# Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

## Part 98

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/bibeln-gamla-och-nya-testamentet-2100/index.md

009:016 Hedningarna hava sjunkit ned i den grav som de grävde; i det nät som de lade ut har deras fot blivit fångad. 009:017 HERREN har gjort sig känd, han har hållit dom; han snärjer den ogudaktige i hans händers verk. Higgajón. Sela.

009:018 DE ogudaktiga vika tillbaka, ned i dödsriket, alla hedningar, de som förgäta Gud.

009:019 Ty icke för alltid skall den fattige vara förgäten, de betrycktas hopp skall ej varda om intet evinnerligen.

009:020 Stå upp, HERRE; låt icke människor få överhanden, låt hedningarna bliva dömda inför ditt ansikte.

009:021 Låt, o HERRE, förskräckelse komma över dem; må hedningarna förnimma att de äro människor. Sela.

010:001 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider? 010:002 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!

010:003 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN. 010:004 Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar. 010:005 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet. 010:006 Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.» 010:007 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.

010:008 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige. 010:009 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät. 010:010 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor. 010:011 Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»

010:012 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma. 010:013 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?

010:014 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.

010:015 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den. 010:016 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.

010:017 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt 010:018 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.

011:001 För sångmästaren; av David.

Till HERREN Har jag tagit min tillflykt. Huru kunnen I då säga till mig: »Flyn såsom fåglar till edert berg; 011:002 ty se, de ogudaktiga spänna bågen, de hava lagt sin pil på strängen, för att i mörkret skjuta på de rättsinniga. 011:003 När grundvalarna upprivas, vad kan då den rättfärdige uträtta?»

011:004 HERREN är i sitt heliga tempel, HERRENS tron är i himmelen; hans ögon skåda, hans blickar pröva människors barn. 011:005 HERREN prövar den rättfärdige; men den ogudaktige och den som älskar våld, dem hatar hans själ.

011:006 Han skall låta ljungeldssnaror regna över de ogudaktiga; eld och svavel och glödande vind, det är den kalk som bliver dem beskärd. 011:007 Ty HERREN är rättfärdig, han älskar rättfärdigheten; de redliga skola skåda hans ansikte.

012:001 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.

012:002 Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn. 012:003 De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.

012:004 HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord, 012:005 dem som säga: »Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?»

012:006 »Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp», säger HERREN; »jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter.»

012:007 HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.

012:008 Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen. 012:009 Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.

013:001 För sångmästaren; en psalm av David.

013:002 Huru länge, HERRE; skall du så alldeles förgäta mig? Huru länge skall du fördölja ditt ansikte för mig? 013:003 Huru länge skall jag bekymras i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen? Huru länge skall min fiende förhäva sig över mig?

013:004 Skåda ned, svara mig, HERRE, min Gud; upplys mina ögon, så att jag icke somnar in i döden; 013:005 på det att min fiende icke må säga: »Jag blev honom övermäktig», och på att mina ovänner ej må fröjda sig, när jag vacklar.

013:006 Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta fröjde sig över din frälsning. Jag vill sjunga till HERRENS ära, ty han har gjort väl mot mig.

014:001 För sångmästaren; av David.

Dårarna säga i sina hjärtan: »Det finnes ingen Gud.» Fördärv och styggelse är deras verk; ingen finnes, som gör vad gott är.

014:002 HERREN skådar ned från himmelen på människors barn, för att se om det finnes någon förståndig, någon som söker Gud.

014:003 Nej, alla äro de avfälliga, allasammans äro de fördärvade; ingen finnes, som gör vad gott är, det finnes icke en enda.

014:004 Hava de då intet fått förnimma, alla dessa ogärningsmän, dessa som uppäta mitt folk, likasom åte de bröd, och som icke åkalla HERREN?

014:005 Jo, där överföll dem förskräckelse-- ty Gud är hos de rättfärdigas släkte. 014:006 Den betrycktes rådslag mån I söka bringa på skam, HERREN är ju ändå hans tillflykt.

014:007 Ack att från Sion komme frälsning för Israel! När HERREN vill åter upprätta sitt folk, då skall Jakob fröjda sig, då skall Israel vara glad.

015:001 En psalm av David.

