med en tidigare båt. Det var rätt sällan, vi foro ut för att roa oss, och förslaget var icke vidare i min smak. Jag föreställde Elsa därför, att vi hade sagt oss skola komma först med den sista båten, och att alltså ingen väntade oss. Med ett ord -- jag gjorde alla de invändningar, som föllo mig in. Och till sist försökte jag med, vad jag ansåg vara ett huvudargument:

»Sven har redan gått och lagt sig, när du kommer.»

»Det är inte det», blev svaret. »Jag vill bara gärna komma hem.»

Hon såg bedjande på mig, och naturligtvis blev följden den, att hon reste.

Emellertid gick Sven hemma på eftermiddagen och lekte. Men när klockan led mot den tid, då han brukade gå och lägga sig, försvann han spårlöst. Våra jungfrur hörde icke till dem, vilka just lägga något på sinnet, och när de ropat på honom ett par gånger, utan att få svar, slogo de sig till ro med, att han nog skulle visa sig, när det blev mörkt, och att herrskapet i alla fall inte skulle komma förrän senare. Sven fick alltså gå, som han själv ville, och fram mot 8-tiden gick han ner och satte sig alldeles ensam på ångbåtsbryggan. Inte visste han så noga, när ångbåten kom, och därför fick han också sitta där länge. Men han satt kvar tåligt och tyst, och redan långt ute på fjärden, medan båten gick fram och åter mellan de många bryggorna, fick hans mamma syn på honom. Han satt där liten och hopkrupen, och hans gröna krockethatt lyste mot det blåa vattnet.

Alltsammans kom så underligt för henne, nästan som om hon vetat på förhand, att han skulle sitta där, och hennes ögon följde hela tiden den lilla gestalten, som satt på bryggans bänk med huvudet nedböjt och ryggen krökt, som om han grubblat. Men när båten lade till, och mamma skulle stiga i land, då stod lille Sven i den högsta spänning upprätt på bryggan, och hans ögon sökte och sökte, som om hela livet hade stått på spel. Och när mamma kom emot honom, då var det svårt att säga, vem som var lyckligast, han, som icke setat förgäves, eller hon, som fann barnet sig till mötes.

»Men hur kunde Sven sitta där?» sade mamma mitt i sin glädje. »Mamma skulle ju inte komma förr än sent i natt.»

»Jag visste, förstås, att du skulle komma», sade Sven.

Hans röst och hans ögon voro fulla av förvåning, att mamma inte kunde tänka sig en så enkel sak.

»Jag visste förstås, att du skulle komma, och därför satt jag bara och väntade.»

Och på mammas fråga, om han setat länge, svarade han:

»Ja, det förstås. Annars hade Hanna fått tag i mig. Och då hade jag fått lov att gå och lägga mig.»

Mamma svarade ingenting på detta. Aldrig skulle det fallit henne in att nu förebrå honom, för att han egentligen varit olydig. Hans oskyldiga kärlek, som var orsaken, skyddade honom mot varje förebråelse, och Sven visste det mycket väl. Han såg från sidan upp emot mamma och log:

»Jag narrade Hanna. För jag kröp bakom busken, så att hon inte kunde se mig.»

»Nej, gjorde du», sade mamma.

Hon och Sven gingo upp tillsammans, belåtna som två medbrottslingar, vilka lyckats, och följden blev naturligtvis, att den kvällen lade mamma sin gosse själv. Det gjorde hon för övrigt ofta, fastän han snart skulle bli sex år och vid allvarligare tillfällen kallades för stora gossen.

Vad det gick långsamt, när hon hjälpte honom i säng! Hur lätt och mjukt tog hon inte av honom hans plagg, hur försiktigt tvättade hon icke hans späda lemmar, hur sakta torkades han icke, och när den långa nattskjortan kom på, gick det som en lek. Sedan satt hon med lillen i knä't och drömde om den tid, då han var riktigt liten, och hon själv gav honom mat. Och när han äntligen skulle gå i säng, då ville han aldrig läsa sin aftonbön. Han hade tusen påhitt, bara för att hindra att mamma skulle gå ifrån honom. Men när han läst den, slog han armarna omkring henne och viskade:

»Det är så bra, när du hjälper mig. Ty du tar aldrig hårt i mig.»

Elsa böjde sig ännu djupare ned över hans bädd och viskade till svar:

»Jag ska' alltid hjälpa dig. Ingen annan ska' få göra det. Ända till dess att du kan hjälpa dig själv.»

Hon var rikligt belönad, för att hon avbrutit ett nöje och rest hem, och när jag kom efter med den sista båten, låg hon vaken för att få berätta mig, allt vad Sven hade sagt.

Efter en glad dag med kamrater verkade dessa små rörande drag av gossen ännu mera på mig, än vad de säkerligen eljest skulle ha gjort.

»Vet du, att en stor och god man använt samma ord till mig en gång, när han berättade om det första intrycket, när hans mor dött?» sade jag. »Även han var då mellan 5 och 6 år, och det gällde samma sak -- att byta om skjorta. Han begagnade alldeles samma ord: 'Det var första gången jag kände, att någon tog hårt i mig.'»

Jag stod bredvid Svens lilla bädd och såg länge på honom. Det hade kommit något insjunket vid hans tinningar. Men han sov djupt och gott, och jag böjde mig ned och kysste honom på pannan.

Vi försökte byta om samtalsämne, men jag var så uppfylld av tanken på barnet, att jag ej hade sinne för annat.

»Har du aldrig tänkt på en sak?» sade jag. »Olof kan jag tänka mig som en stor människa, som fullvuxen. Och Svante också! De äro ju så olika. Men jag kan dock tänka mig det med dem båda. Men Sven? Kan du tänka dig honom som stor? Var vill du göra av honom i världen? Var tycker du han skulle passa utom hos oss?»

Min hustru log med ett smärtsamt drag, som bildade nålfina rynkor kring hennes mun.

»Det har jag tänkt på ofta», sade hon. Och fortsättande sin egen tankegång tillade hon:

»Det är kanske därför, jag älskar honom mer än allt annat i hela världen. Mer än de båda andra gossarna, mer än dig. Jag har tänkt på det ofta, och jag vet, att om någon av de stora gossarna dog, skulle jag aldrig sluta att sörja dem. Men jag tror, att jag kunde bära det för Er skull som levde. Om du dog -- jag törs aldrig tänka på det. Men om Sven dog, då kunde inte heller jag leva. Jag har många gånger tänkt att säga dig det. Ty jag ville, att du skulle veta det.»

Hon räckte mig sin hand, och hennes ögon sökte mina, som om hon ville bedja mig om förlåtelse, för att hon trodde sig kunna leva utan mig. Och sedan vi släckt ljuset, låg jag länge vaken och upprepade i tankarna hennes ord. Jag somnade i den tron, att jag aldrig skulle få veta, om hon sagt sant eller ej.

XIV.

Sven blev så sjuk, att han måste läggas till sängs. Men ehuru vi väl visste, att det var allvarligt nog, var febern så svag, att vi aldrig trodde på någon verklig fara. Jag skrev oförtrutet, och min hustru satt vid gossens sjukbädd, höll hans hand i sin och berättade sagor för honom, när han orkade höra på.

Doktorn sade oss, att sjukdomen säkert skulle bliva långvarig, men trodde sig i övrigt kunna giva de bästa utsikter, och då jag länge haft en resa i tankarna, for jag bort på några dagar i gott hopp, att, när jag kom hem, finna det värsta över. Jag tillbragte alltså tre hela dagar med goda vänner, och jag njöt, utan att i någon högre grad känna oro, både av vänskap och vacker natur. Men när jag sedan satt på tåget och skulle återvända till Stockholm och därifrån till mitt hem, föll det över mig en ängslan, som jag icke kunde betvinga. Strax innan jag for, hade jag talat med min hustru i telefon. Jag hade hört hennes röst på avstånd darra av glädje: Sven var bättre! Han hade setat uppe i sängen och skrattat och pratat. Han hade ätit och bett mamma hälsa till »farsgubben», som var hans specialsmeknamn, när han var mycket uppsluppen. Allt tydde alltså på det bästa, och dock kunde jag icke bli min ängslan kvitt.

När jag kom fram till Stockholm, var klockan tio på aftonen. Jag hade kommit samma minut, som sista båten gick ut till mitt hem. Jag gick därför direkt till det hotell, där jag plägade taga in. Det var mörkt, och regnet föll i strömmar. Hastigt trädde jag in i förstugan, erfarande denna känsla av hopplöst främlingskap, som alltid överfaller mig, när jag sommartiden tvingas besöka Stockholm och vet, att jag måste vara ensam. Jag hann icke framställa någon begäran om ett rum, förrän portieren kom emot mig och bad mig, i det han nämnde ett nummer, genast ringa på i telefon.

Jag gjorde så och fick bara det beskedet, att doktorn hade rest, och att jag ögonblickligen skulle taga en vagn och åka efter.

Slaget, som kom över mig så häftigt och oförberett, gjorde mig lam, och den febrila verksamhet, jag utvecklade, föreföll mig själv alldeles automatisk. Jag beställde vagn, och i samma ögonblick detta skett, tänkte jag, att jag borde äta. »Sven är död», tänkte jag. »Han lever inte, till dess att jag hinner hem. När jag kommer, får jag inte vara hungrig och trött. Jag måste kunna vaka och trösta min hustru.» Allt detta gick igenom min hjärna, medan jag satt och väntade på hyrvagnsdroskan. Jag såg mig själv som en annan person, såg, att jag lade kött på min tallrik, skar i det och försökte äta. Hela tiden tänkte jag blott på ett: vagnen, som inte kom. Gud i himmelen! Vagnen kom inte, och där hemma låg min gosse och dog, och jag kunde inte komma till honom.

Jag betalade och gick ut i hotellets vestibul, där jag drev fram och tillbaka, utan möjlighet att sitta stilla, utan möjlighet att tänka en redig tanke.

»Det är mitt barn, som håller på att dö», sade jag till portieren. »Det är därför, jag är så nervös.»

Jag försökte att le mot honom, för att han skulle förstå, hur väl jag själv insåg, att mitt uppförande var meningslöst. Men jag kände själv, att leendet blev en grimas, och jag väntade heller icke på hans svar. Jag fortfor bara att gå med klockan i hand, som om jag velat påskynda tiden, och när vagnen äntligen kom, var jag viss, att det var förbi. Jag förstod inte, varför jag satt där, eller varför jag skulle åka ut i det strömmande regnet, men automatiskt som förut sade jag till karlen:

»Kör allt vad en häst kan springa, det är min lilla gosse, som håller på att dö. Ni ska' inte göra det för intet.»

Kusken hade kört oss många gånger förr.

»Är det den lilla snälla gossen, som är så vacker?» sade han.

Dessa enkla ord väckte mig åter till verkligheten, och det flög genom mitt bröst en varm ström av tacksamhet mot den unge mannen, som körde mig.

»Ja», sade jag kvävt. »Ja, det är han.»

Och jag satte mig in i vagnen med känslan av, att jag mött en människa, som förstod vad det gällde, och som ville hjälpa mig. Medan vi ilade fram över gatorna, talade jag tyst för mig själv och grät av både glädje och sorg: »Han är så vacker och så god, att även en man, som blott har sett honom stiga upp i en vagn, minns honom och säger mig det. Och han skall dö. Det finns ju millioner barn, som få leva. Varför skall just mitt dö?»

Aldrig har jag åkt fortare, och aldrig har någon väg synts mig mera lång. Jag såg gnistorna slå upp i mörkret kring hästens hovar, kände hur regnet lättade och märkte landskapet flyga mig förbi som ett mörkt skuggspel, och hela tiden satt jag och talade för mig själv ofattbara ord, vilka jag ej förstod, hur de kommo mig på tungan. Det var, som om jag i mörkret förts fram mot just det, som för mig komma skulle, och jag bad blott om uppskov, att han måtte leva, när jag kom fram, så att han än en gång skulle slå sina armar om min hals, och jag fick höra hans röst.

Framåt gick det, framåt i rasande fart. Vagnen hoppade från den ena sidan av vägen till den andra. Men icke ett ögonblick föll det mig in, att något kunde gå sönder, eller att vi skulle åka omkull. Det var en präktig karl, den kusken, som tänkte på min lille gosse, som var så vacker och snäll, och som icke fick dö.

»Det är en fader och hans barn», sade jag högt för mig själv. »Es ist ein Vater mit seinem Kind». Utan att jag visste det, satt jag och reciterade vers för mig själv, och en krampaktig snyftning trängde sig upp i min hals, som om den velat kväva mig, och för att få luft böjde jag mig ut ur suffletten och såg på landskapet, där jag kände varje utsikt, varje krökning av vägen. På stenarna, över vilka vagnen nu skakade fram, kunde jag märka, att vi svängt in på den korta bivägen, som förde upp till vårt hem. Med alla sinnen spända såg jag ut i mörkret, jag såg konturerna av en droska, som höll på gården. Doktorn är kvar! Doktorn är kvar! Så hörde jag från verandan min hustrus röst: »Han kommer. Gud vare lov, han är här.» Och inom ett par ögonblick var jag uppför trappan och stod i salen.

Jag stod inne i rummet, och min sinnesrörelse var så ytterlig, att jag ingenting kunde fatta av vad jag såg. Jag hade en förnimmelse av, att doktorn stod där, och jag kände, att min hustru höll mig hårt omfamnad. Det var mig klart, att hon såg glad ut, ja, överlycklig ut, och att jag borde vara detsamma. Jag hörde något om ett anfall av vanmakt, som nu var över, och som doktorn hoppades icke skola betyda någonting. Men jag kunde ingenting säga och ingenting tänka. Lyckan kom över mig så oförberett, att den icke kunde väcka mig ur den förfärliga bedövning, som ännu höll mig i sitt våld. Mekaniskt avtog jag mina handskar och min överrock, och ännu stod jag där och liksom sökte vänja mina ögon vid ljuset i det upplysta rummet.

»Ska' du inte gå in till honom? Ska' du inte se honom?» sade min hustru. »Han är vaken.»

Och hennes röst lät nästan förebrående, som om hon icke förstått.

»Jo, jo», sade jag.

Och utan att fatta, vad som nu skedde, gick jag in och såg Sven ligga i min säng och se upp till mig.

»Känner Sven igen pappa?»

»Ja», svarade den lille med förvånad röst.

Han kunde inte begripa, att alla de stora sågo så upprörda och oroliga ut. Han sträckte upp sin lilla hand och smekte mig, och jag märkte, hur mager och tunn den blivit.

Medan jag stod där och lutade mig ned över gossen, förstod jag, att det var sant, och att mitt barn levde. Jag höll hans hand för mina ögon, och jag kände, hur tyngden föll från mitt bröst, och slöjan gled bort från mina ögon.

XV.

Hur underlig och full av hopp, oro, förtvivlan och farhågor blev icke den tid, som nu följde! Doktorn hade förespått oss en lång sjuklighets-period, vi beredde oss därför på tålamod, och vi försökte att öva denna dygd. Under två långa veckor, som nu följde, ingick Svens sjukdom i vårt vardagslivs dagliga vanor, som sjukdomen alltid gör, när den gjort sig bofast i ett hus. Jag skrev därför varje förmiddag, utan att låta mig störas, på min bok, och min hustru gick varje dag mellan honom och mig, satt i hans rum, emedan Sven blev lugn, när han kände henne nära, och smög sig ut, när han sov, för att få frisk luft och berätta mig om alla de goda tecken, som hennes vakna öga städse trodde sig upptäcka. Svante gick ensam och tyst och for över viken och berättade för sina vänner, de små flickorna, att lille-bror var mycket sjuk, och att allting blivit så tyst därhemma.

