Part 4

— Ska va skollärare och vet inte va täjt ä! Hörru gå hem å läs böcker å aktarej för graven! Å en sån där jävel ska oppfostra våra barn — nä den säljer vi billigt! — Men nu så lämnar hon vattnet! Nu så halar vi, tess di här bägge alarna tar emot — dä blir kul i haksvängen —

— Va betyder kul i haksvängen? frågar skollärarn omigen.

— Å köss mej! Lägg fast!

— Fast ä dä! Husch! Dä frestar på — hon ä tung som en fullriggare — nu låter du väl flaskan gå ett slag igen, Johansson.

Flaskan går.

— Ja, säger Agust Söderman, dom här bägge alarna ä som ditsatta av vår herre.

— Ja, säger Perssons Kalle, han har allt gjort bra mycke nytta, han mä!

— Måtte välan dä, så gammal som han ä! säger vaktmästar Loman.

— Hädar du, vaktmästare? säger Östergren. Dä skulle käringen din höra, så finge du flytta ur tvåmanssängen å ligga på sofflocket.

— Nej, inte hädar jag, å nog ä vår herre bra, men ett har han skapat åt helsike, å dä ä fruntimmerna! Men di här alarna har han satt bra! Nu gör vi fast vid dom, så vickar hon inte över utåt, om också vårisen kommer och tar bort stöttorna. Nu ta vi henne mä en levande gång. Ö—öpp! Ö—öpp! Ett tag te! Lägg fast!

— Fast ä dä!

— Ta spettet och baxa undan den där stenen!

— Håll räjt! Klart ä dä!

— Å så kommer hon igen! Ö—öpp! Ö—öpp! Tu blocks! Å nog ä dä för resten! — Lägg fast!

— Fast ä dä!

Man torkar svetten ur pannan och tittar efter flaskan.

— Men pumpa får du göra själv, Johansson.

— Ja, nu går vi å tar en bit hemma hos mej, säger Johansson. Jag ror över med blockena och taljorna i eftermiddag. Ja tur var dä att vi fick opp henne, å tack ska ni ha alle man! Vi sätter bara en stötta profesoriskt nu först, så sköter jag om resten i morn. Fan i mej börjar dä inte dugga igen! Han går över på ost, sir jag! Nu gick vi!

De gå över skollärarns trädgård.

— Det var tur för dej, skollärare, att dina äpplen blåste ner, innan skolbarnen hann stjäla dem ur träna!

— Inte törs de stjäla på ljusa dan, fast det är svåra ungar ni har här på ön. Och på nätterna törs de inte för hunden.

— Äsch, va bryr pojkar sej om hundar! Omkring Tälje hade dom hundar i trädgårdarna när ja var barn också, sade Östergren. Men vi smetade stryknin på byxbaken. Hundarna högg en gång, men di högg inte en gång te!

— Nu ljuger du, Östergren! Varifrån fick ni strykninen?

— Åv apoteksdrängen, förstås!

— Ja du har varit mä om mycke du, Östergren, sade Loman. Dä kanske inte handelsmannen vet, att dä var Östergren som simmade över med telegrafkabeln från Gibraltar te Afrika.

— Dä ä välan inte möjligt, tvivlade handlingsmannen. Nu ljuger bestämt Östergren!

— Ja visst narras han, sade skollärarn. En sådan kabel är naturligtvis för tung.

— Förstår ni inte, landkrabbor, att ja simmade över mä en smäcker ända, å sen halade jag hela grejet in i Afrika. Begriper ni inte dä, bondkaniner? Ja, ajöss, ajöss! skollärare! Ajöss, handelsman!

Och båtuppdragningsmännen öppnade grinden och klättrade i det börjande regnet uppför backen till matfröjderna som väntade dem i Johanssons stuga.

Nattsegling.

I.

I stjärnstrött majestät välvs himlens kupa och Svartklubbfyrens dubbelblixtar glimma. Skylightet skimrar matt, belagt med imma, ty i salongen sitta två och supa.

Jag står vid rodret och försöker rimma, men näktergalen i min sångmös strupa ger hesa toner blott, och icke djupa med klangskön alt, som förr sig lät förnimma.

Dock — huru starkt och underbart ändå att under stjärnor över svarta vatten sig drömma glida mot den fjärran ö,

där än han dväljs min ungdoms Fågel Blå! Men i salongen ge de sådant katten, ty vid en grogg de spela whist à deux.

II.

