# Blindskär

## Part 3

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/blindskar-26547/index.md

"Hvem kan täfla med dem. De ha förmögenheten på sin sida och de inneha alla de högre ämbetena. Nog går det då an att pösa."

"Men vi ha ändå styrkan, ty vi ha hela folket bakom oss."

"Folket har ännu inte vaknat upp till att försvara sina rättigheter."

"Det vaknar hvad det hinner. Rom bygdes inte på en dag."

"Ja, allt behöfver sin tid. Det der påminner mig, fru Karell, om vårt samtal senast."

"Kan ni tänka, att också jag ofta har kommit ihåg det, och isynnerhet dessa senaste dagar," sade Alma leende.

"Verkligt sant?"

Han såg forskande Alma i ögonen och förstod, att de båda syftade på samma sak, nemligen på det de hade talat om kärleken mellan man och kvinna.

"Kanske medger ni redan, att jag hade en smula rätt?"

"Inte ännu."

"Rom bygdes inte på en dag, och gamla inrotade vanor fås inte bort med ens," sade Nymark leende.

"Ah," utropade Lagander, "jag vet redan om hvad ni talar."

Alma rodnade lätt. Hon skulle ej på något vilkor velat upprepa samtalet så att hennes man hörde det.

Nymark märkte det och kom henne ridderligt till hjelp.

"Ja, naturligtvis derom, att fru Karell inte på något vilkor vill deltaga i sällskapslifvet utom hemmet."

Deras ögon möttes åter och blickarna bekräftade ett litet, hemligt förbund.

"Karell, bistå oss," sade Lagander, "och säg åt din fru, att hon verkligen måste ändra åsigt i den saken."

"Lefve friheten!" sade Karell.

"Bra!" utropade Nymark, "det ordet tar jag fasta på. Från din sida möter det således inte något hinder, bara din fru går in derpå?"

"Naturligtvis inte."

"Och du upptager inte heller illa, om jag gör hvad jag kan för att få henne att bifalla?"

"Gud bevare!" sade Karell leende. "Jag ger dig full frihet."

"Hör ni, fru Karell?"

"Jag hör."

Alma böjde sig öfver sin tallrik. John bryr sig inte om det, tänkte hon; knappast skulle han lägga det på sinnet, äfven om jag skulle förälska mig i någon annan.

Nymark beundrade hennes fina nackhår, hvilka slingrade sig i lockar ner på det hvita hullet.

"Hvad menar ni, fru Karell? Kommer jag att lyckas?"

"Man kan ju försöka."

"Ni småler. Det ger mig hopp. Åh, ni har inte hjerta att säga nej."

"Men hvarför? Jag frågar det ännu en gång. Inte kommer jag ändå att bidraga till någons nöje."

"Låt andra afgöra den saken," sade Lagander.

De stego upp från bordet. Nymark och Alma gingo ut på verandan.

"Kommer ni inte att bidraga till någons nöje?" frågade Nymark sakta, lutande sig ner emot Alma, som stödde sig på hans arm. "Säg hellre, att ni inte har nöje af någon. Ni, som inte bryr er om någon?"

Alma skrattade och tog sitt handarbete. De blefvo ensamma på verandan, ty John och Lagander gingo ned till löfsalen.

"Låt mig hålla härfvan åt er," bad Nymark, då Alma lindade den kring sin arm för att börja nysta.

Han drog fram en liten tältstol och satte sig framför Alma, så nära, att han nästan rörde vid hennes klädning. Hvarje gång en liten fnurra kom på härfvan, lutade han sig ännu närmare, men äfven hans minsta rörelse visade en aktningsfall och ödmjuk beundran.

"Det här påminner om riddartiden," sade han, "då vi män hade för sed att sitta så här vid våra hjertans herskarinnors fötter."

"Nu herskar kvinnan inte mer öfver era hjertan, och derför har ni lagt af den seden."

