Part 3

— Skål! Men vi låg litet för lågt och måste styra missvisande västkurs för att sen falla av åt sydväst, och sen fick vi platt akterlig och åkte in som i hallonsaft in i norra inloppet av Ratans hamn. Är det någon som varit i Ratan? Tacka fan för det! Engström med! Nå, då känner han schäsen. Vi var de första som kom in för stormen, men efter hand kom en massa andra in. En del såg ut som busar, så de måste ligga och reparera och lappa. Stormen höll i sig, och så en dag kom vi några stycken rospiggar överens om att ställa till dans och kolifej för flickorna i byn. Brännvin hade vi och det vi inte hade, skaffade vi. Vi var väl en sju, åtta pojkar som ordnade med allt det där och hyrde ett kök och en kammare hos en gammal käring. Spela handklaver kunde vi allihop, men det var inte alla som ville dansa, utan därför fick dom, som inte ville dansa, sitta i kammaren och spela femkort och durak och salahybika och vad fan som helst — — —

— Ja, men Gustav Mattson, han som var så stark? — — —

— Om jag inte får tala om som jag vill, kan ni resa opp till Ratan själv och höra efter! Men så kom det en hel massa norrlänningar dit, brädgårdsarbetare förstås, och ville vara med och dansa. Gärna det, sa vi, för flickorna hade förstås sina tjangser bland dom. Gärna får ni dansa, sa vi, men vi har så lite brännvin, så det räcker bara åt oss själva. Men dansa får ni så mycke ni vill — musiken klarar vi, sa vi. Då blev norrlänningarna förbannade för att de inte fick sprit, och rätt som det var satte en norrlänning krokben för en pojke ifrån Väddö, här strax söderut. Men det skulle han inte ha gjort, för det var just Gustav Mattson. Han har samma namn som jag, men jag vill just inte påstå, att det var jag. Det var en ungefär lika stark som jag.

All right! Gustav Mattson gick ut till oss, där vi satt och spelte femkort i kammaren, och berättade som saken var och frågte, om vi inte skulle börja kasta ut nu. Men jag satt i god tur i spelet och svarade: — Neej, Gustav Mattson, det hinner vi väl med! Vi väntar en momang. Då gick han in och började på att dansa igen. Men rätt som han dansade, så var det någon som öppnade ett fönster och vräkte in en hink med skulor och smörja, vad det var, genom fönstret och det träffade Gustav Mattson och flickan som han dansade med och golvet blev ju nersmort och det luktade som faen.

Då gick Gustav Mattson ut i kammaren igen och berättade som det var och frågade, om vi inte skulle börja kasta ut nu.

— Nej, jag satt i god tur och hade nära på vunnit igen det jag hade lagt ut för brännvinet. Då sa Gustav Mattson: — Jag ska tal om för dej, Gustav, att jag är egentligen ilsken av mej. Jag är så ilsken, så när jag vaknar ibland om mornarna, när jag har supit, så har jag fickorna fulla med krås och halva strupar. Och fällkniven är alltid våt. Nu börjar jag kasta ut själv!

Och därmed gick han in i köket och började kasta ut norrlänningar. Han kastade ut dem genom fönster och dörrar utan åtskillnad och utan att öppna fönster eller dörrar, så att han förstörde för många fler riksdaler dörrposter och fönsterbågar än glasrutor.

Och när norrlänningarna blev utkastade, så var det bara näsorna, som tog i backen, för något annat hann inte komma ner, förrän han var ute på gården och började valsa med dem igen. Han hade tagit dem som de satt på stolarna eller stog emot väggarna eller var oppe i dansen.

De försökte förstås försvara sig, men efter en liten momang fanns det inga blad kvar på knivarna och inga lock på snusdosorna. Och var Gustav Mattson gick fram, så rörde han armarna _så här_, så här, och det blev en gång efter honom, en gång så bred, så de kunde ha kört med par efter honom.

Och ute på gården fanns där en gammal uttorkad brunn. Där kastade han ner sexton stycken, för där fanns inte rum för flera. Och det kan både kapten Söderbom och Andersson och Engström förstå, att det måtte ha varit en helsikes trängsel åtminstone på bottnen i den brunnen.