Ur skansen dyker gasten Österman och till en jättejäspning gapet formar, hans hakskägg darrar, när han jäspar ut.

Så stoppar han sin snugga, tänder an och spottar ut en sky av tobakslut i lä — som gammal sjöman — och han gormar:

— Nej — d’ä en jädrans lögn å få en blund, så länge herrns kamrater håller låda! Säj åt dom, att di håller käften båda — di ska för attan tusan ha miskund!

För resten har di inte varit bråda mä groggarna, för d’ä en långer stund som jag har luggit å fått slita hund å känt i halsen en sjujävla klåda!

III.

Nu är skylightet svart. Från trick och slammer och grogg och rök de lagt sig ljuvt att vila, gentila och virila och trankila, mens Österman sin nattkrök fromt anammar.

Men över mig Orion ännu flammar och svarta brisar över havet ila, och rimmen bli alltmera puerila, ju vitare de välva, havssjöns kammar.

Nu komma två terziner med på slutet — sonetten är ett band, en black, en boja, som jag vill slita sönder i atomer,

ty det som borde svalla fritt, blir gjutet, och tankar löpa fara att bli goja, om rytm skall mätas medelst metrofoner!

IV.

Men det är svårt att sluta och jag dröjer en stund ännu vid rodret. Det förnöjer en gammal diktardräng att stå och drömma och rad vid rad med rimsöm sammansömma.

Här är jag ensam. Ingen kan fördöma min klena vers och ingen kan berömma. Och medan diktande jag havet plöjer, mitt tysta värv mitt eget jag förnöjer.

Då steg där upp av moln en kolsvart vägg och brotten spotta över lovarts bog. Hon lade till. Vi måste ta in rev!

Jag skrek det högt, och ut ur skansen klev Matts Österman och mumla i sitt skägg: — Di andra herra måtte ha fått nog!

V.

Med två rev inne susa vi mot söder, min vakt är slut och Matts står trygg och styr. Han pejlar Tjärvens pigga treblixtfyr, som kastar stjärnor ut i natt och glöder.

Han fått sin kurs, och medan stormen gnyr han valkar bussen och sin själ han göder med tanken på en morgonkask som föder nytt liv åt kroppen medan dagen gryr.

Jag går och lägger mig, men rimmen vaka och gå i takt med brottens slag mot bogen och liva mig till ännu fler sonetter.

Jag trivs på havet, fastän född i skogen, jag är en biltog man och dömd att smaka på livets bittraste och värsta rätter.

Biltog man? Det är ju dumt? Livets bittraste rätter! Fnoskigt! De två sista raderna halkade ur mig fullkomligt skaldiskt. Jag måtte vara skald. Jag förstår nu, att yrkesskalderna inte mena så allvarligt, när de klaga sin nöd och påstå att de äro olyckliga. Sonettens form är särskilt lämplig för sådana utgjutelser.

Men jag blev på dåligt humör därför att jag nyss i min ficka hittade räkningen på min prästlön — 142 kronor och några öre. Varför just örena? Och varför just 42 kronor mer än hundra. Tydligen äro de rigoröst noga med själavården här i Väddö! 142 kronor! Det är ju alldeles förbannat! Jag har aldrig varit i Väddö kyrka och tänker inte heller gå dit. Jag har aldrig åtnjutit själavård av prästen här och tänker dö utan sådan. Vore jag präst och åtnjöte underhåll av en sådan man som jag, skulle jag skicka tillbaka summan. Men nu sitter prästen naturligtvis och göder sig på min bekostnad, fast vi bekänna oss till olika religioner. Det finns folk som har mage. Kanske han sitter och hånler åt mig också på köpet! Jag passar på just nu och föreslår statens skiljande från kyrkan. Staten är i detta fall jag. I alla händelser blir det nu prästens moraliska skyldighet att besöka mig i min lya och försöka omvända mig till sin religion. Jag vet inte vad han heter, men han bör ha reda på mig, om han är en verklig och renhjärtad och vitlevrad fåraherde. Han har betalt för att sköta om mitt mellanhavande med högre makter. Han är ansvarig för mig och min framtid. Om han inte mycket snart kommer hit och försöker omvända mig, kommer jag att vända mig till domkapitlet, som lär vara en hög instans. För resten är jag bror med ett par biskopar.

