Part 62

021:011 När det blev berättat för David vad Rispa, Ajas dotter, Sauls bihustru, hade gjort 021:012 begav sig David åstad och hämtade Sauls och hans son Jonatans ben från borgarna i Jabes i Gilead. Dessa hade nämligen i hemlighet tagit deras kroppar bort ifrån den öppna platsen i Bet-San, där filistéerna hade hängt upp dem, när filistéerna slogo Saul på Gilboa. 021:013 Och då han hade fört Sauls och hans son Jonatans ben upp därifrån, samlade man ock ihop de upphängdas ben. 021:014 Sedan begrov man Sauls och hans son Jonatans ben i Benjamins land, i Sela, i hans fader Kis' grav; man gjorde allt vad konungen hade bjudit. Och därefter hörde Gud landets bön.

021:015 Åter uppstod krig mellan filistéerna och Israel. Och David drog ned med sina tjänare, och de stridde mot filistéerna. Men David blev trött; 021:016 och Jisbo-Benob, en av rafaéernas avkomlingar, vilkens lans vägde tre hundra siklar koppar, och som var iklädd en ny rustning, tänkte då döda David. 021:017 Men Abisai, Serujas son, kom honom till hjälp och slog filistéen till döds. Då besvuro Davids män honom att han icke mer skulle draga ut med dem i striden, så att han icke utsläckte Israels lampa. 021:018 Därefter stod åter en strid med filistéerna vid Gob; husatiten Sibbekai slog då ned Saf, en av rafaéernas avkomlingar.

021:019 Åter stod en strid med filistéerna vid Gob; Elhanan, Jaare-Oregims son, betlehemiten, slog då ned gatiten Goljat, som hade ett spjut vars skaft liknade en vävbom. 021:020 Åter stod en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex fingrar på var hand och sex tår på var fot, eller tillsammans tjugufyra; han var ock en avkomling av rafaéerna. 021:021 Denne smädade Israel; då blev han nedgjord av Jonatan, son till Simeai, Davids broder.

021:022 Dessa fyra voro avkomlingar av rafaéerna i Gat; och de föllo för Davids och hans tjänares hand.

022:001 Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand. 022:002 Han sade:

HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare, 022:003 Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet! 022:004 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.

022:005 Ty dödens bränningar omvärvde mig, fördärvets strömmar förskräckte mig, 022:006 dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig. 022:007 Men jag åkallade HERREN i min nöd, ja, jag gick med min åkallan till min Gud. Och han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop kom till hans öron.

022:008 Då skalv jorden och bävade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd. 022:009 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom. 022:010 Och han sänkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter.

022:011 Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar 022:012 Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln. 022:013 Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.

022:014 HERREN dundrade från himmelen den Högste lät höra sin röst. 022:015 Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem. 022:016 Havets bäddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS näpst, för hans vredes stormvind.

022:017 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. 022:018 Han räddade mig från min starke fiende, från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga. 022:019 De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. 022:020 Han förde mig ut på rymlig plats han räddade mig, ty han hade behag till mig.

022:021 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig. 022:022 Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet; 022:023 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och från hans stadgar vek jag icke av. 022:024 Så var jag ostrafflig för honom och tog mig till vara för missgärning.

022:025 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon. 022:026 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig. 022:027 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog. 022:028 och du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.

022:029 Ja, du, HERRE, är min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust. 022:030 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, med min Gud stormar jag murar. 022:031 Guds väg är ostrafflig, HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.

022:032 Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa förutom vår Gud? 022:033 Gud, du som var mitt starka värn och ledde den ostrafflige på hans väg, 022:034 du som gjorde hans fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder, 022:035 du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!

022:036 Du gav mig din frälsnings sköld och din bönhörelse gjorde mig stor, 022:037 du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke. 022:038 Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem. 022:039 Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem, så att de icke mer reste sig; de föllo under mina fötter.

022:040 Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig. 022:041 Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag. 022:042 De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste; efter HERREN, men han svarade dem icke. 022:043 Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden, jag krossade och förtrampade dem såsom orenlighet på gatan.

022:044 Du räddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare. 022:045 Främlingar visade mig underdånighet; vid blotta ryktet hörsammade de mig. 022:046 Ja, främlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.

022:047 HERREN lever! Lovad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa! 022:048 Gud, som har givit mig hämnd och lagt folken under mig; 022:049 du som har fört mig ut från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man! 022:050 Fördenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn. 022:051 Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.

023:001 Dessa voro Davids sista ord:

Så säger David, Isais son, så säger den man som blev högt upphöjd, Jakobs Guds smorde, Israels ljuvlige sångare: 023:002 HERRENS Ande har talat genom mig, och hans ord är på min tunga; 023:003 Israels Gud har så sagt, Israels klippa har så talat till mig: »Den som råder över människorna rätt, den som råder i Guds fruktan, 023:004 han är lik morgonens ljus, när solen går upp, en morgon utan moln, då jorden grönskar genom solsken efter regn.

