Part 5

Men då var det precis som om något hade lossnat i bröstet på Elgen och han sa: — Ut, din jävel! sa han. Och så steg han opp och var mest som frisk. Det var ett riktigt underverk, se. Och när han fick hasa sej ner i stugan så fick han se, förstås, att de hade levat som gifta, hustru hans och kusinen, det syntes på sängen, se! Och klen som han var, så benen knappt bar honom, så var han så hemsk och mordisk ändå, så det blev rent hus på momangen. Och så fick han skilsmässa, fast prästen, han, Jansson i Lövnäs kapell, var och talte med honom många gånger. Men han stog som ett berg — det var inte värt!

Han hade seglat ihop bra med pengar, Elgen, och det mesta i skutan ägde han, så det var ingen bräcken med slantar. Först fick han ju ge hustrun pengar, förstås, men så dog hon i barnsäng — det var som en tur, se! — och när hon hade dött, så sålde han sin andel och blev rakt som konstig, för han började läsa i böcker och fundera för sig själv. Han var bestämt kär i människan ändå, hur undersamt det kan låta. Och så köpte han båten, han har nu, och sen dess seglar han så länge sjön går öppen, och om vintern bor han också ombord. Och han har fått klart för sig, att han och båten skall bli levande upptagna till himmelen — vill säga, han tror inte på gud, utan han tror, att han skall få kryssa mellan stjärnorna och planeterna i evighet amen! Och varenda dag talar han med pojken sin, som drunknade. Det är rent av rörligt att höra honom stå och tosas om kvällarna — jo, nog känner jag Elgen! Men har herrarna sett så fin han håller båten? Det vill jag säga, att det finns ingen så fin båt i hela segelsällskapet. Och gott huvud har han, när han inte är tokig! Det är rent av synd, att fruntimmer ska få kollra bort såna personer!

Jaså, herrarna har träffat Elgen — kapten Elg, skulle jag väl säga, fast vi har varit skanskamrater — ja, såna sjömän finns det inte många, och klokare är han än vi allihop tillsammans, när han inte är galen — och pengar har han — och bjuder gör han, fast han inte nyttjar mycket själv av den varan — ja ska säja, att det är inte ofta det bjuds och inte har man råd att skaffa något själv — d’ä inte såna tider! Tackar allra mjukast, men det var inte meningen, ja, då får en väl säga tack då, och inte nej!

Östermans eftermäle.

Ja, nu är han då äntligen död och begraven, Österman, han mågen till Matts Efraims Kristins Petter, Engström var ju i lag med honom på sikfisket det där året de fick så okristligt oförnuftigt med sik? Just han, som de kallade Tegeltaket för han hade så rött hår, så det fräste om det, då det regnade. Inte söp han ihjäl sig, visst inte, ånej, för inte dör en av brännvin, så mycket brännvin finns det väl inte, utan en kan tvärsom säga, att han levde av brännvin de tre sista åren, brännvin och kaffe. Sista gången han försökte äta, det är för resten ett par år sen, försökte han med tre supar och två halva öl och ett dillblad, men dillbladet kom upp igen. Det var inte lönt med mat, han var för ovan, se! Människan blir som hon vänjer sig, se! Som för exempel rika grosshandlare, som äter kött ett par gånger i veckan, de skulle dö knall och fall om de inte finge sina köttschok på sina bestämda tider. Och vi skulle bli omöjliga på sjön och oviga som mjölsäckar, om vi skulle äta kött så där överdådigt. Ånej, det är nog bäst som gud har räknat ut det åt oss, strömming och potatis varannan dag och potatis och strömming varannan. Det är bara rikt folk som har råd att föra diet. Diet är välan kan jag tro, att di äter vad dom vill. Ja, kunde jag inte ge mig faen på det! Men Österman han förde inte diet, för han åt inte ett dyft, bara drack, och det var verkligen tur, att förbudet inte kom innan han självdog, för då hade han dött av svält. Vad han dog av? Ja, det är inte gott att säga, men jag tror att det var av sådant där som herrskap kallar förkylning. Han ramlade i sjön när han skulle ta opp en ålryssja, för sjön gick hög och han hade väl tagit in bra nog till frukost. Hade inte käringen fått fatt i ett byxben på honom, hade han gått till botten som en sten, för han kunde inte simma. Och han hade inte tvättat sig sedan bröllopet, ge mig si, för tjugufem år sedan. Han var rakt liksom rädd för vatten, se! En annan brukar väl skrapa av sig det värsta till jul och midsommar, men det gav han faen i! Om Engström kommer ihåg Mordlund, den där som mördade en hel skeppsbesättning i Mälarn för några år sen, så sa just Österman, när han såg en grosshandlare bada vid Hälludden: — Det där vore just lagom straff åt Mordlund! Så vattenhållet låg han inte åt. Men det var ju hans sak. Han var inte människa på ett halvt år efter det där badet. Ja, det vill säga, han ökade kanske på förkylningen en kväll i februari, när han skulle gå till svinstian och se om suggan. Han var liksom lite dragen då med, om man skall tala rättvist, så han somnade i stian. Och på morron hade suggan ätit opp hans mössa. Jag skulle inte tala om det, om inte suggan hade blivit som tokig och liksom full och blev inte människa på flera dar. Mössan var gammal, och det kan väl Engström tänka sig, att suggan som inte var van vid starkt, skulle fyllna till av alla spritångorna som hade gått upp i den mösskullen. Så på morron, när käringen hittade Österman i stian, så var suggan och han liksom jämspelta.