"Inte derför. Det har skett till följd af kvinnans vilja. En sådan här lycka få vi nu mer endast af en slump. Också nu måste jag genast stiga upp, så snart härfvan är slut."

"Naturligtvis, eftersom jag inte är ert hjertas herskarinna."

"Hur kan ni veta det?"

"Nå --" Alma rodnade och ämnade först bli allvarsam; men snart smålog hon åter. "Den der ställningen från riddartiden tyckes föra med sig äfven andra af riddartidens seder."

"Nemligen?"

"Galanteriet."

"Galanteriet är den enda form, i hvilken den naturliga känslan kan framträda i våra dagar."

John och Lagander lågo utsträckta i gräset under träden. Lagander läste en bok, eller rättare, han bläddrade endast i den. John råkade vända sin blick mot verandan. En liten, knapt märkbar rynka bildade sig mellan hans ögonbryn; han drog sig längre bort och vände sig åt annat håll. Myggorna lemnade dem ingen ro. John slog ihjäl några, men tröttnade snart derpå, då alltid nya kommo i deras ställe. För att få ro utbredde han det stora Dagbladet öfver sitt ansigte.

Längre fram mot kvällen, då de främmande hade tagit farväl, kvarblef Alma en stund sittande i båten vid stranden. Hon såg först efter deras långsamt bortseglande slup och viftade med näsduken till svar, då de svängde sina mössor.

Gårdagens missmod hade nästan försvunnit ur hennes sinne i detta ögonblick, eller rättare, hon kom ej ihåg det, ty tankarna rörde sig på annat håll. Det var oklara, sväfvande tankar, hvilka korsade hvarandra i hennes hjerna.

Hon hade lofvat Nymark många saker. Bland annat att han ofta skulle få komma och helsa på dem, så snart de flyttat till staden. "Någon gång," hade Nymark sagt, men hon visste mycket väl, att det betydde "ofta."

Sedan hade hon ännu så der halft på lek lofvat att hon skulle besöka alla offentliga nöjen, som skulle ega rum under september, antingen det då var soaréer, konserter eller andra dylika tillställningar. Och med anledning häraf beslöt hon att straxt efter sin återkomst till staden låta göra sig några nya toaletter. Hon skulle låta göra dem riktigt fina, efter nyaste modejournal, och äfven välja sådana färger, hvilka passade för hennes hy. Ty hon ville inte på några vilkor förefalla obetydlig eller illa klädd om, hon en gång beslöt sig för att gå i sällskap.

Och hvarför skulle hon inte gå, ung och lefnadsglad som hon ännu var? Hvad båtade det att hon sörjde deröfver, att äktenskapet inte motsvarade hennes förväntningar, att John hade blifvit kall och likgiltig? Kanske hade han blifvit det just derför, att hon med hela sin själ hade hängifvit sig åt honom allena....

Nymark hade kanske rätt, åtminstone till en del...

Alma lät nu hans yttranden, uppförande, utseende, afbrutna suckar och hviskningar passera revy. Hon kände hälft instinktmässigt sin makt, och detta gaf henne en underbar, omedveten säkerhet och belåtenhet. Det var henne dessutom ett nöje att tänka på Nymarks fina anletsdrag, hans vackra gestalt och hans glödande blickar -- blickar, sådana John ej mer på länge....

Hennes samvete anklagade henne ett grand, för att hon erinrade sig dem utan en afvärjande eller klandrande tanke. Men hon kväfde snart dess röst. Var det hennes fel, om Nymark älskade henne? Och hvad ondt låg det rätteligen deri? Någon genkärlek hade han ju från allra första början icke ens hoppats på. Inom tillbörliga gränser skulle hans känslor i alla fall komma att hålla sig, ty Alma egde ett mäktigt skydd i sin kärlek till John...

Och ingenting hindrade ju henne att vara vänlig mot Nymark eller att umgås med honom. Han var trefligare och gladare än andra herrar, visserligen litet lättsinnig, men hvad betydde det! Denna egenskap skadade ej i sällskapslifvet...

