# Bland ödebygder och skär: Berättelser från Finland

## Part 7

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/bland-odebygder-och-skar-berattelser-fran-finland-18447/index.md

Erik rörde ändtligen på sig. Han gick till sin hustru. Han hörde icke, såg icke annat än henne. Hon var så blek just nu, hennes ansigte hade ett lidande uttryck, som förskönade det och förlänade det någonting fint, genomskinligt, nästan vackert. Hon var så ren i den hvita tröjan och så hjelplös, så fullkomligt hjelplös som ett barn. Så hade hon då varit hela qvällen ensam och sjuk, under det han gått ute med Liisa. Hon hade prydt hemmet med gran, med ljus, med nya tapetseringar kring väggarne. Hvad? I julgranen hängde en storrutig yllekarlhalsduk och ett par nystickade ullstrumpor ... troligen ämnade till julklapp åt honom. Och på andra sidan ... ett par grofva tofflor, virkade ... af henne till honom. Hon hade hört hans samtal med Liisa således? Stått och lyssnat i vedboden. Det var orätt af henne att lyssna. Men, så hade hon också fått lida. Hon hade förkylt sig derute ... derför var hon så sjuk nu.

Ah! nu började smärtan ånyo. Färgen kom på hennes kinder, kom som en svallvåg, tände röda lågor i hennes ansigte, det flammade ända upp till pannan, ögonen öppnades vidt, lyste som eld, och hon bet i läpparne tills de blödde.

Erik fattade henne helt plötsligt, utan all reflexion, tryckte henne intill sig, slätade hennes kinder, hennes händer och talade en hop barnsliga, osammanhängande, tröstande ord talade som till ett sjukt djur, hvars plågor han ville med sin röst liksom lulla till ro.

Men, hon visste icke af allt detta, Eva, hon vred sig lös, lutade sig mot väggen, slog händerna mot den, knäppte dem derpå ihop och snyftade så tröstlöst.

Erik vardt alldeles rådlös. Han jemrade sig, och förlorade totalt all besinning. Sprang omkring i rummet som sökte han någonting, tog den främmande qvinnan i båda händerna och bönföll så innerligen att hon ville göra något, hvad som helst, blott hon slapp att pinas så, stackars hustrun.

-- Nå, qvicknar hans hjerta vid nu? -- småmurrade hjelpfrun. -- Falla på knä skulle han och ta' afsked, om så skall vara. Vet han, hvem som dödat henne, om hon skall hän, vet han det?

Erik hörde henne icke; han stod bredvid sin hustru och tycktes med hela sin hållning be henne tyst om förlåtelse. Eva hade ännu ej någon aning om hvad som försiggick. Hennes tankar voro orediga, alla föreställningar sjönko som tunga dimmor ständigt nedåt, och allt hvad hon betraktade tycktes henne som täta, bolmande moln.

Slutligen talade hon litet; hon trodde sig alltjemt allena:

-- Det är så nätt härinne -- hviskade hon -- och julgranen är tänd! Det är varmt och snyggt, herrskapet skulle visst berömma mig. Allt är rigtigt fint. Stackars Erik, han ville inte ha mig, det var jag som hängde mig fast. Stackars min Erik, han dricker för att glömma sitt här hemma, mig och allt. Stackars Erik!

Han böjde hufvudet mot hennes hand och grät, grät bittert och tyst. Han snyftade som ett barn, drog djupa suckar och såg så öfvergifven ut.

Ännu ett anfall af krampaktig plåga. Han led, han också, led verkliga samvetsqval. Han glömde grannqvinnans närvaro. Han baddade sin makas panna med den duk, som räcktes honom, stödde henne och försökte på ett eget, blygt, tafatt sätt, som var honom fullkomligt främmande, att hjelpa henne.

Den svartklädda stökade för sig, men kastade ibland en förvånad blick bort till den sjuka och honom som efter sin förmåga försökte lindra sin hittills så försummade hustrus lidanden.

Natten gick, men Erik vek icke. Hans hjerta, som plötsligen väckts, lärde honom tusen små omvårdnader, som gjorde henne godt, och han slösade på henne en ömhet, som hon aldrig förr anat att det fans inom honom, lika litet som han sjelf. Han kysste henne ömt och betraktade med blickar fulla af ångerfull ömhet hennes feberglödande ansigte.