Jag sitter och överraskar mig själv med att ilskna till! Jag tycker mycket om P. P. Waldenström. Nästa gång jag kommer till stan skall jag söka upp honom och vi skola tillsammans ändra om det här otrevliga förhållandet. 142 kronor för min själ! Om året! Nää, hör nu! Jag sköter själv om min frus och mina barns och min egen själavård, och ingen hederlig människa har haft något att anmärka på resultatet av skötseln.

— Nej, kära människor, prästen i Väddö lever lika väl som alla andra präster på min och andra idioters dumhet.

Men nog nu om detta! Jag hoppas att vad jag sagt gör gott någonstans! —

Jag skrev så där tragiskt, därför att jag tyckt mig märka att ledsna skalder alltid använda sonettens form för att klaga sin nöd. Min gamle vän Gustav Fröding menade som jag och fann att sonetten mycket väl kunde användas karikatyriskt. Jag menar alltså ingenting med biltogheten, ty jag är ju en beskattad medborgare och förtjänar genom ärligt arbete mer än de flesta statsråd. Hur jag sköter pengarna blir en annan fråga. Jag är mycket lättsinnig, och om jag träffar en man som inte har pengar, ger jag honom allt vad jag har, om hans själ och hans ansikte tilltala mig. Detta är absolut sant. Och jag skulle kunna ge honom 142 kronor mera, om jag inte behövde betala prästlönen. Nu fortsätter jag sonetterna:

VI.

Men nästa dag med sol och len sydväst och purpurvitt på blåa vågors kammar, mens dagens ljus ur österns källor flammar, jag lagar till ombord en liten fest.

Då glömmer jag allt fult. Jag bara glammar och minns blott _vackrast, styvast, noblast, bäst_, och _Den såväl som den är ärad gäst_, vem än han är och varfrån än han stammar.

Å herre gud, vad jag är kär i allt! I människor och djur, i våg och skog och berg — mest i en vän som tänker just som jag.

Jag tror jag lever herren till behag, vem än han är och söker hålla färg, om ock jag synes dikta litet kallt!

Kapten Elg.

Det är nu många år sedan. Från havet kommo vi in i Länningefjärden för att söka ankarplats för natten. Det började skymma och obekanta som vi voro med farvattnet hade vi just kastat kroken i ett dåligt lä under en låg holme, då vi hörde slag av åror. En roddbåt närmade sig. Den tycktes komma direkt ur skogen.

— Hallå!

— Hallå!

— Har inte herrarna kort?

— Jo, men det börjar bli mörkt och — — —

— Här duger inte att ligga. Han blir hård till natten. Det är bäst att hissa på igen. Jag skall lotsa herrarna in i min vik. Mitt namn är kapten Elg.

Vi presenterade oss och uttömde oss i tacksägelser. Kapten Elg kom ombord och gjorde fast sin båt. Han var en lång, vitskäggig gubbe med örnnäsa och ett ovanligt trevligt utseende för övrigt.

Då vi ej hunnit beslå segel, dröjde det icke länge, förrän vi åter plöjde fjärdens svarta vatten. Kapten Elg styrde rakt på land. Vi började titta på varandra, men plötsligt öppnade sig en vik, som vi visserligen sett på kortet men ej vågat söka, då allt smälte ihop i kvällsdunklet. En båt låg därinne vid en väldig boj.

— Där ligger min skuta, sade kapten Elg. Här är dålig botten, men min boj stoppar. Det blir bäst för herrarna att ta sin förtöjningstross och göra fast i aktern på _Heaven_, så heter min båt. För han kommer att blåsa upp till storm, det känner jag i luften. Jag är gammal sjöman, kan jag berätta.

Vi passerade _Heaven_, kapten Elg lade ned vårt roder och vi kommo upp fint som en smekning, just lagom att hoppa ombord med vår tross. Det var tydligen inte första gången kaptenen gjorde manöver. _Heaven_ var en stor kravellbyggd listerbåt, kopparförhydd och fin som en förmaksmöbel, med kosterrigg och grejor, lagom svåra för en man. Vi uttryckte vår beundran för båtens soliditet.

— Ja, hon är bra, sade kapten Elg. Hon är mitt _hem_, förstår herrarna.

— Bor inte kapten Elg här i närheten? Jag menar — då kapten har boj här.

— Nej — jag bor ombord.

— Året om?

— Året om. Och den här viken är min huvudstation. Tycker herrarna att det är underligt? Är inte friheten nummer ett av allt? För friheten ha inte människorna uppfunnit. Därför är den bra. Men samhället ha de uppfunnit. Därför är det dåligt.

