Part 2

"Jag kan inte. Den sväfvar ständigt för mig. Ibland, då jag föreställer mig, att..."

"Att hvad?"

"Att du kanske skall dö," fortfor hon sakta och förfärad, "lemna mig och barnen..."

Alma kunde ej mer hejda sin gråt.

"Men, Alma, du är ju en riktig toka. Så barnslig du är! Nu skola vi fara hem, och aldrig mera komma vi midt i natten hit ut att svärma, då det har sådana följder. Få se, att du nu är sjuk i morgon."

"Åh nej."

Alma torkade sina ögon och försökte lugna sig.

"Sätt dig här i aktern, så skall jag ro, och vi komma hem, så att det sjunger. Åhå, klockan är också redan half tre."

"Gud bevare, Helmi må blott inte ha vaknat."

Alma hade ej mer tid att tänka på döden, utan bemödade sig nu endast att hålla styråren så, att båtens för var vänd rätt mot hemstranden. John rodde af alla krafter. Årorna gnisslade och vattnet plaskade. Men rundt omkring dem började morgonens klarhet sprida sig. Himlen rodnade i öster och foglarna började sjunga.

"Det var i alla fall trefligt, John, eller hur?" sade Alma, då de hade dragit båten upp på stranden.

"Medges, medges."

"Och vi skola också en annan gång fara ut?"

"Bara du inte blir sjuk."

"Var inte rädd. Jag känner mig nu raskare än någonsin."

De kommo in. John gick in i sitt rum för att röka ännu en papyross, innan han lade sig, men Alma skyndade raka vägen till sängkammaren. Helmi sof sött och Mina låg på golfvet bredvid vaggan. Hon hade från köket hemtat sig en dyna och lagt den under sitt hufvud.

"Stackars Mina! Gå nu i din egen säng!"

Alma måste ruska om henne, innan hon slutligen vaknade och lyfte upp sitt sömndruckna ansigte. Men hon förstod inte ens då hvarom det var fråga, utan bara stirrade på Alma med af häpnad vidöppna ögon.

"Stig upp nu!" skrattade Alma.

Mina vände och vred på sig, skrapade sig med båda händerna i hufvudet och strök håret ur ögonen.

"Stig upp! Vaknar inte Mina?"

Ändtligen tycktes Mina börja förstå, att hon inte mer behöfdes här. Hon kom omsider på benen och vacklade mot dörren. Men Alma hejdade henne.

"Dynan!"

Mina vände sig om och stirrade på henne, utan att förstå något. Alma pekade på dynan.

Men hon begrep ej ens då hvad meningen var. Hon kom fram till Alma och fattade hennes utsträckta hand.

Alma gaf till ett rop af skrämsel och drog handen undan, men i nästa ögonblick skrattade hon åter.

"Du är en toka. Der är dynan!" Hon lade den på Minas arm. "Gå nu!"

Mina gick med dynan på armen genom barnkammaren till köket, och Alma begaf sig äfven till barnkammaren för att se efter de äldre barnen. De sofvo alla sött. Ella höll handen under kinden och i denna ställning var hon så älskligt vacker, att modrens hjerta svälde af glädje och stolthet. Lyyli hade sparkat täcket af sig; som det var mycket varmt, lät Alma täcket ligga vid fötterna och svepte endast lakanet om henne.

"Guds frid!" hviskade hon. Och det kändes såsom hade den verkligen herskat i rummet.

Då hon lade sig i sin säng, erinrade sig Alma åter Nymarks ord: "Fruktan är bevis på svaghet." Hvad hade han menat med det?

Så underligt han hela denna afton hade sett på henne...

Sport? Männen älska sport?...

Dumheter!

III.

Sommarferierna voro nära sitt slut, och rektor Karell och hans familj hade blott några dagar kvar att vistas på landet. Byket var undanstökadt, och allt var iordningstäldt för flyttningen, som skulle försiggå om tre dagar.