Han hade dessutom isynnerhet en god sida: han blef förtjust och tacksam öfver det minsta ynnestbevis. Om han kunde vinna aldrig så litet genkärlek, skulle han helt visst känna sig alldeles öfverlycklig. Helt annorlunda än John!...

Mina kom och bad henne in. Helmi grät, och hon kunde inte bringa henne till lugn.

"Jag tänkte, att hon kanske bättre skulle somna bredvid frun," sade hon.

Alma gick in, knäpte upp de öfra knapparna i sin klädning och lade sig på sängen.

"Skall inte frun kläda af sig med detsamma?" frågade Mina; "det är ju redan sent."

"Inte ännu. Bär hit Helmi!"

Helmi slutade genast att gråta, då hon lades vid modrens bröst, i hvilket hon ifrigt grep tag både med munnen och med båda händerna. När hon hade stillat sin hunger, låg hon der helt belåten och sög, såg upp till modren och smålog. Men modren log ej till svar och vände ej ens sin blick till henne.

Helmi släpte för ett ögonblick bröstet, såg ifrigt upp på modren och sade "gää", för att väcka hennes uppmärksamhet.

"Somna nu bara," sade Alma litet otåligt och gaf henne åter bröstet.

Då Helmi fann, att hon ej lyckades tilldraga sig modrens uppmärksamhet, åtnöjde hon sig med att i värmen från modren sakta fortsätta diandets ljufva njutning, och derunder insomnade hon så småningom.

Alma reste sig försigtigt upp, igenknäpte åter klädningen och gick ut på verandan. Der var tyst och skumt. Från Johns rum lyste ljus mellan de nedfälda gardinerna.

Hon satt på samma ställe, der hon hade suttit på dagen, då Nymark höll härfvan åt henne. Hon lutade sig mot ryggstödet, lade händerna i kors i famnen och sträckte ut sina fötter.

Så djupt hade hon sjunkit i drömmar, att hon ej märkt, att ljuset försvann från Johns fönster, och ej hörde något, innan han stod bredvid henne och sade:

"Sitter du här allt ännu?"

Alma ryckte till och kastade en skygg blick på honom.

John smålog. Äfven den sista bittra känslan efter gårdagen försvann fullständigt, om han ens mer hade hyst någon sådan.

Alma var så förtjusande der i sin halfliggande ställning. I aftonskymningen syntes hennes ansigte blekare än vanligt, men på samma gång äfven rörande skönt.

"Kom bort, grynet," hviskade John och tog hennes hand.

Alma följde honom lydigt in.

Fastän de ingenting sade och ingen uppgörelse kom till stånd, egde emellertid dem emellan en fullständig försoning rum denna kväll.

V.

Derefter var Alma några dagar lugnare till sinnes. Flyttningen gaf henne fullt upp med sysselsättning, och sedan skulle åter hemmet i staden ställas i ordning. Det var ej tid att tänka på annat, då man måste arbeta tills man tröttnade.

John hade, i likhet med alla män, en fasa för dessa storstädningar i hemmet. Då sådana förekommo, tog han alltid till flykten, och så äfven nu. Alma såg det denna gång med nöje.

"Gå bara," sade hon, "så att vi riktigt i ro få ställa i ordning här."

John varnade dem för att röra vid hans papper -- och gick.

Salongsgolfvet var ännu inte skuradt. Derför bar Alma dit alla krukväxter, sprutade vatten öfver dem, torkade krukorna rena, afskar de torra bladen och jemnade mullen ofvanpå.

Hon var klädd endast i en rödrutig morgonrock, och håret hade under rörelsen fallit ned.

Då råkade Nymark komma just som olägligast.

Det förtretade Alma en smula, men hon bad honom likväl stiga in i hennes mans rum, som redan var städadt.

För ingen del, han ville inte störa.

"Men får jag inte se på er här? Ni passar så bra bland blommorna, ni, som sjelf hör till dem."