En gammal filosof alltså! Ett original, en enstöring. Men han talade ju visa ord.

— Ja, nu vet vi verkligen inte, hur vi skall kunna tacka för all vänlighet. Men kanske kapten för omväxlings skull vill komma ombord hos oss och supera och dricka ett glas punsch efteråt?

— Nej tack — har redan skaffat, och för resten kan man ju inte vända sig i de där moderna båtarna, och vidare dricker jag inte punsch — — —

— Kanske whisky, då?

— Inte det heller, men om herrarna tycka om gammal Jamajka, så är ni välkomna på en toddy ombord hos mig, sen ni skaffat. Passar det? Välkomna då!

Det dröjde inte länge, förrän vi stego ombord på _Heaven_. Vi voro verkligen nyfikna. Det lyste ur de välputsade kajutventilerna. Kapten Elg öppnade dörrarna och vi gingo ned. En tekanna av silver puttrade över spritköket och ryska teglas lyste på en blänkande silverbricka. Allt var fint som i ett dockskåp. Mahognybord, skinnsoffor, blankskurad mässing, en mjuk matta på golvet. Men taket var det egendomligaste. Över bjälkarna var spänd en duk av mörkblått siden och på den voro stjärnhimmelens båda hemisfärer målade — stjärnorna i guld och vintergatan i silver.

På en mahognyskiva, som fällts ned ur ett väggskåp, stodo en sextant, en kronometer och en kompass.

— Välkomna, mina herrar, och sitt ned så länge. Teet skall snart vara färdigt. Jag håller på att greja litet, som ni ser. Det är inte omöjligt att det klarnar, och i så fall måste jag göra mitt stjärnbestick.

— Stjärnbestick?

— Ja, det är absolut nödvändigt av många skäl — särskilt för mig.

— Kapten är intresserad av astronomi?

— Naturligtvis — och vägen är lång och besvärlig. Det blir svårare att hålla rätt kurs ju längre bort man kommer och ju mer stjärnornas inbördes ställning förändrar sig. Men nu ska vi skåla!

Det var en underlig kurre! Vad menade han med sitt stjärnbestick? Förändringen av stjärnornas inbördes ställning? En lång och besvärlig väg?

— Tänker kapten ge sig på långtur?

— Ja, det måste vi väl alla en gång, förr eller senare.

Aha! Mannen hade tydligen en skruv lös. Inte därför att han talade om döden — men vad nytta kunde han ha av sina instrument på den resan!

— Ja, skål! Rommen är god, inte sant? Det var tur att jag fick se herrarna, just som jag lade ut mitt sista abborrnät vid udden. I annat fall hade herrarna kanske fått arbete i natt. Hon blir nordlig, och ni hade draggat, så sant jag heter Elg. Och så hade ni gått på land, innan ni fått upp klutarna, för det är 30 famnars djup utanför holmen, och så lång är inte er kätting. Jag har förlorat en gång på det sättet. Det var i Medelhavet. Vi kom från Messina och skulle gå till Genua och fick på oss en Sirocko med sådan sjö, att vi måste söka första bästa lä — det var under en liten ö som heter Molara utanför Sardinien. Och vi hade inte väl fått ut ankaret, förrän han svängde om som en soldat gör vänster om, och vi fick honom från nordnordost — en Greco Tramontana, säger vi i Medelhavet — hon lade sig på sidan för bara riggen och drev på land — först förlorade vi det ena ankaret och det andra stoppade inte. Det var min första båt, ser herrarna, och jag grät som ett piskat barn, ackurat så! Och det kom ut bönder, som gick i fårskinnspälsar, fast det var mitt i sommarn, och ville bärga, och jag måste hota med pistolen. Ja, det var den tiden, det — men herrarna dricker ju inte! Jag ansvarar för rommen!

— Kapten har tydligen varit med, och vi ha bara prövat på Östersjön. Men är det inte sant som sägs, att i Östersjön inträffar de flesta förlisningarna, proportionsvis?

— Det är sant, men det beror på dåliga grejor — ja, Östersjön är inte att leka med, men det är en pöl, en vattenpuss — nej, Södra Indiska oceanen, _det_ är vatten, det? Jag var med på _Charles Heddle_ anno 1845 — — —

— Förlåt — hur gammal är kapten?

— 75 år fyllda — det syns nog, men ursäkta ett ögonblick! Jag måste tala med min son — jag hör honom jämra sig — jag skall strax vara tillbaka!