Som vädret var vackert, lät Alma bära eftermiddagskaffet ut i löfsalen vid stranden. Hon satt och märkte nya näsdukar med röda bokstäfver. Lyyli klängde på bänken bredvid henne; de andra barnen sutto i gräset och lekte med små stenar. Också Helmi hade blifvit utburen; hon låg i en liten vagn i skuggan af ett träd, med ett hvitt flor till skydd mot flugor och mygg. Hvarje gång hon rörde på sig det minsta, var Mina genast färdig att sätta vagnen i gång, samtidigt som hon uppmanade de andra barnen att vara tysta. Och då somnade Helmi åter. Under tiden ordnade Mina kaffebordet.

"Jag kan väl inte hemta pannan ner, innan rektorn kommer?" frågade hon.

"Nej, låt den stå på hällen så länge, så att kaffet inte kallnar."

Alma höll nålen i flitig rörelse och tog ej sina ögon från arbetet. Hon blef misslynt, när hon tänkte på den stundande flyttningen och stadslifvet. Bra hastigt hade också sommarn förflutit; man visste knapt att den börjat, innan den redan var slut. Men ännu mer plågades hon deraf, att John inte kände samma saknad som hon. Ja, det föreföll Alma till och med som om han for derifrån nästan med glädje. Han kände sig i längden inte tillfredsstäld med det enformiga och stillsamma familjelifvet, han längtade efter ombyte, sysselsättning.

Deraf skulle han nu få tillfyllest under vintern, ja, så mycket han någonsin kunde önska. John hade nemligen blifvit vald till landtdagsman. Alma riktigt sörjde deröfver och tordes knapt tänka på våren, då hon skulle komma att vara allena hemma, skild från sin man för så lång, lång tid.

Hon hade i sjelfva verket gråtit, då hon fick veta det, och gråtit än mer, då hon såg med hvilken ifver John vidtog alla förberedelser till sitt värf. Inte ett ord om saknad, skilsmässa, hemlängtan. Inte ett enda!

Alma var djupt sårad deraf. Hon hade i flere dagar varit fåordig och kall. Men det hade John alls ej fäst sig vid. Och nu var hon till följd deraf vid dåligt lynne -- gaf honom då och då små stickord. Men ej ens detta hade någon verkan. John drog sig blott ständigt undan till sitt rum, skref, läste, tänkte och teg. Hans tankar voro på annat håll. Alma kände sig öfvergifven, olycklig.

Hon hade försökt kufva sina bittra känslor, pysslade om barnen och sydde; men tankarna gingo oemotståndligt åt detta håll. Hon lade märke till hur få ord John på sista tiden hade yttrat till henne, hur länge han hade dröjt i sitt rum och hur han alltid tog sig anledning att draga sig undan från henne och barnen. Och när då John råkade komma, just medan hon satt i dessa tankar, kunde hon ej ens med bästa vilja i verlden visa sig glad och vänlig.

Nu kände hon sig åter beklämd och ängslig. Hon hade bedt John komma och dricka kaffe ute i löfsalen. Det var i dag vackert och varmt; kanske var det sista gången de kunde sitta trefligt tillsammans ute.

John hade knapt lyft på hufvudet, utan endast mumlat "straxt, straxt" och fortsatt att skrifva, liksom till tecken, att han ej fick störas. Alma beslöt att framdeles hålla sig borta från hans kammare. Hvad hon än kunde ha att säga, skulle hon skicka barnen eller tjenarena.

Nu kom han ändå. Tog Lyyli i sin famn och satte sig ned bredvid Alma. Alma sydde.

"Ha ni väntat redan? Jag kom att dröja litet."

Alma fläktade med handen papyrossröken bort från sitt ansigte.

"Ah, förlåt!" sade John och blåste ut röken åt annat håll.

Sedan gungade han lilla Lyyli på sina knän.

"Skall vi ut och rida, Lyyli! Hopp, hopp, i galopp, hufvudet ner och fötterna opp!"

