Part 6

— Åja, men det behövs också lite att skölja ner’et med. Och julbrännvinet är gunås slut. Det skötte pojkarna om så ledigt som ingenting. För jag skall berätta, att de kom hem båda två från Göteborg dagen före julafton. Skutan deras kom ut för en körare på Nordsjön, som tog bort tre man och däckslasten. Det var just som tur, för nu fick de komma hem över julen och smaka på strömming och lutfisk. Det är fem år sen de var hemma sist.

— Men stå nu inte här och stampa i förstun! Äsch, vad gör rena snön! Kaffet står på spisen och kaggen skäller än, när man smakar på honom. Stig in bara!

Gubben Österblom slängde lakknippan, anden och mössan i ett hörn på förstugolvet och klev in.

— Men säg till i köket medsamma, så inte kattjäklarna går på fisken.

Snart hade jag ordnat allt och fått Österblom placerad i min bästa stol med en svart cigarr mellan de svarta tandraderna. Han spann som en gammal katt. Kaskarna ångade. Stormen ven därute.

— Det är för märkvärdigt med pojkarna, sade Österblom. För de har sett precis detsamma som jag på sjön. Det är inte alla som har gåvan, se, men jag har den, och de ha ärvt den efter mig. De såg _Sjöfröken_ ombord mitt på Nordsjön, när de hade det som värst.

— Sjöfröken??

— Känner inte Engström till Sjöfröken? Det var faen. Och har ändå så mycket böcker, men det är väl bara romaner och traktater och sånt skräp. Har han inga böcker om sjöfart och seglation? Där bör det väl stå på varenda sida om Sjöfröken. Jo, en skuta, som inte har en Sjöfröken ombord, den är det ingen lycka med. Och det kan man för rexten veta på förhand, om en skuta skall ha lycka med sig. Som för exempel, när de byggde Hoppets Wälgång härnere på Väddön och folket hade gått hem om kvällarna, så arbetades det och bultades i skrovet om nätterna lika förbannat som om dagarna. Det var inga goda tecken, och hon förlorade också nere i Spanska sjön. Det var just ingen som ville bli skeppare på henne, men så var det den tokstollen Eriksson nere på Rådmansö, som tog henne. Ja, han fick armen avsliten i en kink i ankarkättingen första resan. Andra resan tog Petter Storm henne, han ifrån Marön, och de kom ut för orkan i Kattegatt och Petter gick överbord och på hemvägen satte styrman henne på grund norrpå Bornholm, och där står hon än.

— Nå, men Sjöfröken — hur ser hon ut?

— Jo, det skall jag kunna berätta för Engström, för jag har sett henne många de gånger. Hon syns ju inte så mycket, för det är bara då det är mörkt, som hon kommer fram. Men hon är klädd som den finaste fröken på det finaste kaffehus i Stockholm eller Lübeck eller Havre eller var faen som helst — i silkekjolar och tyll och köpkläder. Och om hon visar sig under storm då och då, är det inte farligt, men försvinner hon och går i land, då kan man hälsa hem. Pojkarna såg henne, och de hade fått lärdomen av mig, så de var inte rädda ett dyft. De bara flina, när skepparn sa åt dom att ta på sig livbältena. Håll räjt, kapten, sa de, här vilar inga ledsamheter, och ändå gick sjön över skutan, så hon såg ut som ett grund. De turade om till rors och fick henne klarad. Och de skall visst få något slags belöning, säger de. Schål, schål! — Ja, nu söp jag jämnt ut, men det finns mer i flaskan, ser jag. Tack, tack, det lenar opp kylan för en fattig fiskare, som får ligga på knä på isen i timtal och vittja ryssjor. — Men sej mej, Engström, jag tycker att hanses hund, den där Dackel, börjar se gammal och skrabbig ut. Han har väl sett sin bästa tid. Kan inte jag få överta honom?

— Vad i herrans namn skall Österblom med Dackel att göra?