HERRE, vem får bo i din hydda? Vem får dväljas på ditt heliga berg? 015:002 Den som vandrar ostraffligt och gör vad rätt är och talar sanning av hjärtat; 015:003 den som icke bär förtal på sin tunga, den som icke gör sin broder något ont och icke drager smälek över sin nästa; 015:004 den som aktar den förkastlige för intet, men ärar dem som frukta HERREN; den som svär sig till skada, men ej bryter sin ed; 015:005 den som icke driver ocker med sina penningar och icke tager mutor för att fälla den oskyldige. Den som så handlar, han skall icke vackla till evig tid.

016:001 En sång av David.

Bevara mig, Gud, ty jag tager min tillflykt till dig. 016:002 Jag säger till HERREN: »Du är ju Herren; för mig finnes intet gott utom dig; 016:003 de heliga som finnas i landet, de äro de härliga till vilka jag har allt mitt behag.»

016:004 Men de som taga sig en annan gud, de hava stora vedermödor; jag vill icke offra deras drickoffer av blod eller taga deras namn på mina läppar. 016:005 HERREN är min beskärda del och bägare; du är den som uppehåller min arvedel.

016:006 En lott har tillfallit mig i det ljuvliga, ja, ett arv som behagar mig väl. 016:007 Jag vill lova HERREN, ty han giver mig råd; ännu om natten manar mig mitt innersta.

016:008 Jag har haft HERREN för mina ögon alltid; ja, han är på min högra sida, jag skall icke vackla. 016:009 Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min ära fröjdar sig; jämväl min kropp får bo i trygghet.

016:010 Ty du skall icke lämna min själ åt dödsriket, du skall icke låta din fromme få se graven. 016:011 Du skall kungöra mig livets väg; inför ditt ansikte är glädje till fyllest, ljuvlighet i din högra hand evinnerligen.

017:001 En bön av David.

Hör, o HERRE, en rättfärdig sak, akta på mitt rop, lyssna till min bön; den kommer icke ifrån falska läppar. 017:002 Av dig må jag få min rätt; dina ögon må skåda vad rättvist är.

017:003 Du prövar mitt hjärta, du utrannsakar mig, men du finner intet; ingen ond tanke går ut ur min mun. 017:004 Efter dina läppars ord, och vad människor än må göra, tager jag mig till vara för våldsverkares stigar. 017:005 Mina steg hålla sig stadigt på dina vägar, mina fötter vackla icke.

017:006 Så åkallar jag nu dig, ty du, Gud, skall svara mig; böj ditt öra till mig, hör mitt tal. 017:007 Bevisa din underbara nåd, du som frälsar undan motståndarna dem som taga sin tillflykt till din högra hand.

017:008 Bevara mig såsom en ögonsten, beskärma mig under dina vingars skugga 017:009 för de ogudaktiga, som vilja fördärva mig, för mina dödsfiender, som omringa mig.

017:010 Sitt hjärta förstocka de; med sin mun tala de stora ord. 017:011 Nu äro de omkring mig, var vi gå, deras ögon speja efter huru de skola böja mig till jorden.

017:012 Ja, denne är lik ett lejon som längtar efter rov, lik ett ungt lejon som ligger i försåt.

017:013 Stå upp, HERRE; träd emot honom, slå honom ned, rädda med ditt svärd min själ från den ogudaktige, 017:014 ja, med din hand, från människorna, HERRE, från denna världens människor, som hava sin del i detta livet, och vilkas buk du fyller med dina håvor, som hava söner i mängd och lämna sitt överflöd åt sina barn.

017:015 Men jag skall skåda ditt ansikte i rättfärdighet; när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av din åsyn.

018:001 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld. 018:002 Han sade:

Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet, 018:003 HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn. 018:004 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.

018:005 Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig. 018:006 Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig. 018:007 Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.

018:008 Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd. 018:009 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom. 018:010 Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.

018:011 Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar. 018:012 Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln. 018:013 Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.

018:014 Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned. 018:015 Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem. 018:016 Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.

018:017 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. 018:018 Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga. 018:019 De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. 018:020 Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.

018:021 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig. 018:022 Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet; 018:023 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig. 018:024 Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.

018:025 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon. 018:026 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig. 018:027 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog. 018:028 Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.

018:029 Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset. 018:030 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar. 018:031 Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.

018:032 Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud? 018:033 Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam, 018:034 du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder, 018:035 du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!

018:036 Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor; 018:037 du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke. 018:038 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem. 018:039 Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.

018:040 Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig. 018:041 Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag. 018:042 De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke. 018:043 Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.

018:044 Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare. 018:045 Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet. 018:046 Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.

018:047 HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud! 018:048 Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig; 018:049 du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man! 018:050 Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn. 018:051 Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.

019:001 För sångmästaren; en psalm av David.