Äfven Ella och Arvi närmade sig nu.

"Pappa!" sade Ella.

"Nå, mitt barn, hvad har du att säga åt pappa?"

"Att hvarför har allt detta kommit till?"

"Hvilket allt?"

"Den här verlden."

"Ella som inte vet det!" sade Arvi med ett medlidsamt småleende.

"Nå, så säg du, Arvi."

"Derför att Gud har skapat det."

Ella stod en stund försjunken i tankar. Sedan vände hon sig till Arvi.

"Men af hvad skapade han det?" frågade hon.

"Jo, af intet."

"Men hvarifrån fick Gud det der intet?"

"Nå, det fanns ju förut."

Ella teg.

"Men säg du nu, Ella," sade John leende, "hvarför har då Gud skapat verlden?"

"För att det skulle vara trefligare."

"För att det skulle vara trefligare -- för hvem?"

"För Gud sjelf och för oss menniskor."

"Hvad det der barnet är förståndigt!" sade Mina beundrande, i det hon slog kaffe i pannan.

Ella var nemligen hennes synnerliga favorit bland barnen.

"Ja", sade John till Alma, "ett bättre svar skulle knapt någon kunnat ge."

Alma sade ingenting, utan sydde fortfarande.

"Hvarför syr du så der stora bokstäfver?"

"Emedan det brukas så stora."

"Jag tycker att de äro fula. Och är det inte fasligt mycket arbete med dem?"

"Åh ja."

"Ni äro just goda, ni qvinnor. Ni gör er all möda att uttänka sådant, som blott medför onödig förlust af er tid och era krafter. Det syns, att ni inte eger någon uppfattning af hvad ekonomi vill säga."

"Tack för komplimangen."

John skrattade och klappade henne på skuldran. Men Alma ryckte med en nervös rörelse saxen från bordet, klipte af tråden och började en ny bokstaf. Hon sydde så ifrigt, som om det gält lifvet.

Arvi bad fadren följa honom ned till stranden för att se på hans båtar. Han hade gjort två nya, och fyra hade han förut, således egde han nu inte mindre än sex inalles.

John gick och förde Lyyli med sig. Också Ella följde med dem, men Alma stannade kvar i löfsalen.

Hon kände sig djupt sårad. John behandlade henne spefullt och med förakt, han brydde sig inte det minsta om henne och satte inte något värde på hennes kärlek. Han hade blifvit kall som en isbit och hård som en sten.

Blodet steg henne åt hufvudet, hon pressade hårdt ihop läpparna och sydde ännu ifrigare än förut.

Efter en stund kom John upp från stranden, allt fortfarande bärande Lyyli på sin arm.

"Anhålles, att mamma tager de våta strumporna från barnets fötter," sade han redan på afstånd, "och påsätter torra i stället. Se, mamma, Lyyli råkade stiga i vattnet och blef så här våt."

"Hon kan gå upp till Mina."

"Mina är inte der, hon var nyss med Helmis vagn på skogsvägen."

"Så är Maja Lisa der."

John teg en stund. Sedan stälde han Lyyli ner på marken.

"Spring, mitt lilla gull, in och bed att Maja Lisa hjelper dig."

John tände en papyross och satte sig på gungbrädet.

"Alma! Hvarför?"

Intet svar.

"Hvarför är du på så der dåligt humör?"

Ännu inte något svar.

"Alma --"

Han ämnade draga henne till sig.

"Åh, låt mig vara."

Alma sköt bort hans hand och upphörde ej att sy.

"Huru? -- Besvärar jag dig?"

"Ja."

John såg på henne med en lång blick, men hon slog ej upp sina ögon.

"Riktigt sant?"

Inte ett ljud.

Då steg John upp och gick bort. Alma märkte på hans sätt att vända sig om och på hans gång, att han var ond. Hon blef förskräckt, ty något sådant hade ännu aldrig händt.