* * * * *

Ändtligen dagades det. Julmorgonens uppgående sol färgade hafvet alldeles blodrödt, båken långt ute på isen sken som en eldbrand mot den hvita, rödflammande snön. Den finska hufvudstadens alla kyrkklockor ringde; på de små gatorna omkring det hus der Eva bodde i den halfbebygda stadsdel, som kallas Rödbergen, hördes bjellerklang och röster, det var helgdagsstämning och juldagsfrid, det var hvitt af snön, lugn och solsken.

Små sparfvar flögo omkring på drifvorna, qvittrande och ruggiga. Här och der i portgångarne tittade barn ut och helsade hvarandra med en snöboll och kröpo så undan igen af fruktan att känbart få helsningen tillbaka.

Qvinnor och barn begåfvo sig i julottan med psalmböcker inlindade i sina näsdukar, halfmorgnade figurer syntes här och der i fönstren med sina pipor i munnen; det var juldag, man hade god tid på sig att röka och dra sig till efter gudstjensten, då inre vägen till en och annan välvillig utskänkningslokal alltid stod öppen.

Ett par karlar och långa Fabriks-Liisa gingo och slogo utanför det grå huset, der hon och Erik samtalat i går. Liisa var lika slarfvigt klädd som qvällen förut, den utlofvade paletån syntes icke till. Hennes ansigte tycktes, oaktadt blidvädret, vara blåfruset, och den skrynkliga svarta sidenduken dolde illa hennes krusiga oordnade röda hår.

-- Få se, om man får honom med sig -- yttrade Liisa -- han var så ond i går, så att jag aldrig sett honom värre... Gå nu in, Janne, så stanna vi andra här så länge och vänta.

-- Om inte hustrun hans har fått penningarne af honom, så vill jag vara en nors -- förklarade Janne och stödde sig mot porten. -- När han icke släppte efter för dig, så gaf han dem väl till henne, för en sådan der kan aldrig vara karl för sin hatt, det får jag säga.

-- Och för fattiga sju mark vill ni stå här och frysa -- snäste Callo -- pf! jag går min väg, adjö med er!

Det kom en liten svartklädd, mager femtioårig qvinna ut ur dörren till höger och rakt upp mot gruppen.

-- Bort med er och det genast -- yttrade hon häftigt -- tror ni jag inte känner er? Det är ni, som i flere år förstört Erik, narrat honom med er och stält till gemenheter här för hans stackars hustru. Jag vet, hvad du är för en, Callo! Jag vet, att det var du, som stal rocken hos assessorns, och om du ännu en gång går till krogen med Erik, så anmäler jag dig för stölden, ty jag har ett vittne till! Ja, det har jag...

-- Och du, Janne, jag vet, hvad du haft för fuffens med garfvar Olins kalfskinn... Håll dig du i skinnet och låt Erik vara, eljest talar jag med fiskalen...

Janne spottade, körde ut läpparne, rynkade sin panna, svor en ed mellan tänderna, knöt handen och gick derifrån, slängande med ben och armar och med en min, som om han varit särdeles förnärmad. Callo teg som en mur, han låtsade som hörde han intet, utan gnolade en visa, under det han gick inåt gården. Liisa stod och såg förargad ut, satte armarne i sidorna och borrade sina ögon rakt in i den lilla grälsjuka gummans skrynkliga ansigte.

-- Akta hon sig, käring! Hvad har hon med oss att göra? -- röt hon. -- Pallra sig i väg; eljest kan hon få sig en knuff af mig, en som hon känner så länge helgen räcker!

Den lilla svarta betraktade allvarligt den unga qvinnan. Hon tycktes med ögonen vilja utgrunda hennes innersta tankar, läsa i hennes själ, beherska henne.

-- Nå, hvad ser hon på mig för? -- frågade Liisa. -- Har hon aldrig sett folk förr?

-- Vet du hvad, Liisa, jag har känt dig förut, stackars flicka; du är icke skuld till att du är som du är. Du tror sjelf, att du är så förhärdad, att man icke kan finna en god tanke hos dig, men så illa är det icke. Du bör ej följa med de der karlarne, du är för god att föra det lif du för! Och Liisa, om du visste, huru mycket din salig mor led och stred och arbetade för att få dig fram... Hon grät och hon grät ... jag var med ifrån början och såg allt. Det var en natt likasom den jag varit med om derinne nu, och hon bad Gud för dig, bad och tiggde. Hon kysste dig och bad igen. Om förbarmande tiggde hon, den uslingen, och om förlåtelse ... af Gud!

-- Hon skulle ha' låtit bli; jag har henne icke att tacka för något ... tvärtom.

