Part 1

Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson and the Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net

SAMLADE BERÄTTELSER

AV ALBERT ENGSTRÖM

BLÄCK OCH SALTVATTEN

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

BLÄCK OCH SALTVATTEN

BERÄTTELSER AV ALBERT ENGSTRÖM

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1920

Företal.

Det borde egentligen heta baktal, ty man skriver det alltid först då boken är färdig, och arbetet, som man tror, ligger bakom en. Men man misstar sig, ty företalet är det svåraste av allt.

Om läsaren kunde ana, vilken möda redan dessa enkla rader ha kostat mig, skulle han beklaga mig och önska slut på mitt lidande. Hur krystade låta de icke! Hur dålig är icke vitsen!

Men förläggaren vill ha ett företal och han skall få det.

Jag önskar honom lycka i hans djärva företag att under krigstider utge annat än krigsromaner eller mer eller mindre politiska ting. Men hans människovänliga avsikt med utgivandet torde vara att med dessa berättelser överrösta krigsbullret.

Lyckas detta, äro både han och jag att gratulera.

Som vanligt tillägnar jag denna bok Svenska Folket. Det är en ringa gärd av tacksamhet för att jag så länge blivit tolererad av detsamma.

_Albert Engström._

P. S. Titeln Bläck och Saltvatten symboliserar vemodigt mina båda liv — det vid arbetsbordet och det på havet.

_D. S._

Vemans hämnd.

Vid Nybrovikens kaj låg gubben Vemans höskuta och i dess trånga kabyss satt gubben själv och frös, ty det var i november och sjöpälsen gav icke värme nog. En kall västlig körare pep i de otäta väggarna.

Han svor och muttrade för sig själv över den förbannade pojken, som fått lov att gå i land för att hälsa på moster sin, som var gift långt ute vid Hornstull. Nu slog klockan tolv och pojkfan hördes ändå inte av, fast han bara fått landpermission till tio. Men ju mera gubben frös, desto mera glömde han pojken, ty ett minne från sista stadsresan stod med allt retsammare och klarare tydlighet för hans Rådmansösjäl.

Den förbannade polisen!! Såna polisförordningar det finns! Att inte få tända ljus ombord på en höskuta, tänk bara det! När det är kallt, så fan kan frysa klorna av sig, och man ändå inte kan få värma lite kaffe till en kask! Det var det gubben Veman gjort förra gången han låg där, och bums kom konstapeln ombord och skrev upp honom, fast han kunde ha fått litet värme han med, om han bara varit en människa. Visst hade Veman skällt ut honom, så han inte var värd mer än ett svansborst på ett vanligt hyggligt svin — det hade han gjort, men polisen hade också skällt, så det kunde kvitta lika. Och Veman hade måst upp dagen därpå och plikta för brott mot någon paragraf, som var riktigt svindum — det hade han sagt ut så tydligt, så de borde ha fått det i sig.

Veman frös, så att han skakade. Visst kunde han ta sig en ordentlig slurk ur flaskan, men sådant värmer bara en liten stund och kyler etter värre efteråt, det var han för mycket skärkarl för att inte ha reda på! Och den förbannade pojken sen!

Klockan slog ett. Visst hade det varit rakt på tok att lämna skutan och gå in på Flaggen och få sig en kaffehalva, men det var för sent nu, om det också hade kunnat behövas. På det här viset fick han lunginflammation, det kände han. Han trevade sig i mörkret fram till skåpet, tog fram flaskan med Hoffmans droppar, stoppade in en sockerbit bland snuset i sitt rospiggsgap och tog en liten klunk. Det sved åtminstone gott för en stund. Men om några minuter skakade hans gamla kropp åter av köld, och han började hosta, så att han blev svettig. Detta gick åt hälsefyr för fulla boliner. Var det bättre att bli dödssjuk än att få plikta igen? Men kanske konstapeln inte var så vaksam i natt som förra gången. Han kunde ju ha tur, och nu måste han ha kask, om han inte ville frysa ihjäl!

Men den rackarns konstapeln skulle inte komma ifrån saken så ledigt som sist, om han verkligen gick på sitt pass i natt, ty gubben Veman fick en stor och lysande idé. Den idén värmde riktigt upp honom för några sekunder.