Det svartnade för hennes ögon, hjertat upphörde att slå, händerna och fötterna kändes kalla. Hvad hade hon gjort?

Hon blickade upp och såg huru John med ett häftigare ryck än vanligt drog igen farstudörren efter sig.

"John, John," hviskade hon.

Men John hörde ej. Alma slängde sitt arbete ifrån sig. Hon gick ett stycke åt sidan in bland träden, kastade sig framstupa ned i gräset och grät bittert.

Förhållandet dem emellan var brutet, ingenting i verlden skulle kunna göra det helt igen. John skulle efter detta bli ännu kallare, ännu tvärare -- och hon --? Hon skulle velat sjunka under jorden, der hon låg med ansigtet i gräset. Just i detta ögonblick, för evigt!

Ty hon skulle aldrig mer ha en glad stund i lifvet. Allt var förändradt, och så plötsligt hade det skett, likasom med ett enda slag. Foglarna kvittrade som förut i träden och barnens glada röster hördes från stranden, men de ljödo ej nu mer i hennes öron så, som förr.

Och John kom ej för att se efter henne. Hon halft hoppades, halft fruktade detta. Men han kom ej. För honom var det likgiltigt, om förhållandet mellan dem var godt eller dåligt.

Hon grät till dess hon blef så trött, att hon ej mer förmådde tänka, ej ens sörja. Hon låg fortfarande kvar i samma ställning. Slutligen kände hon, att hon blef kall på den fuktiga marken, och då steg hon omsider upp. Så svag hade hon blifvit af sinnesrörelsen, att hon kände svindel, då hon reste sig upp, och att hela hennes kropp darrade.

Hon såg omkring sig. Solen var redan i nedgående; det led till kvällsvardstid. Hon gick till stranden, sköljde sina ögon med det kyliga vattnet och tog sedan barnen med sig upp.

Maten var framsatt på bordet. Hon bad Arvi kalla fadren.

"Pappa äter inte," tillkännagaf Arvi, då han kom tillbaka från fadrens rum.

Alma pysslade om barnen utan att säga ett ord, bragte dem till hvila och lade sig äfven sjelf.

Men hon fick inte sömn. En timme förled och allt blef tyst omkring henne. I början hördes då och då ett skrammel från köket, men snart upphörde äfven det. Helmi sof lugnt och djupt i sin vagga bredvid sängen, med den lilla handen knuten på täcket. Hennes ögon voro slutna och dragen fridfulla. Munnen drog sig ibland till ett leende; säkert var det något angenämt hon drömde om, den lilla. Lyckliga tid! Ingen sorg, intet bekymmer och ingen själsångest!

Dörren till salongen stod öppen. Men John hade stängt sin på motsatta sidan. Huru länge tänkte han dröja? Väntade han, att hon först skulle somna? Eller ämnade han alls icke komma? Kanske skulle han lägga sig på soffan i sitt eget rum?

Alma slöt ej sina ögon, utan låg och såg på månljuset, som genom salongsfönstren föll öfver golfvet. I sofrummet var skumt, emedan gardinerna voro nedfälda; men i salongen var det ljust. Och fridfullt, tyst och hemtrefligt. Äfven möblerna, stolarna, borden och sofforna sågo så fridfulla ut; de rubbades ej af verldens sorger.

Men nu -- nu!

Dörren till Johns rum öppnades och han kom genom salen med ljus i handen. Almas hjerta klappade häftigt, men hon slöt ögonen och låg orörlig, liksom hade hon varit död. John stälde ljuset på bordet bredvid sängen och stod en stund stilla. Alma kände att John betraktade henne. Sedan vände han sig bort och började kläda af sig. Alma öppnade litet på ögonlocken och betraktade i hemlighet hans ansigte. Det var strängt och allvarligt. Alma skälfde och slöt åter ögonen.

John vände sig ej mera åt henne, utan lade sig och blåste ut ljuset. Der var han nu så nära henne och likväl på samma gång så långt borta. Alma lyssnade på hans andedrag och följde hans minsta rörelse.

