Part 2

När man är medborgare och medlem i en kommun, bör man gynna den kommunen. Jag satt nyss och tänkte på min prästlön. Jag går aldrig i kyrkan utan har mina andaktsstunder för mig själv, och jag tror att jag blir mycket saligare på det sättet än genom att sätta mig på en bänk och höra på en obildad prästs svada, om den också är välment. Jag måste i alla fall betala till prästen mer än någon annan i socknen. Och han tar emot sin prästlön av en man, som betalar den med motvilja. Vore jag präst, skulle jag icke ta emot pengar av andra än fåren, de troende. Men jag betalar det prästen äter upp i form av limpor och andra goda saker, kakor som skulle passa bättre i fattigmans mun.

Man bör emellertid gynna sin kommun och satsa pengar.

En vän till mig, en fiskare, bodde för många år sedan i en vassvik vid Idösund. En dag kom han ner till stranden och gjorde i ordning sin torskrev. Just då han rodde förbi vassen, fick han se något underligt, som låg där. Han rodde dit. Det var ett lik, en matros i blå kläder.

Mattson tänkte: — Detta liket är icke mitt! Tar jag vara på det, får socknen och vår hygglige präst ett väldigt schå att få det i jorden. Därför är det bäst att jag bogserar liket över sundet och låter prästen i den andra församlingen ta hand om det.

Mattson slog två halvslag med en fånglina om likets hals, rodde över till nästa ö och socken, gick upp till prästen och sade, att han hade hittat liket nedanför hans strand. Sen fick prästen ta hand om matrosen bäst han ville, och han skötte väl om kvarlevorna efter ritualen.

Nästa dag, då Mattson rodde ut till gäddvassen, låg där en ny gubbe och hoppade i den krabba sjön.

— Fan, tänkte Mattson. Den där boxar jag väl över också till andra socknen. Han slog halvslag om halsen på den med och presenterade sitt byte för prästen.

Prästen tyckte, att det var litet märkvärdigt att just Mattson hade hittat ett lik till. Men han kunde ju inte göra något annat än begrava det på socknens bekostnad.

Mattson höll på sin socken och var dessutom rädd för personligt besvär.

Några dar efteråt hittade Mattson ett nytt lik i sin gäddvass. Han hade läst i Norrtäljetidningen, att en skonare hade förlorats utanför och han förstod, att det var den skonarens besättning, som på grund av ström sökt sig in till hans gäddvass. Där lågo gubbarna och hoppade och sågo ruttna ut.

Ja — Mattson slog en ända om den siste rödskäggige gubben och rodde över till andra socknen, där prästen naturligtvis måste ta emot kadavret och begrava det — icke på egen bekostnad, utan på socknens. Prästen var icke vidare djupsinnig, ty han borde ha förstått att det låg något djävulskap under, då en man från en annan socken drar i land med tre lik. Ty Mattson hade icke rätt att fiska på andra sidan — — — men prästen funderade icke utan begravde enligt ritualen.

Men nu kommer det intressanta: — Då Mattson skulle betala sin prästlön, som var omkring 50 öre, skickade han in en moträkning. Han påstod sig vilja ha 2 kr. stycket i bogserarlön för de tre lik han forslat över till den andra socknen. Där borta hade de måst göra kistor och gräva gravar, men Mattson hade räddat så och så många kronor åt församlingen genom att överflytta utgifterna på nästa socken.

Mattson fick i alla fall betala 50 öre i prästlön. Var detta rätt?

Nej, säger med indignation

_Albert Engström_.

Ängskär.

Få människor känna till Ängskär. Det ligger långt ute i havsbandet, långt utom farlederna, och är Stockholms skärgårds fagraste ö.

Det har skärgårdens charm koncentrerad i sig.

Jag har kanske inte sett Ängskär förut så vackert, som jag såg det för några dagar sedan.

Vi kommo med en stor och bekväm koster. Det mojnade, och när vi lade till vid berget nedanför Bernhards fiskarstuga, låg havet blankt. Och ejdrarna summo orädda utanför uddarna och döko och åto. Vi fingo icke hjärta att skjuta. Men vi lade nät och fingo abborre och sik och flundror. Siken hade rom, och Bernhard, som lagar mat bättre än någon importerad kock i Stockholm, gjorde kaviar, så att brännvinet smakade hundra gånger bättre än det skulle gjort utan rommen.

