Part 97

039:001 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger, 039:002 när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret? 039:003 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

039:004 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva? 039:005 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

039:006 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan. 039:007 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

039:008 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band? 039:009 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning. 039:010 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop. 039:011 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

039:012 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba? 039:013 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna? 039:014 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt? 039:015 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

039:016 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar? 039:017 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden. 039:018 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder. 039:019 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej. 039:020 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd. 039:021 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

039:022 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man? 039:023 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den! 039:024 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror. 039:025 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd. 039:026 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans. 039:027 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit. 039:028 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

039:029 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder? 039:030 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden? 039:031 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget. 039:032 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon. 039:033 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

040:034 Så svarade nu HERREN Job och sade:

040:035 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

040:036 Job svarade HERREN och sade:

040:037 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen. 040:038 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.

040:001 Och HERREN talade till Job ur stormvinden och sade:

040:002 Omgjorda såsom en man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked. 040:003 Vill du göra min rätt om intet och döma mig skyldig, för att själv stå såsom rättfärdig? 040:004 Har du en sådan arm som Gud, och förmår du dundra med din röst såsom han? 040:005 Pryd dig då med ära och höghet, kläd dig i majestät och härlighet. 040:006 Gjut ut din vredes förgrymmelse, ödmjuka med en blick allt vad högt är. 040:007 Ja, kuva med en blick allt vad högt är, slå ned de ogudaktiga på stället. 040:008 Göm dem i stoftet allasammans, ja, fjättra deras ansikten i mörkret. 040:009 Då vill jag prisa dig, också jag, för segern som din högra hand har berett dig.

040:010 Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du. Han lever av gräs såsom en oxe. 040:011 Och se vilken kraft han äger i sina länder, vilken styrka han har i sin buks muskler. 040:012 Han bär sin svans så styv som en ceder, ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår. 040:013 Hans benpipor äro såsom rör av koppar, benen i hans kropp likna stänger av järn. 040:014 Förstlingen är han av vad Gud har gjort; hans skapare själv har givit honom hans skära. 040:015 Ty foder åt honom frambära bergen, där de vilda djuren alla hava sin lek. 040:016 Under lotusträd lägger han sig ned, i skygdet av rör och vass. 040:017 Lotusträd giva honom tak och skugga, pilträd hägna honom runt omkring. 040:018 Är floden än så våldsam, så ängslas han dock icke; han är trygg, om ock en Jordan bryter fram mot hans gap. 040:019 Vem kan fånga honom, när han är på sin vakt, vem borrar en snara genom hans nos?

040:020 Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga? 040:021 Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft? 040:022 Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord? 040:023 Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid? 040:024 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor? 040:025 Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare? 040:026 Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner? 040:027 Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer. 040:028 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.

041:001 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv? 041:002 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

041:003 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

041:004 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par? 041:005 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

041:006 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling. 041:007 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem. 041:008 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

041:009 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn. 041:010 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur. 041:011 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet. 041:012 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

041:013 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet. 041:014 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

041:015 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen. 041:016 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans. 041:017 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar. 041:018 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä. 041:019 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå; 041:020 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

041:021 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn. 041:022 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet. 041:023 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

041:024 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han. 041:025 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.

042:001 Job svarade HERREN och sade:

042:002 Ja, jag vet att du förmår allt, och att intet som du besluter är dig för svårt. 042:003 Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker? Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå. 042:004 Men hör nu, så vill jag tala; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked. 042:005 Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon. 042:006 Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska.

042:007 Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort. 042:008 Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.»

042:009 Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och HERREN tog nådigt emot Jobs bön.

042:010 Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft. 042:011 Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma över honom. Och de gåvo honom vardera en kesita och en guldring. 042:012 Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor. 042:013 Och han fick sju söner och tre döttrar. 042:014 Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk. 042:015 Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder. 042:016 Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina barn och barnbarn i fyra led. 042:017 Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.

Psaltaren

001:001 Säll är den man som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta, 001:002 utan har sin lust i HERRENS lag och tänker på hans lag både dag och natt. 001:003 Han är såsom ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i sin tid, och vars löv icke vissna; och allt vad han gör, det lyckas väl.

001:004 Icke så de ogudaktiga, utan de äro såsom agnar som vinden bortför. 001:005 Därför skola de ogudaktiga icke bestå i domen, ej heller syndarna i de rättfärdigas församling. 001:006 Ty HERREN känner de rättfärdigas väg, men de ogudaktigas väg förgås.

002:001 Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet? 002:002 Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde: 002:003 »Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.»