Vi hade måst skaffa en sköterska, för att min hustru skulle kunna få ro om nätterna. Det skedde icke utan många protester från Elsas sida. Ty hon var så svartsjuk om den lille, att hon icke tålde någon annan, vilken han bad om hjälp, eller som gav honom sådan. Och det var först, när hon märkte, att krafterna icke längre stodo henne bi, som hon med tårar i ögonen gav sitt bifall och böjde sig för det oundvikliga.

Ett par timmar efter, sedan sköterskan anlänt kom emellertid min hustru in till mig och berättade med strålande ögon, att Sven blivit mycket intagen i sin nya vän.

»Du får gärna hjälpa mig, för du är snäll» hade han sagt.

Och därmed slöt han sina ögon och låg stilla, som han plägade, med isblåsan på sitt huvud, vilket alltid värkte, och de små magra händerna över täcket.

En dag stördes vi plötsligt av positivspel ute på gården, och emedan Sven just den dagen ätit och pratat och sett riktigt kry ut, frågade vi honom, om han inte ville bli buren ut och se på en apa.

Annars var det alltid Sven, som kom rusande, när en positivspelare var i antågande. Med andan i halsen brukade han komma in till pappa och be om slantar. Det var hans fröjd att få ge, och när han kom med sina slantar, och såg strålande lycklig ut, som om han vetat, vad det vill säga för en fattig musikant att få pengar till mat, då fick han svartmuskiga ansikten att le med vita tänder och brunglänsande ögon att stråla tillbaka mot hans blå.

Men nu hängde han så trött och liten på pappas arm. Väl inlindad i en filt var han, och strumpor hade han på fötterna. Så blev han utburen, och pappa höll honom i sina armar på verandan, därifrån han kunde se ned över den solbelysta gården, från vilken positivets muntra toner ljödo emot Sven.

Han blickade trött och främmande ned på träden och på gårdsplanen, på klungan av barn, som stodo där i solskenet, och hans blick var hela tiden undersam, som hade han grubblat över, varför allt detta icke var roligt som förr. Han försökte att dra på mun, när han fick se apan, som var det roligaste han visste, och som hoppade upp och ned på positivet, skramlade med sin lilla kedja och gjorde fula miner, när hon försökte knäcka en nöt.

Men Sven orkade icke se allt detta. Han blev bara allvarligare och allvarligare. Allt tyngre och tyngre satt han på pappas arm. Det var, som om han varit långt borta och sett ned på det, som jorden hade vackert och glatt, och längtat dit och känt, att allt detta icke längre var till för honom. Han lutade bara sitt huvud mot pappas axel, och så blev han buren in igen i sin säng.

Det var mamma, som lade honom ned i den och strök kuddarna till rätta:

»Tyckte inte Sven det var roligt?»

»Jo, ja orkade bara inte än. Men jag blir snart frisk.»

Då böjde sig mamma ner och strök lille-bror över håret, men utan att han såg det, räckte hon ut sin andra hand och sökte min, som hon krampaktigt tryckte.

XVI.

Så satt jag en natt ensam i mitt rum, och dagen därpå visste jag, att läkarna skulle komma och döma lille Sven till liv eller död. Jag visste att de skulle vara två, därför att vår husläkare ville konsultera en specialist, emedan han icke längre vågade lita på sitt eget omdöme. Jag satt ensam, lampan var tänd, och framför mig låg ett manuskript, där slutkapitlen saknades.

Jag hade sagt godnatt till min hustru och nämnt, att jag skulle arbeta.

»Att du kan skriva i kväll!» hade hon sagt.

Och det låg en nyans av bitterhet i hennes ton, som om hon hade menat, att jag icke kände som hon.

Så hade hon ångrat sig och lagt sitt huvud mot mitt och sagt:

»Lycklig du, som kan.»

Och här satt jag nu ensam och darrade i varje nerv av en själsskakning, så sammansatt och så oerhörd, att jag knappast kan beskriva den. Jag hoppades trots allt, att mitt barn skulle leva, ja, jag trodde, att så skulle ske. Men på samma gång hade jag en förnimmelse, att nu måste jag skriva, nu eller aldrig. Jag visste snart sagt varje ord, som skulle stå på de papper, vilka blanka och oskrivna lågo framför mig. Nödvändigheten drev mig fram, och jag skrev, fyllde ett efter annat av de vita bladen och lade dem samman med högen av manuskript, som växte framför mig på bordet. Det var, som om en osynlig röst hade viskat sin befallning i mitt öra, jag måste lyda denna röst, lyda blint, och det var över mig en jagande hast, som om jag vetat att det gällde livet.

»I morgon», ljöd det inom mig, »i morgon! Vem vet, vad som sker i morgon? Det kan ske, att ditt barn skall dö. Och då kan du icke skriva. Då kräves det av dig: 'Pengar och åter pengar'. Du kan arbeta om din bok, du kan göra den bättre, men du kan icke skriva den färdig, om ditt barn skulle dö.»

Som piskrapp jagade mig tankarna fram, och redan såg jag morgondagern genom gardinen i lampans bleka sken, som föll över papperet. »Pengar! Pengar! Du måste skaffa pengar om ditt barn dör, och du skall kunna rädda din hustru.»

Och genom rösterna, som jagade mitt arbete fram, hörde jag som en ton, vilken jag tyckte mig känna igen: »Es ist ein Vater mit seinem Kind!» En fader med sitt barn! Var hade jag hört det förr? När hade jag hört detta förr? När hade jag känt denna jagande hast? Det var, som om piskor vinit, som om hovar slagit gnistor ur stenbundna vägar, som om jag känt nattluften kyla mitt brännande huvud. Jag skrev och skrev. Och jag kom ihåg, hur jag åkt som en rasande, i tanke att mitt barn var dött.

Men jag tänkte icke längre på mitt barn. Jag tänkte på henne, som måste äga mig helt, om det skulle vara tänkbart, att hon kunde stanna hos mig, i fall det ofattbara bleve verklighet och Sven dog. Jag skrev och skrev, skrev som ingen människa skrivit för pengar, skrev de bästa sidor, som säkert flutit ur min penna. Och när krafterna sveko mig, drack jag, drack mycket för att hålla mig själv vid liv.

När solen redan en stund varit uppe, skrev jag de sista raderna. Och jag satt som bedövad.

Jag samlade ihop de fullskrivna arken och lade dem i min låda, smög mig ut i rummen och lyssnade vid den dörr, innanför vilken Sven låg. Då öppnade min hustru den och såg ut. Jag vacklade emot henne och sade:

»Det är färdigt.»

Hon log emot mig, och det låg en värld av lycka i hennes röst, när hon svarade:

»Han sover så lugnt. Det kan inte vara farligt.»

Jag gick ifrån henne och föll en stund senare i dödssömn av trötthet.

XVII.

Innan nästa dag hade förgått visste vi, att ingen hjälp fanns, och att lille Sven skulle dö. Vissheten hade kommit över oss som ett tungt slag, ty hela tiden hade vi hoppats. Vi stodo ute i tamburen, de båda läkarna tysta och allvarliga, min hustru med ögonen fästa på deras anleten, som om hon trodde, att de ännu icke sagt allt. Jag såg på dem alla, medan jag lade armen om min hustrus liv för att försöka att draga henne till mig, och jag lade märke till, hur det ryckte i vår vän doktorns känsliga ansikte. Professorn talade sakta och lågmält, som om varje ord kostat honom en övervinnelse. Jag kände ingenting annat, än att det oundvikliga kom, och att jag måste stålsätta mig för att kunna bära det. Men med en tryckning av min hand, i vilken jag kände hela hennes smärta, gjorde min hustru sig lös från min arm, som låg om hennes liv, och i det hon vred sina händer, så att man bokstavligen hörde benstommen knaka, utbrast hon:

»Säg, att det finns hopp. Säg det bara.»

De båda männen undveko hennes blick, men då rätade den unga kvinnan upp sig och sade:

»Han skall inte dö. Jag skall visa er, att han skall leva.»

Hon gick bort och vi stodo tysta och sågo efter henne, där hon försvann på vägen till sjukrummet. Vi förstodo alla, hur djupt hon kände, att varje möjlighet till förhoppning verkligen var förbi, och att det var därför hon gav löftet att rycka honom undan döden, -- trots allt. Vi togo farväl utan många ord, och jag gick den väg, min hustru hade gått, utan att veta vad jag ville säga henne, endast för att få vara i hennes närhet och se, kanske just vad jag fruktade mest.

Jag fann henne icke i sjukrummet. Jag fann henne i mitt eget rum och hennes drag voro förstenade. Hon satt hopsjunken i soffan, med handen hårt pressad mot kinden, hennes ögon voro torra och glanslösa, och hon såg in i det stora mörkret. Hennes gestalt, ansikte, ja, till och med hennes händer vittnade därom. Jag försökte tala henne till, jag försökte att nämna hennes namn, men hon svarade mig icke, och till sist måste jag lämna henne åt sin egen smärta, väntande i ångest på de ord, vilka skulle komma, när den en gång bröt ut.

Det dröjde mycket länge, innan denna tystnad bröts, och när det skedde, var det icke med ord. Min hustru sträckte endast fram sin hand emot mig och drog mig till sig i soffan. Hon föll i mina armar, och en lång snyftning, som tycktes komma från ett enda bröst, skakade oss båda.

»Vad det är synd om dig!» viskade hon. »Vad det är synd.»

»Om mig?»

Jag slet mig lös och såg upp. Ty det låg något i hennes röst, som fyllde mig med en aning, vilken jag icke ville låta stiga fram som tanke inom mig.

Hon knäppte ihop sina händer emot mig och nästan skrek:

»Du ber mig väl inte om, att jag skall leva efter detta, leva utan Sven. Jag kan det inte. Jag kan inte.»

Det var min aning, åt vilken hon givit ord, och jag stod där rådvill och utan att kunna få ett ord över mina läppar.

»Sätt dig hos mig», sade hon. »Jag ska' inte bli häftig. Jag ska' tala lugnt. Ty jag är inte orolig längre. Jag känner bara, hur allting brister. Jag är borta redan nu, fastän du inte kan fatta det än, därför att du vet så litet, och därför att jag så litet kunnat säga. Men varför skulle jag säga dig det, förrän det var alldeles nödvändigt? Ty jag har velat leva med dig, Georg, jag har velat leva med dig, därför att jag har älskat dig mer än allting i hela livet. Jag är inte ung nu. Jag är så gammal, som du aldrig kan bli. Det är bara, att du aldrig har vetat det, aldrig har velat se det, och när jag sett dig lycklig, har jag icke velat störa dig. Men så långt jag kan minnas tillbaka, har jag vetat, att jag icke varit som andra människor. Inom mig har jag känt ett behov att få dö. Kan du förstå, vad jag säger nu, Georg? Jag förstår det ju knappast själv. När jag varit som mest lycklig åt dig och barnen och allt som är vackert, alltid har jag vetat, att en dag skulle jag bort från alltsammans, och ingenting skulle kunna hindra mig. Jag skulle vilja och icke vilja, önska och icke önska. Men jag skulle gå in i mörkret, där jag hörde hemma. Jag har känt det så, att något skulle komma och tvinga mig, säga mig, att jag måste. Minns du den vintern, Georg, när det var så tungt och så mörkt mellan dig och mig? Då försökte jag att skriva till dig, hur jag hade det. Ty tala kunde jag ju ej. Men jag kunde heller icke skriva. Vad jag ville säga dig, kunde jag icke, och jag minns, hur jag undrade över, att du icke frågade mig även sedan, frågade mig ofta och enträget, även fast jag bett dig att icke göra det. Ibland ville jag, att du skulle fråga mig. Men mest var jag glad att du icke gjorde det. Vad jag led den liden, Georg! Om du kunde ana, vad jag led! Du kom och tog min hand och satte dig bredvid mig, och jag blev icke lycklig, som jag brukade. Ty jag visste ju, att jag dag för dag tänkte på, hur jag skulle kunna få dö och gå bort ifrån dig. Jag ville göra det själv, Georg. Kan du fatta det, att mitt i min lycka ville jag göra det själv? Och du var god emot mig och vänlig och glad, och jag kände det, som om jag varit en trolös kvinna och bedragit dig. Och vet du, varför jag ville gå bort ifrån dig? Jo, därför att jag visste det så säkert, att en dag skulle det ske, och därför ville jag hellre gå, medan du var ung och stark och snart skulle kunna glömma mig och bliva lycklig med en annan.»

Hon tystnade ett ögonblick, och hennes ögon simmade i tårar. Så fortfor hon igen, och hennes röst blev som ny:

»Så kom lille Sven, Georg, och allting blev som förändrat. Minns du, att jag sade dig det redan då? Minns du, att jag sade det? Jag trodde då, att Gud hade sänt honom för att hålla mig kvar i livet, för att jag skulle kunna göra dig så lycklig, som jag önskade, och var kväll bad jag till Gud, att jag skulle kunna. Jag trodde så visst, att Gud hade bönhört mig, och det var det jag talade med lille Sven om, när vi voro ensamma, och ingen kunde lyssna till våra ord. Men nu, Georg, nu går han ifrån mig. Nu vet jag, att allt det andra, allt det, som du aldrig har vetat förrän nu, skall komma igen, och nu vill jag bara att du skall förlåta, för all sorg jag gjort dig och all sorg jag gör dig nu. Men du får icke bedja mig stanna. Ty dit Sven går, dit går också jag.»

Hon stod framför mig, och hon syntes mig i detta ögonblick större, än människor äro. Jag var i den grad oförberedd på allt, vad hon nu hade sagt, att det syntes mig, som om hon berättat en ohygglig mardröm, vilken jag icke kunde förvandla till verklighet. Men jag kände också, att på samma gång hon tillfogade mig den största sorg, blottade hon vidden av en kärlek, inför vilken jag blott ville sträcka ut mina händer, för att den icke skulle berövas mig i samma ögonblick den helt blivit min.

»Jag kan inte bära detta», nästan skrek jag. »Jag kan icke bära det. Mista både dig och honom. Du kan inte mena det.»

Hon reste sig utan buller upp, och som en Niobe, vilken breder ut armarna kring sina barn, dem gudarnas pilar söka till och med i modersfamnen, stod hon framför mig.

»Låt mig ta' Sven med mig», sade hon. »Han ska' ju ändå dö. Jag bär honom ned till viken i kväll, när alla sova. Det är en så kort kamp. Och så slipper jag plåga dig mera, än jag redan har gjort.»

Jag ställde mig i vägen för henne, och med mina armars kraft tryckte jag henne våldsamt ned på soffan.

»Vänta», sade jag. »Vänta! Du vet ju inte själv, vad du gör.»

Men hon svarade mig endast:

»Det blir din och min olycka, om du hindrar mig. Anklaga icke mig, när den sedan kommer.»

Hon vred sig i smärta under mitt tag, och efter en stund föll hon i en lång vanmakt. Jag lade henne ned på soffan och jag tyckte, att allt vad som blivit sagt var en vanvettig dröm. Länge stod jag och betraktade henne, ända till dess att jag hörde, hur hennes andetag blevo långa och regelbundna, och jag var viss, att hon sov. Då makade jag kudden till rätta under hennes huvud och lade en filt över henne.