Och solen öste ned! Det var indiansommar med 34 grader i solen. Vi lågo på klipporna och bådo till solens gudom. Och solens gudom svarade på mina böner med mygg. Ett vackert svar!

Ängskär är högt. Ett berg reser sig ur alskogen och från dess krön ser man över alla riken i världen och deras härligheter. Nere åt havet till blixtrar Svenska Högarna, när det mörknar, och i luften gå ljus från fyrar, vilkas namn jag glömt.

Just nu sitter jag och känner på mitt bakhuvud och känner mig som en förbrytartyp. Jag har sett ett porträtt av Soleilland, ett profilporträtt, som är så helsikes likt mitt eget porträtt, att jag tror mig besläktad med honom!

Men över fjärdarna härute skiner solen, ejdrarna skära diamantskåror i det vita havet, och runt uddarna går sabbiken, som vi måste ha till bete i kväll, när vi lägga långrev för ål.

Vi ro ut och lägga rev och nät. Stjärnorna brinna över oss och spegla sig i havets lugna yta. Vi ligga på rygg på de av solen värmda klipporna och stirra in i vintergatan och konstatera stjärnfall och försöka sätta oss in i den moderna astronomien. Ty vi ha en astronom med oss. Man bör (över huvud taget) aldrig segla ut utan en astronom med sig.

Ett berg dominerar på Ängskär. Från dess krön ser man nästan hela Stockholms skärgård med fyrar och underbara öar.

På bergets krön har stått en paviljong, ett litet glashus, som Bernhard har byggt. Nu finns det inte mycket kvar av det. Ty en natt tog stormen taket och slungade det 30 meter bort.

Men golvet fanns kvar.

Där dansade vi!

Jag såg hur vackert de dansande gjorde sig i silhuett mot en luft av underbara moln och en sol, som sjönk under en horisont av pariserblått. Solen var så vacker, att jag hade velat äta henne.

Vi stodo däruppe, högst på höjden av Ängskär. En vit kutter seglade i den svaga vinden in mot skäret. En skonare hade satt topparna till och en brigg låg och slängde norr över. Jag blev kär i silhuetten av de dansande och såg dem svartvioletta mot gul luft. Jag ville sträcka ut mina armar över fjärdarna och de vackra kobbarna, som lågo som svarta valar i det orangefärgade havet.

Vi gingo ned till stugan och drucko punsch. Vi skildes åt och jag slocknade i en säng, som var för kort. Jag måste lägga mig diagonalt. Jag borrade mig ned i sängen och kämpade mot myggen, tills jag somnade och vaknade sönderbiten. Bernhard snarkade. Myggen kom in genom skorstenen. Jag slog ihjäl ett par tre och lade mig på rygg. När jag vaknade på morgonen, dödade jag två myggor, som voro fulla av rött blod. Antagligen var blodet mitt.

Säl skrek från kobbarna. Jag levde starkt och skönt. Jag sprang över en huggorm, som låg och njöt av solen. Jag skall aldrig glömma hans vackra väsning, då jag hoppade över honom. Han riktade en florettstöt mot mig, men jag var snabbare än han och klarade mig. Allt var vackert och särskilt minns jag den halstrade siken, som låg och fräste på glöden. Och just nu minns jag strömmingen, som var godare än något annat!

Pingst.

Ingen blomma kan lysa i gräset som Tussilago. Men den glöder icke varmt. Dess färg är i släkt med vårens ännu svala luft. Den är bara ett löfte, en aning. Men dess guld har i sin kalla intensitet ändå en högre valör än metallen. Den är det gulaste gula, som kan tänkas.

Min skog är blå och violett av sippor. I vildrossnåren och under granarna och tallarna är det varmt som i drivbänkar och där växa de i en rikedom och mängd, som jag ej minns mig någonsin ha sett förut. En och annan gulgrön Gagea försöker göra sig gällande i all denna blå yppighet, men ser helt försagd och tvinande ut. Den viker för anemonernas övermakt och propagandapolitik.