Alma rynkade sin panna. Nu fann hon alls intet behag i detta slags språk; det föreföll henne dumt och innehållslöst.

"Jag gör ingenting, så länge ni ser på," sade hon med bestämdhet till Nymark, som stod på tröskeln och stödde sig mot dörrposten.

"Då tvingar ni mig väl att gå bort."

Alma svarade just ingenting härpå, ty hon önskade verkligen inom sig, att han skulle gå. Nymark sade farväl och gick.

Derefter fortfor Alma ej med samma ifver att pyssla om blommorna. Allt efter litet tänkte hon på Nymark och upphörde med arbetet för att eftersinna, om han kanske kände sig sårad och om han alls numera skulle besöka dem.

"Det är detsamma," sade hon för sig sjelf, "och det är äfven bättre så."

Hennes samvete var utomordentligt lugnt och hon kom till det fasta beslut, att hon ej skulle köpa sig nya toiletter, såsom hon hade tänkt, och ej heller gå i sällskap.

De följande dagarna tänkte hon endast på detta. Men hvarje gång det ringde på tamburklockan, ryckte hon till och trodde, att det var Nymark, som kom. Men när det ej var han, kände hon sig liksom besviken och blef misslynt, utan att hon dock gjorde sig reda för af hvilken anledning.

Och det var i sjelfva verket ej den enda orsaken till hennes misslynthet. Ännu annat kom till. Annat, som egentligen just inte var någonting alls.

Hemmet var åter fullständigt i ordning, hvarje vrå putsad och städad. Nu skulle de bort njuta deraf. Också satt Alma till en början någorlunda nöjd och belåten vid sitt handarbete och såg med välbehag då och då omkring sig. Allting såg så nätt och trefligt ut. Hon förmanade Arvi och Ella att ej bringa något i oordning och påminte dem om att väl aftorka sina fötter, innan de kommo in.

Men hon skulle önskat, att också någon annan hade sett och beundrat med henne rummens prydliga ordning. Derför satt hon och väntade främmande; men ingen kom. Och John gaf sig lika litet nu som förr tid att vara tillsammans med sin familj. Antingen var han upptagen ute, eller också satt han i sin kammare vid skrifbordet och arbetade. På detta sätt började Alma småningom tycka, att all hennes möda ändå hade varit förgäfves spild, då hon ej hade något motsvarande nöje deraf.

En dag beslöt hon gå på visit till fru Leistén. Ej derför, att hon just skulle längtat efter henne; ty fru Leistén hörde till dem, hvilka endast talade om pigorna, eller egentligen blott om deras möjliga och omöjliga fel och brister. Intet annat ämne i verlden intresserade henne. Men Alma kände enformigheten och ensamheten så tryckande, att hon måste söka någon omvexling. Och i brist på bättre gick hon då för att höra på klagovisor öfver pigornas fel och svagheter.

Hon var just färdig att gå. Hon stod i tamburen och knöt hattbanden, då dörren öppnades och Nymark steg in.

"Återigen kommer jag olägligt. Det ser ut som om jag skulle förföljas af ett oblidt öde," sade Nymark, då han såg Alma färdigklädd att gå ut.

"Ni kommer alls inte olägligt. Tvärtom. Välkommen!"

Alma räckte honom gladt sin hand.

"Men ni ämnar er ju ut."

"Jag stannar tusen gånger hellre hemma."

Och Alma berättade hur hon hade haft grufligt ledsamt och hur hon hade tänkt gå att skvallra om pigor, för att slippa undan den dödande ledsnaden.

De skrattade deråt båda af hjertans grund, under det de stego in i salongen.

"Inte sant," sade Nymark, "i hela verlden finnes det ingenting så dödande, som ledsnaden. Och det kommer sig blott deraf, att vi menniskor äro skapade för att lefva. Ledsnaden är brist på lif."

"Alldeles så, en fullständig brist på lif. Men säg, hur skall man frälsas från den? Vet ni någon utväg?"