"John!" hviskade hon inom sig. "Förlåt mig, jag är ju din egen. Jag älskar ju dig af hela min själ. Förlåt! Var inte ond, jag kan inte lefva, om du är så der kall och oförsonlig!"

Hon lyfte sitt hufvud från dynan. Kanske ämnade hon säga detsamma högt, men John hade redan hunnit somna. Tungt och jemnt andades han och visste ej af några qval.

Alma sjönk tillbaka på sin bädd.

IV.

Dagen derpå kom det främmande. Herr Nymark och borgmästar Lagander hade farit ut att segla, men då vädret blifvit lugnt, hade de vikit in hit, fastän de visste att herrskapet Karell redan var i flyttningsbrådskan.

Alma var svag och trött och dessutom nedslagen till sinnet, ty John var allt ännu lika ovanligt allvarsam och uppehöll sig nästan ej alls på hennes sida.

Hon skulle ej haft lust att taga emot främmande; hon tyckte att hon ej skulle orka hålla dem sällskap. Derför var det först hennes afsigt att ej visa sig, utan låta herrarna sköta sig sjelfva.

Men så kom hon att tänka på att John kanske skulle upptaga det illa; han skulle tro, att hon var ond sedan i går och derför drog sig undan. Och dessutom kom hon att tänka på hvad Nymark hade sagt om kärlekens natur hos mannen....

"I kärleken är kvinnan slaf och mannen herre, fastän det borde vara tvärtom ... låta sig beundras också af andra män ... uppegga deras kärlek..."

Hon beslöt gå in. Tog en vackrare klädning på sig och kammade håret ner i pannan, ty hon visste att det klädde henne.

Nymarks blick ljusnade, då hon steg in i salongen, och i båda herrarnas sätt syntes genast denna tysta beundran, som alltid gör intryck på kvinnan.

Alma tog plats i soffan, John satt der bredvid i en länstol och Nymark midt emot i gungstolen. John var allvarsam och fåordig, men utan att bry sig derom underhöll Alma ett lifligt samtal med gästerna.

"Det var trefligt, att ni kom," sade hon. "Nu dröjer ni här hela dagen, inte sant?"

"Det beror af er," sade Nymark.

"Bra. Då far ni inte bort förrän sent i afton."

Alma märkte, att John betraktade henne en smula förvånad. Men hon låtsade ej derom.

"Och vi skola roa oss riktigt af hjertans grund. Vi skola glömma allt som är ledsamt, alla verldens sorger och bekymmer. Herr Nymark och herr Lagander, tycker ni det är intressant att kasta ring?"

"I ert sällskap är allting intressant," svarade Nymark.

"Ni skall inte säga artigheter, utan tala nu rena sanningen!"

"Jag försäkrar."

"Men John kommer säkert inte med?"

Hon kände sig litet skygg och osäker, då hon gjorde denna fråga.

"Bry er inte om mig," sade John. "Jag läser gerna tidningarna under tiden."

"Skola vi börja då?" föreslog Lagander.

"Nej, vi skola dricka kaffe först."

Hon gick för att bestyra om det.

Nymark tog Ibsens "Rosmersholm," som låg på bordet.

"Hvad tycker du om den här?" frågade han Karell.

"En underbar bok! En harmonisk förening af konst, vetenskap och religion."

"Skada blott, att just ingen förstår den," sade Nymark leende.

"När ha menniskorna genast förstått en större och högre sanning? Det är snart tvåtusen år sedan kristendomens framträdande; förstå de den riktigt ens ännu?"

"På den frågan kan jag inte svara. Men jag önskade gerna veta hvad Ibsen slutligen vill. Hittills har liberalismen dugit åt honom, nu förkastar han äfven den."