— Hundolja! Koka hundolja på honom, naturligtvis, för det är det bästa i hela världen att täta skor med. Jaså, går det inte? Ja, det är synd det, för det skulle bli mycket hundolja av den. Om Engström skulle ändra sej, så säg bara till Österblom! Det är väl bättre, att det blir hundolja av honom än att han ligger och ruttnar i jorden! Jaså, inte det! Schål, schål! Ja, nu söp jag ur. Det var riktigt gott och starkt kaffe Engström har, och brännvinet är Norrtäljebrännvin, kan jag förstå, 46 %. Jaha, den som bara kunde få kylan ur kroppen, men det är svårt för en gammal man. Jaså, han skall arbeta nu? Skall det vara arbete för en fullvuxen karl att sitta och spreta med en liten penne? Då har han aldrig hållit i ratten på en fullriggare dikt bidevind i storm med byar och hög sjö. Ja, ajöss då och tack! Hör nu, Engström, han kunde gärna betala 75 öre kilot för laken, så blir det jämnt 4 kronor jag skall ha. För Karlsson i Norrviken tar 75 öre.

— Österblom vet, att jag inte är snål, men Karlsson tar bara 70 öre. Försök inte, Österblom! Ger man en rospigg ett lillfinger, tar han hela handen, det känner jag till sedan gammalt. Hur vet Österblom, att Karlsson tar 75 öre?

— Ja trodde dä — — —

— Och nu får Österblom bara 70 öre, som han har begärt. Vad säger Österblom om det?

— Ske guss vilje, sa flickan. Ajöss och godnatt!

Myrstacken.

Det blåser hård nordost och träden på min gård fladdra för vinden, bocka och buga, och jag tycker synd om bladen, som måste hålla sig kvar, kosta vad det vill. Det är lönnar och syrener, som brottas med stormen. Ibland susar det så att jag tror, att ett träd sjunger sin svanesång — jag törs knappt titta ut genom fönstret — men i nästa ögonblick reser sig lövmassans kontur och ser uppkäftig ut, fast den darrar längst uppe, och jag tänker: — Hej på er, mina gamla träd; ni klarar er nog! Jag sitter inne i min s. k. salong och ser hur ni arbeta. Jag arbetar också, men jag känner mig vara i lä härinne. Det är min fördel.

Jag undrar vad en syren tänker, då en vind plötsligt och brutalt blandar sig i dess liv. Kanske känner syrenen blåstens andes pust som en smekning. Syrenen fläktar som i astma, men njuter kanhända. I varje fall betyder blåsten gymnastik för träden. Blåsten är trädens Müllerska system. De bli starkare och friskare genom denna ideliga rörelse.

Jag tänker också på de vresiga och knotiga tallarna, som kanta mina berg. De visa en knytnäve utemot havet, där stormen härjar. De skulle vilja höja sig högst mot stjärnorna, men stormen böjer dem och de krypa som ormar. Men i deras krypning ligger en sjujäkla protest.

En tall säger: — Jag har gett mig fan på att fortplanta mig ända ned till havet, men så komma år av stormar och tallen vrider sig i kramp. Jag ger mig! Han ger sig, men hans tallsjäl är full av opposition. Hans byggnad blir ett hotande system av knytnävar och han glömmer nästan sin fortplantningsuppgift för försvarsfrågan. Stundom vill jag försöka se på tallens arbete rent psykiskt, men då blir jag lika ofta rädd inför hans symboliska kraft. Jag vet ju, att varje strå, varje lav, varje svamp kämpar samma liv, men jag inbillar mig att tallens liv är mera likt mitt eget. Jag vet, att denna åsikt beror på en svaghet hos mig — ett försök att lista ihop det mänskliga hos mig och tallen. Jag vet, att hans gester i striden mot vind och fattigdom icke äro mänskliga. Men jag vet också lika jäkligt säkert, att vi människor alltid tvingas att försöka översätta andra varelsers språk till vårt eget mänskliga. Vilket betyder begränsning.

Jag kom att tänka på myror just nu, därför att en myra kröp över papperet. Stundom inbillar jag mig, att myrorna stå socialt högre än vi, att de ha fattat och genomfört begreppet samhälle bättre än vi. Den, som har stått lutad över en myrstack och sett och uppfattat deras kooperativa känsla, måste stanna och undra, om de icke ha nått längre än vi, som ännu icke nått längre än till fiendskap och bellum omnium inter omnes.

Varför skulle icke myror eller bin ha nått längre än vi? Jag kan icke se någon hindrande orsak. De äro starkare än vi. De släpa fram i en oländig terräng fruktansvärt stora stockar och block och placera dem just där de behövas. Jag vill icke be läsaren röra om i en myrstack, ty man bör icke störa andra människors arbete. Men kasta ned ett löv eller en orm eller en trädgren — se hur hela stacken ögonblickligen koopererar! Och när jag står med mitt förstoringsglas och kikar på det myllrande samhället, tror jag mig stundom fatta något av den stora gudomliga lagen och förstå, att vi äro på väg åt något håll — gud vet vart.