Fem steg från sippornas förposter plaskar havet och solnätet darrar över tång, röda stenar och sand som blir blågrön på djupet. Den blå sidenytan spelar sommar med solrök och hägringar. Längst ute går en vit ångare. Den ser ut att stå stilla och dess rök breder ut sig som en ofantlig pinjekrona. Åland hägrar tydligt, och solen glänser i fönstren på Ekerö posthus.

Vattnet har sjunkit hastigt och runt kobbarna lämnat kvar en vit saltrand, som ser ut som snö. Men eljest är allt sommar och leende därute och genom det stilla plasket i stranden och den svaga brisens sus i tallarna höres alfågelns musik bedårande klangskön, ett det vackraste ackompanjemang till vårens tusen andra melodier.

Nu borde den pingstfirande mänskligheten passa på att vara hänryckt. Luft- och vattenandarna äro gynnsamt stämda. Nu borde vita lustjakter med blåsippsgirlander i master och rår och glada människor på däck under sång och musik stäva ut från alla stränder, ut på det lockande, glittrande vänliga havet. Egentligen skulle de ha sidensegel och förgyllda rår. Men det vore kanske ändå bättre med vattentäta skott och förstklassig livräddningsattiralj.

Jag vet icke, vilken makt som just nu tvingar mig att berätta en hemsk historia från havet härutanför. Men det är icke alltid så ljuvt drömblått som i dag.

En marsdag för många år sedan gingo en gammal fiskare och hans son ut i sälisen. De hade från utkiksberget sett ett par brunnar långt utanför Storbrottet. Sälen borde redan ha fått kutar och dessa måste vara så unga, att de icke kunde simma. Alltså fanns det utsikter att få slå någon kut om icke rent av en fullvuxen hona vid brunnarna.

Med var sin kälke, bössa och pikstav gingo de ut på isen. Vädret var det vackraste, solsken och stark kyla.

De hade hunnit en halvmil ut till havs, då pojken plötsligt stannade, pekade åt norr och frågade:

— Far, vad är det där?

Gubben kisade mot norr. Ett blåsvart moln steg upp bakom Understens fyr. Men det var intet vanligt moln. Det rörde sig i det, det böljade och vred sig.

— Jesus, pojke, isen bryter upp! Vi måste springa för livet, rakt på land!

Och de sprungo. Allt högre steg molnet och från norr hördes ett fruktansvärt dån, som växte och kom närmare. Snart sågo de havet bryta mot isen. Och sjön närmade sig kolsvart under molnet med vita brott.

Men de hade icke sprungit länge, förrän de kände att isen började sucka under dem. Det var stora tjockiskäl med blåis emellan.

— Lägg av kälke och bössa, men behåll pikstaven! vrålade gubben genom dånet. Pojken lade av.

Som mera lättfotad än den gamle och mera rädd kanhända, sprang pojken några steg före fadern. De stora iskälen började spricka under långa knakande och knastrande ljud. Och sprickorna i blåisen sprutade vattnet i kaskader.

De närmade sig Dagen, det yttersta skäret. Bara några minuter och de skulle vara räddade.

Men plötsligt hörde pojken ett: — Hjälp! bakom sig. Han vände sig om på den gungande grunden och såg att fadern kommit ned i en nybildad vak mellan ett par käl. Endast huvudet var synligt över sprickan. Luvan hade fallit av.

Pojken vände och grep gubben i hans grå hår, men fick bara huvudet i handen. Halsen hade skurits av i den vassa blåisen.

Han stod på sitt gungande iskäl med sin förfärliga börda och stirrade på den slagen av skräck och kritvit i ansiktet. Så slängde han den ifrån sig med ett vanvettigt skrik och sprang, sprang — — —

När han kom i land, var havet öppet, och för en rasande nordan drev isen, söndermald till sörja, söderut.

Det var ingen stolt säljägare, som kröp under fårskinnsfällen den aftonen, utan en liten gråtande roslagspojke, som fått något att minnas, som skulle förfölja honom vaken och i drömmen, så länge han levde.

Jag tror inte på havet, inte ens i dag. Men vackert är det och pingsthänryckningsblått.

Karl XII, Herkules och Gustav Mattson.