Kapten Elg gick skyndsamt upp på däck, stannade några sekunder på styrbordssidan vid styrrummet och gick sedan med hastiga steg föröver.

— Han är alltså inte ensam ombord, resonerade vi. Hans son ligger tydligen sjuk i skansen. Men något jämmer kunde vi inte uppfatta därifrån.

Doktorn, min kamrat, öppnade dörren och gick försiktigt uppför trappan så långt, att han kunde se över skylightet. Så kom han ned igen och var helt blek om nosen.

— Vet du, det här är patologiskt, sade han. Nu står kapten och talar uppåt luften och gestikulerar. Han är skvatt galen, något annat är inte möjligt. Vi får se upp med honom. Tycker du inte att det är praktiskt att vi seglar i natt eller åtminstone i dagningen? Vi är ju visserligen två, men det kan bli tråkigheter.

— Ja, men vi ska väl se hur det hela utvecklar sig.

Nu kom kapten Elg med tunga steg akteröver, klättrade ned och bad om ursäkt för sitt dåliga värdskap.

— Har kapten en son ombord?

— Ombord? Nej, långt ifrån! Ånej, så väl är det inte! Han drunknade i Delagoa Bay för 25 år sen. Det var en präktig pojke, sjöman i varje tum, och vacker sen, må herrarna tro! Men han har det inte bra, jag kan inte förstå det. Han jämrar sig allt oftare och oftare. Men han är väl inte färdig än, kan jag tro. Jag är den ende som kan lugna honom — men det där kan ju inte intressera herrarna — jag talte visst om _Charles Heddle_, tror jag! Jo, det var en fransk brigg, som jag gick jungman med. Vi kom in i den märkvärdigaste orkan, som kanske någon kommit levande ifrån. Den varade från den 23 till den 27 februari. Det var en ordentlig rotationsorkan och vi gick kompassen runt på läns hela tiden fem gånger med ibland ända till 12 knops fart för bara topp och rigg. Men det var också en seglare, må herrarna tro. Hade kapten förstått orkanläran, skulle vi kanske lätt nog ha kommit ur den där cirkusen, men på den tiden visste man inte så mycket. Nu finns det böcker om allting — men nu jämrar han igen! Det är för märkvärdigt. Se, han hade gått och blivit kär i en flicka, pojkstackarn, och mycket tyder på, att han tog livet av sig.

— Var hon otrogen — — —?

— Hör nu, herrarna! Vad är trohet? Säg det bara! Trohet är en sak, som människorna uppfunnit, därför finns den inte i verkligheten. Allt som människorna uppfinna är saker, som för dem själva i fördärvet, därför att de är fantasier. Säg mig, om en karl eller kvinna är kär, _kär_, och riktigt kär, så är han eller hon naturligtvis trogen, för trohet — med det menas kärlek, fast trohet är ett dumt namn på kärlek. Men om endera parten blir kär i en annan, så kallar motparten honom otrogen — men då är han ju trogen den nya. Och till och med om han aldrig hoppar över skaklarna utan håller sig fast vid den första hela sitt liv, så kan det aldrig kallas trohet, om han bara en enda gång längtar efter den andra. Men sådant kallas trohet av folk! Nej, troheten finns inte, för den har människorna uppfunnit, och därför är den bara en fantasi. Det finns bara två saker, som människorna inte har uppfunnit, och det är kärlek och frihet, och därför äro de de bästa av alla uppfinningar. Resten är skräp — är inte rommen bra? Skulle tro det! — Skål nu bara och förlåt, att jag inte är så flitig med bägarn — nu kommer det vind för resten — hör, hur det porlar utmed sidorna!

En stormil skakade masten.

— Han kommer rakt igenom gattet, men den här bojen stoppar för en fullriggare, så herrarna behöver inte vara rädda! Och herrarnas tross är ny, såg jag. Ja, ja, jag kommer! — ursäkta, herrarna, men jag måste upp på däck ett slag.

Han klättrade upp igen och gick föröver.

— Vad tror du om det här? frågade doktorn.

— Naturligtvis är han rubbad på något sätt, men hans filosofi är ju oklanderlig.

— Ja, den är till och med storslagen på sitt vis, men tror du inte, att vi bör gå ombord till oss och låta gubben sova?

— Jo, och vi få hålla vakt, ifall den här sinnesförvirringen skulle vara akut och det faller honom in att kapa trossen. Är den kronisk, så är han en mycket ofarlig dåre.