Vacklande av sinnesrörelse, gick jag in i rummet, där Sven låg. Hans högra öga hade fallit samman och hans vänstra hade blivit så underligt klart och stort. Jag böjde mig över honom, tog hans lilla oskyldiga hand och förde den till mina läppar.

»Du älskade barn», tänkte jag. »Varken du eller jag kan hjälpa den andre.»

XVIII.

Vi hade flyttat lille Svens bädd till verandarummet, för att han genom de öppna dörrarna skulle höra fåglarna sjunga och vinden susa. Där låg han nu på sin vita bädd, och när han såg upp, var det i väntan att bli kysst, eller också rörde han sakta på de små svaga händerna, och då lutade vi oss ned över honom, därför att vi förstodo, att han ville smeka oss.

Svante gick på tå i sjukrummet, och hans hjärta var fullt av det förunderliga i, att lille-bror skulle dö. Långa stunder stod han stilla och betraktade honom eller böjde sig ned och kysste hans kind. Men när mamma vaknat ur sin dvala, då gick han emot henne, när hon kom in, och lade båda sina armar om hennes hals.

Aldrig skall jag glömma den blick av outsäglig förtvivlan, varmed hon tog gossen om huvudet och såg in i hans ögon.

»Har du telegraferat efter Olof?» sade hon till mig.

Jag nickade till svar, och åter såg jag, hur hon böjde sig över Svante och slöt honom intill sig. Driven av någon plötslig instinkt, reste jag mig upp och gick ut, lämnande min hustru ensam med det friska barnet och det döende. När jag vände mig om i dörren, såg jag min hustru föra Svante fram till lille-brors säng. Där satte hon sig på den ena sidan och lät gossen taga plats på den andra. Så lutade hon sig ned över Sven. Men hela tiden höll hon Svantes hand fast, och jag såg, att hon smekte båda barnen, utan att göra någon åtskillnad.

När Svante slutligen kom ut, gick jag in och tog hans plats mitt emot min hustru. Då räckte hon mig sin hand över det döende barnet och sade:

»Om det blir till lycka eller olycka, vet jag inte. Men jag skall stanna hos dig. Ty jag tror nu, att Gud vill det.»

Och efter ett ögonblick tillade hon:

»Sven vill det också. Jag har talat vid honom.»

Utan att kunna svara, böjde jag mig ned och kysste hennes hand. Och i denna stund visste ingen av oss, vad som var lycka och vad som var olycka.

XIX.

De dagar, som nu följde, skall jag fåfängt söka skilja ifrån varandra. Ja, det skulle vara mig omöjligt att ens säga, huru många de voro. Natt blev till dag och dag till natt, och vårt liv hade blott en enda punkt, kring vilken det rörde sig: det lilla rummet, utanför vilket de blommande kaprifolierna täckte verandan, fyllande luften med sin doft, och där vår lille gosse låg och stred med döden.

Här gingo vi om varandra, sutto vid varandras sida, sovo, åto och vakade. Här smälte allt vad vi levat och drömt samman i en enda förtärande smärta. Här gick min hustru fram, när det sista hoppet syntes utslocknat, och satte korken i myskflaskan. Hon, som ville dö med honom, tog den sista medlet av stimulus bort, för att hon icke sedan skulle behöva förebrå sig, att hon stört den lilles sista stunder endast för att själv ha den glädjen att se hans stora ögon lysa emot oss.

Ty det högra ögat var slocknat och borta. Ögonlocket låg slutet däröver, som om halva hans lilla huvud redan länge varit dött, men när det vänstra ögonlocket öppnades, glänste ögat så mycket större. Det blev så allvarligt och stort, som om det redan blickat in i en värld, dit hans far och mor ännu icke haft tillträde, och där vi icke skulle komma in, förrän den sista förlåten brast, och vi följde honom på den väg, där dödens klocka ringer, och där den, som hör dess ringning, måste följa, vilka band som än hålla honom kvar vid jorden.

Här sutto vi, när dagens sol lyste, när regnet därute föll, och när nattlampan inne i sjukrummet spred sitt svaga flämtande sken över den vita bädden. Och lille Sven själv, han, vilken våra blickar sökte, som våra tysta samtal rörde sig om, och som vi hade slutat med att önska befrielsen från alla plågor! Stilla som han levat, låg han på sitt sista läger, och när min hustru lutade sig över honom, rörde han sina trötta läppar och kysste henne.

»Klappa pappa, Sven», sade hon. »Pappa är här.»

Då riktade han sitt stora trötta öga emot mig och lade sin smala, vita hand mot min kind med en rörelse, som om han endast rört sig i sömnen.

Så sutto vi den sista natten, och närmare ha inga människor setat varandra. Vi höllo varandras händer över barnets bädd, och vi sprutto till, för att ingen rörelse av liv i hans ansikte skulle gå oss förlorad, när han såg upp och sökte oss med sitt stora öga. Vi talade till varandra: »Såg du det? Såg du?» Och medan vi girigt samtalade på denna minnenas skatt, vilken skulle bli det enda som stod oss åter, gingo nattens långsamma timmar förbi, och morgonrodnaden steg över viken, över ekarna, över hela den gamla trädgården under våra fönster.

Som om vi ville giva lille-brors själ fritt rum att flyga den väg, där vi icke kunde följa honom, så öppnade vi dörrarna till verandan, och den friska morgonluften strömmade in. Det hade regnat på natten, och genom splittrade moln bröt solen fram över landskapet, medan dimmorna flögo över vikens vatten. Den steg och steg, och vid dess strålar började fåglarna kvittra. Och hela det härliga uppvaknandet av naturen grep oss, så att vi måste tvinga oss till tystnad för att icke störa den lille, som sov.

»Ser du», sade Elsa, »ser du! Så vackert måste det bli, när han skall dö.»

Men ännu dröjde dödsängeln, ännu fortforo barnets lugna, regelbundna andetag, och tröttheten grep oss. Jag tog min hustru med halvt våld och tvang henne att lägga sig till ro på soffan bredvid gossens bädd. Där somnade hon med handen på hans säng, och medan morgonsolen steg, satt jag ensam vaken och lyssnade till deras tunga andedräkt, under det att inom mig allt blev stilla och lugnt, och jag ropade efter ett slut på denna pina för oss alla. Jag satt där, till dess att min hustru reste sig upp ur sömnen. Då bytte vi plats, och uttröttad somnade jag med handen på den plats, där hennes nyss hade vilat.

Så förgingo ett par timmar, och solen steg högre och högre på en klar sommarhimmel. Jag vaknade vid, att min hustru lade sin hand på min arm.

»Vakna, Georg», sade hon. »Nu dör Sven.»

Jag kunde icke stanna där inne. Jag gick ut i trädgården, och i tanke att bereda honom en sista glädje -- han, som städse älskat blommor -- bröt jag en rosenknopp, den vackraste jag kunde finna, vände åter och lade den på min gosses kudde vid sidan av det öga, som ännu kunde se. Ur stånd att uthärda längre, gick jag tillbaka ut på verandan. Därute hörde jag, hur Svante kom in och satte sig vid bädden. Men jag vände mig icke om. Jag gick blott och lyssnade på de långa, förfärliga andedragen, vilka kommo som från en vuxen man och skuro mig i själen. Då hörde jag ett ljud från min hustru, som kom mig att vända mig om.

Sven hade slagit upp ögat och sett rosen. Så hade han sträckt sin hand mot blomman, lyft upp den, som ville han se på rosen en sista gång och sedan låtit den falla tillbaka på kudden.

Plötsligt skakades hela hans kropp av hemska, långvariga krampanfall. De började vid huvudet, som vreds snett, och syntes fortsätta ända ut i lemmarna, vilka blevo styva och blånade. Då lutade min hustru ned sitt huvud för att slippa se. Men när anfallen upphört, grät hon tyst, och åter räckte hon mig sin hand över den lilla bädden.

Så sutto vi därinne, till dess att andetagen upphörde ... fortsatte igen ... förlängdes, växte i styrka ... och upphörde. Så blev allt tyst. Dödens tystnad härskade. Nedböjda och gråtande följde vi vingslagen av den själ, som var på flykt.

Vi hade hållit honom i var sin hand och på en gång släppte vi de kalla händerna ned mot täcket.

Så gick min hustru ut ur rummet och sökte vila. Men jag satt där ensam och kände med förfäran, hur allting hade blivit så tyst.

* * * * *

På eftermiddagen kom Olof och tillsammans med far och mor kom han från sin första utflykt i världen fram till den bädd, där lille-bror låg död. Där grät han manligt och stilla, och när han kom ut i salen, visade Svante honom allvarligt på sitt finger.

Det hade fått ett djupt märke, och Svante beskrev hur lille-bror tryckt in sin nagel där, innan han dog. Han behöll det märket i flera dagar, och han saknade det, när det gick bort.

XX.

Det står en liten gul kista mitt i rummet på samma plats, där för icke länge sedan stod en bädd med ett levande barn. Nu är rummet prytt med rosor. Man ser nästan intet annat än rosor, och in genom dörren träder en ensam kvinna.

Hon bär ett barn på sina armar och barnet är dött. Hon vill icke, att någon annan än hon själv skall röra vid hennes älskling, och med egna händer, som icke skälva, lägger hon det i kistan. En liten hund av ull, som han brukat sova med, när han var frisk och glad, och ingen tänkte på döden, lägger hon på hans arm. Det är Ulltapp, som skall följa sin herre. Han är en fredlig sängkamrat och stör ingen. Så ser hon efter, att hennes gosse ligger bra och ordnar hans bädd, som om han nyss läst sin aftonbön, och hon kommit för att säga god natt. Hon ser på honom, som ville hennes hjärta brista, och hon kysser hans kalla läppar.

Så går hon sin väg, och jag står där ensam med locket, som jag lovat henne, att ingen annan än jag skall skruva fast. Jag skruvar och skruvar, och mejselns ljud mot skruvarna, vilka tränga sig in i trät, gnissla och ljuda, som om jag själv skure tänder av smärta.

Men när det är gjort känner jag ingen smärta längre. Det är, som om de sista dagarnas ångest bränt ut varje möjlighet att känna inom mig, men vart jag ser, möter min blick idel blommor.

Då går jag ut på verandan, och jag möter doften av kaprifolium, som stiger ur mörkret, samma doft, som omgav mig, när jag kände mitt lilla barns fingrar krama mina med dödens kraft. Allting inom mig är upplöst, allting är förbi. Jag tänker på henne, som nyss gick ut, och på allt, som jag vet skall följa. Jag känner, att jag får aldrig tid att sörja honom så som jag ville, min lille gosse med änglaögonen, och ensam böjer jag knä vid hans kista, jag som icke vet, för vem jag böjer knä, eller till vem jag skall bedja.

XXI.

Men ute på kyrkogården ligger en liten grav. Den är ordnad som en trädgård i smått med en häck av buxbom, ett rosenträd och en kulle med friskt gräs, på vilkens krön växer tätt med penséer. Den är olik alla andra gravar, och över den grönskar en ensam lind.

På kullen är en sten, och på stenen läsas orden: »Vår lille Sven».

Där sover vår lycka, som en gång var större än andras. Där under jorden är min hustrus själ fången, bunden med trolldomsband, och ingen kärlek kan föra den åter till jorden.

TREDJE DELEN

Evigt ejes kun det tabte. HENRIK IBSEN.

I.

Det fanns intet av vad jag väntat och fruktat, som icke kom. Den enda skillnaden var, att allt som olyckan växte, ville jag aldrig tro på den, ens fastän jag anat den och visste, att den skulle komma. Ty att sorgen skall komma, det kunna vi människor veta. Hur den verkligen kommer, veta vi däremot aldrig.

Det första jag med en onämnbar fasa kände och förstod, när åtminstone så många dagar hade förgått, att jag kunde komma i ro och tänka över vad som verkligen skett, det var, att aldrig hade min hustru så talat ut ur sitt innersta väsen, som när hon setat inför mig i mitt rum och sagt, att hon var född för olyckan, och att nu, när Sven var borta, levde hon endast för att dö. Om och om igen upprepade jag hennes ord, om och om igen genljödo de i mina öron, och ju längre jag tänkte på dem, desto vissare blev det mig, att inom henne fördes en kamp mellan själva begäret att dö och hennes kärlek till mig och våra barn, som befallde henne att leva. Mer och mer började dock allt, vad hon sagt om sin kärlek till oss att stiga fram för mina tankar och undantränga de förfärliga ord, vilka talade om en dödslängtan, som nästan blivit ett dödsbeslut. Jag såg henne sliten mellan den känsla, som band henne till oss tre, vilka ännu levde, och den dunkla längtan, vilken drog henne till den, som gått bort. Vi hade varit ett helt för henne, och därav kom hennes lidande, att hon kände sig aldrig kunna förlika dessa stridiga krafter, vilka brottades om hennes själ.

Jag såg allt detta. Jag såg det under en resa, på vilken jag ryckte henne med mig för att skänka henne åsynen av hav och sol, nya människor och intryck av livet. Aldrig glömmer jag denna resa. Aldrig glömmer jag det intryck av hopplöshet, som bemäktigade sig mig, när jag vecka efter vecka allt tydligare märkte, att allt vad hon såg, gled henne förbi, som om det för henne ej varit till. Hon dolde mycket för mig, hon dolde till och med sina tårar, och jag förstod, att hon gjorde detta, därför att hon såg, hur jag endast levde i hoppet att kunna återföra henne till livet, och hon så gärna, så gärna ville, att jag i det längsta skulle få behålla mitt hopp. Jag förstod detta en afton, när vi sutto på en veranda och sågo ut över en norsk tavla av fjord och fjäll. Elsa betraktade länge alltsammans, hon slöt ögonen inför allt detta, som hon älskade, och såg bort.

»Georg», sade hon, »Georg! varför låter du mig se allt detta?»

Så brast hon stilla i gråt, men försökte åter hejda gråten och såg upp mot mig.

»Varför gör du så mycket för mig? Varför är du god emot mig? Det vore mycket bättre, att du läte mig gå min egen väg.»

Jag kände, att jag stod inför ett lidande, som icke kunde mätas eller vägas. Jag kände ånger över, att jag velat draga henne bort från sorgen, och att jag låtit henne märka det. Att över huvud söka leda henne eller inverka på hennes smärta, syntes mig i detta ögonblick endast eländigt och smått. Jag drog henne blott intill mig och sade:

»Gråt hos mig! Gråt så mycket du vill! Lägg icke band på dig! Tror du icke, att jag sörjer som du?»

Tårarna strömmade ur hennes ögon, och dock var det ansikte hon vände mot mitt så strålande av glädje, som om den största tänkbara lycka hade hänt henne.

»Gör du verkligen det?» sade hon.

Det grep mig så, att min hustru skulle tro, att jag redan hade glömt eller var på väg att glömma, att min smärta fick utbrott, och jag hörde och såg ingenting annat, än vad jag själv kände, och vad som marterade mig. Jag berättade henne, hur fattigt och fullvuxet hela vårt hem föreföll mig nu, när Sven var borta. Jag sade henne, hur rädd jag var att åter komma hem och börja vardagslivets arbete, när jag visste, att hans klara röst icke skulle hälsa mig välkommen, och han själv icke stå gömd bakom dörren och möta mig, när jag kom hem. Allt detta berättade jag henne, och jag kände, hur hon sjönk till ro mot mitt bröst. Jag var lycklig i medvetandet av, hur gemensamt vi ännu kunde känna. Men jag förstod också, att hennes fruktan, att jag icke delade hennes sorg, så som hon ville, kom därav, att hon, utan att jag sagt det, anade, att allt vad jag företog mig, allt vad jag gjorde, tänkte och sade, samlades i ett enda försök att återkalla henne själv till livet.