Men säga vad en vill, så var Österman en riktigt bra karl. När han sade ett ord så var det sagt, och lovade han spendera på en liter, så höll han loven. Så ingen skall komma och tala på hans döda mull, åtminstone inte jag. Ja ajöss, Engström, vi träffs när vi råkas, sa tjuven till domarn. Vind svänger åt rätt håll och vattnet sjunker, så vi får väl fina vädret rätt vad det är! Ajöss!

Min gamla koster.

Giv aldrig bort något, som är ditt eget! Men har du fått något, kan du gärna låta det gå vidare!

Jag kom hit till Grisslehamn och upptäckte havet. Det rullade våldsamt och kom med gröna sjöar från sydost, och solen sprutade eld över det hela, så det blev ultramarin med purpurränder i. Och klipporna voro som nyslaktat människokött, och det röda i grisslornas flykt lyste lackrött, buteljlackrött.

Jag blev glad ett tag och famnade hela den solrökmättade vidd, som låg framför mig, och svor att bo här för all framtid. Det ser nästan ut som om jag skulle hålla min ed, om det nu var en ed.

I dag tidigt på morgonen kom jag ut och såg havet ligga allvarligt blygrått under en smal strimma luft, som soluppgången färgade citrongul. Men över den strimman ruvade snödigra blå moln. Och emot den strimman stod min ateljé och klippan, som den står på, så vackert, att jag insåg, att detta måste jag göra något av. Jag vet mycket väl, att ju längre jag ser, blir mitt öga mera raffinerat, och skönheten öppnar sig vidare åt alla håll så länge jag arbetar, men jag skulle vilja skänka er alla samma sensation — nå, det är ju omöjligt — alltså måste jag förenkla det jag ser — alltså får ni bara en bit av min glädje. Men det är verkligen en välment skänk.

Det är ju för jäkligt, att ju mer man ser, desto lågmältare måste man bli. Det är som om gud skulle säga i örat på en: — Tag det försiktigt, giv dom inte mer än dom tål! Förenkla det åt dom och giv det portionsvis! (Nu vet jag verkligen inte, om gud säger »dom». Han kanske ibland måste hålla sig till akademien och det bestående och säga »dem».) Han har mycket att stå i och måste följa med sina trogna. Men, avsides sagt, ha vi rätt många hemligheter gemensamma. Han har upplyst mig om, att han med åren börjar bli allt mindre konservativ, under det jag blir det alltmera. En tråkig konflikt är i uppflog.

Men vad jag ville säga efter denna till synes onödiga inledning är just det jag började med. Se första raderna!

Jag fick en gång en koster. Jag fann nämligen, att jag härute behövde ett fortskaffningsmedel, som lämpade sig för havet. Det dugde inte att bara stå och glo sentimentalt ut över vidderna. Jag hade ju båtar förut, men de voro små och öppna — och just härutanför kan det ofta hända, att satan vill riva upp sjön och se efter om det är lerbotten eller sten på femtio meters djup. Då lämpar sig inte en liten centerbordssnäcka, utan man vill ha en bred båt med järnköl och ett helt gammalt avlagt järnbruk som ballast för att veta, att man klarar sig.