Men nu är det så, att när en börjar slåss och har framgång och medgång och tur så blir en mer och mer opplivad. Det vet jag väl själv ifrån Hamburg och Lübeck och Genua för resten, när jag var i mina bästa tag. Och Gustav Mattson _var_ livad — det fanns ingen hejd längre. Han började springa efter stora stenar, som han kastade in i köket och i kammaren. Det var inte en, utan hundratals, det svär jag på så sant jag vill komma till gud och inte till hornpetter, när jag dör! Och jag svär på lika troget, att ingen av stenarna han kastade in var så liten, att det inte behövdes tre, fyra fullvuxna norrlänningar att välta ut dem, för att bära dem var stört omöjligt. Ratanborna höll på att välta sten i sex dagar, innan de kunde få börja städa något så när bekvämt inne i rummen.

Men en sten fick de inte längre bort än i trädgårn utanför. Där ligger den än, och på den står det inhugget i guldbokstäver dessa sanna ord: _Gustav Mattson_. Det är mitt namn, fast det inte var jag och fast jag var med. Men det är som en heder att ha varit med vid det tillfället. Nu frågar jag kapten Söderbom och Andersson och Engström: Hade Karl XII eller den här Herkúles kunnat klara norrländska sågverksarbetare så bra? Jag frågar bara! Säg rent ut! Jag har varit med om ett slagsmål, där jag inte rörde marken med fötterna på en hel kvart — så tätt stod vi — så nog har jag varit med! Och Engström vet, att de ha byggt den nya dansbanan i Grisslehamn med så pass mycket mellanrum mellan plankorna, så blodet skall kunna rinna av så hastigt som möjligt — det vet han — så Engström har nog varit med också. Men hur mycket hade Karl XII varit med! Inte ett dyft! Det svor jag på. Om han hade känt till hur det går till i Roslagen och i Norrland, så hade han sökt sig hit på tjänstledighet i stället för att hålla på och leka nere i Ryssland och Turkiet, om han verkligen tyckte om slagsmål!

— Nå, men Mattson, frågar jag, vad gjorde Mattson under tiden, mens Gustav Mattson redde opp slagsmålet?

— Ja sa ju till Engström för en stund sedan, och det är både kapten Söderbom och styrman Andersson vittnen på också, att jag sa, att jag satt i tur i femkort. Hade jag kommit ut, hade det inte behövt bli något slagsmål! Skål!

Vasaorden.

Det var i min ungdomsvår och jag var i Paris. Solen sken och allt lekte för mig.

Vi sutto utanför Café de la Paix en bedårande förmiddag och läto den ryktbara folkströmmen passera förbi oss. Vi voro fem eller sex svenska millionärer som av en händelse stött ihop. D. v. s. jag var då ännu icke millionär, men jag hade ingenting principiellt emot att vara det, isynnerhet som jag i alla händelser hade en millionärs vanor om också utseendet var emot mig.

Somliga av oss voro emellertid något gröna, ty vi drucko absint och visste intet om _l’heure_, den heliga timmen, som börjar kl. 6 e. m. Jag inbillar mig att de slätrakade och svartmuskiga, överlägsna garsongerna, av vilka några med all säkerhet voro ett gott stycke på väg till sin million, betraktade oss som luft eller på sin höjd som störande tyska landsortsflugor i sin kulturdoftande parisiska kål.

Detta internationella brus, adlat av Paris’ spirituella, naiva, livliga, oberörda, ståtliga Djaggernautlugn, som har sin källa just i hörnet av Café de la Paix, ljöd i mina öron som ett ackompanjemang till vårt samtal, vilket rörde sig om allt, med hausse och baisse som ledmotiv. Men det var också en fest för ögat. Underbara färger och linjer, beslöjade av den obeskrivliga Parisluften, rörde sig kaleidoskopiskt framför oss. Gudomligt sedefördärvade kvinnor fingo stundom fasta konturer, då de passerade. Och buro stolt, överlägset, ironiskt sitt skrås insignier. Allt var ljust i valör. Blått, rött och gult, förnämt och diskret nedstämda några toner. Och hästhovarnas klapprande mot asfalten — ty det fanns då ännu inga autos — ljöd som tonerna från en sordinerad xylofon. Jag tyckte, att jag borde kunna ha hört en knappnåls fall i denna av tusen ljud hopfogade tystnad.

Händelsevis voro alla millionärerna utom jag dekorerade och de markerade detta faktum med var sin gröna bandrosett på förmiddagsrockens vänstra uppslag. Man tar ju seden dit man kommer! Parisaren bär sin röda rosett eller knapp även på kavajen om vardagarna.