Detta satt jag och tänkte på. Men efter denna afton förändrade jag, som jag själv väl märkte, mitt sätt mot min hustru. Jag blev resignerad och väntade icke att så snart se henne vända sina tankar från honom, som gått bort, till oss, som hon hade kvar. Därigenom blev hon mera förtroendefull mot mig och mera öppen. Men resan gled oss förbi, som hade allt vad vi sett endast varit en inbillning. Vänner träffade vi, men intet deltagande förmådde mer än väcka tacksamhet hos min hustru, människorna gledo oss förbi, som hade vi själva stått inom en gräns, vilken ingen av egen vilja kan överskrida.

Och det lugn, vi kunde uppnå, funno vi icke, förrän vi en afton flyttade in i vårt nya hem. Det var en våning i Stockholm, mot vilken vi utbytt den bostad på landet, där vi upplevat så mycket både ont och gott. Vi hade gjort detta, innan vi anade, att vad som nu hänt oss, skulle kunna ske, och det var med en känsla av fruktan för vintern, vi trädde in i våra rum.

Men i trots av detta upplevde vi här de första dagarna av lättnad och ro under sorgen. Tusen gånger ångrade vi, att vi någonsin hade rest och liksom släpat vår sorg med oss att beskådas av andra.

II.

På kyrkogården står en liten sten med inskriften »Vår lille Sven». Den är lagd på kullen, som välver sig under en lind, vilken länge sedan fällt sina blad. Vid lindens stam står en bänk, och på bänken sitter en ensam svartklädd kvinna med långt krusflor som en änkas. Hon sitter där länge, och i höstdagern talar hon med någon, som ingen kan se.

Hon befaller kusken, som håller i närheten av graven, att köra tillbaka till landsvägen. Så böjer hon sig ned och samlar mull från graven i sin näsduk. Därefter tar hon fram ur en syväska svart siden, nål, tråd och sax. Av sidenet klipper hon till och syr en liten påse. Därpå tar hon av mullen och fyller den. Så trycker hon sina läppar mot den mörka mullen, och när hon det gjort, syr hon igen om den. Hon syr tätt och noga, så att icke ett korn kan tappas bort, och i den lilla påsens hörn fäster hon starka snodder. Därefter lägger hon in sina sybehör och sitter länge med den svarta amuletten i hand, tänkande på, att nu är hon vigd vid honom, som ligger i graven.

Därefter böjer hon knä under lindens kala grenar och kysser stenen, som bär hennes älsklings namn. Stilla och högtidligt, som om hon beginge en helig handling i många människors åsyn, hänger hon snodden om sin hals, öppnar sin klänning och lägger den heliga jorden vid sitt bröst.

Under hela tiden är hennes ansikte allvarligt, men lyckligt och ljust, och innan hon reser sig upp, kysser hon jorden under sina fötter och stannar sedan för att kasta en blick på graven. En skog av små krukor blomma omkring den, och friska blommor äro lagda på kullen. Ingen grav är så vacker, ingen så väl skött, ingen är prydd med sådan rikedom just nu, när höstvinden ruskar i träden.

Då ler hon av glädje och talar åter tyst och innerligt till någon, som ingen kan se. Så går hon fram till vagnen, som väntar ute vid kyrkogårdsgrinden, och åker hem.

Men när hon kommer hem, går hon direkt in till mig, tar fram den svarta amuletten och säger mig, vad den innehåller. Därpå håller hon den fram emot mig och ber mig, att jag skall kyssa den. Jag gör så för att icke störa hennes glädje, och med ett lyckligt leende döljer hon den åter vid sitt bröst, i det hon säger:

»Om du visste, hur lycklig jag känner mig, när jag är ute hos Sven, skulle du aldrig vara ledsen, att jag far så ofta. Jag blir lugn för flera dagar, bara jag får komma till honom.»

Så går hon ut igen och lämnar mig ensam. Och när jag efter ett par timmar stiger upp från mitt arbete och söker henne, finner jag henne vid Svens lilla byrå, vändande på de ting, vilka en gång tillhört honom.

III.

Så kretsa hennes tankar ständigt kring honom, som är död, och det finns ingenting, som kan störa henne. Hon talar om, att hon snart skall följa honom, och hon gör det i en lugn, sansad och förtrolig ton, som borde detta vara den naturligaste sak för andra, liksom den är det för henne själv.

Ibland brukar hon tillägga:

»Jag ville bara så gärna leva, till dess att gossarna bleve litet större och inte behövde mig längre.»

Då kan hennes ansikte få ett förtvivlat sönderslitet uttryck, som visste hon, att denna önskan vore mer, än hon kunde hoppas eller begära, och hennes panna får ett djupt veck mellan ögonen, som om hennes grubbel vållade henne smärta. Hon känner, att hon måste göra valet mellan liv och död, åtminstone i sin önskan och hon kan icke göra det. Därför vill hon leva en tid först, för att få vara allt vad hon kan för dem som leva, och sedan dö för att få stanna hos den, vilken hon känner sig tillhöra. Hon söker en försoning mellan begäret att dö och behovet att leva, och hon fruktar båda, emedan de slitas om herraväldet i hennes själ och var på sitt sätt pina henne gränslöst. På samma gång anar hon emellertid, vilken av andarna till sist skall vinna seger, och därför omtalar hon detta, icke som en utomordentlig händelse, vilken bör framkalla förvåning och häpnad, utan som något självklart, vilket hon upplevat, och som ingen kan betvivla.

»Minns du, när jag sade, att jag icke trodde på ett liv efter detta?» säger hon. »Det var du, som lärde mig tro så.»

Hennes ansikte förmörkas, när hon säger det och det kommer något av groll i hennes stämma, som gör mig ont. Hon ser det, och försonande lägger hon sin hand på min, i det hon fortsätter:

»Nu tror jag det, och nu vet jag, att man kan börja att leva ett sådant liv redan här på jorden. Det behövs bara, att någon går bort, vid vilken man är så fästad, att det känns, som om själen följde med. Nästan var afton kommer Sven till mig. Han kommer inte, när jag vill, eller när jag ber honom komma. Inte när jag gråter och längtar, sträcker mina armar efter honom och ropar hans namn. Men när jag minst anar det, då ser jag honom sitta bredvid mig. Och när jag då är riktigt lugn och glad, då ler han emot mig och ser lycklig ut. Han ser på mig då, alldeles som han brukade, och innan jag hinner sansa mig, är han borta. Men då är jag lycklig ändå. Ty jag vet, att han varit hos mig. Han har kommit ofta, när du sovit och jag legat vaken. Mer än en gång har jag tänkt att väcka dig. Men jag har icke vågat göra det. Ty jag har varit rädd, att, när du vaknade, skulle han vara borta, och då skulle du kanske inte tro mig, när jag berättade vad jag sett.»

Hon betraktade mig hela tiden med skygghet, som trodde hon, att jag skulle motsäga henne. Jag gör det aldrig. Jag vet ju icke själv, vad jag tror. Jag har genomgått skakningar så förfärliga, att jag icke vågar säga, vad som är verklighet, och vad som är sken i andras erfarenheter. Vet jag det ens i fråga om mina egna? Vet jag, om endast vad jag kan nå med mitt förstånd är verklighet? Är det icke tänkbart, att det finnes en verklighet, som endast kan åstadkommas med känslan eller -- varför icke -- med inbillningen? Det förefaller mig, som vore det att liksom stympa mig själv, om jag degraderade min känsla och min fantasi till att endast existera för att kuvas av förståndet. I tanken jämför jag det med, om jag ville låta ögat förneka en kroppslig smärta, därför att den vore osynlig, eller örat kritisera möjligheten av en smakförnimmelse, därför att den icke kan höras. Och hur väl jag än känner alla de argument, som anföras mot en dylik tankegång, är det mig dock omöjligt att göra dem gällande i detta fall. Jag varken tror eller icke tror. Jag går liksom i en pinsam väntan att en gång få klarhet i vad jag icke vet.

Och under allt detta växer hos mig en tanke, som spirat i den stund, då jag visste, att mitt barn skulle dö. Jag förstår, att vad allt detta är, om det är inbillning eller verklighet, så skall det dock en dag taga min hustru ifrån mig. Hon har växt samman med mitt eget liv, och jag kan icke mista henne. Mot min egen lycka, som jag en gång tyckte vara så stark, att jag från dess höjd kunde se ned på andras, reser sig den makt, som är allt levandes öde. Döden kommer för mig, som den en gång kom för lille Sven på den tavla, vilkens innehåll han alltid ville ha berättad för sig som en saga. Den ringer i klockan och den, vilken icke borde, blir kallad, men den, som kallelsen icke gäller, får stanna kvar. Skillnaden är blott den, att jag ser döden på avstånd, långt innan han hunnit fram, förstår att hans klocka skall ljuda, och den, för vilken hon ljuder, skall gå med glädje.

Men jag vill icke sitta ensam kvar och förbanna dödens makt. Inom mig växer ett begär, som går högre, än jag själv vet. Det är samma begär, som när vissheten om barnets död tryckte min hustru till jorden, manande henne att säga: »Han skall inte dö. Han får det inte. Jag vet, att han inte skall.». På samma sätt säger också jag till mig själv: »Jag vill det icke. Jag vill icke mista henne. Hon skall leva -- trots allt.» Jag märker icke, att jag försöker det omöjliga. Den kritik, som genast var vaken, när det gällde henne, sover, när det gäller mig själv. Jag vill kämpa med döden för att behålla hennes och min lycka, sådan den en gång blommade, icke just när livet log omkring oss, men åtminstone när vi tagit dess tuktan och ändå visste, att livet kunde le. Jag vill göra allt för att vinna henne tillbaka. Som Orfeus vill jag stiga ned i dödsriket, med min kärlek vill jag tvinga henne att komma tillbaka, och följer hon mig, skall jag aldrig vända mig om och snegla mot skuggorna.

Så lovar jag mig själv, och jag väntar aldrig, att lönen skall komma snart. Tvärtom bereder jag mig på en lång och hård prövotid, och jag vet på förhand, att det första jag behöver är konsten att vänta.

Men jag är så viss i min tro, att jag kan le för mig själv, när jag hör hennes tal om döden. Jag kan höra henne säga, att hon längtar bort och känna hennes smekningar, när hon ber mig förlåta sig. Då njuter jag smekningarna och glömmer hennes ord. Som en stor, oändlig visshet känner jag, att segern är oåterkalleligen min och icke hans, som sover i jorden. Jag tager honom till bundsförvant i mina tankar, säger henne till och med, i det jag går in i hennes egen tankegång, att hon skall leva, därför att Sven vill, att hon skall leva, ja, att han viskat det till mig, medan jag sov.

Hon hör på mig med undrande, glänsande ögon, och långt därefter -- så långt, att jag först icke kan erinra mig, vad jag själv sagt -- berättar hon mig, att Sven suttit på hennes bädd, klädd i sin vita nya dräkt med det blå skärpet och sagt:

»Mamma ska' inte gråta så mycket efter mig. Det gör så ont i mitt huvud, när mamma gråter.»

Jag hör på dessa ord, och jag tager fasta på dem som på ett omen. Mera förhoppningsfull än någonsin drömmer jag om en framtid, där vårt döda barn skall vara ett starkare föreningsband, än om han hade levat, och jag minns med tårar i ögonen de ord, hon själv en gång lärt mig: Att åldras tillsammans.

IV.

Det var ingenting mindre än en kamp med döden jag hade börjat, och den tid, som följde, blev en ständig växling mellan den mörkaste förtvivlan och det ljusaste hopp. Det svåraste vid sådana förhållanden är naturligtvis den rena overksamheten, vilken blott består uti att lugnt vänta på vad som komma skall och tåligt lämna allt åt tiden, medan man samtidigt tycker, att vad som sker blott påskyndar annalkandet av en natt, vilken man hoppas att kunna fördriva. Huru ängsligt jag iakttog min hustru under denna tid! Hur jag följde henne på hennes färder till graven! Och hur jag gladdes, när jag såg henne lugnt och glatt samla gossarna kring sig, berätta och läsa för dem, som endast hon kunde, och jag åter fick höra deras muntra röster, som ljödo om varandra, när det lästa gav anledning till någon av dessa lustiga kommentarier, som göra det till en högtid att läsa högt för barn. Och hur kunde jag icke vid middagsbordet eller aftonlampan spana efter det ansträngda, frånvarande uttrycket i min hustrus ansikte, vilket kunde komma som en sky och göra alla stumma.

Då var det, som om hennes själ plötsligt gick bort från oss och lämnade oss ensamma. Gossarna utbytte blickar med mig, blickar, vilka tydligt nog sade, att, så gott deras ålder det tillät, förstodo de lika väl som jag och ledo även, om de också hade lättare att slå tankarna bort. Svante steg upp och smekte mamma och han blev icke tillbakastött, genom att han icke lyckades att få hennes ögon att lysa upp. Han kunde komma till mig efteråt och säga:

»Det är synd om mamma.»

Det var alltsammans för honom, och därför var han kanske en bättre tröstare än jag.

Olof satt vid sådana tillfällen mera stilla och försökte tala vid mig, som om allt varit som det skulle. Men hans ögon följde modern, och gick hon ut för att vara ensam, vilket ofta hände, när hon märkte, att hon icke längre kunde se och tala med oss, då plägade han smyga sig till hennes dörr och stå där länge och lyssna. Dröjde tystnaden alltför länge, gick han sakta in, och hände det, att han blev avvisad, kom gossen stilla tillbaka och satte sig ned med en resignerad min, som om han visste, att han icke fick begära allt på en gång.

Det var med honom som med mig, att han skulle känt det som en lättnad, om han blott vetat, vad han skulle göra.

Och när vi tre sådana stunder sutto ensamma, tänkte vi alla på, vad som väl försiggick bakom den stängda dörren, där min hustru arbetade sig allt närmare och närmare den gräns, där livet upphör, kämpade sig fram emot döden.

»Vet ni vad mamma lider utav?» sade jag en dag.

Olof såg bort utan att säga något, men Svante svarade:

»Ja.»

Jag hade för övrigt icke behövt fråga. Ty jag visste, att hon berett dem på, vad som komma skulle.

V.

Om aftnarna, när jag blev ensam, satt jag ofta och, för att skingra mina tankar eller över huvud kunna företaga mig något, skrev på ett slags dagbok, vilken jag gömde i botten av en skrivbordslåda, så att Elsa icke av någon olycklig tillfällighet skulle få se den.

Jag har läst den ånyo nu, och allt vad däri står förekommer mig att vara skrivet för så länge sedan, att jag knappt kan tro, att icke ens två år förgått sedan dess. Men som jag läser i den blir mig allt som hänt levande och nära, och jag känner åter marterna av den fruktansvärda illusion, vilken då höll mig uppe.