Jag fick alltså en koster. D. v. s. jag fick betala den med mycket litet pengar. Den förra ägaren hade inte kunnat sköta den. Han hade läst fel på korten och trott, att det, som var angivet som land, borde vara sjö, och han hade uteslutande tråkiga och ledsamma erfarenheter av sin Ellida. Jag fick båten och började segla. Båten var bra, men om jag pressade den för styrbords halsar, tog den vatten mellan borden. Jag drog upp den och undersökte »nåterna» med kniv och fann intet fel, satte den i sjön igen efter drevning och kittning — men lika förbannat läckte den på styrbordshalssegling.

Jag seglade ett halvt år med den, var ute i stormar, vinterstormar med is på däcket och is i blocken, men jag kunde aldrig segla mer än sex timmar. Sen gick vattnet upp i salongssofforna, och jag måste söka hamn så fort som möjligt.

Jag drog upp den på land dagen före en julafton, och där stod den på sin primitiva slip med stöttor av pitprops och strandvrak. Men så kom havsisen på vårkanten och sköt skiva över skiva, klämde undan stöttorna (ty i Roslagen drar man inte upp båtar ordentligt, om de inte äro ens egna). Jag sade nyss, att jag drog upp båten. Jag hade naturligtvis folk som gjorde det och som bara längtade efter att arbetet skulle ta slut, så att det (folket) fick komma hem till mig och äta kalops och dricka toddy med stora supar och Norrtäljeöl. Jag var en stor filantrop på den tiden. Nu är jag det också men på annat sätt, praktiskt.

Havsisen kom alltså och sköt undan stöttorna, och kostern ramlade ikull. Bräckte två bord, vilka vid undersökning befunnos ha ungefär samma konsistens som torrt Hellgrens snus n:r 2 — ruttna, omöjliga.

Jag sade, att jag inte ville ha med den kostern att göra mera som båt utan tänkte hugga sönder den till ved, när vårvintern kom. Det var visserligen synd om en massa detaljer, särskilt om trallarna — ni lantbor vet förstås inte vad trallar är — det är någonting med urholkningar i, plats för buteljer och glas. Och den här båten såg i sitt inre ut som en bikupa. Alla kubikdecimeter (bikupdecimeter), som icke hade upptagits av de förra ägarnas stofthyddor, bestodo av trallar. Det hade med ett ord varit en vanlig Stockholmsgrosshandlarfyllbåt av den mest renodlade sorten. När jag kom ombord för en segling och satte ner min vanliga liter och ett dussin öl, tycktes de andra oupptagna hålen gapskratta åt mig. Eller gapa hungrigt.

Nåväl! När mina byamän hörde, att jag tänkte hugga sönder kostern till ved, skickade de en deputation. De ville köpa kostern och ha den som kvarnbåt. Man seglar nämligen här i skärgården med säden till någon ö, där det finns kvarn. Jag varnade de delegerade. Jag sade, att det inte var en båt utan en likkista. — Nå, den likkistan skulle de nog reparera. — Men jag ville inte ha deras liv på mitt samvete. — Nej, nej, felet var det att jag inte hade skött den, båten var den bästa båt av det slaget i hela Roslagen. — Vad jag ville ha? — Ingenting, men jag tvår mina händer, jag vill ingenting ha att göra med er drunkning. — Hi-hi! Drunkna! Då simmar vi hem hellre på säckarna — va kostar båten? — Ingenting, men kom ihåg, att ni, som ä gamla sjömän, får klara er bäst ni kan! — Vem ska båten skrivas på, för den måste ha nån ägare? — Jag skänker den till hela byalaget.

Därigenom hade jag mig ovetande sått split i byn. Ty ingen ville stå för rulljansen. De seglade några gånger till kvarns och funno, att hon läckte. De slogo på blyplåtar, drevade här och var, men var och en av ägarna fordrade av alla de andra, att de skulle se efter det hela. Det blev gurgel och fiendskap — och en vacker dag sålde byalaget båten till några arbetare vid Finnby såg för en spottstyver.

Reparationerna hade ju varit ytliga, och det kommo Finnbypojkarna snart underfund med. Hon började läcka på fullt allvar. Mellan Grisslehamn och Finnby är väl en svensk mil. Med god bris hunno Finnbypojkarna segla mellan Finnby och Grisslehamn, men nätt och jämnt. Ty då kostern kom mitt för Käringsundet, var den halv med vatten, och de hade intet annat att göra än att köra den på grund. Så gingo de i land, söpo och dansade, och när hemresan gällde, gällde det också att pumpa läns, hissa på och segla för att på morgonen åter tvingas sätta båten på grund i Finnby innan han sjönk. Intressant nog, även som segling betraktat.