Han smög sig upp ur kabyssen. Lyktraderna glänste vackert längs med kajen, men Veman hade inte ögon för detta slags skönhet. Det var i alla fall mörkt nog för realiserandet av idén.

— Han ska få, den faen! Han ska få! mumlade Veman. Han ska få för böterna!

Sakta drog han tillbaka landgången, bara några tum. Det gällde att gillra upp den, så att den gick i sjön, så snart någon rörde vid den. Det var svårt i skymningen, men gubben Veman var försiktig och målmedveten. Resten fick skymningen klara upp. Men pojken, om han skulle komma före polisen! Äsch, pojken har ögon som en katt i mörkret, och för övrigt fick väl vår herre hjälpa till på sitt håll. Veman skulle nog ha ett öra på vem som gick däruppe.

Veman gjorde fyr i spisen. Det gick som en dans med några droppar fotogen, och sump fanns nog i kaffehurran. Ibland öppnade han dörren försiktigt och lyssnade. De smala fönstren hade han hängt för med pojkens arbetsbyxor, så att ingenting mer än en och annan gnista ur plåtskorstenen kunde synas utifrån. Den satans röklukten och kaffeoset var han också rädd för, fast han var västlig.

För poliser ha näsor som stövare.

Bara det inte ville komma några gnistor! Och bara inte pojken — — —!

Men herren var med gubben Veman, och snart slog den goda kaffelukten ut genom kannpipen, den fräste och kokade, och den sköna värmen från järnspisen började tina upp de stela lederna, fast fötterna ännu kändes som is.

Veman slog bleckmuggen halv med kaffe och fyllde på med brännvin till brädden, så att han skulle kunna dricka utan att bli skållad i munnen. Han tog djupa klunkar. Det var mums! Det var mat för en sjuk! Det var så gott och hälsosamt att han gjorde i ordning en kask till — — — men vad faen nu då?!

— Hallå därnere!

Veman stod tyst som en råtta en halv sekund. Så tog han kaffehurran och hällde dess innehåll över spisglöden, fast det fräste väl mycket, tyckte han själv. Det blev kolsvart i kabyssen.

— Hallå därnere! Har du eld ombord igen, din satans bondkanin?

Veman svarade ej.

— Jag ska ta mej — _Plums!!_

Landgången gick med buller och brak i sjön, ett förtvivlat plaskande började och _Hjälp! Hjälp!_ ljöd det.

Veman rusade upp. — Vad i herrans namn är det?

— Hjälp! Hjälp!

Mellan kaj och båt glänste en pickelhuvas mässingsbeslag svagt. Konstapeln höll sig fast i landgången.

— Kors, är det konstapeln! Sånt ett elände! Vänta bara en momang, tills jag hinner klara fram båtshaken! Var i helskota har jag båtshaken? Håll sej fast, konstapeln — si jag trodde det var pojksaten, som gick och dråsade i — vänta lite — det är inte gott att hitta grejorna när en inte får tända ljus — sug sej bara fast som en igel, konstapeln! Jo, här har jag honom äntligen!

— Hjälp! Hjälp! lät det ängsligt.

— Si här! Stick nu in haken under bältet, så blir det bra! Är det gjort?

— Ja, hjälp, hjälp! hördes det svagt.

— Jag skall hjälpa dig jag, ditt helsike! Nu ska du ha betalt för gammal ost!

Och gubben Veman doppade konstapeln gång på gång. För var gång han lyfte sin vederdeloman, hördes dennes rop på hjälp allt svagare. Slutligen ansåg Veman bestraffningen avslutad. Men han orkade inte ensam dra upp konstapeln, som blivit åtskilligt tyngre än eljest av kallsupar, utan måste själv ropa på hjälp. Och den kom, fast det dröjde innan man fått ut en ny landgång och med förenade krafter dragit upp den halvdrunknade, som måste rullas och behandlas åtskilligt, innan han blev sig själv igen. —

Veman blev stämd för mordförsök, men lyckades klara sig och ligger stundom ännu vid Nybrokajen med sin höskuta, fast han kanske inte är så morsk nu som då för tiden. Han är nära 90 år.

En kväll när vi lade skötar, berättade Veman denna historia för mig.

— Men var det inte i alla fall mordförsök, Veman! Åtminstone är det svårt för kärande och domstol att ge det annat namn.