DAGBOKEN

4 September.

Jag sitter här och tänker på lille Sven. Allt omkring mig är så tyst, och jag tycker mig se honom, som han de sista dagarna, han ännu kunde vara uppe, gick omkring på trädgårdens gångar med sin lilla smeksamma hand i min och pratade i ett, medan han såg upp mot mitt ansikte med sina tankfulla barnaögon. Och som jag fördjupar mig i detta minne, blir mig hopplösheten i det att jag aldrig skall se honom igen, så outsägligt bitter. Ty han var, utan att ana det, hemmets medelpunkt. Det var han, som alltid kom springande mot alla oss fyra stora och fyllde rummen med sitt kvitter, när vi kommo hem. Det var kring honom, vi samlades för att utröna, vad han tyckte, vid varje småsak, som bragte glädje. Nu går hans pappa här och måste göra sig hård mot minnet för att räcka till och hålla allt annat uppe. Får icke ens tänka för mycket. Icke ens sörja. Ty då skulle allting brista.

Kom han för att taga sin moder med sig och lämna oss alla i sorg? Eller kom han för att gå, så stilla och vackert, som han gick, och genom sin död lära oss alla livets stora konst?

16 Oktober.

Jag har tänkt på allt och sett allt, och jag vet nu, varom det är som striden står. Dag för dag har jag sett, hur det blott blivit sämre. Och det är ingen glädje att kunna förstå. Det är ett lidande. Under denna tid har jag kunnat följa varje detalj, och ett ord eller ett ögonkast ha kunnat få mig att skälva i hela min varelse, därför att jag visste, vad det betydde. I min och gossarnes närvaro har jag sett henne falla ifrån och hålla samtal med en osynlig. Till det yttersta har jag fått anstränga varje nerv för att i hennes ögon framtvinga den blick, vilken visade, att hon var medveten om, att hon icke var ensam. Jag har sett henne känna och förstå alltsammans själv, ana och veta, vad som lurade inom henne. Hon har kastat sig ned för mig i ångest och bett mig att icke skicka henne bort -- utan ha litet tålamod.

Jag lider fruktansvärt av att följa hennes kamp och mitt under alltsammans vet jag dock, att det, som nu är min plåga, är blott en annan sida av just samma egenskaper i en rik och väldig natur, vilkens vågor gå högt som havets -- samma egenskaper, som en gång skänkt mig all livets lycka och jubel.

30 Oktober.

Den förfärliga spänningen börjar gå över, och min hustru blir bättre dag för dag. Efter vinterns mörker bli väl en gång dagarna längre och timmarna ljusare.

8 December.

Det är länge sedan jag rört vid min dagbok. Men det kommer sig därav, att jag arbetat. Jag har skrivit ett teaterstycke, och det har gått underligt till. Mitt i korrektur och arbete av alla slag, min hustrus sjuklighet och en nervositet, vilken gjort, att hela min person förefallit mig spänd som en bågsträng, har jag stigit upp om mornarna och stulit tid för att skriva. Jag har skrivit natt på natt till kl. 2. Jag har druckit whisky för att hålla mig vaken. Jag har gått ut och superat mitt under arbetet för att få höra larm och se människors anleten, vara mitt i febrilt liv, känna det bölja omkring mig och bränna mina tinningar.

Men pjäsen blev färdig, och jag känner endast en stor mattighet. Vad jag vill nå, är nu sannerligen varken ära eller författarglädje. Jag känner det, som om min hjärna levde ensam på hela den övriga kroppens bekostnad. Ja, det är skada, att dygnets timmar äro så få, när det gäller att nå det omöjliga.

17 December.

Det förefaller mig som om, utan att jag visste det klart, allt vad jag levat och lever, varit och är, på något underbart sätt ginge till mötes en fullbordan, vilken sker, utan att jag kan röra ett finger. Under allt detta lever jag mitt vanliga liv, och jag tror icke, att någon egentligen finner mig förändrad. Jag är glad, när jag kommer ut och träffar människor, till och med uppsluppen. Ty det lindrar.

Men inomhus har jag mitt egentliga hem, där jag lever mitt verkliga liv. Och oupphörligt känner jag där, som om över henne och mig glede något av det, om vilket jag själv en gång i ett helt annat sammanhang skrivit, att det är »större än lycka och olycka» något av det, som är utan namn.

I allt detta är naturligtvis min hustru medelpunkten. Om hon går till hälsa eller till undergång, vet jag icke. Detta synes mig nu vara något, vari jag icke kan gripa in. Det förefaller mig ibland, som om jag stode utanför, icke hade någon del däri, aldrig kunde få det eller nå det. Och i allt detta finns ingen överspändhet, endast en resignerad längtan, vilken är djupt färglös.

25 Januari.

Min hustru har satt sig till pianot i dag för första gången. Sjunga vill hon väl icke ännu, men jag har dock hört musik igen i mitt hem, och melodierna från fordom ha stämt våra sinnen liksom i en ny och ljusare ton. Över huvud har det på sista tiden kommit något nytt över henne, något, som lovar mera än förut. Hon har vaknat upp till livet, och hon är med oss andra som förr. Icke riktigt ännu kanske. Men jag känner, hur hon med varje dag kommer oss närmare. Ibland tror jag vad hon säger, att allt detta kommer därav, att hon vet, att hon snart skall gå bort, och att detta hopp håller henne uppe. Men ibland tror jag, att om det också är så nu, så är dock allt detta på väg att glida över i något större, vilket hon själv känner med undran och ängslan, men icke vill tro.

Huru härmed är, vet jag icke. Men jag vet, att jag icke är förtvivlad nu, som jag var det förr. Ty nu lever jag under det öde, som är mitt, och som, hända vad hända vill -- så som jag nu ser det -- icke kan kasta något styggt in i hennes liv och mitt. Detta är det jag fruktat.

19 Februari.

Jag står icke ut med detta längre. Jag har sett svart och svart och svart omkring mig, så jag råkar i raseri bara jag ser mig själv i en spegel. Och det bästa är, att min hustru själv tyckes börja känna en smula av allt detta.

26 Mars.

Jag går bara och väntar att vintern skall försvinna på allvar, så att vi få komma bort härifrån. En apati av högst besynnerlig art behärskar mig, och jag är ibland rädd, att denna vinter knäckt mig. Vad sommaren kan komma att medföra, är kanske heller icke sådant, att man kan vänta därpå. Vi flyttade in till Stockholm, eller rättare: hyrde våning, när vi trodde, att allt skulle bära oss fram, om också långsamt. Som det blivit, hade det varit bättre, om vi stannat på landet, i den avskildhet, som synes vara vårt bästa öde. Här är mera ensamt än där.

Sorgen skrämmer.

31 Maj.

Det är vår bröllopsdag i dag. »Im wunderschönen Monat Mai.» Jag kan icke låta bli att anteckna en sak, hur full av barnslighet jag än själv känner att den är. Det är nämligen 14 år vi varit gifta i dag, och det år, som gått, har varit det tyngsta. Det som gick var ju det 13 :de -- olycksåret par préférance. Det är, som om jag trodde, att någon eller något nu höll på att jämna vägen för oss, eller som om jag kände, att något inom mig vore nära att läkas. Och allt detta, för att jag kommit att tänka på en siffra, vilken under normala förhållanden säkerligen gått mig spårlöst förbi.

25 Juni.

Dagarna förflyta, under det att jag går och tänker på, att jag borde börja att arbeta. Men diktens fjärilar flyga blott oroligt fram och åter över något, som är öde och förbränt. Ibland synes det mig, som skulle jag kunna följa deras flykt. Men så erinrar mig verkligheten åter om det som är, och det blir, som när ett ljus blåses ut inne i ett rum om natten.

Kunde jag bara ständigt vara så, att min hustru ingenting märkte. Kunde jag vara jämn och glad eller åtminstone synas så. Men jag kan det icke, och jag vet, att hon sörjer, icke blott över sig själv utan också över den smärta, hon vållar mig. Det måtte vara förfärligt att gå som hon och ingenting orka, ingenting förmå, utan bara sjunka ihop vid det minsta som vållar henne oro eller sorg. Gå och grubbla över döden, som hon tror skall komma, men som icke kommer. Tredubbelt fasansfullt måtte det vara att mitt under allt detta tillfoga den man älskar högst ett oläkligt lidande och icke kunna göra något för att bota det.

Hon kan sitta och se på mig, när hon icke tror att jag märker det, och över hennes ansikte kommer då ett sådant uttryck av förtvivlan, att det skär mig in i själen.

I går kom hon och satte sig bredvid mig och lade sin hand över min.

»Om du bara inte hade mig», sade hon, »vad du då skulle vara mycket lyckligare!»

Jag vet, att hon trodde på sanningen av sina egna ord, och mitt svar kunde väl för ett ögonblick rubba hennes tro och framlocka en glimt av hopp i hennes ögon, men det kunde icke återgiva henne den säkra övertygelsen att hon var oumbärlig och därför behövde leva.

VI.

När jag läser dessa blad och ser, hur jag vacklat mellan hopp och fruktan, förstår jag icke, att vad dessa rader berätta verkligen kan vara sant. Och dock måste det vara så. Ty scripta manent. Och hur ofullständiga och fragmentariska dessa anteckningar än äro, berätta de mig dock med full visshet, att jag hoppades mera då, än vad jag kan fatta nu, när allt fått sin förklaring och sitt slut.

Så mycket förstår jag, att det under denna vinter, till vilkens minnen jag ej mera vill och icke kan återvända, var min lycka, att jag omsider fann något, vilket jag trodde kunna bidraga att rädda min hustru. Vilken lycka är icke detta! Att slippa att endast vara en overksam åskådare, att få gripa in, att få verka, arbeta med ett bestämt mål för ögonen, ett mål, som man åtminstone tror sig kunna nå. I ungdomen skulle kanske en sådan lyckokälla synas fattig och ringa. Men när åren stänkt en smula grått i håren, blir man nöjd med mindre än förut. Man kan då leva och lida, när man tror, att det ligger inom möjlighetens gräns att skapa en förbättring, och man kan i blotta medvetandet om en sådan möjlighet finna något, som nästan liknar lyckan.

För mig kom denna hjälp, i samma stund den aning jag länge haft, att stadslivet var fördärvbringande för min hustrus hela tillstånd, allt mera stadgades till verklig övertygelse och till sist omsattes i ett beslut att rycka henne loss därifrån och återvända till landet, som vi aldrig borde ha lämnat. Läkaren uppmuntrade mig även i detta mitt beslut, och när jag första gången slog fram denna plan som en blott möjlighet för min hustru, lyste hela hennes ansikte upp, som om jag lovat henne paradisets fröjder, och hon sade bara: »Kan du göra detta för mig? Vill du det?»

Dessa ord väckte mig till handling och liv, och under alla tvivel, all oro och allt, som jag förut skildrat och berättat, vilket tyngde mig till jorden, glänste dessa ord emot mig som stjärnor genom mörkret och eggade mig till den stora ansträngning, vilken jag hoppades skulle återgiva oss alla glädjen i vårt hem. Ju mera jag tänkte därpå, desto sannolikare föreföll det mig, att jag här hade funnit det »Sesam öppna dig», vilket skulle bana vägen för min hustru att åter kunna tillhöra livet. Som en man, vilken tror sig hava funnit en talisman, vilken giver honom makt att göra under, satte jag hela min lit till denna plan, och när vi äntligen flyttat in i den lilla villan, som låg högt upp med utsikt över fjärdar och skog, och där asparnas blad darrade utanför det fönster, där min hustru skulle sitta och se mig, så ofta jag kom hem från mitt arbete, då var jag viss, att nu var lösningen funnen. Så underligt det än kan förefalla mig nu, jag var viss därpå. Jag trodde och jag var outsägligt lycklig i min tro.

Aldrig har jag väl heller känt mig mera hoppfullt lycklig, än när snön denna vinter började falla och vi erforo denna egendomliga hemkänsla att vara avstängda från alla och allt, vilken följer med det nordiska luftstrecket. Från vinden och ned till källaren stod vårt nya hem färdigt, och som förr ordnade det hela och prydande rummen med alla de små uppfinningar och föremål, vilka äro kvinnans hemlighet att kunna framtrolla, gick min hustru åter ibland oss. Gossarnas högljudda röster genljödo på nytt i rummen, utan att någon behövde tysta dem. Kanariefåglarna sjöngo och drillade, utan att någon hängde det gröna nattskynket över deras bur. Pudel gav skall inomhus vid gossarnas lek och ras. Och pianot var icke längre stängt.

Det hände en afton, när jag minst anade det. Utan att säga ett ord om sin avsikt, kom Elsa ned i förmaket och satte sig vid pianot. Hon såg på mig, när hon gick mig förbi, och jag förstod hur lycklig hon kände sig över, att hon kunde följa sin egen önskan. Allt sedan Sven dog och hon icke längre kunnat höra hans klara stämma samman med tonerna från pianot, hade min hustru aldrig velat sjunga de sånger, till vilka han så ofta ensam hade lyssnat. Knappast troende mina egna sinnen, såg jag henne sitta vid pianot, hörde henne slå an en ton, och strax därefter ljödo tonerna genom rummet:

Min hvide Svane du stumme, du stille; hverken slag eller trille lod sangröst ane.

Och slutet:

I toners flöden du slutted din bane. Du sang i döden; -- du var dog en Svane!

Varken förr eller senare har jag hört denna sång klinga så. Under det att hon sjöng, kommo gossarna sakta in, efter varandra kommo de och stannade tysta innanför dörren. De sågo undrande på mig, som trodde ej heller de sina sinnen, och jag nickade till svar, medan mina ögon blevo skumma. När de sista tonerna tystnat, var det stilla i rummet, men stilla som vid en högtidsfest.

Min hustru reste sig upp och slog igen pianot.

»Jag kan inte mer i dag», sade hon som till ursäkt.

Men så såg hon på oss alla och förstod, vilken glädje hon hade väckt. Hennes ansikte lyste upp, hon gick förbi mig fram till gossarna, tog dem emellan sig och tryckte bådas huvud mot sina axlar.

»Tacka lille-bror», sade hon. »Det är han, som har hjälpt mig.»

Hon sade det icke sjukt som förr, icke med den snart sagt fientliga ton, hon använt, när hon tyckte, att vi som levde, hindrade henne att tillhöra honom som var död. Hon sade det mjukt, stilla och nästan lyckligt, med ett uttryck, som om hon tagit avsked från något förgånget, vilket aldrig skulle komma igen.

VII.

Innanför sängkammaren låg ett litet rum, vilket ursprungligen varit avsett till toalettrum, men av någon anledning aldrig blivit inrett. Det var mycket oregelbundet, dess fönster sutto högt upp, och dagern därinne var svagare än i de andra rummen.

Där bodde lille Sven. Där var hans rum, och det rummet var stängt.

Ingen fick hjälpa min hustru med att ordna detta rum eller städa där. Hon ensam skulle göra allt. Där hängde hon ljusa gardiner framför det lilla fönstret, och i fönstersmygen bakom gardinen ställde hon ett bord. Till detta bord sydde hon en duk, vilken var av samma tyg som gardinerna och på bordet stodo Svens leksaker. Det var en häst, som drog en vagn, några tennsoldater och ett tält. Det var Svens vita kaffekopp med guldranden, hans sparbössa, en liten sabel och en kask. Där fanns allt vad han lämnat efter sig, hela hans lilla kvarlåtenskap. Under bordet stodo två trähästar av vilka den ena alldeles tappat manen, och framför bordet var ställd en liten låg trästol, som Sven hade fått, och som han brukade bära efter sig i rummen, när han var riktigt vänlig och glad och ville narra mamma att berätta sagor.