Jag vet verkligen inte, var båten finns nu, men möjligen har den reparerats och tillhör vår stolta skärgårdsflotta.

Nu återvänder jag till det, varifrån jag utgick: — Giv aldrig bort något, som är ditt eget. Men har du fått något, så låt det gärna gå vidare!

Jag betalade så litet penningar för båten i jämförelse med det nöje, jag haft av den, att jag måste betrakta den som skänk. Men de ädla givarna ville inte längre äga den — kan det ligga något i det? Ville de pröva min duglighet på sjön? Eller ville de ge mig avsmak för sjön för att vara försäkrade om min existens och få nöjet att fortfarande umgås med mig? Detta är mig ännu en gåta. I varje fall var det dem en sjujäkla risk. Ty genom den båten fick jag smak för sjön, fast jag ofta i hårt väder satt och svor över de ädla givarna. I den båten lärde jag mig litet av segling och lärde mig att snåla med styrbordshalsarna. Men en gång måste jag sätta rakt på land en decembernatt och blev fördröjd, då jag samma kväll borde ha skickat gubbar till Strix. Ty jag måste leta mig fram efter stjärnorna mitt igenom en skog, som inte är så lätt att traversera. Medan en gammal fiskare stod och pumpade för att hålla båten uppe på den häll, där han stod och hängde med fören — visserligen i lä, men ändå. Ty det är inte lustigt alls att kliva i sjön i december, om det skulle gälla.

Nu återvänder jag än en gång till mitt filosofiska fynd, som jag började med: — Giv aldrig bort något, som är ditt eget etc.

Ty ett sådant givande bestraffar sig alltid förr eller senare.

Finnbypojkarna kommo seglande som vanligt med min f. d. båt och satte på grund på det vanliga stället. Lördagskvällen var mörk men med ny, och jag kom med målskrin och staffli (hopfällbart) på ryggen från en promenad till ett ställe, där jag skjutit morkullor och där berget låg så helvetes vackert — medge, min broder, att vi ändå hålla på det pittoreska! Inom gränser, förstås! Eller utom gränser! Hur du vill!

Jag kommer alltså fridfullt. Visserligen hade jag en billig cigarr mellan tänderna, och den kanske lyste till ibland, då jag drog in andan särskilt energiskt, men jag menade ju intet illa med det.

Då dyker upp en man ur ett buskage och säger: — Vaffaen har du för sjukdom, dä lyser ju ur halsen på dej?

Jag svarade inte, ty jag märkte att mannen var berusad.

— Har du puckel på ryggen också? (Han menade målskrinet.) Å oförskämd ä du också, din sjuhundrade jävel! Men här ska du få si på en gosse, som plockar nåra hundra såna där jäkla snobbar som dej! Kom an! Kom an bara! Här har du den som va mä när knivarna gick, vet du va dä va?

Och han började hoppa jämfota på svenska bönders maner.

Jag svarade inte.

— Jaså, du är för snobbi för å svara också — — men nu jävlar å slå larm — säj om dä du sa nyss, säj om’et bara, så ska du få hosta opp tarmarna genom näsborrarna!

Jag fortsatte vägen hemåt.

— Sån en feg jävel — han ä rädd för en fatti arbetare — som sliter å släpar för — å köss mej! Kom tebaks ska du få si på en utsjungning så håren ska rakna på dej — nä’ru, här visslar kulerna — akta’rej — jösses — ess — — —

Hans fruktansvärda hotelser drunknade i dyningens arbete bland strandstenarna och sydostens bråk i altopparna. Jag gick hem och lade mig oantastad.

Men dagen därpå mötte jag Fridolf Mattson. Han frågade: — Kom inte Engström i bråk mä Finnbypojkarna i går? Di va här mä Engströms gamla koster.

— Nej, men dä va en jävel, som hostade ett slag, fast ja brydde mej inte om’et. Jag gick hem, å han såg ut som om han var lika nöjd.

— Nä, men jag tänkte, eftersom Engström hade den vägen hem, förbi kostern, så kunde di väl inte låta bli å bråka, fast di borde veta, å vet mä, att han ä som en prisänt utå Engström, å hadde inte Engström vari te, så hadde di ju inte haft kostern.