019:002 Himlarna förtälja Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk; 019:003 den ena dagen talar därom till den andra, och den ena natten kungör det för den andra; 019:004 det är ej ett tal eller språk vars ljud icke höres.

019:005 De sträcka sig ut över hela jorden, och deras ord gå till världens ändar. Åt solen har han gjort en hydda i dem; 019:006 och den är såsom en brudgum som går ut ur sin kammare, den fröjdar sig, såsom en hjälte, att löpa sin bana. 019:007 Vid himmelens ända är det den går upp, och dess omlopp når intill himmelens gränser, och intet är skylt för dess hetta.

019:008 HERRENS lag är utan brist och vederkvicker själen; HERRENS vittnesbörd är fast och gör den enfaldige vis. 019:009 HERRENS befallningar äro rätta och giva glädje åt hjärtat; HERRENS bud är klart och upplyser ögonen. 019:010 HERRENS fruktan är ren och består evinnerligen; HERRENS rätter äro sanning, allasammans rättfärdiga. 019:011 De äro dyrbarare än guld, ja, än fint guld i mängd; de äro sötare än honung, ja, än renaste honung.

019:012 Av dem hämtar ock din tjänare varning; den som håller dem har stor lön. 019:013 Vem märker själv huru ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister.

019:014 Bevara ock din tjänare för fräcka människor; låt dem icke få makt med mig, så bliver jag ostrafflig och varder fri ifrån svår överträdelse.

019:015 Låt min muns tal täckas dig och mitt hjärtas tankar, HERRE, min klippa och min förlossare.

020:001 För sångmästaren; en psalm av David.

020:002 HERREN bönhöre dig på nödens dag, Jakobs Guds namn beskydde dig. 020:003 Han sände dig hjälp från helgedomen, och stödje dig från Sion. 020:004 Han tänke på alla dina spisoffer och upptage med välbehag ditt brännoffer. Sela.

020:005 Han give dig vad ditt hjärta begär och fullborde alla dina rådslag. 020:006 Må vi få jubla över din seger och i vår Guds namn resa upp baneret; HERREN uppfylle alla dina böner.

020:007 Nu vet jag att HERREN giver seger åt sin smorde; han svarar honom från sin heliga himmel, genom väldiga gärningar giver hans högra hand seger. 020:008 De andra prisa vagnar, de prisa hästar, men vi prisa HERRENS, vår Guds, namn. 020:009 De sjunka ned och falla, men vi resa oss upp och bliva beståndande.

020:010 HERRE, giv seger; ja, konungen svare oss på den tid då vi ropa.

021:001 För sångmästaren; en psalm av David.

021:002 HERRE, över din makt gläder sig konungen; huru fröjdas han icke högeligen över din seger! 021:003 Vad hans hjärta önskar har du givit honom, och hans läppars begäran har du icke vägrat honom. Sela.

021:004 Ty du kommer honom till mötes med välsignelser av vad gott är; du sätter på hans huvud en gyllene krona. 021:005 Han bad dig om liv, och du gav honom det, ett långt liv alltid och evinnerligen.

021:006 Stor är hans ära genom din seger; majestät och härlighet beskär du honom. 021:007 Ja, du låter honom bliva till välsignelse evinnerligen; du fröjdar honom med glädje inför ditt ansikte.

021:008 Ty konungen förtröstar på HERREN, och genom den Högstes nåd skall han icke vackla. 021:009 Din hand skall nå alla dina fiender; din högra hand skall träffa dem som hata dig.

021:010 Du skall låta dem känna det såsom i en glödande ugn, när du låter se ditt ansikte. HERREN skall fördärva dem i sin vrede; eld skall förtära dem. 021:011 Deras livsfrukt skall du utrota från jorden och deras avkomma från människors barn.

021:012 Ty de ville draga ont över dig; de tänkte ut ränker, men de förmå intet. 021:013 Nej, du skall driva dem tillbaka; med din båge skall du sikta mot deras anleten.

021:014 Upphöjd vare du, HERREN, i din makt; vi vilja besjunga och lovsäga din hjältekraft.

022:001 För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David.

022:002 Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. 022:003 Men Gud, jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro.

022:004 Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger. 022:005 På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem. 022:006 Till dig ropade de och blevo hulpna; på dig förtröstade de och kommo icke på skam.

022:007 Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket. 022:008 Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet: 022:009 »Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom.»

022:010 Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. 022:011 På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv. 022:012 Var icke långt ifrån mig, ty nöd är nära, och det finnes ingen hjälpare.