"Emedan han ser hvart friheten leder, om inte en sinnesförändring försiggår hos menniskorna. Ibsen är just derigenom vår tids mäktigaste ande, att han uppfattar nutidens brister, villfarelser och behof djupare och klarare än någon annan. Och han förkastar i sjelfva verket inte friheten, men han bekämpar sjelfsvåldet och lösaktigheten."

"Och sedan går han och knådar in sedeläran i konsten. Nej, Gud bevare, det är bättre att hvar sak hålles skildt för sig. Låt konsten vara konst, vetenskapen vetenskap och sedeläran sedelära."

"Jag är af annan åsigt. Jag tror, att endast den menniska kan blifva helgjuten och sund, som sträfvar att med sig införlifva utvecklingens resultat såväl från det ena, som från det andra och tredje hållet. Och om de kunna få plats i samma själ, så hvarför då inte också i samma verk. Deri ligger skaldekonstens stora betydelse i våra dagar; ty med större eller mindre klarhet syftar den just till detta mål."

"Utan att lyckas; ty konsten gör inte något förbund, allra minst med religionen."

"Hvarför inte?"

"Den förlorar då båda sina lifsvilkor, frihet och naturlighet."

"Misstag. Dogmerna fjättra friheten och naturen, men religionens anda gör det inte. Den blott förädlar och renar, höjer och adlar båda."

"Och uppreser råmärken."

"Endast der de behöfvas," sade John leende. "Och de äro rätteligen inga råmärken, utan varningstecken mot blindskär och andra farliga ställen."

"Blindskär --?"

"Om hvad disputerar ni?" frågade Alma, som i detsamma kom in.

"Vi voro högt ofvan molnen, fru Karell. Ni kom i rättan tid för att påminna oss om att det är mycket skönare och härligare här på jorden, än der uppe."

"Påminner jag er om det?"

"Man känner det i er närhet."

"Roligt att höra! Och vår borgmästare? Försvann han der uppe bland molnen?"

"Gud bevare! Nej, han är der på verandan. Lagander! Din stuguknut brinner!"

Borgmästaren visade sig i dörren. Han torkade sig med näsduken i pannan.

"Redan? Ja, det är verkligen dugtigt varmt."

"Kom och svalka er med en kopp hett kaffe."

Lagander skrattade och följde inbjudningen.

"Först med hett kaffe och sedan med att kasta volang?"

"Precist."

"Fru Karell," sade Nymark, "eftersom vi nyss talade här om litteratur, så skulle jag gerna vilja höra hvad ni tycker om Zola."

"Ingenting. Jag har inte läst något af honom och känner honom således inte."

"Inte? Är det möjligt? Skall det förstås så, som om ni inte heller ville känna honom?"

"Det skall jag svara på, när jag fått erfara hurudan han är."

"Tillåter ni, att jag hemtar åt er några af hans arbeten?"

"Gerna. Men om han är sådan man säger, kan det lätt hända, att jag inte läser många sidor."

"Ni kan inte låta bli att läsa hans böcker, om de en gång ligga på ert bord. Man måste beundra dem, ty det är natur i dem från början till slut. Och den framställes der i hela sin fullhet, alla dess uppenbarelseformer jemsides med hvarandra, såsom lika berättigade, lika fria, af lika stort värde. Ingenting döljes, ingenting hålles hemligt."

John smålog.

"Men hvad säger John?" frågade Lagander. "Kanske han inte låter sin fru läsa Zola?"

"Om han försöker hindra henne att göra det, så är jag säker på att fru Karell läser hvar enda bok, som jag hemtar. Den förbjudna frukten är alltid den mest frestande."

"Jag ämnar alls inte göra det," sade John leende.

"Deri gör du klokt ur din egen synpunkt."

"Nej, jag tvärtom värderar Zola. Men man måste kunna läsa honom, se hos honom äfven litet annat, än det, som du nyss framhöll."

"Du ämnar väl inte, i Herrans namn, göra honom till en sedlighetens apostel?"

"Ditåt lutar det litet."