-- Liisa du, låt bli att bannas. Du vet icke, hur det var. Hon hade en man, han var murare; nå ja, han var hennes fästman, men de skulle ha gift sig, om icke...

-- Om icke, om icke han låtit bli! om icke för annat så för att göra det rigtigt sött för mig!

-- Om icke det hade kommit en annan i vägen, en dålig flicka, som tog din fars kärlek från din mor. De voro så lyckliga innan dess och hade allting färdigt att ta ut lysning, så fort han skulle fått pengarne. Då kom hon, stal din far ifrån henne, ifrån fästmön, förde honom ut med sig, lärde honom att sitta dagen om på krogen, och så, så...

-- Så öfvergaf han mamma, det var rätt åt henne.

-- Det der menar du icke; ånej Liisa, det menar du icke. Du skulle icke säga det; hon var så kär i dig, din mor, hon älskade dig, allt ifrån första stund.

-- Och så dog hon af svält och elände.

-- Emedan hon gaf dig allt hvad hon hade, klädde dig, höll dig fin och snygg...

-- Och min far, den...?

-- Ja, han var och förblef borta.

-- Dog han ... eller hur? Kanske han dränkte sig i sorgen?

-- Nej, han gifte sig med en bonddotter och for till landet...

-- Ah!... Lefver han ännu!

-- Det vet jag icke ... jag har mitt arbete här i staden.

-- Herre Gud, tänk om han lefver!

-- Liisa, du är bestämdt en bra flicka, du må prata emot hur mycket som helst; du är en bra flicka, erkänn det!

-- Åh nej, madam Lundqvist, jag är allt en dålig flicka, jag; jag vet det mer än väl.

-- Nej bevars, du är icke dålig, du är bara på dåliga vägar...

-- Men jag hatar de goda och hederliga, jag tål icke se dem, jag blir sjuk, när jag får se en sådan der skenhelig en som Eva, Eriks hustru...

-- Du har bara haft dåliga exempel, du har aldrig haft goda menniskor, aldrig kärlek.

-- Goda menniskor ha föraktat mig och sett med ömkan på mig ... goda menniskor, ja; goda menniskor ha lärt mig att hata det goda!

-- Du har aldrig sett ömhet! Hon dog, då du var tre år, din mor; du har aldrig fått omvårdnad, alla ha hjelpt till att dra dig ned och förtrampa dig...

-- Åh nej, man har gett mig tråkiga böcker, man har tussat polis efter mig, man har nog gjordt godt, så godt, att jag ville strypa dem, som gjort mig godt, om jag kunde.

-- Din stackars mamma, hon skulle ha skyddat dig...

-- Om hon lefvat ja...

-- Om det icke hade funnits en dålig qvinna...

-- Sådan som jag...

-- Sådan som du hållit på att bli. Hör du, Liisa, titta in hit lite, jag öppnar dörren: de se dig icke. Sedan när du sett, kan du välja: ettdera fortsätta ditt förra lif, arbeta i fabriken och drifva omkring på gatorna...

-- Nå, hvad nu, hvad tror madam att en sådan som jag duger till annat?

-- Jo, du duger till arbete. Vill du bli min tjenstepiga, så kan du få. Jag är gammal och har mycket arbete med mina sjukbesök. Vill du bli min piga och sköta om allt mitt, så kan du, som sagdt.

-- Herre Gud, hvad ni är underlig, madam, jag vet inte, hvad jag skall säga.

-- Tyst bara och följ med!

Den lilla gumman tog Liisa i handen och gick in i förstugan. Hon öppnade sakta dörren till Eriks och Evas rum, sköt Liisa framför sig, stälde henne bakom skåpet i skuggan och gick sjelf, utan att säga ett ord, fram till spiseln.

I rummet var alldeles tyst. Man hörde blott den stora gammalmodiga klockans tick-tack och de lugna andedragen af den sofvande.

I sängen låg Eva, blek och stilla. Hennes bröst häfde sig regelbundet, ett uttryck af lycka och glädje låg öfver hennes fromma ansigte.

Bredvid sängen på pallen satt Erik med hennes ena hand i sin. Hans ansigte var som förvandladt. Der var en andakt öfver det, som hade han suttit i en kyrka. Hans ögon voro fästa ömsom på hustrun och ömsom på en liten varelse, som låg på golfvet, inbäddad i en klädkorg, och som med de små armarne sprattlade i luften, liksom sökte hon någon för andra osynlig ... någon som fans, men som hon ej kunde nå ... något ... måhända vingen af den engel, som måste vika nu, då jordelifvet skulle begynna.

