# Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

## Part 93

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/bibeln-gamla-och-nya-testamentet-2100/index.md

005:001 Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig, och till vilken av de heliga kan du vända dig? 005:002 Se, dåren dräpes av sin grämelse, och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.

005:003 Jag såg en dåre, fast var han rotad, men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning. 005:004 Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning, de förtrampas i porten utan räddning. 005:005 Av hans skörd äter vem som är hungrig, den rövas bort, om och hägnad med törnen; efter hans rikedom gapar ett giller.

005:006 Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet, ej ur marken skjuter olyckan upp; 005:007 nej, människan varder född till olycka, såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.

005:008 Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud, åt Gud hemställde jag min sak, 005:009 åt honom som gör stora och outrannsakliga ting, under, flera än någon kan räkna, 005:010 åt honom som låter regnet falla på jorden och sänder vatten ned över markerna, 005:011 när han vill upphöja de ringa och förhjälpa de sörjande till frälsning.

005:012 Han är den som gör de klokas anslag om intet, så att deras händer intet uträtta med förnuft; 005:013 han fångar de visa i deras klokskap och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag: 005:014 mitt på dagen råka de ut för mörker och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.

005:015 Så frälsar han från deras tungors svärd, han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand. 005:016 Den arme kan så åter hava ett hopp, och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.

005:017 Ja, säll är den människa som Gud agar; den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta. 005:018 Ty om han och sargar, så förbinder han ock, om han slår, så hela ock hans händer. 005:019 Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.

005:020 I hungerstid förlossar han dig från döden och i krig undan svärdets våld. 005:021 När tungor svänga gisslet, gömmes du undan; du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.

005:022 Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le, för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan; 005:023 ty med markens stenar står du i förbund, och med djuren på marken har du ingått fred. 005:024 Och du får se huru din hydda står trygg; när du synar din boning, saknas intet däri.

005:025 Du får ock se huru din ätt förökas, huru din avkomma bliver såsom markens örter. 005:026 I graven kommer du, när du har hunnit din mognad, såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.

005:027 Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.

006:001 Då tog Job till orda och sade:

006:002 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen! 006:003 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord. 006:004 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

006:005 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder? 006:006 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft? 006:007 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

006:008 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp! 006:009 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv! 006:010 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

006:011 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig? 006:012 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar? 006:013 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

006:014 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan, 006:015 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut, 006:016 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem, 006:017 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

006:018 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås. 006:019 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem; 006:020 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

006:021 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse. 006:022 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut, 006:023 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

006:024 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse. 006:025 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

006:026 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden? 006:027 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

006:028 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet. 006:029 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig! 006:030 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

007:001 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar. 007:002 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

007:003 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott. 007:004 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

007:005 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

007:006 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp. 007:007 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka. 007:008 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

007:009 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. 007:010 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

007:011 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse. 007:012 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

007:013 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer, 007:014 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

007:015 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor! 007:016 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

007:017 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga, 007:018 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

007:019 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag? 007:020 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare?

Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv? 007:021 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

008:001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

008:002 Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm? 008:003 Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?

008:004 Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld, 008:005 så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund, 008:006 då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet; 008:007 och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor.

008:008 Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt 008:009 --vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden; 008:010 men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:

008:011 »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes? 008:012 Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs.

008:013 Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet. 008:014 Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv. 008:015 Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.

008:016 Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott; 008:017 kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram.

008:018 Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.' 008:019 Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp.»

008:020 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen. 008:021 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel. 008:022 De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.

009:001 Därefter tog Job till orda och sade:

009:002 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud? 009:003 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen. 009:004 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan; 009:005 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede; 009:006 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid; 009:007 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling; 009:008 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar; 009:009 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak; 009:010 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

009:011 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse. 009:012 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

009:013 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig; 009:014 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

009:015 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund. 009:016 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

009:017 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak. 009:018 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

009:019 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?» 009:020 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

009:021 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva. 009:022 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

009:023 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan. 009:024 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

009:025 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka; 009:026 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

009:027 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad, 009:028 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

009:029 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda? 009:030 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt, 009:031 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

009:032 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra; 009:033 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

009:034 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig; 009:035 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.

010:001 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

010:002 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig. 010:003 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

010:004 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se? 010:005 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider, 010:006 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd, 010:007 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

010:008 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig! 010:009 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

010:010 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna. 010:011 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. 010:012 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

010:013 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: 010:014 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

010:015 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

010:016 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. 010:017 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

010:018 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, 010:019 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

010:020 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, 010:021 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, 010:022 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

011:001 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

011:002 Skall sådant ordflöde bliva utan svar och en så stortalig man få rätt? 011:003 Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad, så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas? 011:004 Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt, och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?

011:005 Nej, om allenast Gud ville tala och upplåta sina läppar till att svara dig, 011:006 om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter, huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått, då insåge du att Gud, dig till förmån, har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.

011:007 Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet? 011:008 Hög såsom himmelen är den--vad kan du göra? djupare än dödsriket--vad kan du förstå? 011:009 Dess längd sträcker sig vidare än jorden, och i bredd överträffar den havet.

011:010 När han vill fara fram och spärra någon inne eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom? 011:011 Han är ju den som känner lögnens män, fördärv upptäcker han, utan att leta därefter. 011:012 Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd, som en vildåsnefåle kan födas till människa.

011:013 Om du nu rätt bereder ditt hjärta och uträcker dina händer till honom, 011:014 om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor, 011:015 ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam, du står fast och har intet att frukta.

011:016 Ja, då skall du förgäta din olycka, blott minnas den såsom vatten som har förrunnit. 011:017 Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken; och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon. 011:018 Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp; du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.

011:019 Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig, och många skola söka din ynnest. 011:020 Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta; ingen tillflykt skall mer finnas för dem, och deras hopp skall vara att få giva upp andan.

012:001 Därefter tog Job till orda och sade:

012:002 Ja, visst ären I det rätta folket, och med eder kommer visheten att dö ut! 012:003 Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I, icke står jag tillbaka för eder; ty vem är den som ej begriper slikt?

012:004 Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän, jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud; man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!

012:005 Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla. 012:006 Men förhärjares hyddor åtnjuta frid, och trygghet få sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand.

012:007 Men fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig; 012:008 eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked.

012:009 Vem kan icke lära genom allt detta att det är HERRENS hand som har gjort det? 012:010 I hans han är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.

012:011 Skall icke öra pröva orden, likasom munnen prövar matens smak? 012:012 Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat.

012:013 Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd. 012:014 Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta. 012:015 Han håller vattnen tillbaka--se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.

012:016 Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand. 012:017 Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar. 012:018 Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.

012:019 Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall. 012:020 Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt. 012:021 Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.

012:022 Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset. 012:023 Han låter folkslag växa till--och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort. 012:024 Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker. 012:025 De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.

013:001 Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt. 013:002 Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder. 013:003 Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.

013:004 Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal. 013:005 Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet. 013:006 Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.

013:007 Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal? 013:008 Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud? 013:009 Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?

013:010 Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet. 013:011 Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder. 013:012 Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.

013:013 Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må. 013:014 Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand. 013:015 Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom. 013:016 Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.