— Mordförsök! sade Veman. Inte faen var det mordförsök, när jag räddade karlen! Det säger ju sig självt. Nej, jag skulle ha fått mej en slant ur den här hjältefonden eller vad den heter, om det varit nu — eller åtminstone en klocka, för min börjar på att inte ens kunna visa toddydags!

Det sista var en pik åt mig.

Sensationer.

Jag gick ned till ateljén, där jag har mina grejor, för att hämta papperet, som jag just nu skriver på. Det var natt och stilla, mjukt mörkblått med någon aning av rött, som dagen lämnat efter sig, då den dog. Och stjärnorna brunno dämpat med tysta och avvaktande lågor och skogens silhuett stod och tecknade av sin egen vackra kontur gratis åt mig, som om den skulle ha velat säga: — Du är trött i kväll, min broder, arbeta inte, här har du mig ju färdig! Och havet som arbetade i stranden så sakta — sakta — havet och jag blevo sentimentala tillsammans och kommo överens att icke störa varandra. Jag gick tyst på min sandstrand och beundrade den svaga, gammalkyrkliga förgyllningen på den blida dyningens kant, då den sög sig upp mot mig och gjorde linjer av musik. Det var faktiskt musik! Om man lägger ner örat till en sådan där svag, oändligt förnäm rörelses livsyttring bland de milliarder sandkorn som göra en strand, hör man inte bara kvartstoner, utan musikens begrepp, där det icke finns bara oktaver utan _allt_. Men jag skall inte bli sentimental. Jag måste vara karl och röka och dricka och tala mot mitt bättre vetande!

Alltnog! Jag gick åt hemmet till med mitt papper och tänkte just på en farlig och hemsk cowboykniv från Argentina, en kniv, som jag fått av en vän. Jag tänkte mig rida med mustangen och pampas under mig och var inne i fantasin, så jag nästan drack Argentinas luft, där jag gick, då det plötsligt prasslade till i skogen, som kantar min strand. Jag tvärstannade och såg Havhästen, näcken, med ljus man om ett långt allvarligt ansikte. Jag såg Havhästen och hann, under den tusendels sekund sensationen varade, tänka på den vackra dikt om Näcken, som är en pärla i vår litteratur:

Arme gubbe, varför spela, kan det smärtorna fördela! Fritt du skog och mark må liva, kan Guds barn dock aldrig bliva.

Och plötsligt rusade Havhästen i galopp ned till mig, ty han ville ha socker. Den intelligenta läsaren har kanske insett, att det var min islandshäst, som uppträdde på skådebanan. Jag gick naturligtvis hem med hästen och lät honom äta upp allt socker jag hittade i mina skåp.

Men jag har sällan blivit så tvärrädd. Jag svettades av rädsla. Jag är inte rädd för människor, men för troll och sagofigurer.

Det hela berodde antagligen på att jag nyss hade läst några ark korrektur på min bok om Island, i vilken jag har talat om Havhästen.

Nästa kväll är det mörkt igen med allvarliga mörkblå moln som trängas med varandra. Ingen lucka visar rymdens oändlighet. Det är kvavt och träden stå väntande på något hemskt och avgörande, något för deras existens betydelsefullt. Allt är tyst hemma. Alla utom jag sova. Jag har nyss läst ett par böcker, flugit igenom dem och låtit det värdefullaste i dem avsätta litet stoft på min själs vingar. Det är underliga böcker om raskultur och politik och filosofi, böcker som få läsa och böcker skrivna av fantasimänniskor, goda fantaster.

Jag läser och undrar om livet är till för goda människor. Jag misstänker att de onda, de dumma, brackorna, de egoistiska, de obegåvade lumpna småsjälarna, som icke ha något att ge, men söka inbilla andra att de ha något att ge, och ta betalt för denna imaginära gåva, att dessa människor äro de, som segra i kampen för tillvaron.