Liisa stod en stund qvar. Sedan öppnade hon dörren och gick ut. Derute i förstugan hördes ett snyftande; det dröjde en stund, derefter blef allt tyst som förr.

* * * * *

Tredjedag jul var lika strålande och lika blid som juldagen. På Helsingfors gator strömmade en skara pelsklädda promenerande. Ungdomar med skridskor i händerna gingo ned åt hamnen, iswostschikar med små ryska slädar och finska hästar åkte af och an längs esplanadgatorna, slängde i hörnen, läto det gå i full karrier, svuro hojtade och slogo de arma djuren, som sprungo omkull gatpojkar och allt hvad som kom dem i vägen. Det skramlade längs trottoarerna, der officerarne gingo med släpande värjor och klingande sporrar, och hela grupper af flanerande, rökande, med gyllene lyror prydda studenter stodo i gathörnen eller redo på det låga räcke, som omgärdade kapellesplanaden.

Två och två, utpyntade i siden och sammet, i plymer och dyrbara pelsverk, gingo der fram stadens unga skönheter på höga klackar, medvetna om sina yttre och inre företräden samt om den skara beundrare, som de skulle möta der och hvar på gatorna.

Men framför ett af de stora fönstren stod en ensam arbetskarl i sina söndagskläder, stod och stirrade in genom den präktiga spegelglasrutan...

Det var ett linnemagasin. Utbroderade fruntimmersplagg hängde derinom, ett par eleganta barnklädningar syntes allra närmast, de voro grant utstyrda, och på den ena, garnerad med ljusröda band, stod en liten papperslapp, på hvilken lästes det utsatta priset: 7 mark.

Arbetaren såg och såg, lade hufvudet betänksamt först på ena, så på andra sidan. Så ref han sig i håret, rynkade ögonbrynen under djupt begrundande, gick ett steg, men vände om igen. Han bet sig i läppen, såg bort, men tittade alltid dit tillbaka.

Slutligen skakade han på hufvudet.

-- Men det är bara lillan, som har godt af den der -- sade han för sig sjelf så högt, att en förbigående kunde höra det -- men af den andra saken har hon roligt, hon, hustru min.

Och så gick han igen, förbi flere hus, och stannade framför ett annat stort fönster. Det var en fruktbod. Vackra kruk-cypresser, myrten och rosor stodo der på hyllorna, och hela tunnor och korgar af äpplen skymtade längre fram i den lilla butiken. Några granna blombuketter, bundna på ståltråd och dömda att vissna innan morgondagen, voro uppstälda i en krans omkring rutan, men i midten hade man placerat en liten korg, gjord af ståltråd och mossa och garnerad med jordgubbsblad och innehållande ett halft qvarter bär, stora, präktiga, mörkröda, vuxna någonstädes i drifbänk.

Erik stack hufvudet så nära han kunde och analyserade jordgubbskorgen så noga som möjligt. Nej, de voro verkligen naturliga, han tyckte han kände doften af dem. Han skakade häftigt på hufvudet och beslöt att våga ett försök att komma in gårdsvägen.

I porten stod en jungfru, som skulle in i huset; hon hade varit på promenad och hade svårt att skiljas från sin »kusin», gardisten, som följt henne hem.

-- Är det här, som man går in till fruktbutiken? -- frågade Erik, i det han förläget tog hatten af sig.

-- Jaha, men den är inte öppen i dag.

-- Jag var här i går och tittade och i förgår med, men det är ju alltid stängdt. Nu så har jag tänkt ut, att allt vissnar derinne, om man icke köper något, och derför så...

-- Är ni då en tocken tusan till karl, som kan köpa sådant der? -- sporde jungfrun en smula misstroget.

-- Jag går allt i de ärendena -- svarade Erik.

-- Nå, jag må säga! Stå här, så skall jag tala vid frun; hon är hemma och öppnar nog dörrn för er, om det är allvar med köpandet.

-- Det kan hon lita på -- menade Erik och knyckte till; han tyckte inte om att man misstrodde hans afsigter.

Hon gick, den söndagsklädda hufvudstadsjungfrun, gick med en liten nådig, uppmuntrande nick och försvann i huset, medan gardisten med nyfikna blickar betraktade Erik, väntande på det lilla äfventyrets utgång.

Om ett ögonblick kom hon igen, låste upp en dörr och lät Erik stiga in. En fyllig, sidenfrasande fru med myndig min och högfärdigt, uppblåst ansigte stälde sig rakt framför honom, mönstrade honom helt öfver och frågade sedan.