Mina kamraters gröna band symboliserade Vasaorden. Då jag nyss sade, att de _händelsevis_ voro dekorerade, är detta nog icke överensstämmande med verkliga förhållandet. Ty förekomsten av det gröna bandet var naturligtvis resultatet av en målmedveten strävan, en offervillighet i någon riktning, en ädel välgörenhet, som det dånat och smällt och smattrat om. Den kloka Staten hade dessa band icke kostat något. Men millionärerna hade fått satsa och hade satsat villigt, ty de hade känt sig som herdarna inför den underbara stjärnan. Mot många tusen kronors avgift hade de fått nådigt tillstånd att hos Gemla — jag menar hos juvelerar Carlman — inköpa en emaljerad liten pjäs av metall och — vad mera är — bära den! Därför voro de lyckliga, som jag var en gång, då jag av en lekkamrat fick en indiansk huvudprydnad bestående av färgade hönsfjädrar.

Millionärerna sutto där alltså utanför Café de la Paix och kände barnets oskyldiga glädje över att verkligen — _verkligen_ — äga det gröna bandet. Men som vuxna män kände de också ett annat slags tillfredsställelse, den att vara och visa sig vara något förmer än andra, som icke hade det gröna bandet. Och solen sken, hästhovarna klapprade, kokotterna drevo förbi i vimlet. Och stundom kom någon gammal man, som livet straffat, någon nedsölad, gråhårig, flottig, hemsk människotrasa med två avgrunder av elände, som stirrade på oss ur ett härjat ansikte, och sträckte fram en vackert modellerad, smutsig hand efter en allmosa, men likgiltigt — il n’y a pas de quoi!

Vi drucko våra drycker i det glada medvetandet att vara välklädda och välbesuttna män.

Plötsligt sade en millionär, som en stund suttit tankfull och tyst: — Är det någon, som har tänkt på det egendomliga, att Engström är den ende i det här sällskapet, som icke är dekorerad?

Ingen hade tänkt på detta underliga sakförhållande — eller, om någon hade tänkt på det, hade han av lutter finkänslighet icke velat påpeka det. Jag hade icke heller ägnat det en tanke.

I samma ögonblick hände något. En procession av människor närmade sig från Place de l’Opéra. De sågo ut som beskedliga lantjunkare från Bretagne eller något närliggande landskap. Gendarmerna stoppade trafiken för att bereda processionen tillfälle att passera.

Alla dessa lantjunkare hade på vänstra rockuppslaget samma gröna band som mina millionärer.

Jag rusade upp och ut på gatan, frågade en gendarm, vad det gröna bandet betydde, och fick till svar en axelryckning och värdesättningen: — Det är ingenting! Det är medlemsmärke i en lantbruksutställning, som håller på någonstans ute åt Barbizon till, och bönderna äro inne för att se på stan!

Jag meddelade mina millionärer det jag fått veta.

Och det dröjde icke många sekunder, förrän deras gröna band voro borta från rockuppslagen.

Om nu en logiker skulle åtaga sig att förklara denna plötsliga _Umwerthung aller Werthe_, denna blixtsnabbt uppdykande känsla av skam över att bära det gröna band, som nyss var en heder att äga, hur skulle han då, utan att vara för hård, formulera sitt utlåtande?

Jag vill icke vara lika hård, som han skulle vara.

Men varför buro de icke röda band i stället? Rött är ju en komplementfärg till grönt och alltså berättigad enligt färgläran. Och i Paris duger endast rött — eller möjligen violett. Men med knappen kommer man längst.

Kristus lär ha övat välgörenhet utan att begära kvitto på det. Men som socialt undermålig skulle han här, om han levat nu, ansetts ovärdig Vasaorden.

Och lika orimlig är tanken, att han skulle ansetts förtjänt av medaljen _Illis quorum meruere labores_!

Bangkok.

Jag hade hyrt en bogserbåt i Djävlehamn för att flytta en del möbler. Skepparn var en blond man med kalla ögon, krulligt skägg och öron, som stodo ut som om han ville flyga. Han var tillmötesgående och vänlig, och när han hörde, att jag själv ämnade följa med, sträckte han fram en guldhårig näve och sade: — Låt mej presentera namnet! Mitt namn är Johansson.

— Mitt namn är Engström, sade jag och besvarade hans handtryckning.