023:005 Ja, är det icke så med mitt hus inför Gud? Han har ju upprättat med mig ett evigt förbund, i allo stadgat och betryggat. Ja, visst skall han låta all frälsning och glädje växa upp åt mig.

023:006 Men de onda äro allasammans lika bortkastade törnen, som man ej vill taga i med handen. 023:007 Och måste man röra vid dem, så rustar man sig med järn och med spjutskaft, och bränner sedan upp dem i eld på stället.

023:008 Dessa äro namnen på Davids hjältar: Joseb-Bassebet, en takemonit, den förnämste bland kämparna, han som svängde sitt spjut över åtta hundra som hade blivit slagna på en gång. 023:009 Och näst honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en ahoait. Han var en av de tre hjältar som voro med David, när de blevo smädade av filistéerna, som där hade församlat sig till strid; Israels män drogo sig då tillbaka. 023:010 Men han höll stånd och högg in på filistéerna, till dess att hans hand blev så trött att den var såsom faststelnad vid svärdet; och HERREN beredde så en stor seger på den dagen. Sedan hade folket allenast att vända om och följa med honom för att plundra. 023:011 Och efter honom kom Samma, son till Age, en hararit. En gång hade filistéerna församlat sig, så att de utgjorde en hel skara. Och där var ett åkerstycke, fullt med linsärter. Och folket flydde för filistéerna. 023:012 Då ställde han sig mitt på åkerstycket och försvarade det och slog filistéerna; och HERREN beredde så en stor seger.

023:013 En gång drogo tre av de trettio förnämsta männen ned och kommo vid skördetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara filistéer var lägrad i Refaimsdalen. 023:014 Men David var då på borgen, under det att en filisteisk utpost fanns i Bet-Lehem. 023:015 Och David greps av lystnad och sade: »Ack att någon ville giva mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!» 023:016 Då bröto de tre hjältarna sig igenom filistéernas läger och hämtade vatten ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det och buro det till David. Men han ville icke dricka det, utan göt ut det såsom ett drickoffer åt HERREN. 023:017 Han sade nämligen: »Bort det, HERRE, att jag skulle göra detta! Skulle jag dricka de mäns blod, som gingo åstad med fara för sina liv?» Och han ville icke dricka det. Sådana ting hade de tre hjältarna gjort.

023:018 Abisai, broder till Joab, Serujas son, var den förnämste av tre andra; han svängde en gång sitt spjut över tre hundra som hade blivit slagna. Och han hade ett stort namn bland de tre. 023:019 Han var visserligen mer ansedd än någon annan i detta tretal, och han var de andras hövitsman, men upp till de tre första kom han dock icke. 023:020 Och Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper, segerrik man från Kabseel; han slog ned de två Arielerna i Moab, och det var han som en snövädersdag steg ned och slog ihjäl lejonet i brunnen. 023:021 Han slog ock ned den egyptiske mannen som var så ansenlig att skåda. Fastän egyptiern hade ett spjut i handen, gick han ned mot honom, väpnad allenast med sin stav. Och han ryckte spjutet ur egyptierns hand och dräpte honom med hans eget spjut. 023:022 Sådana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett stort namn bland de tre hjältarna. 023:023 Han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre första kom han icke. Och David insatte honom i sin livvakt.

023:024 Till de trettio hörde: Asael, Joabs broder; Elhanan, Dodos son, från Bet-Lehem; 023:025 haroditen Samma; haroditen Elika; 023:026 peletiten Heles; tekoaiten Ira, Ickes' son; 023:027 anatotiten Abieser; husatiten Mebunnai; 023:028 ahoaiten Salmon; netofatiten Maherai; 023:029 netofatiten Heleb, Baanas son; Ittai, Ribais son, från Gibea i Benjamins barns stam; 023:030 Benaja, en pirgatonit; Hiddai från Gaas' dalar; 023:031 arabatiten Abi-Albon; barhumiten Asmavet; 023:032 saalboniten Eljaba; Bene-Jasen; Jonatan; 023:033 harariten Samma; arariten Ahiam, Sarars son; 023:034 Elifelet, son till Ahasbai, maakatitens son; giloniten Eliam, Ahitofels son; 023:035 Hesro från Karmel; arabiten Paarai; 023:036 Jigeal, Natans son, från Soba; gaditen Bani; 023:037 ammoniten Selek; beerotiten Naharai, vapendragare åt Joab, Serujas son; 023:038 jeteriten Ira; jeteriten Gareb; 023:039 hetiten Uria.