Men mitt ibland leksakerna stodo små och stora porträtt i ramar och på väggarna så nära dagern som möjligt hängde andra. Det var porträtt av mamma och pappa, av bröderna och av hela familjen. Det var porträtt av Sven i hans långa kolt och av Sven i den lilla pälsen, där han stod på en bänk och grinade emot solen, vilken lyste över snön. Men alla porträtten voro från vår ungdoms och lyckas tid, när ännu ingenting hade hänt, som kunde slita det band, vilket ännu förenade oss alla. Och ensam, alldeles för sig, hängde på ett utsprång av muren avbildningen av Spangenbergs dödstavla, över vilken lille Sven grubblat, och vilkens saga hans mamma berättat honom, långt före den dag, då han själv fick veta mera därom, än vad de stora någonsin kunde berätta.

Och så stod där ännu en sak. Det var en liten mörkbetsad byrå, som Sven en gång fått. Den hade sin lilla historia, ty i gamla tider hade den varit pappas egen. Då var den gul och ljus, men sedan dess hade den genomgått många öden, och när den blev Svens, fick den sin nya färg. Men i dess tre lådor lågo alla de saker, som gömde minnen om den lille, men som icke fingo ligga framme. Där förvarades hans sista skjorta och det sista paret strumpor han begagnat. Där lågo hans små nothäften »Sjung för oss mamma», vilka aldrig mer fingo komma fram på nothyllan nere i förmaket. Där gömdes hans sista vita sommarkostym med det vackra blåa skärpet och rosetten i samma färg på den vita mössan. Där lågo hans små bruna skor och lille Svens böcker. Där fanns också pappas egen bok om de stora bröderna, mammas eget exemplar, som Sven hade tiggt sig till, när han bad pappa skriva en bok om bara Nenne.

Detta var Svens rum, och här var Elsas helgedom. Var afton gick hon dit in, och var morgon satt hon där, innan hon talade med andra. Aldrig var hon lyckligare, än när pappa också gick dit in och dröjde därinne.

Därinne bodde också Sven, och vad där talades, vet ingen. Även när Elsa berättade något därom, blev vad hon sade ingenting mot de ord, som därinne växlades mellan henne och det okändas värld.

»Du tror ju icke på detta», sade hon till mig en dag. »Men jag känner det.»

»Hur vet du, att jag icke tror?» svarade jag.

Hon gav mig ett par stora, förundrade ögon.

»Du kan icke tro som jag», sade hon. »Ty du undrar på samma gång, om det är möjligt. Men jag vet det, och jag undrar icke längre.»

Ett minne rann upp inom mig, minnet om en stund, då hon förebrådde mig, att jag tagit hennes tro på det översvinnligas verklighet. Jag förstod, att hon behövde sin nuvarande tro, att hon alltig gjort det, att den hängde samman med hennes innersta väsen så djupt och helt, att kanske månget lidande varit henne besparat, om denna tro aldrig blivit rubbad. På samma gång visste jag med mig själv, att tron på en fortvaro efter döden hade jag aldrig helt bortkastat. Jag hade kritiserat, nagelfarit, ja, till och med strävat att göra denna tanke omöjlig i mina egna ögon. Men jag hade gjort detta, kanske mest i förhoppning, att själva sökandet till sist skulle föra mig till visshet om det motsatta. Vissheten hade aldrig kommit, men med åren hade vad jag tänkte om det tillkommande undergått en förändring. Odödlighetstanken var och blev visserligen för mig blott en möjlighet, men mer och mer hade den tagit formen av något svagt och milt, som jag närmade mig, utan att rätt veta hur. Steg för steg hade jag känt möjligheten av en dylik övertygelse växa inom mig, och vad jag under det sista året genomlevat hade närmat min känsla till den möjlighet, vilken mitt förstånd fortfarande varken kunde antaga eller förkasta.

Men på samma gång föreföll det mig, som om jag stode ensam i allt detta, och som om min hustru icke ville eller icke kunde se, vad som härvidlag försiggick inom mig. Men när hon svarade mig dessa ord: »du undrar på samma gång, om det är möjligt», då slog det mig, att hon måste missförstå mig, emedan jag själv ingenting hade sagt. Hur hade jag kunnat tiga om allt detta? Hur hade jag kunnat glömma, att vad jag här verkligen hade att säga säkerligen skulle fylla henne med den största lycka? I ett nu ville jag gottgöra vad jag trodde mig hava förbrutit, och jag påminde henne därför om den dag, då hon sagt, att hon ville tro som jag, tänka som jag, leva som jag.

»Jag vill, att du en gång skall veta det», sade jag. »Det är nu år, som förgått sedan dess. Men aldrig har jag begärt något sådant av dig. Aldrig har jag velat, att du skulle förändra något inom dig för min skull. Det är din kärlek, som ingivit dig den tanken, icke jag.»

Hon såg framför sig, som om hon grubblade långt tillbaka i tiden.

»Aldrig», svarade jag, »aldrig har jag önskat något sådant. Jag ville kunna tala med dig om, hur jag tänkte och kände. Men jag ville, att du skulle göra detsamma tillbaka mot mig. Jag har saknat, att du icke har gjort det.»

»Jag trodde du ville, att jag skulle bli som du», sade hon.

Jag såg, att det var något i allt detta, som plågade henne, mer än ord kunna uttrycka. Men jag anade ej vad det var.

»Jag har alltid trott, att du ville ha mig lik dig», sade hon. »Det har jag både tänkt och sagt åt andra också. När jag trodde, att jag icke kunde tala med dig, har jag gjort det med främmande.»

Det sista tillade hon med en ton, som om hon uttalat något oövervinneligt motbjudande, för vilket hon blygdes.

»Hur har jag kunnat förstå dig så illa?» sade hon.

Och i det hon lade armen om min skuldra, såg hon mig in i ögonen och frågade:

»Du blir inte ledsen, när du ser mig gå in till Sven?»

»Ledsen?»

Jag måste ha betraktat henne med en min av förvåning, som ej kunde missförstås. Ty hon frågade icke mera. Utan att säga ett ord, vände hon sig ifrån mig och gick in i Svens lilla rum. Hon stannade länge därinne, och när hon kom åter, såg jag, att hon gråtit, men icke av sorg.

Men medan jag satt ensam och väntade henne, kom jag att tänka på, att hon aldrig förr i min närvaro öppnat det lilla rummets dörr och gått in dit för att hålla sin andakt. Och på samma gång visste jag, att allt sedan Sven dog, hade jag aldrig kommit henne så nära som nu.

VIII.

Varför fick icke allt detta fortgå, som det hade börjat? Varför kom, vad jag icke fruktat, och växte till en farligare makt för mig och de mina än någonsin det, som jag förr fruktade? Fråga lika gärna: varför sker icke allt, som människan önskar? Eller varför ligger det icke i hennes makt att länka livets utveckling, dit hon själv vill?

Det fanns mellan min hustru och mig under denna tid, i trots av all ömhet och allt förstående, i alla fall ett visst något, som skilde oss åt. Detta låg icke i några teoretiska meningsskiljaktigheter. Ej heller var det av den natur, att det hindrade oss att ständigt mötas, ständigt söka varandra, ständigt glädjas, den ene åt den andres närvaro. Det var helt enkelt en olikhet i vårt sätt att taga allt, vad som under denna tid hände och växlades oss emellan. För henne var allt detta ett avsked, under vilket hon allt mera närmade sig överskridandet av den gräns, varifrån ingen återvänder. För mig syntes det som idel löften, att vårt liv ånyo skulle börja, och att min hustru skulle åter vända till mig, till oss alla, till livet självt.

Av allt som skedde, och varav då mycket syntes mig dunkelt och oförklarligt, har jag förstått, att häri låg den egentliga förklaringsgrunden till hennes och mitt öde, hela förklaringen, av vad som var, och vad som skulle komma, och jag förstår också, att det räddade mig från förtvivlan, att jag då icke kunde se allt detta så klart som nu. Jag å min sida begärde, att min hustru skulle lämna sina dödstankar och för min skull återtaga den väg genom livet, där hon stannade liksom lamslagen, när Sven dog. Hon åter önskade, att jag skulle inse, att hon oåterkalleligen tagit det första steget över på den andra sidan, när hennes ängel, som hon alltid kallade honom, gick bort. Hon önskade, att jag skulle förstå detta så djupt, att min uppgift blott skulle vara att gå som en vän vid hennes sida och hålla hennes hand i medkänsla för mörkret, som skulle komma, och dit hon själv sökte sig in. Så djupt älskade vi varandra, att ingen av oss kunde uppgiva drömmen att finna den andres tanke harmonierande med sin egen. Därför kunde heller ingen låta den andre gå sin egen väg och i resignation taga emot livets lott, som heter att leva ensam. Därför kunde heller ingen undgå att känna bitterhet, när han märkte, hur hoppet sveks. Därför smärtade henne min strävan att föra henne dit hon icke ville, liksom jag led av hennes motstånd, och därför var också hela vårt liv i ordets egentliga mening en kamp om kärlek och en kamp på liv och död.

Så länge hade jag levat i dödens skugga, att jag icke längre fann det ens möjligt, att något annat tillstånd kunde vara mitt. Jag hade blivit förtrogen därmed, som den kroniskt sjuke blir med sina plågor. Skuggan föll icke blott från den lille döde, som gått bort, utan även från henne, som ville gå. Den kom icke blott från det, vi lämnat bakom oss. Den väntade oss även, i det som komma skulle, det som låg framför oss. De båda skuggorna möttes på den punkt av livets väg, dit vi nu kommit. De båda skuggorna famnade hela mitt liv, och mitt fel var, att jag icke förmådde rycka solen från himlen för att fördriva den sista.

Detta var mitt fel och min illusion. Ty med seende ögon såg jag icke. Med hörande öron hörde jag ej. Jag såg blott min egen önskan, hörde blott ljuden av min egen dröms starka livslängtan. Och dock visste jag, att endast i sagan kan en mans vilja kalla de döda till liv. Ja, till och med sagan låter honom bryta mot gudarna, genom att han försökt det övermänskliga, och i skuggornas rike se sig tillbaka endast för att hon, för vilkens skull han försökt det omöjliga, för evigt skall sjunka tillbaka i Orcus' natt.

IX.

Våren kom sent detta år, våren, på vilken jag hoppats som på lyckobringaren och befriaren, såg ut, som om han alls icke ville komma. Kall och hård låg marken, bara svängde trädens grenar utanför våra fönster för en isande blåst. Snömassor vräktes ned ända till slutet av april, och när någon gång solen sken, blåste nordanvinden, förande med sig isig luft från det tillfrusna Bottenhavet.

Vid denna tid kom en tillstötande förkylning och kastade min hustru åter ned på sjukbädden. I veckor hade hon legat till sängs, och under de veckorna hade vi fruktat det värsta. Åter hade det blivit tyst i våra rum. Åter hade gossarna och jag utan att tala intagit våra måltider vid det bord, där hennes plats stod tom. Åter hade ljuden dämpats i hela huset, och åter hade sjukdomen kommit och bringat våra förhoppningar till tystnad.

Men mot all förväntan kom sig min hustru. Långsamt gick tillfrisknandet, och små voro krafterna. Över all beskrivning sällsamt föreföll detta nya uppvaknande till livet, vilket ingen hade kunnat vänta. Men det var dock verklighet, och när jag nu satt ensam i mitt arbetsrum på nedre botten och hela huset hade gått till ro, kunde jag åter börja drömma drömmar om sommaren.

Och det underbaraste av allt! Jag drömde dem snart icke ensam. Som om tillfrisknandet efter den sista sjukdomen inneburit mer än återkommandet endast till fysisk hälsa, så upplevde vi nu en tid, vilken i sig tycktes innefatta försoningen av allt som varit. Min hustru började att dela mina drömmar, hon började längta efter att åter leva samman med mig. Hon kom mig till mötes, som hon icke hade gjort sedan den dag, då vi jordade Sven. Hon var svag och sjuk ännu, och hon orkade icke tala mycket. Men hon kunde dock höra på, vad jag sade henne. Hon visste, att våren kom, och hon gladde sig åt vårblommorna, som stodo på hennes nattduksbord.

»Vad vi varit lyckliga, Georg», sade hon. »Vad vi ha varit lyckliga.»

Det var med en ton av den mest skärande smärta hon frampressade dessa ord. Hon slöt ögonen, när hon uttalade dem, och tårarna sipprade fram under hennes ögonlock.

»Vi ska' bli lika lyckliga ännu en gång», sade jag.

Jag trodde, vad jag sade, och jag tog hennes svar som ett löfte.

»Ja, ja», svarade hon hastigt. »I sommar.»

Hon hörde på mig, när jag berättade om vår ungdoms glädjeämnen och om skärgården, som alltid varit vårt bästa hem.

»Vi ska' ro ut bland öarna», sade hon, »och segla i nattbrisen.»

Och som om plågsamma minnen störde henne, utbrast hon:

»Du skall glömma och aldrig minnas, vad jag sagt dig under dessa sista år. Jag har varit så underlig och inte förstått mig själv. Ofta, ofta har det varit, som om en annan talade genom min mun, utan att jag kunde hindra det. Du har fått göra allting, och jag har bara tagit emot. Men det skall bli annorlunda. Bara jag nu blir frisk.»

Jag tystade på henne och bad henne inte tala för mycket, alltför lycklig för att kunna säga mer.

»Ja, ja», sade hon. »Jag har tegat inför dig och talat för andra. Och vad är de andra? Främmande människor, som ingenting förstå.»

Hon slöt ögonen och föll i slummer. Tyst satt jag kvar vid hennes bädd och betraktade henne, medan hon insomnade. Hon hade återfått samma ansikte, som när hon var en flicka nästan, och jag första gången vaknade i min bädd och såg henne sova. Tunga glädjedroppar föllo från mina ögon, och medan aprilsnön rasade ned därute över den hårda marken, kände jag, hur mitt eget hjärta tinade upp.

X.

Min hustru kom upp och blev konvalescent, hon gick åter uppe ibland oss, och hon hade icke tanke för annat än att göra oss andra lyckliga och själv känna, hur vi gladdes över, att hon åter tillhörde livet.

Ack, dessa korta veckor, under vilka ingen mer än vi sågo henne, hur minns jag dem icke nu! Och hur lyckades de icke att få mig att glömma allt som varit! Emot deras stumma lycka var all oro och sorg, som vi förut upplevat, för intet att räkna. Allt, som sades, har jag skrivit i mitt minne och gömt. Det, som icke sades, och som var större, än vad livet eljest ger, slumrar i min själ, givande mig grundtonen till det liv, vilket jag eljest aldrig skulle kunnat leva. Dessa dagar, vilka nu kommo, plånade ut allt som funnits inom mig av oro, tvivel och misstro. Ty jag hade misstrott henne, misstrott hennes kärlek, därför att hon icke ville låta sig föras från döden till livet för att leva med mig.

Nu var hela hennes motstånd borta. Jag kände det i varje ögonblick jag satt vid hennes sida, i varje ord hon talade till mig. Det var, som om sjukdomen gjort rent hus inom henne, och som om hon kommit åter, renad och luttrad genom den. Hela hennes personlighet vände tillbaka, och i timmar kunde jag sitta och njuta av hennes ansikte, därför att det var detsamma som förr.

»Minns du, när jag sade till dig, att vi skulle skiljas?» sade hon en dag.

Jag måste tänka efter för att kunna erinra mig, att hon någonsin sagt det. Och när äntligen minnet vaknade, sade jag henne, att jag glömt hennes ord, som man glömmer en febersjuks.

