# Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

## Part 94

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/bibeln-gamla-och-nya-testamentet-2100/index.md

013:017 Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron. 013:018 Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt. 013:019 Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga--och dö.

013:020 Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte: 013:021 din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig. 013:022 Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.

013:023 Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd. 013:024 Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende? 013:025 Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?

013:026 Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar; 013:027 du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen. 013:028 Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!

014:001 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro; 014:002 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

014:003 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig. 014:004 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

014:005 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida, 014:006 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

014:007 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå. 014:008 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen, 014:009 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

014:010 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer? 014:011 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat, 014:012 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

014:013 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig-- 014:014 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

014:015 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta; 014:016 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd. 014:017 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

014:018 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats, 014:019 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

014:020 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort. 014:021 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem. 014:022 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

015:001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

015:002 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind? 015:003 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

015:004 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud. 015:005 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal. 015:006 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

015:007 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos? 015:008 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld? 015:009 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt? 015:010 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

015:011 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig? 015:012 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så, 015:013 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

015:014 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig? 015:015 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon; 015:016 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

015:017 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja, 015:018 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder, 015:019 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

015:020 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare. 015:021 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom. 015:022 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

015:023 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen. 015:024 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

015:025 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig; 015:026 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop; 015:027 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd; 015:028 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

015:029 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden. 015:030 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

015:031 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön. 015:032 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer. 015:033 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

015:034 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas. 015:035 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

016:001 Därefter tog Job till orda och sade:

016:002 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla. 016:003 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

016:004 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån. 016:005 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

016:006 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå. 016:007 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus. 016:008 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

016:009 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar. 016:010 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

016:011 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer. 016:012 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor.

Han satte mig upp till ett mål för sina skott; 016:013 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden. 016:014 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

016:015 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn, 016:016 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad. 016:017 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

016:018 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas. 016:019 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

016:020 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud, 016:021 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa. 016:022 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

017:001 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott. 017:002 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

017:003 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag? 017:004 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera. 017:005 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

017:006 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag. 017:007 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

017:008 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse. 017:009 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer. 017:010 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

017:011 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär. 017:012 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

017:013 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; 017:014 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster». 017:015 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det? 017:016 Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.

018:001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

018:002 Huru länge skolen I gå på jakt efter ord? Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid. 018:003 Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur, räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk? 018:004 Du som i din vrede sliter sönder dig själv, menar du att dör din skull jorden skall bliva öde och klippan flyttas bort från sin plats?

018:005 Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut, och lågan av hans eld icke giva något sken. 018:006 Ljuset skall förmörkas i hans hydda, och lampan slockna ut för honom. 018:007 Hans väldiga steg skola stäckas, hans egna rådslag bringa honom på fall.

018:008 Ty han rusar med sina fötter in i nätet, försåten lura, där han vandrar fram; 018:009 snaran griper honom om hälen, och gillret tager honom fatt; 018:010 garn till att fånga honom äro lagda på marken och snärjande band på hans stig.

018:011 Från alla sidor ängsla honom förskräckelser, de jaga honom, varhelst han går fram. 018:012 Olyckan vill uppsluka honom, och ofärd står redo, honom till fall. 018:013 Under hans hud frätas hans lemmar bort, ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.

018:014 Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort, och till förskräckelsernas konung vandrar han hän. 018:015 I hans hydda får främlingar bo, och svavel utströs över hans boning.

018:016 Nedantill förtorkas hans rötter, och ovantill vissnar hans krona bort. 018:017 Hans åminnelse förgås ifrån jorden, hans namn lever icke kvar i världen. 018:018 Från ljus stötes han ned i mörker och förjagas ifrån jordens krets. 018:019 Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk, och ingen i hans boningar skall slippa undan.

018:020 Över hans ofärdsdag häpna västerns folk, och österns män gripas av rysning. 018:021 Ja, så sker det med den orättfärdiges hem, så går det dens hus, som ej vill veta av Gud.

019:001 Därefter tog Job till orda och sade:

019:002 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord? 019:003 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

019:004 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak. 019:005 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl, 019:006 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

019:007 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt. 019:008 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker. 019:009 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

019:010 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd. 019:011 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like. 019:012 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

019:013 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig. 019:014 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

019:015 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon. 019:016 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

019:017 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn. 019:018 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig. 019:019 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

019:020 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

019:021 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig. 019:022 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

019:023 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok, 019:024 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

019:025 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet. 019:026 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud. 019:027 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

019:028 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» --såsom vore skulden att finna hos mig-- 019:029 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

020:001 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

020:002 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre. 020:003 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

020:004 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden: 020:005 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?

020:006 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen, 020:007 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?» 020:008 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten. 020:009 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer. 020:010 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning. 020:011 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.

020:012 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga, 020:013 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom, 020:014 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv. 020:015 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk. 020:016 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt. 020:017 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

020:018 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit. 020:019 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt. 020:020 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter. 020:021 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd. 020:022 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

020:023 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

020:024 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott. 020:025 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.

020:026 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda. 020:027 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom. 020:028 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.

020:029 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.

021:001 Därefter tog Job till orda och sade:

021:002 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig. 021:003 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.

021:004 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig? 021:005 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen. 021:006 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.

021:007 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom? 021:008 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon. 021:009 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

021:010 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid. 021:011 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring. 021:012 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud. 021:013 De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.

021:014 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av. 021:015 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

021:016 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

021:017 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede? 021:018 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.

021:019 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det. 021:020 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka. 021:021 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?

021:022 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»

021:023 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro; 021:024 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft. 021:025 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka. 021:026 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

021:027 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig. 021:028 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

021:029 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd: 021:030 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag? 021:031 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

021:032 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen. 021:033 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.

021:034 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.