Under det jag tänker detta blir det kvavare. Allt mörknar, och trädens löv hänga slappa och trötta, men deras teckning är vacker. De se ut som om de vore av bly och deras grönska blir _materiell_. Jag skulle vilja gå ut och hjälpa varje blad på min kastanj att resa sig, spruta ut sig självt fullt av livskraft och leva fullt och vackert. Då dånar det plötsligt och åskan, som jag väntat, är här. Åskan är vacker när man ser den över havet. Den är ju alltid vacker, men man ser mera av den, då den går därute. Dagen blir svart som beck, som mörkblått beck, och plötsligt ritar en blixt upp sitt vackert greniga träd på sin griffeltavla. Under en sekund är allt ljust — landskapet blir en vacker gravyr med varje detalj minutiöst utförd. Det är Sinai och Lagens Tavlor och som om en förlåt skulle dras undan för ett ögonblick. Då jag säger en sekund, menar jag naturligtvis bara att all denna skönhet stannar kvar på min näthinna en sekund — bortåt, ty näthinnan är ju litet trög — och jag är tacksam för det.

Ett ögonblick är hela naturen av självlysande guld. Man har fått blicka in i guds härlighet. Den som förstår vad jag menar nu och är glad och förnäm och icke bracka — herre gud, vad jag beklagar och älskar brackorna! Många missförstå mig kanske nu. Men jag använder ordet bracka som gammal student. Det låg något övermodigt i vår värdesättning av dem vi som studenter kallade brackor — men nu vill jag med brackor mena folk som kommit på sned i livet som folk och söka göra något mera än de andligt ha råd till och värdesätta värdelösheter. Jag skulle vilja upprätta ett hem för brackor. Men vilken bracka ville offra några millioner på ett sådant hem? Det blev kanske för stort!

Nu blixtrar det! När jag skriver ordet _blixtrar_, skulle jag vilja skriva det vitt på svart grund. Det ser så dumt ut att skriva svart på vitt, när man talar om underbara ting. Mitt rum lyses upp av blixten, som kanske slår någon bracka i skallen många kilometer härifrån. Prosit!

Ett ögonblick har jag faktiskt varit inne i guds härlighet och skådat in i det gudomliga maskineriet. _Die Weltmaschine_, där remmarna gå och hjulen snurra och det sprutar blå eld ur tungor och hjärtan och stenar och blad och själar.

Nu blixtrar det igen. Och åskan är mycket nära. Jag vet hur långt ljudet går i sekunden och jag räknar ut att sista åskslaget möjligen hände på min mark. Men nu kommer regnet, detta härliga regn som slår ned, mjukt och varmt och som en hälsning uppifrån, detta ljuva varma, som man skulle vilja dricka eller kläda av sig i.

Och det strömmar över min gård. Små rännilar söka sig fram. Det blir fåror i sanden och jag ser hur en cigarrettstump åker i en rännil som en lustjakt. Och blomblad driva och fastna på små blågrå stenar och plötsligt — med ett! — skriker en gröngöling och far över gården. Det blir en lucka i molnens blå tak och en stråle sol kommer ner och träffar just rätt in i mitt tacksamma öga. Jag går ut och drar djupa andetag och dricker hälsa och skönhet. Katten kommer ut ur köket och sträcker på sig och gäspar. Och stararna gno som fan och berätta för varandra om något skvaller, som jag lyckligtvis icke har något att göra med. Och det kommer en sval god vind från havet. Tallarna stå och nicka och prata med varandra. Allt är som rentvättat. Men där längst ute mot Åland går åskan fram i natten med mörkblått mörker, som det lyser ur ibland!

Jag träffar skeppar Söderbom på vägen utanför mitt wigwam och säger för att säga något: — Det var en jäkla åska, som gick över här nyss. Sov kapten, kanske, eller hörde kapten hur det brakade?

— Visst faen hörde jag åskan. Jag har långa öron, ska jag säga Engström. Men det här var ju ingen åska. Det var ju bara som om gud fader skulle ha hostat och hållit hand för käften! Neej! Då skulle Engström ha hört en åska för — ge mej si — ja — tie år sen! Då skulle Engström ha varit med. Jag var inne på telefon och telefonerade till redarn i Stockholm, och just som jag stod och telefonerade, så slog åskan ner i telefon, rakt i käften på mej. Nu har jag ju bussiga doningar, som håller, men det var en tand, som jag hade låtit plombera, och plomben smälte förstås, och det var ett jävla åskslag. Dä lukta fanimej svavel ur halsen på mej åtta dar efteråt. _Det var åska_, Engström!