»Jag menade, vad jag sade», fortfor hon ivrigt. »Jag tyckte det var något du ville tvinga mig till. Och så tyckte jag det var så synd om dig. Du har haft det så svårt, mycket, mycket värre än jag. Men du ska veta också, att jag har varit så sjuk också, mycket för sjuk för att jag skulle kunna tänka på något annat än mig själv. Åh, det är, som om jag hade vaknat upp igen!»

Hon tog sig om huvudet med en underlig åtbörd av på en gång oro och lycka. Och hon tillade:

»Men när jag dör en gång, då ska du gå i Svens byrå. Där överst ligger ett brev från mig. Men du får aldrig läsa det förrän då. Ty jag vet ändå, att jag dör snart, och när jag dör, kommer jag att dö alldeles som Sven.»

Hur ofta hade jag icke hört henne tala sådana ord, och hur ofta hade de icke kommit mig att rysa in i min innersta själ! Nu gingo de mig förbi, som om de aldrig hade varit uttalade. Jag uppfattade dem som de sista dyningarna efter stormen, som de sista lätta efterdyningarna, då havet varit i uppror. Jag log i segervisshet, att jag vunnit henne åter, och i det jag vände hennes ansikte mot mitt, såg jag henne in i ögonen och sade:

»Men nu vill du ju leva?»

»Ja», sade hon. »Jag vill leva för dig och för gossarna och för att aldrig glömma Sven.»

Den dagen gick hon vid min arm ute på sandgången utanför villan. Hennes steg voro trötta och osäkra, och hon vilade tungt på min arm. Men vi voro nöjda som två barn, och hon skrattade åt sig själv, därför att hennes gång var så osäker, att hennes ben ville vika sig under henne när hon gick, skrattade med ett litet sjukt, men innerligt lyckligt skratt, som gjorde mig glad att få stödja henne.

»Vad jag är lycklig nu igen, Georg», sade hon, när vi åter gingo in. »Och du ska också bliva det.»

Så förde jag henne uppför trappan. Men innan hon gick in till sig, måste hon först se gossarnes rum. Där stod hon länge med mig och såg på alltsammans, som om det blivit nytt för henne, under den tid hon legat sjuk.

»De ha nog också haft det mycket svårt», sade hon. »Jag har ju ingenting orkat. Men nu ska jag bli bättre.»

Sköterskan hjälpte henne i säng, och när gossarna kommit hem från lekplatsen, ropade hon på dem med sin lilla tunna röst, så olik hennes förra djupa och fylliga, för att de skulle få komma in och berätta, vad de hade gjort ute, och vad de roat sig med. Det gjorde de också så grundligt, att jag mer än en gång försökte att avbryta dem. Men hon hindrade mig alltid. Och medan de talade i munnen på varandra, låg hon hela tiden och såg på deras ansikten och hörde på deras ord, som om hon behövt tid på sig för att förstå, att vad hon nu upplevde, var verklighet och icke en villa. Därpå lät hon dem komma fram till sig och kyssa henne till god natt.

»Nu blir jag snart frisk», sade hon. »Och när det blir sommar, skaffar pappa oss ett ställe i skärgården. Jag behöver inte se det eller veta var det är. Ty han får det alltid så bra för oss alla.»

Med ett litet lyckligt leende slöt hon ögonen och lade sig till rätta i bädden för att somna. Men när jag följt gossarna in, tog jag på mig min kappa och gick ensam fram och åter samma sandgång, där min hustru och jag nyss hade gått. Det var en lugn och klar vårafton med nattfrost i faggorna.

XI.

Under dessa dagar kom jag ofta, utan att jag kunde göra mig klart hur eller varför, att tänka på Elsas och min färd mot havet. Den kom med minnet av min tysta kamp att föra henne till att älska, vad som var mig kärt, och erinringen om, hur jag både lyckats och misslyckats, på en gång eggade och oroade mig.

Den kom mig i minnet, när jag under dessa tillfrisknandets dagar satt med min hustrus hand i min, och hon lutade sitt huvud mot min axel.

»Att jag varit så långt borta ifrån dig», sade hon en afton. »Att jag varit så långt borta. Det var bara, för att jag trodde, att du ville hindra mig från att gå till Sven.»

»Det vill du ju inte nu längre?» sade jag.

»Nej, nej», sade hon. »Nu vill jag stanna hos dig. Men jag har tänkt så många stygga och dumma tankar under denna tid.»

Hennes röst blev som ett barns, vilket bekänner en förseelse, så att jag måste le, när jag hörde henne.

»Nej, skratta inte», fortfor hon. »Ty det är sant. Jag har trott, att du inte förstod mig, och jag har sagt det också. Kan du förlåta mig?»

Hon talade så djupt allvarligt, att jag blev helt rörd, och för att inte uppskaka henne mera, svarade jag i en ton, vilken jag försökte göra så munter som möjligt.

»Är det den enda synd, du har på ditt samvete?»

»Nej, nej», sade hon. »Men mot dig vet jag ingen annan.»

Och hon fortfor, i det hon smög sig närmare intill mig:

»Men det är också det värsta, jag kunde säga och tänka. Ty jag vet ju det, att ingen har förstått sig på mig mer än du. Ingen av alla människor, som jag talade med, när jag kände mig så ensam och eländig, och tyckte, att allting skulle brista inom mig.»

Hon ryser, när hon säger detta, och för handen mot pannan.

»Det är borta nu», säger hon. »Och allt är så lugnt och klart. Men nu ska du veta en sak till.»

Hon satte sig upp och betraktade mig med en blick, så ljus och så djup, som ville hon låta mig se ända till botten av hennes själ.

»Du skall veta, vad som var det allra värsta», sade hon. »När jag gick och tänkte på, att jag skulle dö och följa Sven, och när jag tänkte på det så, att jag tyckte du gled bort ifrån mig, och allt gled bort, och jorden var öde och tom -- då var jag så rädd, å, så förfärligt rädd. Ty jag trodde, att jag skulle bli tvungen att göra det själv. Det var det allra värsta. Men nu vet jag, att jag aldrig behöver det. Det har Gud lovat mig.»

»Menar du, att du ändå snart skall gå ifrån mig?» sade jag.

Jag ryste över mina egna ord och jag kände, hur stämman var nära att svika mig.

»Det vet jag inte», sade hon, i det hon åter lutade huvudet ned mot min arm. »Jag vet bara, att jag aldrig behöver göra det själv.»

Hon teg och jag fann icke ord för att svara henne. Jag såg på henne. Hon var sig lik igen, som jag mindes henne från våra lyckliga år. Hon föreföll mig liksom spädare och yngre, och lugnet, vilket efterträtt hennes förra febrila oro, gav åt varje hennes rörelse en förtroendefull smeksamhet, vilken skänkte mig lycka och sorg i samma andedrag.

När hon gått till sängs, och jag kommit in för att säga henne godnatt, såg hon på mig med samma ljusa och djupa blick som förut.

»Du ska heller inte bry dig om, att jag talat om, att det var du, som tog ifrån mig min tro», sade hon. »Det har du aldrig gjort. Det har jag bara inbillat mig. Ack, jag har inbillat mig så mycket. Jag har visst levat i en enda inbillning.»

Det kom ett smärtsamt uttryck i hennes ansikte, och i det jag strök henne över pannan för att jaga det bort, svarade jag:

»Det har jag nog inte gjort. Det är sant. Men jag borde alltid ha förstått, att vad du trodde på, var dyrbart för dig. Så dyrbart, att jag aldrig skulle ha lett dig ens på möjligheten av andra tankar.»

Hela hennes ansikte lyste upp som av ett inre ljus, och med ett svagt, trött utrop av glädje slog hon armarna om mig och sade godnatt.

Jag släckte ljuset vid hennes bädd och gick sakta ut ur rummet. Mitt hjärta var överfullt av tacksamhet för allt vad hon hade sagt. Det var, som om hon givit mig en skatt att minnas.

I samma ögonblick jag tänkte detta, slog det mig, att jag redan liksom börjat söka henne i minnet. »Hon går ifrån mig», tänkte jag. Och till min förvåning märkte jag, att jag nu kunde tänka den tanken utan bitterhet, endast därför att jag var henne nära som aldrig förr. »Hon dör icke», tänkte jag ögonblicket därefter. »Hon kommer att leva.» Och jag märkte icke motsägelsen i min egen tankegång.

Jag satt i mitt rum och försökte läsa. Men jag var alltför upprörd, alltför lycklig över den sällsamma rikedom jag hade vunnit. Och plötsligt såg jag min hustru under sommaren vid västkusten, i det ögonblick, då hon från fönstret i lotsstugan vände sig mot mig, och jag kände hur vi enades i samma kärlek till det oändliga havet, som icke vet av någon gräns. Det fanns en likhet mellan vad jag då erfor och det, som nu fyllde mig med lycka och hopp, och på samma gång mindes jag, hur jag många, långa år gått och längtat till havet.

Som en syn dyker det upp för mig ett minne, vilket jag länge hade glömt. En gosse står på ett högt berg och ser ut över havet. Klippan är brant, och under honom vräka vågorna i vildaste skum. Gossen har knäppt upp rocken. Han håller den utspänd med båda händerna, så att den verkar som ett segel. Han njuter gudomligt av att känna sig kunna trotsa stormen, som hotar att lyfta honom ned från klippan och slunga honom i sjön. I denna glädje störes han av en röst, som ropar hans namn genom blåsten. Ett par armar, starkare än hans egna, fatta omkring honom och bära honom med våld bort på en gång från det farliga stället och åsynen av havet, som ropar om faror och mod.

Gossen är jag själv, och jag ler vemodigt vid minnet, medan nattens timmar skrida förbi, utan att jag märker det, och jag ensam sitter och stirrar in i, vad som skall ske. Nu har jag fått, vad barnet längtade efter, men stormen har fört mig längre ut, än vad jag själv ville. Nu ville jag, att antingen elementerna lade sig till ro, eller att någon, som vore starkare än jag, kunde föra mig bort från faran, vilken jag trodde mig aldrig komma att frukta.

Men jag vet på samma gång, att det icke kan ske. Och med en skamsen och rysande känsla tänker jag på min hustrus lidande, som är större än mitt.

XII.

Icke långt efter denna dag hemkallades jag av ett telefonbud, som meddelade, att min hustru träffats av ett häftigt krampanfall. Man tillade, att det var allvarligt, och bad mig påskynda hemfärden.

Samma dag hade jag tidigt sagt farväl till min hustru, innan jag for till mitt arbete. Det var första maj, och vi hade talat om att på något sätt göra barnen en glad dag, som förr seden varit i hemmet. Det var mig också först omöjligt fatta, att vad jag hört kunde äga någon verklighet.

Jag begagnade därför den tid, jag hade övrig, innan tåget skulle gå, för att köpa litet frukt och annat, som var nödvändigt för den dagen. Naturligtvis var det något övergående, sade jag för mig själv, där jag satt i kupén med mina paket. För att få tiden att gå, tog jag fram mina tidningar och försökte läsa. Det lyckades i början, emedan jag ansträngde mig att liksom taga allting så alldagligt som möjligt, för att min ängslan icke skulle bli mig övermäktig, åtminstone medan jag satt i kupén. Men ju närmare jag nalkades hemmet, desto starkare kände jag, hur oron låg på botten av allt vad jag företog mig. Tankarna ville icke följa med ögonen, som mekaniskt gledo utmed tidningsspalterna, och snart märkte jag, att ögonen utan ordning sökte sig väg från den ena spalten till den andra. Jag vek ihop tidningen, och som ett styng for det igenom mig: »Du far mot det du fruktat. Du kan inte neka, att du ständigt har fruktat. Aldrig har du trott, att hon skulle leva. Du har bara velat intala dig själv detta. Nu är stunden inne, och du undkommer den icke.»

Ett onaturligt lugn föll över mig. Kanske kom detta av, att jag nu for mot den sista vissheten, inför vilken jag kände, att all kamp skulle vara slut. »Gud, skall hon dö», mumlade jag, »måtte hon då få dö utan plågor!» Och fortfarande undrade jag över, att jag kunde vara så lugn. Jag såg mig om på perrongen, när tåget stannade. Jag hade väntat, att någon skulle vara mig till mötes, men där fanns ingen. »Då lever hon ännu», tänkte jag med samma egendomliga klara lugn. Och i nästa stund tänkte jag: »Kanske är just detta ett tecken på, att allt är slut. Man har förstått, att jag icke ville bli uppskakad här inför främmande ögon.» Men även inför denna möjlighet bibehöll jag samma underliga känslolöshet. Långsamt började jag gå hemåt, tungt steg jag uppför backen. Jag blickade upp mot fönstret, och jag tyckte mig ännu kunna se henne, när hon första gången var klädd efter sin första sjukdom. Över den svarta klänning, hon numera alltid bar, hade hon hängt en ljus kappkrage, och fönstret stod vidöppet. Hon lutade sig ned och vinkade, otålig att jag inte förr hade kommit att se upp, och hon darrade av iver att få glädja mig med, att hon var uppe och kunde gå själv. Detta minne for igenom mig, och mekaniskt såg jag upp mot fönstret, ehuru jag väl visste, att ingen nu skulle stå och vinka mig välkommen.

Då gick den tanken upp för mig: »Under mera än ett och ett halvt år har du väntat, att hon skulle dö, och sörjt henne, som om hon redan vore borta, nu kan du icke känna längre. Sorgen har bränt bort sig själv, slocknat i sin egen låga, och endast askan är kvar.»

Kort därefter stod jag i sängkammarn och såg, att min hustru var medvetslös. Jag lyssnade på hennes andetag, tog hennes hand och försökte tilltala henne. Jag förstod, att allt var förgäves och gick ned för att själv få tala med doktorn i telefon, icke därför att jag trodde, att han behövdes, utan därför att jag tyckte jag måste det. Han lovade att komma, och sakta gick jag åter upp för trappan, i vilken ljudet genom de öppna dörrarna från sjukrummet nådde mig av min hustrus andetag, vilka tycktes härska ensamma i hela det tysta huset.

Då såg jag Olof, som stod stilla i trappan och tycktes lyssna. Jag lade min hand på hans axel och tänkte gå förbi honom. Men gossen hejdade mig.

»Varför snarkar mamma så underligt?» sade han.

Han blev röd, som om han sagt något opassande och försökte le, utan att lyckas.

»Det brukar höras så», svarade jag, »när en människa är nära att dö.»

Gossen brast icke i gråt. Han endast nickade och såg bort.

»Han har väntat det som jag», tänkte jag.

Och i samma stund såg jag, både hur stor och hur liten han var.

Då var det, som om något bröt upp inom mig. »Här kommer det värsta», tänkte jag. »Det, som du ännu icke satt dig in i. Barnen, barnen!» Och medan sköterskan satt ensam hos den sjuka, gick jag ned med gossarna för att äta middag och tala med dem om det, som skulle ske.

Hur vi talade med varandra denna dag och de följande! Hur vi dämpade våra röster, som fruktade vi att störa henne, vilkens öron icke kunde nås av något ljud! Mina gossar syntes mig plötsligt som ett par jämnåriga, vilka ensamma hade delat allt och förstodo allt. Det var ingenting underligt för dem, att mamma skulle gå till Sven. Det hade hon ju själv så ofta sagt dem. Det var ingenting störande för dem i tanken, att mamma gick bort, därför att hon icke önskade leva. De oroades icke av några teorier. De kritiserade icke. De gjorde inga utläggningar av det, som bara var enkelt och stort. De visste blott, att om mamma ville dö och gå ifrån dem, då var det endast därför, att hon var sjuk och svag, och att hon icke orkade leva. Om någon sagt dem, att deras mamma därigenom visade, att hon höll mindre av dem, skulle de hava skrattat eller blivit uppbragta.

