Part 4

020:008 Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sig alla sina tjänare och berättade allt detta för dem; och männen blevo mycket förskräckta. 020:009 Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom: »Vad har du gjort mot oss! Vari har jag försyndat mig mot dig, eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en så stor synd? På otillbörligt sätt har du handlat mot mig.» 020:010 Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: »Vad var din mening, när du gjorde detta?» 020:011 Abraham svarade: »Jag tänkte: 'På denna ort fruktar man nog icke Gud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.' 020:012 Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastän icke min moders dotter; och så blev hon min hustru. 020:013 Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus, sade jag till henne: 'Bevisa mig din kärlek därmed att du säger om mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.'» 020:014 Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor och gav dem åt Abraham. Han gav honom ock hans hustru Sara tillbaka. 020:015 Och Abimelek sade: »Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bo var du finner för gott.» 020:016 Och till Sara sade han: »Se, jag giver åt din broder tusen siklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva inför allt ditt folk. Så har du inför alla fått upprättelse.» 020:017 Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru och hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn. 020:018 HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus ofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.

021:001 Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN gjorde med Sara såsom han hade sagt. 021:002 Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom, vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom. 021:003 Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade fött åt honom, namnet Isak. 021:004 Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar gammal, såsom Gud hade bjudit honom. 021:005 Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt honom. 021:006 Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får höra detta skall le mot mig.» 021:007 Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva barn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»

021:008 Och barnet växte upp och blev avvant; och den dag då Isak avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud. 021:009 Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna hade fött åt Abraham, leka och skämta; 021:010 och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min son Isak.» 021:011 Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull. 021:012 Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara i allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig. 021:013 Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk, därför att han är din säd.»

021:014 Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade omkring i Beer-Sebas öken. 021:015 Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet ifrån sig under en buske 021:016 och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru barnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut i gråt. 021:017 Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger. 021:018 Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall göra honom till ett stort folk.» 021:019 Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten och gav gossen att dricka. 021:020 Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och blev med tiden en bågskytt. 021:021 Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom från Egyptens land.

021:022 Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör. 021:023 Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig skyldig till något svek mot mig eller mina barn och efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du nu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.» 021:024 Abraham sade: »Det vill jag lova dig.» 021:025 Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom. 021:026 Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta; själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något därom förrän i dag.» 021:027 Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de slöto förbund med varandra. 021:028 Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides. 021:029 Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du har ställt där avsides?» 021:030 Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som har grävt denna brunn.» 021:031 Därav kallades det stället Beer-Seba, eftersom de båda där gingo eden. 021:032 När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas land.

021:033 Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade där HERRENS, den evige Gudens, namn. 021:034 Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.

022:001 En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.» 022:002 Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»

022:003 Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg till den plats som Gud hade sagt honom. 022:004 När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se platsen på avstånd, 022:005 sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma tillbaka till eder.» 022:006 Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda tillsammans. 022:007 Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!» Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?» 022:008 Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son.» Så gingo de båda tillsammans.

022:009 När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. 022:010 Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son. 022:011 Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade: »Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.» 022:012 Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son.» 022:013 När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin sons ställe. 022:014 Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser; nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se sig.

022:015 Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från himmelen 022:016 och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son 022:017 därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar. 022:018 Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.» 022:019 Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i Beer-Seba.

022:020 En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock fött barn åt din broder Nahor.» 022:021 Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och Kemuel, Arams fader, 022:022 vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel. 022:023 Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor, Abrahams broder. 022:024 Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

023:001 Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blev Sara. 023:002 Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land. Och Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne.