-- Hvem är det som skickat honom?

-- Det är allt jag sjelf, det.

-- Såå, hvad vill han ha härifrån? Ett äpple, eller hur?

-- Neej, det får hon inte äta, kan jag tro.

-- Hvem hon?

-- Eva, vet jag.

-- Hvad för en Eva?

-- Hustru min, förstås.

-- Hm, ni skall väl ha en blomma då? Men jag skall tala om att de äro icke för sådant der folk; de äro allt både för fina och för dyra för er.

-- De ä' inte så dyra ändå, menar jag.

Den tjocka frun knyckte förargad på nacken och drog upp öfverläppen.

-- Nå, säg då ut, hvad ni vill hafva; men det här är dyra saker, skall jag säga er, och ni ser icke just vidare förmögen ut. Var så god och säg ifrån fort hvad ni behagar; jag har inte tid att stå här längre...

Erik såg brydd ut, han tummade på sin hatt, slutligen såg han upp:

-- Kära, goda frun eller fröken, säg mig hvad är bättre att köpa af de två sakerna, när man har sju mark att spendera: en sådan der grann barnklädning åt lillan ... den hänger der i andra fönstret der bredvid, frun vet ... eller också åt henne den der korgen med jordgubbsbären med en ros i midten ... för mer kan det väl inte kosta än sju mark heller, fastän det är midt i vintern. Säg nu, goda frun, hon som är qvinfolk sjelf må väl förstå sig på hvad Eva hellre kunde önska sig.

Frun såg på karlen och drog till med ett litet leende, ett sådant leende, som är så eget hos köpmän, då de få tag på en kund, som icke alls kan bedöma en varas värde, en kund, som kan och vill betala sju för tu, en kund, som de kunna lura, om de vilja.

-- Skall det bli till julklapp åt hustrun?

-- Neej, inte.

-- Är det er bröllopsdag eller hennes födelsedag?

-- Neej, inte det heller.

-- Är ni nygifta?

-- Vi hafva allt varit gifta ett år snart nu.

-- Hvad! Jaså, det var sant, ni har ett barn!

-- Jo, det är just det; hon är två dygn gammal nu.

-- Aha! Då är klädningen der för stor, alldeles för stor! Och så vet ju barnet ingenting om det, det känner ingenting, men modern...

-- Det var just hvad jag tänkte.

-- Så det är allt bättre ni tar bärkorgen! Men den är egentligen mycket dyrare än sju mark, den.

Erik såg bedröfvad ut.

-- Hvad kostar den?... jag har inte mer än det här och får inte på länge heller, ty nu härefter går min lön allt åt till hushållet, och hon får ej arbeta mer, hustru min, nej, det får hon inte. Jag skall allt vara karl och arbeta för oss alla tre, jag!

Frun tog korgen, bröt af en af rosorna och stack den midt i.

-- Här har du den -- sade hon och gaf honom den doftande bördan.

-- De äro väl rigtiga? -- frågade Erik och tog med den största andakt och försigtighet i korgen. -- Det är väl icke något underslef med det här heller?

Men han märkte snart nog, att allt var rätt, tog upp sin blårutiga bomullsnäsduk, vecklade upp den, knöt upp knuten i ena hörnet och framtog en nött femmarkssedel och tvenne enmarker.

-- Här är det, -- menade han, påsatte sin hatt, tog korgen och beredde sig att gå.

-- Ni måste allt hafva mycket penningar, karl, efter ni har råd att bestå er en sådan der lyx -- sade frun och såg belåten ut, när hon stack penningarne på sig.

-- Sådan der ... hvad heter det? -- sporde Erik och stannade i dörren.

-- Lyx, heter det, lyx -- sade jag.

Erik såg med en stadig blick på frun: -- Hm, hon vet inte, hurudan hustru jag har, för då skulle hon icke tala så der! Jag har en bra hustru, ser hon. Och nu har jag ett barn, som kostat hustru min mycket. Och jag har varit ett nöt, och jag har suddat bort mina penningar. Men jag skall icke göra så mer. Och hon ska ha det bra. Och hon ska ha sådant der lyx. Jaa, lyx ska hon ha! Adjöös!

Svaga själar.

Frieriet.

Jaa, det är inte tu tal om den saken, Sakari skall ha flickan! Hon är nu i alla fall enda dottern der i gården, och om hon också inte har någon större förmögenhet att påräkna, så är hon dock långt ifrån utan. En duglig hemgift får hon, och dessutom både kor och svin! Sakari är en uppkomling och kan vara glad om fadern säger ja. Flickkräket har ingen talan i den saken.