Jag är bjuden på långgrogg av kapten Söderbom ombord på hans förande fartyg, briggen Alma av Långsund. Det är midsommar, och då nästan alla hans matroser äro härifrån, har han inte velat neka dem en dans med hembygdens tärnor på den nya dansbanan, särskilt som han samtidigt kan få säga ett ord åt ett par av sina redare, som bo här. Och dessutom stod där ett fult band av tjocka nedåt Norrhällans fyr, vidare behöver han allt upp i handelsboden ett slag, och för resten gör han vad han vill, vad det anbelangar! Han har seglat in nog mycket pengar åt de där åkerråttorna!

Alltså finnas många och giltiga skäl, varför han helt sonika gick in här och slängde kroken.

Gubben Söderbom är en gammaldags skeppare, en liten kubisk figur, isgrå i hår och skägg, sjöögd och säker. Han har seglat på alla hav sedan han inte var längre än en märlspik och tycker att Östersjön är en soppskål.

Hans styrman, Matts Andersson, är lika gammal, från samma trakt och har egentligen samma åsikter. Kaptenen och han äro ett par siamesiska tvillingar. De ha växt upp tillsammans, tagit sina examina tillsammans och levt tillsammans hela livet, men gräla alltjämt, utom i tjänsten, förstås. Andersson fick aldrig skuta, han, men nu skulle han nog inte trivas med att stå som befälhavare på eget däck. Han är rödhårig och har långa röda tofsar i öron och näsborrar, på näsan och över ögonen. Båda ha guldringar i örsnibbarna mot fluss.

Den som gjort mig bekant med de båda gubbarna är skeppar Mattson på jakten Albrektina, också han till åren kommen. Han är en blond jätte med långt, vilt skägg, fasta grå ögon och munnen full av snus. Han har varit en förfärlig slagskämpe i sina dar och ingen i hela skeppslaget kan ljuga som han. På styrbordssidan av hans jakt läses ALBREKTINA, men på babordssidan står det ANITKERBLA, ty skriften skall gå framåt såväl som farten! Jäklar anamma! Mattson är min gamle kamrat på sjöfågeljakterna sedan många år tillbaka, och nu är han i den egenskapen inbjuden att tillsammans med mig gästa Almas kapten.

Nu sitta vi fyra i den rymliga och hemtrevliga kajutan. Den är nästan som en salong, med speglar, soffor och stolar. På en vägg hänger en tavla i en enkel mahognyram under ett ojämnt fönsterglas. Den föreställer ett fartyg och målades av Söderbom då han var lättmatros.

I luften framför fockmasten står:

Skeppetts Namn Heddvik kommer Ifrån Nederlenderna och Skall gå till Lon- Don samt har till Last apellsiner och fikon år 1867.

Bredvid detta i sin naivitet rörande konstverk hänger i en ståtligt förgylld ram ett porträtt av Karl XII. Det är ett fruktansvärt träsnitt, klippt ur Swenska Weckobladet för en människoålder sedan.

Kapten Söderbom har bra varor och tungorna komma hastigt i gång. Mattson njuter av att för en gångs skull få smaka annat än brännvin. Och röken från goda Bremercigarrer påminner honom om Nordtyskland, där han seglade som pojke. Whiskyn frammanar bilder från London och Leith. Han är i rospiggarnas himmelrike. Vi tala om allt mellan himmel och jord, om frakter och segling och människosläktets ständiga förändring till det sämre. Förr fanns det folk, jäklar anamma! Nu finns det snart ingen sjöman kvar mera! Bara såna där ångbåtskallar som luktar olja och ser ut som negrer. Förr var det rent och skrubbat ombord — som här, säger Söderbom, men nu ser det ut som i en kolryss i alla skutor. Snart finns det ingen i Roslagen som kan tagla en sladd eller slå ett halvslag eller lägga ett pålstick — jag vill inte tala om stora trumpeten! Och ger man en man ett slag så han knyter sej, så blir han oppkäftig — är det tider det?! Jag har fått smaka katten så bloden skvätte, men nu ska en gubevars inte få nysta till dom med en fot en gång. Nej, det är slut med sjömansskapet i Sverige, det är vad det är! Skål i alla fall, Engström!

— Hör nu kapten, vad är det för en mackapär han har där på väggen? frågade Mattson. Är det nån släkting, va? Men han har en sån sjuhelsinges kran, så släkt kan det väl inte vara?

Han pekade på Karl XII:s porträtt.