Jag stod häromdagen och betraktade en myras arbete. Jag hoppas, att hon av ledarna hade fått i uppdrag att utföra arbetet eller kanske på grund av den Eviga Lagen känt sig manad att draga just det strået till stacken. Det var en ruttnad träbit — åtminstone föreföll den mig vara något i den stilen. Jag vågade röra myran. Det var kanske inte fint gjort, men jag kände mig som en jätte gentemot den lilla blanka som i rustning klädda företeelsen. Jag menade intet ont och jag rörde henne — eller honom — ytterst diskret. Myran lämnade ögonblickligen sin träbit och begav sig uppåt mitt pekfinger. Jag ångrade genast att jag stört henne i hennes förehavande och släppte ned henne mitt ibland hennes arbetande kamrater. Ögonblickligen störtade hon åt det håll, hennes träbit låg, gick över andra arbetare, knuffade och bråkade, såvitt jag med mina mänskliga ögon kunde se, stannade ibland och talade med bekanta och nådde slutligen sin träbit. Men ett par andra kamrater hade redan börjat röra på träbiten och mötte den rättmätige ägaren med ilskna tentakler. Jag deltog ju icke i deras samtal, men de kände på varandra och gestikulerade vilt med spröten. Det hela resulterade i att min speciella myra grep träbiten och fortsatte uppåt stacken. Runt omkring levdes ett rasande liv. Det gällde att reparera halva byggnaden, ty natten förut hade en räv varit och skrapat sönder myrornas stolta palatser. Min myra gick målmedvetet in i ett hål med sin träbit. Under tiden sysslade tusentals myror med andra ting, barr, blad, frön och dylikt. Och det var ganska intressant att iakttaga, hur var och en skötte sin uppgift. Min speciella myra dök in i ett hål, placerade träbiten i hålets mynning och stannade där. Det såg ut som om myran skulle ha tagit en åkarbrasa. Plötsligt kommo två myror och förde ned träbiten i en mystisk gång. Min myra satt kvar och såg ut som om hon hade fullgjort sin plikt. Ett par andra myror kommo fram till henne och tycktes tala vredgat och indignerat. Min myra reste sig och gestikulerade med framkroppen. Det blev en allvarlig domstolsförhandling. Jag stod andlös och undrade över vad som möjligen hänt. Och plötsligt störtade sig de båda domarna över myran och förvandlade henne till ett lik. Det verkade avrättning och möjligen hade hon gjort sig skyldig till något brott. Vad vet jag?

Den där myrstacken har jag inte långt från mitt hem. Jag brukar hälsa på där. Myrorna ha ett väldigt göra, ty stacken är mer än till hälften förstörd. Och sommargästerna, som gå förbi, röra stundom om med sina käppar i den bruna historien.

Då hatar jag sommargäster. Jag tänker att en myras hem kan vara lika mycket värt som en sommargästs. Tänk, om man skulle komma och röra om i en sommargästs hus som man rör om i en myrstack! Jag tänker, att sommargästen skulle svära och frammana andar! Inte sant?

Men om sommargästerna kunde förstå, att om de med sina käppar röra om i en myrstack, betyder detta ungefär detsamma som om någon gud rörde om i London med en kometsvans; då kanske de skulle bli hövligare och vänligare. Och finare. Vilket är viktigast!

Lotsen Pettersson.

Jag satt utanför min stuga på Harön och målade av min röda vägg och mitt gröna gräs, där vårblommorna blänkte som blå stjärnor, då f. d. lotsen Pettersson kom in med en kasse fisk. Han tog onödigt långa steg och hans ögon voro beslöjade men målmedvetna.

— Vi har fått fisk utå faen, sade han, och jag tänkte presenta Engström ett par kilo.

Jag blev generad, ty jag kände inte Pettersson något vidare. Han var en blond jätte på sexti år, hade tre medaljer och en ohygglig törst. Detta var ungefär allt jag visste om honom utom det sorgliga faktum att han hade satt bort en tysk ångare på Kvarngrynnan och blivit avskedad. Sedan blev han goodtemplare, vilket betyder detsamma som att supa så mycket man orkar, i hemlighet förstås. Jag förstod att han ville ha sprit.