"Låt oss sluta förbund. Ensam kan ingen besegra denna fiende, men om vi båda i förening börja striden, så kunna vi helt visst förjaga honom."

"Topp! Vi skola sluta förbund. Och vi välja er till chef. När skola vi börja striden?"

"I kväll."

"Och på hvad sätt?"

"Vi skola gå på brandkårens fest. Jag kom i sjelfva verket för att påminna er om ert löfte."

"Ah, ni har således hållit det i minnet."

"Jag har inte glömt det för ett ögonblick."

Dessa ord beledsagades af en blick, som bragte Alma att rodna. Men hon skyndade att blanda bort saken.

"Naturligtvis står jag fast vid hvad jag en gång beslutit."

Hon kom nu ej alls ihåg sina senare beslut.

"Verkligen? Och jag som redan trodde, att ni hade ångrat er."

Alma skrattade och var en smula förlägen. Men hon slapp att svara något, ty i detsamma kom John hem.

"Kommer du på brandkårsfesten i afton, John?" frågade Alma.

"Jag kan inte," svarade han och satte sig i en länstol bredvid henne, "jag har stadsfullmäktiges sammanträde."

"Vore det så farligt, om du för en gång blefve borta derifrån?"

"I dag ha vi vigtiga frågor före. Och sanningen att säga, så har jag just ingen lust för hela festen."

"Det är just det."

Alma såg melankoliskt på Nymark.

"Kom då ni åtminstone," sade han.

"Ja, du kan ju gå ändå, om du har lust."

"Någon förströelse behöfver också jag. Ingen menniska härdar i evighet ut med att laga mat och sköta barn."

Alma såg ned och ryckte nervöst i ena hörnet af bordduken, som hon råkat taga i sin hand.

"Ingen hindrar dig att följa din egen vilja i det afseendet," svarade John allvarligt.

Han steg upp och gick in i sitt rum, innan Alma hann säga något.

"Ingen hindrar!" Alma kämpade med sina tårar. "Nog vet jag det. Men det anses ändå vara illa."

"Hvem anser så? Ni sjelf."

"Inte jag, men John och alla menniskor."

"Det är inte sant, fru Karell. Och om de också gjorde det, behöfver ni väl bry er derom? Sådant är ju ingenting annat än inskränkthet."

Tårarna trängde sig likväl oemotståndligt fram i Almas ögon. En smula förlägen tryckte hon näsduken mot ansigtet.

"Hur barnslig jag är!"

"Ja, verkligen! När skall ni frigöra er från dessa gamla åskådningssätt så pass mycket, att ni vågar andas den fria, friska luften."

"Då skulle jag förmodligen börja sträfva att bli medlem af stadsfullmäktige och landtdagen, såsom andra raska kvinnor i våra dagar."

"Nej, Gud bevare, lemna dessa områden åt de gamla och fula. Åt er bjuder lifvet en skönare lycka."

Nymark tog sin hatt.

"Får jag komma och hemta er i afton, eftersom John inte kommer med?"

"Vill ni vara så god?"

"Med största nöje. Alltså, farväl till i afton, fru Karell!"

"Farväl."

De gåfvo hvarandra handen, och dörren slöt sig efter Nymark.

"Han är vänlig och angenäm," tänkte Alma, då hon blef allena; "det är intet underligt att man trifs så väl i hans sällskap."

På kvällen, då Alma gjorde toilett för festen, kom Arvi till henne med kartan och geografin.

"Jag hittar ingenting på den här kartan, mamma. Och vi ha så svår lexa. Alla berg i mellersta Europa."

"Åh, gå och be att pappa visar!"

"Pappa är inte hemma."

"Försök hjelpa dig sjelf till rätta. Mamma har inte tid."

"Men när jag inte hittar."

Arvi envisades och började sedan gråta.

"Är du stygg mot mamma? Nu hjelper jag dig i ingen händelse. Och du skäms inte att gråta! Gå genast bort. Mamma vill inte ens se en sådan gosse."