— Jag kunde förstå det, sade han och blinkade med sina vita ögonhår. D’ä ju herrn som äger Strixen, kan jag förstå.

— Nej, inte precis, men jag är aktieägare.

— Ja, det är inte dåligt heller, konstaterade han med en avlägset ringaktande ton. Det är jag med, men frakterna ä fan så dåliga just nu. Jag har en skonare, se, som jag har ax i, se, men den är på slip, se, och därför har jag tagit den här lilla skorven för att ha något att syssla med, mens Jupiter ligger på slipen, se! Hon fick sej en tötsch på låringen av en norrbagge, en jävla liten galeas, en leksaksbåt, som seglade med postelin och pottor och sånt där fanstyg. Jag kom med trä och skulle till Bergen, se, och tjockt var det som att glo i en säck, så norrbaggen rådde ju inte för olyckan egentligen, och för rexten gick väl alla hans pottor sönder, så dä va synd om den fan. Men jag fick ett par bord bräckta. Och för rexten behövde hon komma på slip, för hon var skäggig i botten efter två års segling på Bangkok.

— Bangkok — seglar ni med skonare nu för tiden på Bangkok?

— Jojomänsan, dä just vad vi gör — eller har gjort — för nu får vi väl hålla oss i sötspat — Östersjön, menar jag. Men det var inte det jag ville säja — kan herrn gissa vad galeasen hette? — nänämänsan, d’ä inte lätt dä. Han hette _Mod Sverrig_, och det stod ändå två stjärnor omkring namnet, och från Bergen var han. Han var väl byggd strax före 1905, kan jag tro. Har herrn hört ett sånt namn förr? Nä, jag kan tro det. Dä finns faen å skänklingar ingen skuta i hela Sverige, som heter _Mot Norge_. Dä gör dä inte — dä svor ja på.

— Ja, när folk sysslar med politik, blir dom galna — men hur kommer det till att ni har seglat på Bangkok med en skonare? — det intresserar mig att veta.

— Vänta lite? _Johan!!!_ Är’e klart? All right! Klart är’e! Lägg å därborta, jävla bonnkanin! Dä va ju inte klart! Men nu är’e klart!

Han gav order till maskinen, och vi lämnade bryggan.

— Johan, come here and take the wheel! (En måste lära dom här jävla bönderna lite engelska, förstås, annars sumpar dom sej.) Är’e klart? All right! Vill herrn ha en rye whisky? Kom in i hytten då, och ursäkta att jag bara bjuder det jag har.

— Det är inte bara det!

Han plockade verkligen fram en flaska riktigt äkta rye, en _Old Methusalem_, en oljig, mörk Kentuckywhisky.

— Men vatten har jag inte! Vi får ta’n naken, såvida inte herrn vill ha sånt där karaffinvatten, långporter eller vaffaen dä heter. Sån här whisky ska drickas naken.

— Nå, men berätta nu om Bangkok! Hur kom ni att segla dit?

— Hur jag kom att segla dit? Jo, det var så enkelt så! Jag seglade från Göteborg till Marseille med tändstickor, äkta Jönköpings, you know, och så trä, förstås, det var tjugu år sedan och jag hade nyss tagit skepparn. Så fick jag en vinfrakt från Marseille till Alexandria — det är en stad skall herrn tro! Jag fick fler och fler frakter och en styv sådan på Indien. Jag hade inte råd att gå igenom Suezkanalen utan klarade mej runt Kap Goda Hopp till Calcutta och förtjänte ändå. För hon seglar som en modellbåt, gamla Jupiter. Ja — å så var jag därnere! Och så började jag smuggla opium och nubben in till Siam från Kina. Bussigt jobb! Där ska herrn tro att slantarna kom in. Och pojkarna, som jag hade med mig, var rospiggar allihop, bussigt folk, vägrar inte i vändningen.