002:004 Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem. 002:005 Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem: 002:006 »Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.»

002:007 Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig. 002:008 Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. 002:009 Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.»

002:010 Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden. 002:011 Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan. 002:012 Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

003:001 En psalm av David, när han flydde för sin son Absalom.

003:002 HERRE, huru många äro icke mina ovänner! Ja, många resa sig upp mot mig. 003:003 Många säga om mig: »Det finnes ingen frälsning för honom hos Gud.»

003:004 Men du, HERRE, är en sköld för mig; du är min ära och den som upplyfter mitt huvud. 003:005 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, och han svarar mig från sitt heliga berg. Sela.

003:006 Jag lade mig och somnade in; jag har åter vaknat upp, ty HERREN uppehåller mig. 003:007 Jag fruktar icke för skaror av många tusen, som lägra sig mot mig runt omkring.

003:008 Stå upp, HERRE, fräls mig, min Gud; ty du slår alla mina fiender på kinden, du krossar de ogudaktigas tänder. 003:009 Hos HERREN är frälsningen; över ditt folk komme din välsignelse. Sela.

004:001 För sångmästaren, med strängaspel; en psalm av David.

004:002 När jag ropar, så svara mig, du min rättfärdighets Gud, du som i trångmål skaffar mig rum; var mig nådig och hör min bön.

004:003 I herrar, huru länge skall min ära vara vänd i smälek, huru länge skolen I älska fåfänglighet och fara efter lögn? Sela. 004:004 Besinnen dock att HERREN har utvalt åt sig den fromme; HERREN hör, när jag ropar till honom.

004:005 Vredgens, men synden icke; eftersinnen i edra hjärtan, på edra läger, och varen stilla. Sela. 004:006 Offren rätta offer, och förtrösten på HERREN.

004:007 Många säga: »Vem skall låta oss se det gott är?» Upplyft du över oss ditt ansiktes ljus, o HERRE. 004:008 Du giver mig glädje i hjärtat, större än andras, när de få säd och vin i myckenhet.

004:009 I frid vill jag lägga mig ned, och i frid skall jag somna in, ty du, HERRE, låter mig bo avskild och i trygghet.

005:001 För sångmästaren, till Nehilót; en psalm av David.

005:002 Lyssna till mina ord, HERRE; förnim min suckan. 005:003 Akta på mitt klagorop, du min konung och min Gud; ty till dig vill jag ställa min bön. 005:004 HERRE, bittida hör du nu min röst, bittida frambär jag mitt offer till dig och skådar efter dig.

005:005 Ty du är icke en Gud som har behag till ogudaktighet; den som är ond får icke bo hos dig. 005:006 De övermodiga bestå icke inför dina ögon; du hatar alla ogärningsmän. 005:007 Du förgör dem som tala lögn; de blodgiriga och falska äro en styggelse för HERREN.

005:008 Men jag får gå in i ditt hus, genom din stora nåd; jag får tillbedja i din fruktan, vänd mot ditt heliga tempel. 005:009 HERRE, led mig genom din rättfärdighet, för mina förföljares skull; gör din väg jämn för mig.

005:010 Ty i deras mun är intet visst, deras innersta är fördärv, en öppen grav är deras strupe, sin tunga göra de hal. 005:011 Döm dem, o Gud; må de komma på fall med sina anslag. Driv bort dem för deras många överträdelsers skull, eftersom de äro gensträviga mot dig.

005:012 Men låt alla dem glädjas, som taga sin tillflykt till dig; evinnerligen må de jubla, ty du beskärmar dem; i dig må de fröjda sig, som hava ditt namn kärt. 005:013 Ty du, HERRE, välsignar den rättfärdige; du betäcker honom med nåd såsom med en sköld.

006:001 För sångmästaren, med strängaspel, till Seminit; en psalm av David.

006:002 HERRE, straffa mig icke i din vrede, och tukta mig icke i din förtörnelse. 006:003 Var mig nådig, HERRE, ty jag försmäktar; hela mig, HERRE, ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt. 006:004 Ja, min själ är storligen förskräckt; ack HERRE, huru länge?

006:005 Vänd åter, HERRE, rädda min själ, fräls mig för din nåds skull. 006:006 Ty i döden tänker man icke på dig; vem tackar dig i dödsriket?

006:007 Jag är så trött av suckande; var natt fuktar jag min säng och väter mitt läger med mina tårar. 006:008 Av sorg är mitt öga förmörkat; det har åldrats för alla mina ovänners skull.