Alma slog ut sin näsduk och fuktade den med parfym. Nymark väntade på henne i salongen.

"Hur utomordentligt vacker den der havannafärgen är," sade han, då Alma inträdde.

"Verkligen?"

"Och äfven i öfrigt är kostymen utmärkt väl gjord."

"Ni måtte vara kännare."

"Jag kan åtminstone säga hvad som är vackert och hvad som inte är det."

"Då ger ni mig säkert goda råd, när jag härnäst låter göra mig en ny kostym?"

"Gerna. Men har ni också förtroende till mig?"

"Obetingadt. Isynnerhet som jag fruktar, att jag kommit litet på efterkälken i sådant."

"Då skall jag göra er så skön, att ingen kvinna i verlden skall kunna täfla med er."

"Jag nöjer mig i alla fall med mindre," sade Alma skrattande och gaf en tacksam blick åt Nymark, som hade hjelpt regnkappan på henne.

Till festens program hörde sällskapsspektakel. De kommo i lagom tid, just då det ringde tredje gången och förhänget gick upp. Man gaf "Första kärleken."

"En stor kokett, den der lilla fröken!" sade Nymark sakta till Alma.

"Hvad heter hon?"

"Wahlberg, tror jag; alla lyceisters gemensamma flamma."

"Allas gemensamma?"

"Vid den åldern förälskar man sig vanligen i samma föremål. Först senare väljer sig hvar och en sitt."

"Är den der baronen lyceist?"

"Antagligen."

"Men jag tycker att fröken Wahlberg inte spelar så tokigt."

"Hon försöker efterbilda Ida Aalberg. Alldeles tydligt, i hvarje rörelse. Nej men, det der är riktigt komiskt!"

"Ni är en sträng kritiker. Vid ett sällskapsspektakel får man inte fordra alltför mycket."

"Jag fordrar ingenting, jag endast njuter."

"Ni njuter af att få skratta och gyckla."

Förhänget fäldes. Applåder ljödo. Nymark klappade ifrigt i händerna och ropade: "bra, bra!"

"Hycklare!" sade Alma och såg på honom.

"Hon tror sig vara en stor konstnär. Vi må unna henne den glädjen."

"Huru kan ni vara så elak?"

"Jag elak? Bara hon visar sig i salongen, skall jag genast gå och tacka henne och säga, att hon spelade bättre än fröken Aalberg. Ni skall få se, att hon blir förtjust deröfver."

"Och det gör ni med godt samvete?"

"Hon är endast sjutton år, fru Karell. Man får väl alltid skämta litet med barnen."

"Utan att alls fråga efter huru det verkar på dem?"

"Nåd, fru Karell! Predika inte moral för mig, det är i alla fall förspild möda, ty jag är en mycket otacksam lärjunge."

"Och ni tvekar inte alls att tillstå det?"

"Emedan jag vet, att ni förlåter det för mina många goda sidors skull. Inte sant?"

"Man måste skratta åt er, om man vill eller inte."

"Och vara vänlig som förut. Får jag lof?"

Han bjöd henne sin arm.

"Hvart?" frågade Alma.

"Om ni behagar, så gå vi dit in i sidorummet och dricka te."

Nymark höll sig vid Almas sida hela kvällen. Presenterade för henne nya bekantskaper, dansade blott helt litet och nästan endast med henne och lemnade henne ej ens för ett ögonblick ur sigte.

Efter andra fransäsen hade tre, fyra herrar efter hvarandra bjudit upp Alma till vals, och den femte stod redan och väntade, då hon andfådd sjönk ner på sin stol.

"Dansa inte mer!" hviskade Nymark, böjande sig fram öfver stolens ryggstöd.

"Hvarför inte?" frågade Alma.

Hon fläktade med solfjädern och slog de blixtrande ögonen upp mot Nymark.

"Er helsa tillåter det inte."