Tillsammans utgjorde de trettiosju.

024:001 Men HERRENS vrede upptändes åter mot Israel, så att han uppeggade David mot dem och sade: »Gå åstad och räkna Israel och Juda.» 024:002 Då sade konungen till Joab, hövitsmannen för hans här: »Far igenom alla Israels stammar, från Dan ända till Beer-Seba, och anställen en folkräkning, så att jag får veta huru stor folkmängden är.» 024:003 Joab svarade konungen: »Må HERREN, din Gud, föröka detta folk hundrafalt, huru talrikt det än är, och må min herre konungen få se detta med egna ögon. Men varför har min herre konungen fått lust till sådant?» 024:004 Likväl blev konungens befallning gällande, trots Joab och härens andra hövitsmän; alltså drog Joab jämte härens andra hövitsmän ut i konungens tjänst för att anställa folkräkning i Israel.

024:005 Och de gingo över Jordan och lägrade sig vid Aroer, på högra sidan om staden i Gads dal, och åt Jaeser till. 024:006 Därifrån kommo de till Gilead och Tatim-Hodsis land; sedan kommo de till Dan-Jaan och så runt omkring till Sidon. 024:007 Därefter kommo de till Tyrus' befästningar och till hivéernas och kananéernas alla städer; slutligen drogo de till Beer-Seba i Juda sydland. 024:008 Och sedan de så hade farit igenom hela landet, kommo de efter nio månader och tjugu dagar hem till Jerusalem. 024:009 Och Joab uppgav för konungen vilken slutsumma folkräkningen utvisade: i Israel funnos åtta hundra tusen stridbara, svärdbeväpnade män, och Juda män voro fem hundra tusen.

024:010 Men Davids samvete slog honom, sedan han hade låtit räkna folket, och David sade till HERREN: »Jag har syndat storligen i vad jag har gjort; men tillgiv nu, HERRE, din tjänares missgärning, ty jag har handlat mycket dåraktigt.» 024:011 Då nu David stod upp om morgonen, hade HERRENS ord kommit till profeten Gad, Davids siare; han hade sagt: 024:012 »Gå och tala till David: Så säger HERREN: Tre ting förelägger jag dig; välj bland dem ut åt dig ett som du vill att jag skall göra dig.» 024:013 Då gick Gad in till David och förkunnade detta för honom. Han sade till honom: »Vill du att hungersnöd under sju år skall komma i ditt land? Eller att du i tre månader skall nödgas fly för dina ovänner, medan de förfölja dig? Eller att pest i tre dagar skall hemsöka ditt land? Betänk nu och eftersinna vilket svar jag skall giva honom som har sänt mig.» 024:014 David svarade Gad: »Jag är i stor vånda. Men låt oss då falla i HERRENS hand, ty hans barmhärtighet är stor; i människohand vill jag icke falla.»

024:015 Så lät då HERREN pest komma i Israel, från morgonen intill den bestämda tiden; därunder dogo av folket, ifrån Dan ända till Beer-Seba, sjuttio tusen män. 024:016 Men när ängeln räckte ut sin hand över Jerusalem för att fördärva det, ångrade HERREN det onda, och han sade till ängeln, folkets fördärvare: »Det är nog; drag nu din hand tillbaka.» Och HERRENS ängel var då vid jebuséen Araunas tröskplats. 024:017 Men när David fick se ängeln som slog folket, sade han till HERREN så: »Det är ju jag som har syndat, det är jag som har gjort illa; men dessa, min hjord, vad hava de gjort? Må din hand vända sig mot mig och min faders hus.» 024:018 Och Gad kom till David samma dag och sade till honom: »Gå åstad och res ett altare åt HERREN på jebuséen Araunas tröskplats.» 024:019 Och David gick åstad efter Gads ord, såsom HERREN hade bjudit. 024:020 När Arauna nu blickade ut och fick se att konungen och hans tjänare kommo till honom, gick han ut och föll ned till jorden på sitt ansikte för konungen. 024:021 Och Arauna sade: »Varför kommer min herre konungen till sin tjänare?» David svarade: »För att köpa tröskplatsen av dig och där bygga ett altare åt HERREN; och må så hemsökelsen upphöra bland folket.» 024:022 Då sade Arauna till David: »Min herre konungen tage till sitt offer vad honom täckes. Se här äro fäkreaturen till brännoffer, och här äro tröskvagnarna, jämte fäkreaturens ok, till ved. 024:023 Alltsammans, o konung, giver Arauna åt konungen.» Och Arauna sade ytterligare till konungen: »Må HERREN, din Gud, vara dig nådig.» 024:024 Men konungen svarade Arauna: »Nej, jag vill köpa det av dig för ett bestämt pris; ty jag vill icke offra åt HERREN, min Gud, brännoffer som jag har fått för intet.» Och David köpte tröskplatsen och fäkreaturen för femtio siklar silver. 024:025 Och David byggde där ett altare åt HERREN och offrade brännoffer och tackoffer. Och HERREN lyssnade till landets bön, och hemsökelsen upphörde bland Israel.