— Nej, di bråkade inte. En skällde lite, men dä vet en väl en lördagskväll, å mä en hel helgda framför sej, hur dä ä!

— Ja, men ja träffade på dom, vell säja en, å dä va själve Adelgren, som står för kostern. Jag kommer vägen fram å skulle hem, å så kommer Adelgren fram å säjer: — Va i helseke går du här å stryker ätter, jäkla bonne? sa han. Ja sa: — Vill du smaka kniven? Å därmä så tog han opp en stor sten, å ja frågte igen, om han ville smaka kniven. Å så drämde ja te’n så han stöp.

— Mä kniven? frågade jag.

— Nä, mä en gärsgårdsstör, å han stöp mä dä samma. Ja va tebaks å titta på han en halvtimme ätterpå, men han lå som han lå. Dä va samma kar, förstås, som hostade emot redaktörn, förstås.

— Ja, men om nu Fridolf har slagit ihjäl honom, kan dä bli obehag å!

Fridolf grinade brett.

— Nä, han va borta i da môra. Ja gick förstås opp ett par gånger på natta å tittade på aset, för ja va liksom lite inkiätt å schalu, om ja skulle ha drämt te’en för mycke, men tredje gången ja kom ut, så va dä bara blospår ättern. Men ge inte bort en koster te!

— Ja, men herre gud, det var ju Fridolf, som klämde till honom först. Han bara tog en sten!

— Ja, dä förstås, men en vet ju aldrig va en sån där otäcking kan ta sej te!

* * * * *

P. S. Jag ger aldrig bort en koster mera. Fridolf Mattson har sedermera utvecklat den fara, jag kan komma att löpa. Och jag ger inte ens bort en rutten bit av en grästross. Ty en vacker dag kan jag få stryk av nya ägarn. Så är livet! Giv intet! Tag bara, om du har krafter! Men det har du inte, lika litet som jag.

Olika kulturer.

Jag behövde en naken modell, en gubbe, och vände mig till åtskilliga fiskare med hövlig förfrågan, om de ville blotta sina behag för mig. Jag förespeglade dem en hel tia för en seans på en halvtimme, ty det gällde bara teckning. Fast det är icke _bara_ det. Men ingen ville!

— Stå som en apa, det vill jag inte, om Engström också betalade hundra riksdaler. En har väl någon skam i kroppen!

Jag försäkrade att det inte var något för Strix utan en privatsak och att det gällde benen och ryggen, vilka jag ville ha så gubbiga och magra som möjligt. Och den lilla potatismagen, rynkig och vacker, fast man nog kunde ha sått havre i rynkorna med deras goda jordmån. Nej! Ingen ville blotta sina behag för mig.

Jag gick in till pråmskeppar Söderlund och talade med hans hustru, ty man bör alltid börja med kvinnorna, om man vill nå något mål.

— Tror inte fru Söderlund, att Söderlund skulle vilja stå modell för tio riksdaler en halvtimme? Jag behöver en mager kropp och en gammal kropp. Söderlund ser ju tämligen mager ut och gammal är han ju också.

Fru Söderlund, gift med Söderlund sedan fyrtiofem år, svarade: — Toker, han Engström! Inte vet jag om Söderlund är mager eller fet! Inte ser han fet ut i ansiktet åtminstone — — —

— Har inte fru Söderlund sett Söderlund naken?

— Jag skulle väl skämmas ögonen ur kroppen om jag skulle få se en karl naken!

— Ja men ni ha ju åtta barn ihop!

— Ja det ha vi och det är ingenting att skämmas för. Men jag har inte sett Söderlund naken. En sir väl inte på nätterna, när det är mörkt! Men kan Engström få Söderlund att klä av sig, så gärna det! Men jag tror’et inte. Vad skall det tjäna till för resten? Om han ska rita, så kan han väl rita folk med kläderna på. Någon hut och skam ska man väl ha i kroppen.

Så resonera svenska bönder faktiskt. De äro rena som änglar och deras vita vingar ha stoftet kvar orubbat. Utom då det gäller affärer. Man påstår att judarna ha särskilt utvecklat affärssinne. Men jag undrar om de inte ligga under svenska bönder och särskilt Rospiggar i fråga om ekonomi. Kvinnan förstå de på sitt speciella sätt, primitivt och sunt! Det är något av skapelse i deras erotik, något som icke kan diskuteras. Eden eller helvetet med naturkrafterna lösgjorda och lugn sömn och trötthet. Som då djur eller blommor älska.