"Men det är så roligt. Jag kan inte sluta ännu."

Hon var redan ånyo på golfvet.

De hade dansat ett par hvarf, då Alma tungt stödde sig emot kavaljerens arm.

"Jag svimmar," ljöd det från hennes läppar.

Nymark skyndade fram och nästan bar henne till en soffa i sidorummet. Äfven halft afsvimmad som hon var, visste Alma hvem det var, som skötte om henne. Hon lemnade sig med en känsla af tacksamhet åt Nymarks omsorger. Det var alldeles som om hon nu hade funnit en ny vän och kamrat.

"Det går öfver redan," sade hon sakta, fastän hon ännu inte egde kraft att höja ögonlocken.

"Hvarför lydde ni inte mig?" förebrådde henne Nymark.

"Banna mig inte; jag är frisk nu igen."

"Men ni får inte dansa ett steg nu mer."

"Jag måste väl vara lydig."

Alma förmådde nu resa sig upp och lutade sig mot soffkarmen.

"Hvad ni är blek ännu."

"Det här kom helt säkert af att jag inte har dansat på så länge," sade Alma leende. "Förr höll jag nog ut utan uppehåll ända till morgonen."

Nymark hemtade vin åt henne, och sedan hon druckit ett par glas, kände hon sig fullkomligt återstäld.

Hon hade lust att fortsätta dansen, men Nymark hindrade henne.

"Om ni blir sjuk sedan, så låter inte John er komma en annan gång," sade han.

Och sålunda blefvo de kvarsittande der för återstoden af kvällen. De superade, samspråkade gladt och skrattade.

Bekanta fruntimmer kommo och helsade på Alma. Hon försökte göra sitt bästa för att visa sig tacksam emot dem, men i sitt hjerta önskade hon, att de snart skulle gå och lemna Nymark och henne allena. Ty de hade så trefligt på tumanhand. De samtalade mycket mera fritt och otvunget i alla sådana ämnen, som de i andras närvaro knapt skulle vidrört, fastän det inte var några hemligheter eller i öfrigt något farligt.

Följande morgon var Alma så trött, att hon knapt förmådde stiga upp klockan tio, då John kom hem till frukosten.

"Helmi grät efter dig i natt," sade John.

"Låt henne gråta!" sade Alma. Hon låg utsträckt på soffan i sitt rum och brydde sig inte om att komma till bords.

"Jag måste afvänja henne, hon tar bort alla mina krafter. Hon är så stor och fet och vill inte äta annat, så länge hon får bröstet."

"Stackars Helmi, hör du hvilken dom mamma fäller öfver dig," sade Mina, som befann sig i barnkammarn och hade hört Almas ord.

"Vi skola gå och fråga om det är riktigt sant."

"Hemta henne inte hit, jag hade henne just nyss," sade Alma otåligt, "låt mig nu vara i fred åtminstone ett ögonblick, när du ser, huru svag och kraftlös jag är i dag."

Mina vände om, men Helmi, som gladt hade fäktat med armarna och kroppen och jollrat, då hon såg modren, började gråta. Mina stängde dörren och förde Helmi till fönstret. Hon vyssade och knapprade på rutan.

"Se dit, se dit, hästen springer, nej så underligt!"

Helmi såg på undret och glömde sin gråt.

"Jag är i dag bjuden på middag till Lagander," sade John från matsalen, "dit komma bland andra två landtdagsmän, Hyvärinen och Pääkkönen."

"Du blir då borta hela dagen?" frågade Alma för att säga något.

"Ända till kvällen. Jag går dit från skolan, klockan tre," sade John och kom in. "Hur är det med dig? Är du sjuk?"

Han satte sig på soffkanten och betraktade henne.

"Nej, endast litet matt."

"Kanske dansade du för mycket i går kväll," menade John.

Alma svarade ingenting. John steg upp.

"Vill du se efter, att Arvi läser sin lexa till i morgon. Han kunde ingenting i dag."

"Ja."