En midsommarsaga.

Harön hade fått en ny skräddare och det var ett evenemang. Han kom som en uppenbarelse från en annan och fullkomligare planet. Svart och skön var han, liten och mörkhyad och såg ut som en roué, blå under ögonen och med förföriska, sotmörka små mustascher. Och hans läppar sågo ut som två klarbär.

Och om han verkligen hade sytt sina egna kläder själv, var han en överdängare i skrädderiets konster och hemligheter.

Han kom uppifrån land och hade två kappsäckar och en dragkista med sig, så det syntes att han inte var barskrapad. Han visade sin plånbok hos handlarn och fick kredit. Och tog in hos Maja Österberg, lotsänkan, och fick kammarn på vinden. På väggen utåt byvägen satte han upp en plåtskylt. I skuggade versaler stod där: _P. A. Schölins Skrädderi och Reparationer ävensom kemisk Tvättning till billiga Priser._

Det dröjde inte länge, förrän gubben Isak Stäv, f. d. båtsman och skräddare, var slagen ur brädet. Han måste börja på med näten igen, medan Schölins affärer blomstrade. Stävens byxsnitt hade under minst fyrtio år haft samma lantliga karaktär, och hans rockar sågo ut som västar, knappt tillmätta som de voro av nationalekonomiska skäl. Men här kom Schölin med vida kavajer och byxor av en hittills ouppnådd elegans. Till och med gubbarna blevo anstuckna av moderniteten, och en viss tendens till tävlan dem emellan började märkas. Detta hade till följd att handlarn införskrev lyxartiklar. Löskragar av olika beskaffenhet anlades, och stövlarna började vika för resårskons mera mondäna egenskaper.

Schölin uppträdde alltid som föredömet, visserligen det ouppnåeliga, men alltid eftersträvansvärda. Och så småningom, steg för steg, vann högfärdsdjävulen insteg i Haröböndernas hjärtan.

I sin sjöbod satt gubben Stäv, dyster och avdankad, och tuggade palttobak medan han lagade sina fiskbragder.

Schölin var ogift. Detta hör till historien. Han hade flyttat ut till Harön vid islossningen. Så kom den verkliga våren, följd i hälarna av skärgårdens härliga sommar. Fågeln skrek på fladorna, luften var full av kärlek, laxen hoppade och pojkarna togo fram fioler och handklaver. Och flickorna började gå arm i arm om aftnarna på bygatorna, och på lördagskvällarna stod den manliga ungdomen längre än vanligt med rakkniven framför mässingssnusdosans mönjekantade spegelglas.

Skärgårdens försommar är farlig. Kornknarren ropar i åkrarna och på ängen, och blomdoften slår inte bara i näsan. Den går rakt in i hjärtat och ställer till ett jäkla liv. Ja, jag vill inte gå in i detaljer. Möjligen har en eller annan läsare varit härute under denna ljuvliga och förförliga tid. Sjövikarna stå fulla av fiskar, som bara gå och vänta på att ett under skall ske. Kråkorna skrika av moderskärlek. Och denna doft av blommor! Herre gud!! Vem kan motstå den?

Icke var det då underligt, att mästerskräddarn Schölin, 30 år gammal, elegant, tip top ut i fingerspetsarna, hasade sig ned från bordet, där han sökt lägga sin själ i sitsen på ett par cheviotbyxor, och gav sig ut, lystrande till kornknarrens kärva musik och nosande efter unga flickors vittring. Han ikläder sig sin mest förföriska kostym, randiga byxor och fantasijaquette. Han stryker med sin violtvål ett par gånger över sina små svarta mustascher, doppar fingrarna i smörburken och slätar ut sitt svarta hår, påsätter halmhatten och går ner på vägen, lyssnar och vädrar. Ha! Från ångbåtsbryggan hörs handklaverslåt och taktfast fottramp. Schölin är ute på kärleksstigen. Han bryter diskret en syrenklase från busken vid grinden, tänder en Commerce och är redo som en kärlekens scout.

Kornknarren knarkar i den gröna åkern. En lätt dimma stiger från ängen. En försenad taltrast ger sin själ genom strupen, och på avstånd brusar havet.