Första Konungaboken

001:001 Konung David var nu gammal och kommen till hög ålder; och ehuru man höljde täcken över honom, kunde han dock icke hålla sig varm. 001:002 Då sade hans tjänare till honom: »Må man för min herre konungens räkning söka upp en ung kvinna, en jungfru, som kan bliva konungens tjänarinna och sköta honom. Om hon får ligga i din famn, så bliver min herre konungen varm» 001:003 Så sökte de då över hela Israels land efter en skön flicka; och de funno Abisag från Sunem och förde henne till konungen. 001:004 Hon var en mycket skön flicka, och hon skötte nu konungen och betjänade honom, men konungen hade intet umgänge med henne. 001:005 Men Adonia, Haggits son, hov sig upp och sade: »Det är jag som skall bliva konung.» Och han skaffade sig vagnar och ryttare, därtill ock femtio man som löpte framför honom. 001:006 Hans fader hade aldrig velat bedröva honom med att säga: »Varför gör du så?» Han var ock mycket fager; och hans moder hade fött honom näst efter Absalom. 001:007 Och han begynte underhandla med Joab, Serujas son, och med prästens Ebjatar, och dessa slöto sig till Adonia och understödde honom. 001:008 Men prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, samt profeten Natan, Simei, Rei och Davids hjältar höllo icke med Adonia.

001:009 Och Adonia slaktade får och fäkreatur och gödkalvar vid Soheletstenen, som ligger vid Rogelskällan; och han inbjöd dit alla sina bröder, konungens söner, och alla de Juda män som voro i konungens tjänst. 001:010 Men profeten Natan, Benaja, hjältarna och sin broder Salomo inbjöd han icke.

001:011 Då sade Natan så till Bat-Seba, Salomos moder: »Du har väl hört att Adonia, Haggits son, har blivit konung, utan att vår herre David vet därom? 001:012 Men jag vill nu giva dig ett råd, för att du må kunna rädda ditt liv och din son Salomos liv. 001:013 Gå in till konung David och säg till honom: 'Har du icke, min herre konung, själv med ed lovat din tjänarinna och sagt: Din son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall sitta på min tron? Varför har då Adonia blivit konung?' 001:014 Och medan du ännu är där och talar med konungen, skall jag efter dig komma in och bekräfta dina ord.»

001:015 Så gick då Bat-Seba in till konungen, i kammaren. Konungen var nu mycket gammal; och Abisag från Sunem betjänade konungen. 001:016 Och Bat-Seba bugade sig och föll ned för konungen. Då frågade konungen: »Vad önskar du?» 001:017 Hon sade till honom: »Min herre, du har ju själv lovat din tjänarinna med en ed vid HERREN, din Gud: 'Din son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall sitta på min tron.' 001:018 Men se, nu har Adonia blivit konung, fastän du, min herre konung, ännu icke har fått veta det. 001:019 Och han har slaktat tjurar och gödkalvar och får i myckenhet, och han har inbjudit alla konungens söner och prästen Ebjatar och härhövitsmannen Joab; men din tjänare Salomo har han icke inbjudit. 001:020 På dig, min herre konung, äro nu hela Israels ögon riktade, i förväntan att du skall kungöra för dem vem som skall sitta på min herre konungens tron efter honom. 001:021 Eljest torde hända, att när min herre konungen har gått till vila hos sina fäder, då bliva jag och min son Salomo hållna såsom brottslingar.»

001:022 Medan hon ännu höll på att tala med konungen, kom profeten Natan. 001:023 Och man anmälde det för konungen och sade: »Profeten Natan är här.» När han så kom inför konungen, föll han ned till jorden på sitt ansikte för konungen. 001:024 Och Natan sade: »Min herre konung, är det väl du som har sagt att Adonia skall bliva konung efter dig, och att han skall sitta på din tron? 001:025 Ty han har i dag gått ned och slaktat tjurar och gödkalvar och får i myckenhet, och har inbjudit alla konungens söner och härhövitsmännen och prästen Ebjatar, och de hålla nu på med att äta och dricka hos honom; och de ropa: 'Leve konung Adonia!' 001:026 Men mig, din tjänare, och prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, och din tjänare Salomo har han icke inbjudit. 001:027 Kan väl detta hava utgått från min herre konungen, utan att du har låtit dina tjänare vet vem som skall sitta på min herre konungens tron efter honom?»