Jag sade: — Vad får jag bjuda Pettersson på? Vichyvatten eller kaffe eller choklad? Eller te? För Pettersson dricker ju ingen sprit?

— Choklad!?? Pettersson gapade och visade ett par rader gula tänder. Neej, d’ä som att äta jord, och jag är ingen daggmask. Det skall jag säja Engström först som sist! Jag förstår hanses vänlighet, för han tror att jag är goodtemplare, men det yrket lade jag bort för ett par timmar sedan.

— Nå, då får jag bjuda på en kask kanske?

— Det stoppar länge, men har han whisky, stoppar det ändå längre. För det är en jävel som har retat mig, och det duger inte med gamla Pettersson. Han vred om ratten medsamma och slutade med goodtempleriet. De har tagit ifrån mej min plats, men medaljerna kan de inte ta ifrån mej. Och de här gröngölingarna, som lotsar nu, skulle vara tacksamma ibland att få gamla Pettersson med sig — vill Engström ha fisken eller vill han inte? För här krusas inte — neej, så faen dä gör!

— Det betyder tydligen, att Pettersson vill veta om Pettersson får en grogg eller inte! Pettersson får en grogg, och jag är tacksam för fisken!

Jag sade till om en grogg i köket, och den kom. Innan den kom, invigde Pettersson mig i situationen. En ung lots, som också var goodtemplare, hade varit gaddig och slängt ut ett par ord om att det inte var så helt med Petterssons nykterhet.

— Jag blev förbannad och gav honom en vinge, så han dåna ett slag, och sa att det angick honom inte.

— Men det hörde han ju inte när han var avdånad!

— Det ger jag faen! Folk skall väl höra opp! För resten skall jag tala om för Engström att spriten har räddat mig flera gånger, och ju mer man orkar supa, ju bättre är det. Det svor både Pettersson och jag på just nu! Spriten har räddat mig en gång nere i Spanska sjön. Hade jag inte kunnat supa då, hade jag inte suttit här och hade inte kunnat ge Engström den här fisken!

Jag visste, att han var en god berättare och ljög mest av alla på Harön. Och jag visste också att han varit en väldig sjöman, som gjort rent hus på sjömanskrogarna litet varstans jorden runt.

Nu kom groggen ut på gårdsplanen.

— Neej, så faen jag sitter härute som en tiggare och dricker. Ska jag serveras, så skall det ske inne, kom ihåg det.

— Men inne är det hett som i helvete och fullt med flugor. Det är bättre här!

— Det gör detsamma! In med skrabbet — jo, det var det jag ville berätta, att hade jag inte kunnat supa så bra som jag kan, så hade jag gått till botten i Spanska sjön den gången. Det var med Ceres ifrån Liverpool. Då ska Engström se det var sjö! Å du hurrande jävel, vad det var sjö! Men sånt var jag van vid, förstås — och rädd har jag aldrig varit — den som tror det har sej en vinge, så särken blir tom.

— Men skulle vi inte flytta in grejorna?

— Just well! Flytta in’et!

Jag lät den tjänande systern, en av landets döttrar, bära in virket i den glödheta salen.