— Känner inte Mattson igen Karl XII? Det var dåligt! Jo, jag har hans porträtt, för att jag tycker om styrka, se! Och Karl XII var den sista starka karl vi har haft i Sverige.

— Åja, skryt lagom! sade styrmannen. Herkúles var väl ett strå vassare!

— Du kommer alltid och dillar med din Herkúles — han var inte svensk, hur många gånger skall jag säga dig det?

— Var han inte svensk? Du är ta mej fan inte riktig! Herkúles var svensk så äkta som jag, och hör sen! Hör nu Engström, var inte Herkúles svensk?

— Jo, det är möjligt, men jag vet inte säkert.

— Ja, sade Mattson, att Karl XII var stark som själva faen, det har jag hört. Han slogs ju med tio stycken på en gång, men nog var han en barnunge emot Gustav Mattson nere i Södervik ändå — — —

— Hör nu Engström, sade kapten Söderbom, finns det väl någon sådan kulstötare och släggkastare och brottare nu för tiden, som Karl XII? Det vore väl faen! Jag har satt opp hans porträtt bara som ett föredöme för alla som kommer ner i kajutan — och i alla hamnar, både här och utrikes, när det kommer ner skeppare och vi börja gräla om styrka, så visar jag på Karl XII, och var lugn för att alla känner till honom. Men den där förbannade Herkúles, vad var det för en daggmask — nej, hör du Andersson, han dugde inte att lyfta en fjäder en gång! Nu har jag hört dej skräna om Herkúles så mycket, så det kan vara nog. Nej, Karl XII, det skall jag säga Engström, var en karl, som höll att ta i. Och ändå levde han bara av mögligt bröd och värmde sig vid glödgade kanonkulor och sov på bara marken i 50 graders köld, och när han steg opp sen om mornarna så var han pigg som en mört och började slåss med detsamma för att få värmen i kroppen litet. Och så kommer du med din Herkúles! Herkúles! Vad faen var det för en mamsell? Det där har du fått om bakfoten, Andersson! Komma här och skräna och skrika om en sån där som aldrig har hållit i ett skot! Herkúles! Nej — — —

— Hör nu kapten, sade Mattson, nog var både Karl XII och den där Herkúles bara lindebarn emot Gustav Mattson ifrån Södervik ändå! Han var svensk, jäklar och slå alarm! För jag kände honom — — —

— Hör nu Engström — tyst, Mattson!

— Skål, Engström, säj mej, vad vet han om Karl XII? Inte ett dugg vet han, om han säger att han inte var den starkaste karl som har gått i ett par byxor! Säj ut nu bara!

— Ja, Karl XII var en ovanligt spänstig karl, men han var en liten karl — — —

— — _Liten karl!_ _Liten!!_ Kors i jösse namn! Och han har ändå gått i skola och vet så lite! Nej, Engström, han var stor som ett hus och hanses svärd förmådde ingen annan lyfta, står det i böckerna. Var han liten? Det var faen? Hur liten var han då? Hur — — —

— Hör nu kapten, sade Mattson, den här Gustav Mattson som jag talar om — — —

— Gå och häng sej med sin Gustav Mattson! skrek kaptenen och tömde sin grogg, hur liten tror Engström att Karl XII var? Var han som en tumnagel? Eller var han som nosen på Andersson? Eller var han som käften på Mattson här? Han som har läst i böcker, borde väl kunna säga det något så när!

— Ja, men vi ska inte bli osams, för det är ju fråga om gamla Sverige! Lova mig det, kapten, att inte bli rasande, om jag berättar, hur Karl XII verkligen såg ut!

— All right — — —

— Men hör nu kapten, sade Mattson. Han var i alla fall en mygga emot — — —

— Tyst, säger jag! Engström, hur stor var Karl XII?

— Han var inte så stor som Herkúles, det svor jag på, sade Andersson. För Herkúles — — —

— Tyst, styrman!! Jag skall väl om inte faen rider märket ha appell på mitt eget folk ombord på min egen skuta — hur var det, Engström?