006:009 Viken bort ifrån mig, alla I ogärningsmän; ty HERREN har hört min högljudda gråt. 006:010 HERREN har hört min åkallan, min bön upptager HERREN. 006:011 Alla mina fiender skola komma på skam och storligen förskräckas; de skola vika tillbaka och komma på skam med hast.

007:001 En sång av David, som han sjöng till HERREN för benjaminiten Kus' ords skull.

007:002 HERRE, min Gud, till dig tager jag min tillflykt; fräls mig från alla mina förföljare och rädda mig, 007:003 så att de icke, såsom lejon, sönderslita min själ och rycka bort henne utan räddning.

007:004 HERRE, min Gud, har jag gjort sådant, och är orätt i mina händer, 007:005 har jag med ont vedergällt ned som höll frid med mig eller plundrat den som var min ovän utan sak, 007:006 så förfölje fienden min själ och tage henne fatt och trampe mitt liv till jorden och lägge min ära i stoftet. Sela.

007:007 Stå upp, HERRE, i din vrede, res dig mot mina ovänners raseri och vakna upp till min hjälp, du som har påbjudit dom. 007:008 Må folkens församling omgiva dig, och må du över den vända åter till höjden.

007:009 HERREN håller dom över folken; skaffa mig rätt, HERRE, efter min rättfärdighet och ostrafflighet. 007:010 Låt de ogudaktigas ondska få en ände, men håll den rättfärdige vid makt; ty du, som prövar hjärtan och njurar, är en rättfärdig Gud.

007:011 Min sköld är i Guds hand; han frälsar de rättsinniga. 007:012 Gud är en rättfärdig domare och en Gud som dagligen vredgas. 007:013 Om någon icke vill omvända sig, så vässer han sitt svärd, sin båge spänner han och gör den redo; 007:014 och han riktar mot honom dödande skott, sina pilar gör han brinnande.

007:015 Se, denne är i födsloarbete med fördärv, han går havande med olycka, men han föder ett intet. 007:016 Han gräver en grop och gör den djup, men han faller själv i den grav som han gräver. 007:017 Den olycka han tänkte vålla vänder tillbaka på hans huvud, och över hans hjässa kommer hans ondska.

007:018 Jag vill tacka HERREN efter hans rättfärdighet och lovsjunga HERRENS, den Högstes, namn.

008:001 För sångmästaren, till Gittít; en psalm av David.

008:002 HERRE, vår Herre, huru härligt är icke ditt namn över hela jorden, du som har satt ditt majestät på himmelen! 008:003 Av barns och spenabarns mun har du upprättat en makt, för dina ovänners skull, till att nedslå fienden och den hämndgirige.

008:004 När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett, 008:005 vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom.

008:006 Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen; med ära och härlighet krönte du honom. 008:007 Du satte honom till herre över dina händers verk; allt lade du under hans fötter: 008:008 får och oxar, allasammans, så ock vildmarkens djur, 008:009 fåglarna under himmelen och fiskarna i havet, vad som vandrar havens vägar.

008:010 HERRE, vår Herre, huru härligt är icke ditt namn över hela jorden!

009:001 För sångmästaren, till Mutlabbén; en psalm av David.

009:002 Jag vill tacka HERREN av allt mitt hjärta; jag vill förtälja alla dina under. 009:003 Jag vill vara glad och fröjdas i dig, jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.

009:004 Ty mina fiender vika tillbaka, de falla och förgås för ditt ansikte. 009:005 Ja, du har utfört min rätt och min sak; du sitter på din tron såsom en rättfärdig domare.

009:006 Du har näpst hedningarna och förgjort de ogudaktiga; deras namn har du utplånat för alltid och evinnerligen. 009:007 Fienderna äro nedgjorda, utrotade för alltid; deras städer har du omstörtat, deras åminnelse har förgåtts.

009:008 Men HERREN tronar evinnerligen, sin stol har han berett till doms; 009:009 och han skall döma jordens krets med rättfärdighet, han skall skipa lag bland folken med rättvisa.

009:010 Så vare då HERREN en borg för den förtryckte, en borg i nödens tider. 009:011 Och må de som känna ditt namn förtrösta på dig; ty du övergiver icke dem som söka dig, HERRE.

009:012 Lovsjungen HERREN, som bor i Sion, förkunnen bland folken hans gärningar. 009:013 Ty han som utkräver blodskulder har kommit ihåg dem; han har icke förgätit de betrycktas klagorop.

009:014 Var mig nådig, HERRE; se huru jag plågas av dem som hata mig, du som lyfter mig upp från dödens portar; 009:015 på det att jag må förtälja allt ditt lov och i dottern Sions portar fröjda mig över din frälsning.