— Nu är det så, att vi har fått så mycket fisk, så jag kan avstå den här kassen, sade Pettersson. Inte för jag vill ha något betalt för fisken, och inte för jag vill bli bjuden på nånting, men när Engström vill bjuda, så säger jag inte nej — för det ska faen va goodtemplare längre, när det kommer gröngölingar och skäller för att en tar sig en kläm, fast en är goodtemplare — — det passar mig inte, inte alls! Jag har tre medaljer och dom har jag förtjänat. Och då kan jag ha rättighet att ta mig en svavelsyring — va? Men det var inte det jag skulle berätta utan när spriten rädda mig i Spanska sjön. Vi fick en sjö över oss, som slog bort allt som var på däck — däcket blev som hyvlat, och alle man åkte över bord utom jag, för jag stog till rors, se, och tog hela sjön över ryggen. Engström må tro eller inte, så plurrade dom allihop utom jag, för alla var på däck. Och då passade jag på och gnodde ner i kaptens kajuta och bröt opp alla skåpena för att hitta tombuteljer och korkar — — men det var lögn! Där fanns inga tombuteljer! Bara fulla litrar med whisky och konjak och akvavit och vin, men vinet gav jag faen, se, för det fyller bara buken. Och så gav jag mig till att dricka ur en tre, fyra buteljer whisky och konjak och stoppade dem innanför skjortan med korkar i förstås, för en man flyter på fyra buteljer, som äro korkade. Och så plockade jag på mig en tio eller tolv flaskor till och fick tag i en livboj, och just som skutan sjönk, hoppade jag i med en lucka och en planka, som jag hade surrat ihop. Utifall att inte buteljerna skulle stoppa. Men luckan sjönk med detsamma och plankan med, för hon var sur som ett gammalt fruntimmer och livbojen med, och där låg jag och funderade över om jag skulle gå till botten. För dussinet flaskor jag hade tyngde, så att jag fick nätt och jämnt truten över vattnet. De fyra tomma jag hade innanför skjortan stoppade inte. Då tog jag och bad till gud ett slag och satte i mig två till och korkade dom ordentligt och stoppade dem innanför också. Och då flöt jag. Men jag fyllnade till, så att ingen, som har blivit tagen av polis i Stockholm, har varit så full som jag var. Men då kom jag att tänka på ett gammalt sjömansrecept, att det går att supa sig nykter, och då söp jag ur ett par flaskor till och blev nykter som en spigg. Engström kan tänka sig, att det var nödvändigt — med den sjön som var, och för att inte få kallsupar måste jag hålla en liter för munnen hela tiden. Och ju mer jag söp och korkade igen flaskorna, ju lättare blev jag, och när jag äntligen blev upptagen av en engelsman, som såg, att det låg en man och söp i en sådan sjö, och kunde begripa att det var något galet med honom, då begrep jag, att spriten har sin välsignelse med sig. För den är ju skapad av vår herre, den såväl som choklad och stryknin och rävkaka och vanligt lageröl!

Ja, skål Engström! Det var längesen jag fick ett sådant kalas! Fisken går till just nu, och vill han ha en kasse då och då, så är jag inte så noga. Men goodtempleriet får de sjuka syssla med, och Engström behöver inte betala för lite fisk. En gång simmade jag över Haröfjärden — det blir en halv mil fram och tillbaka — med en liter konjak och en liter brännvin i var sin mungipa och drack ur dem under tiden. Men jag var ung då. Sånt där gör man inte om på gamla dar — får jag inte fylla på Engströms glas? Det ser så tomt ut i botten — inte? Jasså! Jaha! Men då var jag pojke ändå, hade nyss gått och läst. Men jag var förståss den starkaste på Harön — skall inte Engström ha mera? Jag vill bara säga, att fisken får Engström gratis, och mer fisk kan han få, det kostar ingenting! Ja, jag skall väl gå då. Om han har arbete, fast det är skillnad på arbete, skall jag säga! Lägg till med lotsbåten vid en skuta i en storm som har stått tre dar — tror Engström det är bekvämare än att sitta här och smeta färger på en trasa? Ja, ajöss i alla fall och tack! Jag skall inte genera honom vidare. Men så långsint är jag inte, att han inte kan få en kasse fisk till! Ajöss!

En trollkarl.

Jag ägde en gång en vacker båtmodell, ett barkskepp, gjort av en konstskicklig sjöman. En gång då jag behövde modellen för några teckningar med motiv från sjön, var den borta och kom aldrig igen. Jag hade uttryckt mitt missnöje över försvinnandet, och en vacker dag fick jag besök av en gammal häradsdomare, som jag kände. Han hade tydligen något på hjärtat.

Efter övlig konversation om väder, årsväxt och fiske kröp hans ärende fram.

— Jag har hört att en sak har kommit bort från Engström och det är ju tråkigt, men en annan kan också ha lika tråkigt. Det är en sak, som har kommit bort från mig också.

— Så? Det var ledsamt, men vad kan jag göra åt det?

Han lutade sig fram mot kaffekasken och viskade: — Vill han kosta på två och femti, Engström, så kan han få tillbaks sin båt.

— Ja gärna, men hur skall det gå till? Vet Johansson vem som har tagit den?

— Nej, han viskade och blinkade, men följ med till Tälje marknad i nästa vecka, så går vi till båtsman Gaj — han tar reda på både Engströms båt och mina skötar. Han kan sådant där, se! Annars tar han en femma för ett besök, men om vi kommer två på en gång, så blir det billigare, se. Det behöver inte bli mer än två och femti på oss var.