— Jo, han var en liten karl med rödgult hår, ungefär fem fot lång och inte alls brottare eller atlet. Men han var alldeles ovanligt spänstig när det behövdes. Han var en styv karl, som orkade med mer än de flesta av hans storlek. Gå och se på hans kläder i Nordiska museet, när ni kommer till Stockholm! Kapten skulle inte få dem på sig ens med skohorn. Och för resten kan jag berätta, att min svärfar var med och ritade ett porträtt av honom, när de sist öppnade hans kista i Riddarholmskyrkan. Det är efter hans berättelse jag har det jag vet om storleken på kungen.

— Det var faen, sade kaptenen.

— Nå, men Herkúles då? frågade styrman. Var Engströms svärfar med när de öppnade hans kista också?

— Nej, han kom för sent till den öppningen.

— Det var otur, det! sade styrman och tog en väldig klunk. Är det sant, det här? Dom påstår att Herkúles ska ha varit den allra värste att slåss — — —

— Äsch, sade Mattson, jösses vad han hade legat under, om han skulle ha bräckt an med Gustav Mattson från Söderviken! För han var Sveriges starkaste karl, och det svor jag på. Han kom med samma båt som jag norr över i Kvarken. Det var väl för fyrti år sedan och — — —

— Hör nu, avbröt kapten Söderbom, det var faen det här med Karl XII! Är det verkligen som Engström säger? Att han var liten och smal och rödhårig? Då tar jag ner porträttet, det gör jag!

— Det skall kapten inte göra! För om en karl är liten och smal och rödhårig och ändå är som en stålfjäder, och gör saker som andra inte göra efter och gör dem bättre än stora klumpar till karlar, så är han väl ändå styvare och mer värd att beundras, därför att han är liten till växten. Men nu skulle jag vilja höra vad det är för storverk som den här Gustav Mattson från Söderviken har gjort. Tillåter kapten, att skeppar Mattson här berättar hur det gick till?

— Jo, nog gör jag det! Men det barkade åt helsefyr både med Karl XII och Herkúles! Andersson må säga vad han vill.

— Jo si, sade Mattson, jo si! Var ska jag börja nu? Jag börjar med skål! Si jag seglade med Rosenklippe, den där gamla briggen, ni vet, som såldes hit sedermera. Vi låg oppe i norra Kvarken en dag och låg för styrbords halsar för laber NNO. Vi låg en hel hoper skutor däroppe, mest roslagsjakter var det. Rätt som det var kom en djäkla ONO-rivare. Det blev vitt med en gång och det var inte storm, det var orkan. Då förstår Engström, som är sjöman, att vi fick den faen på styrbords låring, vad?

— Jo, men vad har det att göra med Sveriges starkaste karl?

— Bryt inte av mej! Jag vill berätta hur allt gick till! Vi fick’en på styrbords låring och med samma gick bägge röjelskotena, och skothornena piskade sönder seglet med lik och hela helsiket och storröjeln gick åt fanders. I förbramseglet höll skotena, men när vi firade rån blev det slag i seglet och duken gick ur likena. Och — — —

— Hör nu Mattson, sade kapten Söderbom, det där är nog bra, men håll sej till saken! Det var om Gustav Mattson — — —

— Kapten, sade Mattson, om jag skall berätta, så skall jag hjärta i min talg berätta alltsammans. Skål! När vi firade storbramseglet, så sprang lovarts skot och gigtåg så det lät som kanonskott och kättingen piskade sönder lovartsnock på stormärsseglet. All right! På jagarn gick hals och skot och seglet blåste opp efter staget opp till förstången och när yttre klyvarn halades ner, piskade skotblockena sönder inre klyvarn. Förstäng höll — — —

— Hör nu Mattson, hosta inte så mycke segling, för det kan ju inte intressera Engström! Den här Gustav Mattson — — —

— Håll babblan och skål! Skall jag berätta, så skall allt med! Så halade vi in briggseglet under gaffeln och hade det som stormapa. Allt det där var gjort med en utsjungning. Men sen skulle vi ju lägga henne för så små segel som möjligt för att hon skulle klara sig bättre och inte bli för lovgirig. Vi halade alltså — — —

— Mattson, till saken! jäkla skeppare!

— — Vi halade alltså in briggseglet och gjorde fast fanskapet. Vi firade ned trasorna av storövermärsseglet och gjorde fast’et. Där låg hon nu för storstump, förövermärssegel, förstump, fock och förstäng. Storstänget fick stå, för det hade hållit — — —

— Det var en satan att predika, sade styrman — — —