Så talte gamle Juuso från Aatari, han, talmannen vid oräkneliga frierier i socknen, och hvad han i den saken förmenade ansågs af de unge friarne som fullkomligt tillförlitligt.

Sakari skulle således på frieri. Först hade han tänkt på Riita, gårdsdottern från Kiala, men hon var för ung och okunnig. Sedan föll honom Kaisa från Taipale i hågen, men det sades att en äldre hemmansegare redan till hälften fått hennes löfte, och då återstod ju ej andra än den ovänliga och magra Käsämäkidottern, som var så illa omtyckt af allt manfolk i byn, och Leena, enda dottern af en förmögen bonde uppe på backen.

Det var för henne han slutligen beslöt sig. Sakari hade vidtalt Juuso för talmanskapet. Juuso var också just rätta mannen. Han var gammal och van, hade lagom anseende, en viss förmögenhet och en talförhet, som gjorde honom särdeles passande till en sådan affär.

Och så öfverenskom man att gå till Kalliola-Antti för att af gubben begära hans dotter Leena till hustru åt Sakari, ortens enda skräddare, en knappast mera ung, men välbergad man af stadgad karaktär och fläckfritt rykte.

Det var en skön midsommareftermiddag de båda männen begåfvo sig i väg på frieri. Solen stod högt på himmelen och sken på ett landskap i sommarns första, ljusa grönska. Göken gol, och i trädtopparne qvittrade skogens alla glada foglar. Det var lif, lust och glädje.

Sakari var klädd i sin sommarståt, Juuso likaså. Båda hade långrockar af blått hemfärgadt och hemmaväfdt vadmal, grå knäbyxor och höga stöflar. Skjortorna voro knäppta högt upp i halsen, omkring hvilken de ytterligare virat långa och tjocka röd- och grönrandiga ylledukar, hvilkas breda ändar täckte hela västen.

Denna ingalunda svala drägt midt i sommarhettan vittnade, enligt ortens sed, om en särdeles hög grad af gedigen elegans, som fullständigades af högkulliga hattar af grof filt, hattar hvilka buros något bakut på hufvudet, så att de solbrända och för tillfället blankskinande och högtidliga ansigtena rigtigt väl framträdde.

Så gingo de, Juuso förut, friarn efteråt. Kalliola torp låg der rakt framför, uppe på höjden af berget, hvars sluttande backar på tre sidor voro bevuxna med tät och hög råg, medan den fjerde utgjordes af en nyss bränd, ännu sakta rykande sved.

Den grå hufvudbyggningen med sitt låga tak, sina hvitstrukna fönsterkarmar och sin lilla trappförstu med tak låg med framsidan rakt emot byvägen.

Man hade för högtidens skull prydt gården med unga björkar och stuckit in prägtiga rönnqvistar, fulla med doftande blommor uppe i förstugans takspringor.

Hönsen trippade trifsamt omkring trappan, den store, varglike hunden låg och småmorrade åt gästerna, för lat att stiga upp eller besvära sig med skällande, och en hop hungriga och snåla svin naffsade som bäst i benen på en kökspiga, som med fladdrande bomullstygskjol bar till dem ett ämbar med sofvel.

Hunna till trappan stannade männen, togo af hattarne, torkade sig om pannorna, snöto sig, hostade, rätade på sig och stego in.

Till höger voro gästrummen, bestående af ett slags stor sal, möblerad med röda gungstolar och andra tunga rödmålade stolar, samt ett litet rum, inrymmande en lång säng, ett bord och en pinnsoffa.

Till venster låg »dagligstugan», den plats i huset som beboddes af alla familjens medlemmar, både värdfolket sjelft och tjenarne.

Utan betänkande steg Juuso hit in.

Här var det nästan mörkt, dagern kom högst sparsamt in från de små dubbelfönsterna, dunkla af dam och rök. Men när ögat vant sig vid skymningen, urskilde man föremålen. Närmast dörren en kolossal, jettelik spisel, bygd af stora stenar och svart af sot och ålder. Bakom den, uppe nära taket på lafven hade man hängt en mängd »Johanneris», som doftade starkt. Och ifrån ugnen strömmade emot de inträdande en stark arom af nybakadt rågbröd. Allt kändes så hemtrefligt och inspirerade Juuso till sitt vigtiga, vällofliga ärende.