"Kors och bevars! Är nu inte ens Zola fridlyst? Jag råkar rakt i förtviflan. Fru Karell, låt oss gå och kasta volang!"

"Just detsamma tänkte jag föreslå. -- Herr Lagander!"

"Jag är färdig!"

"Och John?"

"Jag ser hellre på från verandan och läser tidningarna."

De gingo då och började leken. Alma var till sin egen förvåning genast med hela sin själ inne i den. När hon kastade ringen upp i luften, eller sträckte sig på tåspetsarne för att taga emot den på käppen, voro hennes rörelser så smältande mjuka och behagliga, att de båda herrarna ovilkorligt följde dem med förtjusta blickar. Den ljusa bomullstygsklädningen satt tätt efter kroppen från midjan ända upp till halsen, och gestaltens yppiga konturer aftecknade sig tydligare än någonsin här ute i fria luften vid kroppens vexlande ställningar. Allt emellanåt, och isynnerhet då hon sprang, syntes hennes små, vackra fötter under de fladdrande fållarna.

"Vid min själ, hon är den mest förtjusande kvinna på jorden," hviskade Nymark till Lagander.

"Förälska dig bara inte i en annans."

"Jag enleverar henne från Karell."

"Nå nå!"

"Det gör jag, hin regera! Och Karell förtjenar det. Han har styfnat i sin säkra ro. Förstår sig inte ens på att njuta af det, som är hans egendom."

"Hur vet du det?"

"Åh, det syns nog. Lika så likgiltig och öfvermätt, som alla andra äkta män."

"Men hvad säger fru Karell sjelf? Skulle du verkligen kunna vinna hennes ynnest?"

"Du måste anse mig vara bra dum, då du tviflar derpå."

"Galenpanna!"

"Hon är alltför vacker och alltför god för att vissna bort i det äktenskapliga lifvets enformighet."

"Herr Nymark, tag emot!" ropade Alma, som under tiden sökt en ring, hvilken hade flugit långt bort öfver hennes hufvud.

Nymark höjde sin käpp.

John satt hela tiden på verandan, rökte papyrosser och läste tidningarna. Men slutligen lade han bort dem, blåste ut väldiga rökmoln och försjönk i djupa tankar. Blicken vändes gång efter annan till dem der nere, men tankarna tycktes vara på annat håll. Först då leken var slut och Alma samt gästerna åter kommo upp på verandan, slöt också han sig till sällskapet.

"Har ni nu fått det svalt?" sade han leende.

"Ja, det ha vi," svarade Alma och satte sig varm och trött på en bänk. "Kom närmare och säg ut," tillade hon till Maja Lisa, som blinkade och vinkade med fingret i dörrspringan. "Vi hafva inga hemligheter för herrarna."

Maja Lisa förde handen till munnen, frustade ut i skratt och blef röd. Hon kom ändå slutligen, med munnen hopsnörpt och utan att se till höger eller venster, rakt fram till Alma och hviskade henne något i örat.

"Middagen är serverad!" sade Alma och steg upp.

Nymark bjöd henne sin arm, och derigenom kommo de äfven nu att sitta bredvid hvarandra vid bordet. Sålunda fick Nymark tillfälle att hela tiden visa Alma en uppmärksam artighet, på samma gång han på närmare håll kunde beundra hennes hys rena skärhet och formernas mjuka rundning. Och han hade stundom svårt att hålla tankarna tillräckligt tillsammans för att deltaga i de öfrigas samtal.

Det var om landtdagsvalen John och Lagander talade. I de flesta städer hade de svensktsinnade segrat, ehuru röstskalan blifvit begränsad. Lagander dundrade mot de svensktsinnade och kallade dem tallriksslickare. Men John sökte lugna honom.

"Det är vårt eget fel," sade han. "Vi nationelt sinnade ha inte nog energi och styrka. De svensktsinnade hålla ihop, det är naturligt. Men de skulle inte kunnat segra, om vi varit litet vaksammare."