Detta var om Rospiggarna.

En gång reste jag långt söderut i Europa och kom i sällskap med en rumänisk skald, en svart fan, som hade smutsig krage och såg ut att ha löss. Jag minns inte hur vi kommo i samspråk, men jag minns att vi plötsligt voro mitt inne i en ilsken debatt om kvinnan. Tåget stannade vid en liten station — det var i Tyrolen. En kvinna steg ombord på tåget och placerade sig mitt emot oss. Hon var verkligen mondän, utan överdriven parfym och utan något annat shocking. Men hon hade något i sitt ansikte, som talade om erfarenhet. Hennes väska var tip-top och när hon öppnade den och lädret fick rynkor, luktade den _dam_.

Min reskamrat, rumäniern, tystnade och försjönk i beundran. Hans svarta ögon strålade ut erotik, men erotiken gjorde sig något löjlig, då man såg hans smutsiga krage och hans orakade haka. Han blev sentimental och lyrisk. Han generade damen. Hon talade med sina nedslagna ögonlock och visade tydlig nervositet, ty skalden fixerade henne oförskämt.

Jag steg upp och gick ut i korridoren, vinkade åt rumäniern och han kom. Jag förehöll honom det oriktiga i att göra damen generad. Kunde han inte låta bli att fixera henne så där, skulle jag be att få ta en annan kupé och bereda plats för skalden där också. Ty jag reste i första klass, skalden hade andra.

— Nej, sade skalden, och hans svarta ögon sköto blixtar. Jag förstår kvinnor. Hon påminner mig om en älskarinna jag hade en gång, en kvinna från De Svarta Bergen, från Montenegro. Hennes hud var sval som ormskinn, eller som luften i ett tempel, men i hennes sköte brann hundra helvetens eld.

— Aber mein Lieber, sade jag, dies haben sie von einem rumänischen Dichter gestohlen. Ich habe es gelesen, wo erinnere ich mich nicht. Aber eben so gute Sachen schreiben wir auch in Schweden.

— Ich bin derselbe rumänische Dichter, der ich dies geschrieben habe, sade skalden högtidligt.

— Aber ein Dichter soll sich nie wiederholen!

— Mein Herr, ich empfehle mich!

Och skalden gick in i kupén och placerade sig med glödande ögon mitt emot föremålet. När vi kommo till nästa stad, försvunno de båda arm i arm i folkvimlet på perrongen.

Rumäniern kände tydligen kvinnorna.

Just nu tänker jag mig möjligheten att skeppar Söderlund eller fru Söderlund skulle komma ut i Europa på Orientexpressen. Jag undrar om någon rumänier med glödande ögon skulle kunna förmå henne att befria sig från halvyllegrejorna. Eller om ett par svarta ögon skulle kunna förmå skeppar Söderlund att lägga av kostymen från skräddar Lundin.

Olika kulturer! Jag kom att tänka på kontrasten och ber läsaren om ursäkt, om jag möjligen stört hans sinneslugn.

Österblom.

En rospigg.

Det blev rykande sydost med snöstorm nyårsafton. Syrengrenarna slogo på fönstren som om de ville in i värmen. Havet dånade.

I kvällningen klampade det på förstubron och fumlade på dörren. Låset gnisslade. Jag gick och öppnade, nyfiken att veta, vem som gjorde mig besök en dag, då var och en i regel håller sig hemma.

— D’ä bara jag, vill säga Österblom. Jävla väder! Eftersom Engström vill ha lake, så har jag en knippa med mig. Jag hann inte vittja mer än tre ryssjor, förrän stormen kom på mig.

— Det är bra, Österblom, stig in och få något varmt i kroppen. Vad sägs om en kask i kylan?

— Ja, det vore väl syndigt att säga nej, när guds gåvor bjuds — — laken ä fin, ska jag säga, och romstinn som tullvaktmästareflickor — 70 öre kilot — och så har jag allt en and, som jag sköt i Strömmen i går — en krona, gör mej 3 kr. 80 öre, eftersom laken är 4 kilo jämnt, god vikt. Det blir lagom till snuspengar för nyårshelgen.

— Österblom var mig en fan att äta snus!