Men en gång, vi kom in till Bangkok och hade tagit oss fram en bit uppåt floden, då var koléran i Siam, se, och i stan. De dog som flugor i land, men vi klarade oss ända tills vårt vatten tog slut. Vi måste ju ta ur floden, men där flöt tjockt med lik, för siameserna häver dom sjuka i spat märesamma. Var faen skulle vi ta vatten ifrån om inte utombords? Faen, kunde jag hjälpa att där flöt lik. _Jag_ drack, och pojkarna drack — inte mådde vi illa av det! Men vi hade en jungman, en aptekarson, en jävla snobb, som klagade på vattnet och sa, att det inte var människodryck — sa han. Han gick i land och klagade för konsuln, och konsuln sa att jag måste köpa vatten i land, sa han, det hade besättningen rätt att fordra, sa han. Han trodde, att det inte var hälsosamt med utdunstningen från koléralikena, som flöt omkring i spat, sa han. Men jag sa, att jag har druckit vattnet och besättningen har druckit vattnet, allihop ha vi druckit, och inte faen har vi fått koléran, sa jag. För rospiggar biter inte själva döden på. Men den där aptekarsnobben är rädd för koléran, och den, som är rädd för den, den dör, sa jag. Och faen ta mej dog inte pojken också. Och då tyckte jag det var klokast att lätta och ge mej i väg, för jag hade en frakt till, kontraband, som väntade på mig i Shanghai. Men Bangkok är en jävla stad — det är inte någon stad för rexten, det är en skärgård, som är full av kineser och malajer och fan och hans mor och förgyllda kyrkor och andra dumheter. Nä, nu ä dä nog slut mä den gamla seglingen. Jag har i alla fall en gård på Tjockö med fiskvatten och lite skog. Så jag klarar mig, vad den saken anbelangar. Och Jupiter börjar åldras som jag. Och ont är det om folk. Di vill ha okristliga hyror nu för tiden — — —

— Så kapten kommer inte att segla på Bangkok mera?

— Jo, kunde jag få folk, så — — — Men nu blir alla pojkar i Roslagen extra tullvaktmästare, för di ä lata och vill inte göra något, se! Fast di kunde förtjäna pengar som gräs! För tullen är väl något olagligt i alla fall? Ska inte handeln vara fri i jössu kristi namn? Jag bara frågar herrn, ska han inte det?

— Jo, jag tycker det verkligen också.

— Si dä, si dä, nu lättar vi på gamla Methusalem, Health! Tip, mister Engström! Tycker herrn om tullvaktmästare?

— Ja, jag känner verkligen många hyggliga sådana.

— Jaså, nå! Ja, men har herrn sett någon tullvaktmästare arbeta?

— Ja, jag har haft tullvaktmästare ombord i min kutter.

— Nå, men har di undersökt ordentligt?

— Nej, det måste jag verkligen medge!

— Si dä, si dä! Ingen tullvaktmästare kan göra något ordentligt, därför att han inte ids. Det finns ett djur, som heter trögdjur — känner herrn till det? Vi kallar’t _Sloth_ på engelska. Det finns i Syd-Amerika. Det hänger på en gren med huvudet nedåt. Det är vad det gör — men inte ett jävla dugg mera. Vi köpte ett sånt därnt i Rio en gång när jag seglade med en engelsman. Och kapten döpte det till _landingwaiter_ — d’ä just tullvaktmästare det! Ursäkta att jag pratar, men herrn känner väl till släktet.

— Joo vars.

Vi reste inomskärs och gjorde 9 knop. Solen sken och bogen spottade skum. Allt var frid och fröjd. Vi lade till i Furusund för att äta middag. Jag träffade en lots, medlem i Pelarorden, en gammal vän.

— Hör du, sade jag, det var verkligen en originell kurre, som för min bogserbåt.

— Å fan, har du fått tag i Johansson! Då är du väl vid det här laget fulljugen. Men rolig är han, fast han kan prata omkull en människa. Han har lärt sig ett gammalt konversationslexikon utantill. Var var han nu?

— I Bangkok.

— Bangkok? Då håller han på att öva sig med B. Han blev kuggad, då han skulle ta styrman, men han känner till skärgården bra. När han har repeterat G, kommer han att bräcka dig i fråga om Grisslehamn. Trodde du på honom?

— Ja, nästan.

Båtuppdragning.

På lördagskvällen tog stormen i så okristligt att Johansson började bli orolig för sin båt, ty regnbyarna kommo rakt ifrån gattet och förtöjningstrossen var nog inte så färsk som han borde. Visserligen var masten nedtagen, men sittrummet var inte övertäckt, och man kunde ju aldrig veta hur det skulle gå om hon blev tyngre, och om hon då läckte mellan borden över vattenlinjen, så kunde det rent av gå på tok.