— Ja vars, men hur bär han sig åt? Vet Johansson det?

— Han sätter diarré på tjyvarna, så de inte orkar gå, och sen är det bara att hämta sina grejor, och de törs inte annat än lämna ut dem, för Gajen är de rädda för. Engström kan vara lugn för att hans båt kommer tillbaks, om han går till Gajen.

Jag hade länge önskat träffa en klok gubbe av gamla stammen och var villig att följa Johansson till Tälje. Gubben bodde alldeles i närheten.

Vi reste enligt överenskommelse. När vi en stund studerat Täljes brusande marknadsliv utan att upptäcka gubben Gaj i folkvimlet, förde mig Johansson till Bolaget och sade: — Det skulle nog vara bra, om Engström ville bjuda Gajen på något, för han blir kanske liksom ovillig, om han får herrskapsfrämmande, men får han konfonium, ger han nog med sig, för han tycker om sådant, se! Köp en flaska konjaksvin, det räcker med vanlig dynamit. Gubben är inte på marknaden, annars skulle vi ha sett honom. Han bryr sig väl inte om såna här roligheter längre, han börjar bli skrabbig.

Ja, vi gingo till handlarn och spände för hästarna igen och åkte ut till Gajens stuga. Han var hemma, ty det rök ur skorstenen. Han höll på med kaffekokning. När vi bundit hästarna vid en grindstolpe, tågade vi in. Gaj satt på en pall vid spisen. Han var en liten snusig och vitskäggig gubbe, krokryggig och hjulbent och rökte ur ett piphuvud utan skaft. Han var klädd i en uråldrig fårskinnsväst, grå lappade byxor och träskor.

— Godagen, Gaj! sade Johansson. Känner han inte igen mig? Det är häradsdomare Johansson från Vätsjö och det här är Engström från norra socknen.

— Jasså, är det häradsdomarn? Men den andre känner jag inte. Han kisade på mig. Men sitt ner i alla fall!

Han steg upp och torkade av soffan med en skinnmössa, som låg på bordet. — Jasså, häradsdomarn är ute i stadsaffärder, kan jag tro?

— Nej, nu är det andra affärder, och affärder som Gaj ska hjälpa oss med. Det är frågan om ett par saker som har kommit bort, se!

— Inte kan jag nånting, tror nån det! Nej, häradsdomarn, emot tjyvar och elaka människor kan ingen reda sej. Vem har sagt, att jag kan nånting? Folk pratar då inte annat än dumheter.

— Åjo, nog kan Gaj, om han bara vill exmera sej till att hjälpa. Och ärligt ska han få betalt, och eftersom Petter står på elden, så kanske han kunde bju på kaffe, så bjur vi på konjaksvin, mens vi språkar om saken. Han har ju varit hjälpsam förut.

— Ho ho, vem har sagt det? Folk är tokuga till att prata. Men nog kan jag bju på en kaffeslick om häradsdomarn och den andra, vad han hette, vill exmera, för jag har tre koppar, fast två är utan fat. Men inte kan jag något inte! Ho ho, neej, tycker nån det!

Han tog fram de tre kopparna ur ett väggskåp och torkade dem med en trasa.

— Nej, inte kan jag något, men far min kunde, han! Han var den skickligaste till att doktorera i hela Roslagen. Han kunde stämma blog med ögona och dra i led och lite utav varje, men inte kan jag något, inte!

Gubben hällde i kaffe och vår flaska kom fram.

— Ho ho! myste Gaj. Se, far min, han fick ta vid, när doktorerna i Tälje och Stockholm sa ifrån sej de sjuka. Men han hade lärt av en finne också, för de kan.

— Ta nu en redig kask, Gaj, det kan han behöva! Det vankas väl inte så ofta, kan jag tro.

— Tack, häradsdomarn, neej, gunås så visst, vad det inte gör. Stopp å belägg! Jag tål nog inte så mycket, som när jag var pojke, för då fanns inte min like i Roslagen, vad det beträffar.

— Jo, se det är så — vänta nu, ska Gaj få höra — att det har kommit bort saker för oss här, Engström och mej. Och om Gaj ville vara så hygglig och hjälpa oss med det, så är vi villiga att betala vad det kostar.

— Inte kan jag nåt. Det mesta har jag glömt, och så är det syndigt för resten.

— Inte är det syndigt att hjälpa folk att få tillbaks sin välförfångna egendom. Skål, Gaj!