Schölin påskyndar sina steg. Han är van att segra i kvinnolek uppe i landet. Men om kvinnorna här vet han ingenting. Antagligen äro de lika kvinnorna överallt i Sverige.

Han kommer ner till ångbåtsbryggan mitt i en onestep. Han tittar efter spelmannen. Det är båtsman Stäv, konkurrenten, som trakterar ett vanligt 12-kronors klaver med sina sjuttiofemåriga fingrar.

— Nä si skräddarn!!! Jäklar i min ask ä inte skräddarn här!! Opp å hoppa, skräddare! Här äst’u välkommen!

Och Schölin går med eleganta steg in i samlingen. Han ger sig fan på att imponera med en gång. Han går runt och viftar med sin syrenkvist.

— Va äre som dansas? frågar han. — Ånstäpp, skräddare! Gå an! Dansaruinte den, jäkla tråmålare?

— Om?!! säger skräddarn. Men jag ska utvälja mej en schavig krusifikadongsbahyscha först! Tro inte ja tar hocken som helst!!!

Det blir litet tystnad på bryggan. Visserligen är skräddarn elegant, och visserligen har han sytt kläder åt pojkarna, men om det gäller att spela högsta höns, har han misstagit sig grundligt. För här är sjöfolk, som har dansat med både svarta och gula och vita i alla hamnar jorden runt. Och här är skräddarn ny och oerfaren. Neej, byxor kan han sy, men kom inte å bräck an med våra fjällor! No, get off!

Skräddarn fattar inte situationen utan tror sig vara nummer ett. Han stoppar och ställer benen i elegant ställning, medveten som han är om sina byxors pressning och form för övrigt. Han säger till båtsman Stäv:

— Hör’ru göbbe, spel opp en ånstäpp te, mens ja utväljer en liten filikompinkomsnärt!

— Go an, gubbe, ropar församlingen, och båtsman Stäv drar i väg med en vals!

Skräddarn går med små danssteg laget runt. Han anser sig ha vunnit i detta spel om kvinnor. Han stramar till och tittar på flickorna, slår dem om hakan med syrenkvisten och säger: — Vill du dansa mä mej? Han tar dem om livet och gör begynnelsesteg, klappar dem i stjärten och säger: Vicka på! Och dansa ut!

Men han har misstagit sig. Om också varje flicka gärna hade velat dansa med skräddarn, så hade hon en känsla av att hennes ordentliga fästman skulle ha reagerat. Och de reagerade.

Matrosen Johansson från barken Clotilda går plötsligt fram, vaggande och väldig, och tar Schölin i båda axlarna.

— Hönnu lille skräddare, när’u syr byxer, är’u kul i haksvängen, men när’u bräcker an mä doser, är’u minus. Nu klappar’u min fjälla i akterkastellet å tar henne midskepps — dä ä straff på dä! Å nu tar ja dej i famn så här — helle duden, sån en leksakspojk — å så vräker ja dej i sjön så här — — —

Och i nästa ögonblick låg Schölin i spat och trampade vatten med sina skräddarben.

Johansson lade sig ned och räckte norra kardan åt Schölin, som hade fått ett par kallsupar och ville kräkas. Och gubben Stäv spelade upp den gamla roslagsdansen skojarn.

— Han kan sy byxer, den dåren, sade Stäv, men fanimej han kan spela skojarn! Å fruntimmer förstår han sej inte på. För alla ä di tokia i’n, men di törs inte för sina pojkar. I kan ge er fasen på, att så pilletransker som han är i kväll, så går han direkt in till kärngen Maja Österberg, som är 70 år! Ja känner ullen, sa faen, raka tullvaktmästarn.

Skräddarns debut som fruntimmerskarl var misslyckad. Men tre månader efteråt var han gift med lotsänkan Maja Österberg, som var omkring 40 år äldre än han. Det blev ett liv och ett prat i stugorna. Men gumman, som hade en gård, påstod att hon var så gammal, att hon inte kunde sköta den utan ung hjälp.

Jag var nere och såg på gumman. Hon såg rödkindad och ung ut. Hon stoppar nog i 20 år till.

Schölin syr kläder och familjen har en ung piga, som har vackra armar och en dolsk blick. Den pigan hatas av fru Schölin, men frun ville inte förlora henne för allt i världen, därför att hon sköter korna så bra.

Prästlön.