Johansson fick på sig oljerock och sydväst, tog stormlyktan, hämtade Jan Perssons Emil ur stugan bredvid och gick ned till bryggan. Där låg hans eka redan halv med vatten. De öste och rodde med förenade krafter emot den krabba sjön som slog som med piskklatschar och rök över från för till akter. Det var mest i sista ögonblicket de kommo ombord. Det var två fots vatten i sittrummet och skvalpade redan över sofforna. Och förtöjningstrossen hade ryckts ur klyset och redan fått två kardelar avnötta. Här gällde det att vara snabb i vändningarna. Först förstärka trossen med alla ändar som funnos ombord, ut med lilla draggen som hjälp och så pumpa, pumpa, pumpa, sen man först öst med hinken så länge det lönade sig bättre.

— Hon läcker, aset! sade Johansson. Det syns tydligt, för inte kunde regnet ensamt ha fyllt henne så pass. Och i morgon bittida måste hon upp på land, om hon inte skall sjunka, fast det är söndag. I kväll kan i alla fall inte mer göras. Slipen är för resten redan färdig, så det blir bara att låna taljor och block på varvet.

De rodde i land och började vandringen från stuga till stuga för att få hjälp till morgonens arbete. Det mötte inga hinder, ty en annan gång kan en själv behöva ett handtag så här ute i skärgården. Och för resten visste man att det skulle vankas både en och två och tilltugg med för rexten.

Det var bara hos vaktmästare Lomans de krånglade, d. v. s. bara madammen, men hon var andligt sinnad och högfärdsgalen, så henne visste man var man hade.

— Aldrig på tiden kommer Loman ut på sådant arbete på söndan! försäkrade madammen. Men Loman slog henne med frälsarens egna ord, att om din nästas ök faller i graven på sabbaten, så skall du hjälpa det upp.

— Ja, jag förstår, att det är för djävulsdryckens skull du är så angelägen. Du borde för resten hålla dig för god att supa med vem som helst.

— Är jag vem som helst? frågade Johansson.

— Nej, inte menar jag Johansson, men jag menar Östergren, det fyllesvinet, och Perssons Kalle. Men Loman kan en dra genom en ekvägg med en halv sup — när det inte vankas brännvin, är han lat som en so och går och drar bena efter sig. Hå hå ja ja! —

— Jäkla högfärdsblåsa! sade Johansson, när han kommit ut på backen.

Ty madam Loman var till den grad inpyrd med andligt högmod, att hon icke umgicks med de andra madammerna. Och visitkort hade hon lagt sig till med, där det stod tryckt

+---------------------------+ | | | FRU JOHANNA LOMAN | | född ERIKSSON | | | +---------------------------+

efter exempel av en sommargästfru, som Lomans haft för några år sen.

* * * * *

Klockan 9 på söndagsmorgonen var arbetet med båten i full gång. Där kommenderade och domderade Johansson själv, Agust Söderman, Östergren, Jan Perssons Kalle, Perssons Emil och vaktmästar Loman. Och handlarn stod där och såg på i helgdagskläder, nytt söndagsblad och krage samt käpp och cigarr. Han var inifrån landet och förstod sig icke på sjögrejor, lika litet som skollärarn, som också kommit till.

Man hade redan fått spårhakarna under kölen och gjort fast i två granar uppe i land. Två treskurna block hade de och dessutom två handtaljor, och innan halningen började fingo de en dragnagel över lag för att det skulle gå lättare.

Nu börjas det!

— Nu tar vi’n! Hal i! Å—hej! Ö—öpp! Ö—öpp! Å så tar vi’n igen! O—äj! O—äj!

— Håll an!

— Håll an, va dä!

— Håll an bättre!

— Håll an bättre, va dä!

— Lägg fast!

— Lägg fast, va dä — fast ä han! Här jävlar ligger han som han skulle va fastväxt!

— Loss!

— Loss, va dä. — Ta å peta ner rullarna, annars tar kölen i botten! Hur långt ska vi dra opp’en?

— Mattas du, Östergren? Vi drar, tess vi inga krafter har, sen behövs dä inte längre! Å—opp! Ö—öpp! _Tu blocks!_

— Tu blocks? frågar handlarn. Va ä dä?

— D’ä engelska, jävla bondkanin! svarar Östergren som tagit ett par kaskar på morgonen och är litet sjövild. Dä betyder att blockena kommer _täjt_!

— Jasså, säger handlarn och ser klok ut.

Men skollärarn, som är vetgirig frågar: — Va betyder täjt?