Kapten Elg kom snart tillbaka.

— Det är mycket tråkigt det här! Det måste ha hänt något med pojken. Han svarar så otydligt — bara jämrar och jämrar. Men det finns kanske sjukdomar där också — ska inte herrarna fylla på? Inte? Nu blir det vind i alla fall, som herrarna hör. Nå — jag är alltid färdig! Men vägen blir krånglig, om jag måste lätta.

— Vilken väg?

— Den här!

Han pekade på stjärnkartan i taket. — Vi får att göra här uppe litet var, herrarna också, förstås! Bara alla hade så bra i ordning på sina skutor som jag på min! Ja, vi tar väl en torr sängfösare då, eftersom herrarna vill gå. Jag sov också, då jag var ung — intet att tacka för, bara en mänsklig gärning! Godnatt, och sov gott!

När vi kommit ombord hos oss och togo nattgroggen i sittrummet, sågo vi kapten Elg gå upp på backen med sextanten. Molnen hade blåst bort och några stjärnor blänkte. Det blåste hårt, och vi hörde hans röst som ett förvirrat mummel. Så dök han ned. Hans kajutventil mörknade efter några minuter. Vi bäddade i våra enkla kojer och slocknade, medan stormen växte.

Stormen bröt nacken av sig under natten. Vi vaknade tidigt. Viken låg nästan spegellugn. Kapten Elg sov. Vi hörde hans snarkning, när vi skulle göra loss trossen. Men jag fumlade kanske något under arbetet. Dörrarna öppnades och kaptenen stack upp huvudet.

— Vill inte kapten dricka kaffe hos oss?

— Nej, tack! Det är bäst att herrarna ge sig i väg och begagnar sig av vind. Jag har annat att göra — — — ute på fjärden blåser det än!

— Vi ha lagt visitkort med tack på här i storskotet — vi ville inte väcka en gammal man —

— Det tackar jag för — jag får besök snart för resten. Kanske måste jag ge mig i väg redan i dag — man vet aldrig. Ja, adjö, herrarna, å, för all del, det var ju bara mänskligt — och lycka på resan!

På kvällen ankrade vi under Harörans fyr. Där kände lotsarna kapten Elg. Lotsen Österlund berättar:

— Den! Den, må herrarna tro, är galen, om någon är. Han är teosof, se, andeskådare, eller vad fan man skall kalla’t. Styv sjöman har han varit och fört båtar jorden runt många gånger om, men så kom han ut för olyckor, se. Först dog hanses hustru och så drunkna hanses pojke, som var styrman på en engelsman och hade tagit engelsk examen. Och det tog honom, se! Och så tog den dåren och gifte om sej på gamla dar med ett ungt fruntimmer, en bondflicka inifrån land, tokern! Och det stog inte länge på, förrän hon bynte ty sej till andra, men han var kär och schalu som en marskatt, gamlingen, och märkte ingenting, stollen, se! Så blev han sjuker, för han hoppade i och räddade en man i hamnen i Västervik, och det var sent på hösten och det slog sej på bröstet, se, och blev lunginflammation. Nu hade han en liten gård nere i södra skärgårn, se, och när Elgen blev sjuk, så sa hustrun, att hon måste ha en karl på gården, för hon stog inte ut med att sköta rulljangsen själv. Ja, Elgen kunde ju varken säja till eller ifrån, där han låg på kammarn mest som ett lik, och då så tog hustrun dit kusin sin, se, just den hon låg inne med mest, se! Elgen har berättat’et själv, för vi har seglat skanskamrater i fyra år på en Gävlebåt, fast jag är några år yngre än Elgen.

Så en dag kommer hustrun opp på kammarn, där han ligger, stackarn, och säger: — Ska vi låta trycka kort till begravningen? frågar hon. Och det var väl hårda ord till en stackare som är sjuk, när han inte är död än! Han svarade: — Ja, tryck bara! D’ä bara å trycka dä!

Och en annan dag kommer kusinen opp och sätter sej på sängkanten och säger: — Ja, nu lider det väl med dej, Elg! säger han. Men jag tänker på hur svårt det skall bli att få dig nedför den här trånga trappan. Det borde du ha tänkt på innan du lagt dej här. Du kunde lika gott ha lagt dej nere i stugan, för nu får vi fira ner dej och vrida dej som en krumgädda i trappan, sa kusinen.