Nu talade de till mig om mångt och mycket, som jag icke hade hört. Och som vi talade, började smärtan att ljuda som på avstånd inom mig själv. Jag förstod, att den skulle komma en gång, komma med lindring. Men ännu kunde den icke helt övervinna det lugn, som behärskade mig, och som jag bibehöll, även när doktorn lämnat sjukrummet och sagt mig allt vad jag visste förut.

Men innan han kom, kallades jag av rop upp till sängkammaren. När jag trädde in, låg min hustru i krampryckningar, vilka syntes börja i ansiktet och därifrån fortsattes, till dess att de skakade hela hennes kropp. Vi kunde ingenting göra. Och med mellanrum återkommo de förfärliga anfallen.

Doktorn hejdade dem genom injektioner, och det förra lugnet återvände, men medvetandet återkom ej. Ännu i nära två dygn låg hon i samma dvala, vari jag först funnit henne. Oupphörligt, långt efter det att de hade upphört, tyckte jag mig kunna se hennes ansikte förvridet och skälvande på samma ohyggliga sätt. Då kom jag ihåg Svens dödsbädd. Jag visste, att jag då sett samma syn från ansiktets och munnens förvridning till lemmarnas darrning och de krampaktigt sammanslutna händerna. Jag erinrade mig hennes ord: »När jag dör, kommer jag att dö alldeles som Sven.» Jag kom ihåg, att jag lett för mig själv, när jag hörde dessa ord, och förklarat dem som ett uttryck av överspändhet. Nu, när de hade förverkligats, kunde jag icke bli dem kvitt. Hur visste hon det? Eller hur kunde hon säga det så säkert, om hon ingenting vetat? Var detta sammanträffande blott en slump? Och kan man överhuvud kalla allt för slump, vilket man vill slippa ifrån att förklara?

Jag satt i timmar vid min hustrus bädd och gick blott ut för att få luft eller vila. Jag satt med gossarna framme vid sjuklägret, och vi viskade till varandra, talade ord, som aldrig skulle komma igen, och som ingen av oss längre kan minnas. Jag sov i kläderna på bädden bredvid Elsas, min lilla Elsa, som aldrig skulle vakna mer, och jag satt ensam vaken, för att sköterskan skulle få ro, och jag åtminstone skulle äga minnet av några timmar, då ingen mer än vi två funnits i dödsrummet.

Det sägs om den döende, att hela hans liv rusar honom förbi, strax innan slutet inträder, och det bör väl vara så, att man då ser allt, vad man själv levat, kanske i ett nytt ljus. För min del vet jag, att den sista natten, när det så långsamt blev dager, och gossarna uttröttade gått till ro, då såg jag mitt eget liv och allt vad hon och jag upplevat med varandra, såsom jag aldrig sett det förr. Och jag såg att av allt, som hon sagt mig, hade jag lagt på minnet det, som jag helst bort söka glömma, och glömt just det, som jag först av allt bort skriva upp i mitt minne. Jag hade lagt på minnet, när hon talade enligt min egen önskan, och glömt allt, vad hon talade emot densamma. Medan jag trodde mig göra allt för henne, hade jag därför endast arbetat för mig själv och min egen lycka. Allt vad jag hade levat, samlade sig i denna tanke som i en enda brännande punkt.

Ty in i dödens skugga hade hon fört mig. Det såg jag nu, när den gråa dagern lättade utanför fönstret, och en vid rand av morgonrodnad tecknade sig runt kring fästet. Av mig själv och av egen fri vilja hade jag aldrig sökt mig dit, endast strävat att komma bort därifrån och glömma, att allt sådant fanns till. Och som jag satt här, tyckte jag, att jag visste lika litet om världen nu, som när jag först vaknade till liv i denna värld, full av motsägelser, och undrande över allt vad jag mötte där, tog mina första steg. Alltid hade jag gått omkring med något av undran inom mig, alltid med en känsla av, att, vad jag upplevde, endast till hälften ägde verklighet, alltid liksom sträckt mig framåt från det som var mot det obekanta, som skulle komma. Alltid hade jag drömt om lyckan, och lyckan hade för mig aldrig visat sig annat än i formen av ett hem. Denna lycka hade jag vunnit, vunnit den, som blott en bland tusen gör, men döden, på vilken jag aldrig velat tänka, hade gått osynlig i mina fjät. Han tog min lille gosse med änglaögonen och det gyllene håret. Och när han dog, böjde han sig över mig djupare än förut, slog sina svarta vingar om mitt hus, och släppte mig icke förr, än han från mig och de mina tagit henne, som var oss dyrare än allt i livet, därför att hon var oss dyrare än livet självt.

Jag steg upp och såg ut. Jag lyssnade på hennes andetag, och det ville icke bli verklighet för mig, att det var min hustru, som låg här och skulle dö. Jag böjde mig ned och fuktade hennes tunga och läppar med vatten, och jag betraktade hennes drag, till dess att det blev svart för mina ögon, och jag ingenting kunde se. Men henne själv tyckte jag mig vara nära, och fanns det ett minne inom henne, som, oåtkomligt för mig, skilt från allt, vad vi dödliga kalla tillvaro, arbetade och tumlade med hennes eget liv, då visste jag, att där var jag med. Där fanns jag, sådan som jag aldrig skulle se mig själv, och ingen mer än hon någonsin kunde se mig.

Och under det att mina tankar så kretsade kring allt vad vi båda levat tillsammans, glömde jag mig själv och såg endast henne. Ung och hängiven kom hon mig till mötes, men under all lycka, som strålade omkring henne och gjorde hennes steg lätta, låg ett vemod, som var så mycket starkare, därför att det så länge teg. Tidigt, tidigt tyckte jag mig nu kunna minnas, att hennes hela väsen stod på ett plan, som icke var andras. Hon var skapad att vara lycklig och sedan få dö, och den dag kom, då det blev en grymhet att söka tvinga henne att leva. Hon kunde icke sörja till en tid och sedan glömma. Hon kunde endast sörja och dö. Glömmande allt vid känslan av hennes öde, borde jag hava vetat, att hon talade sanning alltid, men mest när hennes tal syntes mig underligt och omöjligt. Och allra mest var hon sann, när smärtan pressade orden över hennes läppar, och hon bad mig att få dö.

Varför hade jag icke låtit henne få det? Varför hade jag försökt tvinga henne emot hennes vilja och över hennes förmåga? Förstod jag då icke, att det endast var genom en oerhörd överansträngning, som hon under två långa år kommit och gått i mitt hem, lett med oss, som ville le, lekt med oss, som ville leka?

Hur hade jag kunnat vara så grym, och hur kan man vara grym, endast genom att man icke kan se riktigt klart?

Och dessa frågor samlade sig till sist i den nya: Hur har hon kunnat älska mig, när jag mot min vilja plågat henne så?

Ty som om jag kunnat följa hennes tankar, vilka redan voro skilda från mina, så tyckte jag, att detta hade jag mot min vilja gjort, och detta var, vad hon måste känna för mig, fastän jag icke förr velat tro det. Men aldrig skulle jag få ett svar på denna fråga, aldrig skulle hon vakna upp ur denna dvala, och med förtvivlan i hjärtat skulle jag en gång vända mig mot det nya liv, som väntade mig utan henne.

Så sökte jag i aningen följa den väg, hennes tankar togo, medan hon längre och längre gled in i dödens våld. Det var, som om jag givit mig själv och mitt eget liv åt döden, och som om vi båda, hon och jag, gjorde upp vår räkning med världen tillsammans. Allt utom och inom mig blev så svindlande högt och stort, att det var ingenting, som jag tyckte mig kunna nå. Det var ingen tröst i allt detta, endast ett förtvivlans avsked. Trögt skredo timmarna fram, och redan kom det ögonblick av oemotståndlig trötthet, då man sluter ögonen och pressar händerna samman i en enda bön, att allt måtte vara slut.

Då upphörde plötsligt de regelbundna andedragen, och jag kände, hur mitt hjärta blev som stelt. Jag trodde, att det var döden som kom, och jag sprang ut för att väcka gossarna. De kommo in yrvakna och allvarliga, och de satte sig ned vid bädden, och i detta nu kom jag ihåg, vad hon en gång hade sagt:

»När jag dör, vill jag, att ingen mer än du och gossarna skola finnas omkring mig. Det är ändå bara till er jag hör.»

Så sutto vi nu också, och medan vi undrade, vad hennes lättade andedrag skulle betyda, och väntade slutet, märkte vi, att hennes ögon liksom arbetade för att öppna sig, och vi sågo henne vända sig ditåt, där Svens porträtt hängde på väggen, och hörde henne säga:

»Nenne.»

Svagt och sakta uttalade hon detta lilla ord, men hon hade ändå talat. Krampaktigt grepo vi varandras händer, och våra tårar runno icke av sorg, men av glädje, att vi åter hade hört hennes röst.

Från denna stund visste hon, att vi sutto där. Från denna stund låg det som ett avsked i varje min, varje rörelse och varje ord. När hon hörde våra röster, slog hon upp sitt ena ögonlock, alldeles som Sven en gång hade gjort, och vi kunde märka, att hon känt igen oss, och att hon var medveten om våra smekningar.

Än en gång nämnde hon Svens namn, som om hon velat säga, att det var honom hon såg och till honom hon gick. Men sedan sjönk hon ihop, och vi sutto andlösa, girigt sökande efter ett tecken, att hon ännu icke lämnat oss och gått.

Så slog hon upp sitt vänstra öga, som Sven en gång hade gjort, och hennes blick sökte min. Jag böjde mig över henne och såg, att hon försökte tala. Men hon förmådde det icke, och med ett uttryck av outsägligt lidande sjönk hon tillbaka i den dvala, som är dödens förebud. Flera gånger upprepade hon samma försök. För varje gång fick hennes ansikte detta uttryck av förtvivlans vanmakt, och för varje gång blev det mera hjärtskärande. Det var, som tillhörde hon oss icke längre, men som om det dock var något, hon ville säga, innan hon för alltid gick bort, något, som icke kunde dö utan att ha fått meddela de efterlevande. Det var förfärligt att åse hennes kamp, och ännu förfärligare att kanske gå miste om hennes sista ord. Åter böjde jag mig ned över henne och i förtvivlan viskade jag en bön i hennes öra. Då slog hon upp sitt öga emot mig, och jag såg, att hon hörde mig. I en spänning, som om hela mitt framtida liv berott av hennes ord, lutade jag mitt öra tätt intill hennes mun.

Då hörde jag hennes röst. Den kom så långt bortifrån, som ännu ingen röst har ljudit i mina öron. Den var svag, så att jag blott med svårighet kunde urskilja den. Det var knappast hon själv, utan hennes ande, som talade. Men tydligt och klart förnam jag orden, och ingen mera än jag kunde höra dem:

»Jag ... håller ... så mycket ... av er.»

Jag måste hava skrikit av smärta. Ty jag kände händer, som fattade om mig och stödde mig. Och det utrop som undsluppit mig, hade nått den döende. Ty från min hustru kom ett förtvivlans ljud av smärta, som sade, att hon kunde höra mig, utan att förmå lägga sin livlösa hand på mitt huvud. Detta ljud kan jag höra, när jag vill.

För att få säga dessa ord hade hon legat och kämpat i timmar. Och när hon sagt dem, sjönk hon tillbaka i lugn. Det kom frid över hennes drag. Hon önskade ingenting mer, begärde ingenting mer. Hon hade slutat sin räkning med världen, när hon hann att säga, hur hon älskade gossarna och mig, innan hon dog.

Ett par timmar senare hade hon slutit sina ögon. Det skedde utan dödskamp, stilla och lugnt, som när ett ljus brunnit ut.

Hon levde sitt eget liv och dog sin egen död.

Hon var så svag, att hon icke fick någon dödskamp. Länge nog hade hon kämpat förut.

Men hon var stark nog att giva oss ett ord att minnas och leva på, innan hon gick. Hennes kärlek var starkare än döden.

Välsignelse över henne.

XIII.

Jag bröt det brev, som låg överst i min egen barndoms lilla byrå inne i Svens helgedom. Där läste jag detta:

_Jag har så många gånger talat om att dö, men en gång skall det ju ske. Den, som först finner detta papper, skall visa det för den eller dem, som skola sköta om min begravning. O Gud, när jag skriver ned detta ord -- vore jag så nära graven, som ordet är papperet. Jag skulle ju vilja leva för mina älskade, som ha gjort för mig mera, än människor göra för en annan, och jag försöker allt vad jag kan. Men om det icke lyckas -- och det känns så -- då vill jag, att jag kläds i min vita klänning. I min nedersta byrålåda finns allt linne, som Nenne, min ängel, begagnade._ _Behövas handdukar, finnas sådana också. Men låt dem följa med mig. Låt så mycket som är hans och som rymmes i min kista komma dit. Även på hans hårda små leksaker skall jag ligga mjukt -- --._

_En sista önskan ännu. Dör jag här hemma, försök, om det är möjligt, att ha likrummet i Nennes rum._

_Tack för allt, allt. Men jag var en olycklig människa och kunde icke leva, trots all ömhet och kärlek -- --._

_Eder_ ELSA.

Och så blev hon klädd i den vita klänningen, vilken hon icke begagnat, sedan hon var glad åt jorden och allt som jorden var. Allt blev gjort, som hon hade önskat, och inne i Svens lilla rum bäddades hennes sista bädd. Där låg hon med sitt rika svarta hår utslaget över den vita dräkten, och kring henne stodo alla vårens blomster. Bakom henne höjde sig mot det lilla fönstret en purpurröd azalea, och över bädden låg ett regn av gula rosor.

Hon såg ut, som om hon sov, och hennes ansikte hade föryngrats i döden.

Så gick hon till Sven, som hon själv hade sagt, och därför är detta »boken om lille-bror», som kom och blev sin moders ängel, om än ej som vi hade hoppats. Ty han tog henne med sig, när han gick.

XIV.

Men denna bok är tillika berättelsen om en kamp med döden. Den är berättelsen om en man, som kämpat och blivit övervunnen, men som icke blyges över sitt nederlag.

Jag har farit långt bort sedan dess, och jag har sett många människor. Men allt har varit mig främmande, och allting dött, till dess att denna bok blivit skriven. Den skrevs under ljusa sommardagar, där skärgården slutar och det öppna havet tager vid. Och det skrevs av en ensam man, som icke längre är ensam.

Under långa veckor har han sett ut över havet, vilket i likhet med det människoliv, som är värt att levas, aldrig är lugnt. Han såg där, att över upprörda vatten blinka fyrarna, och om också fyrarna skulle slockna, så tindra dock himmelens stjärnor.

SLUT

Transcribers note: I brevet i slutet av kapitel VI finns i orginaltexten två ord "d e t t a" och "k u n d e". Dessa två ord har i denna version ändrats till "=detta=" och "=kunde=".

In the letter at the end of chapter VI the original text contains two words "d e t t a" and "k u n d e". These two words have in this version been changed to "=detta=" and "=kunde=".

End of Project Gutenberg's Boken om lille-bror, by Gustaf af Geijerstam