023:003 Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda och talade så till Hets barn: 023:004 »Jag är en främling och gäst hos eder. Låten mig nu få en egen grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava henne.» 023:005 Då svarade Hets barn Abraham och sade till honom: 023:006 »Hör oss, herre. Du är en Guds hövding bland oss; begrav din döda i den förnämligaste av våra gravar. Ingen av oss skall vägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda.» 023:007 Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn; 023:008 och han talade med dem och sade: »Om I tillstädjen att jag för ut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder ut för mig hos Efron, Sohars son, 023:009 så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom, och som ligger vid ändan av hans åker. Mot full betalning i eder krets må han giva mig den till egen grav.» 023:010 Men Efron satt där bland Hets barn. Och Efron, hetiten, svarade Abraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hans stadsport; han sade: 023:011 »Icke så, min herre. Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottan som finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den inför mina landsmäns ögon; begrav där din döda.» 023:012 Men Abraham bugade sig för landets folk; 023:013 och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade: »Värdes dock höra mig. Jag vill betala åkerns värde; tag emot det av mig, och låt mig där begrava min döda.» 023:014 Då svarade Efron Abraham och sade till honom: 023:015 »Min herre, hör mig. Ett jordstycke till ett värde av fyra hundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig? Begrav du din döda.»

023:016 Och Abraham förstod Efron och vägde upp åt honom den summa som Efron hade uppgivit i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklar silver, sådant silver som var gångbart i handel. 023:017 Så skedde det att Efrons åker i Makpela, gent emot Mamre, själva åkern med grottan som fanns där och alla träd på åkern, så långt dess område sträckte sig runt omkring, blev överlåten åt Abraham till egendom 023:018 inför Hets barns ögon, inför alla som bodde inom hans stadsport.

023:019 Därefter begrov Abraham sin hustru Sara i grottan på åkern i Makpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land. 023:020 Åkern med grottan som fanns där blev så av Hets barn överlåten åt Abraham till egen grav.

024:001 Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade välsignat Abraham i alla stycken. 024:002 Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all hans egendom: »Lägg din hand under min länd; 024:003 jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter till någon av kananéerna bland vilka jag bor, 024:004 utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och där taga hustru åt min son Isak.» 024:005 Tjänaren sade till honom: »Men om så händer, att kvinnan icke vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?» 024:006 Abraham svarade honom: »Tag dig till vara för att föra min son dit tillbaka. 024:007 HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och svurit och sagt: 'Åt din säd skall jag giva detta land', han skall sända sin ängel framför dig, så att du därifrån skall kunna få en hustru åt min son. 024:008 Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din ed till mig. Allenast må du icke föra min son dit tillbaka.» 024:009 Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams länd och lovade honom detta med ed.

024:010 Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim. 024:011 Där lät han kamelerna lägra sig utanför staden, vid en vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna plägade komma ut för att hämta vatten. 024:012 Och han sade: »HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag få ett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham. 024:013 Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma hitut för att hämta vatten. 024:014 Om jag nu säger till en flicka: 'Håll hit din kruka, och låt mig få dricka' och hon då svarar: 'Drick; dina kameler vill jag ock vattna', må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min herre.»

024:015 Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln. 024:016 Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man hade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och steg så upp igen. 024:017 Då skyndade tjänaren emot henne och sade: »Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka.» 024:018 Hon svarade: »Drick, min herre» och lyfte strax ned krukan på sin hand och gav honom att dricka. 024:019 Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: »Jag vill ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava fått dricka.» 024:020 Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans kameler. 024:021 Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade gjort hans resa lyckosam eller icke. 024:022 Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio siklar i vikt, 024:023 och frågade: »Vems dotter är du? Säg mig det. Och säg mig om vi kunna få natthärbärge i din faders hus?» 024:024 Hon svarade honom: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som av henne föddes åt Nahor.» 024:025 Och hon sade ytterligare till honom: »Vi hava rikligt med både halm och foder; natthärbärge kan du ock få.» 024:026 Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN 024:027 och sade: »Lovad vare HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre! Mig har HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.» 024:028 Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders hus.

024:029 Men Rebecka hade en broder som hette Laban. Och Laban skyndade åstad till mannen därute vid källan. 024:030 När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: 'Så och så talade mannen till mig', då begav han sig ut till mannen, där denne stod hos kamelerna vid källan. 024:031 Och han sade: »Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du härute? Jag har berett plats i huset, och rum finnes för kamelerna.» 024:032 Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till att två hans och hans följeslagares fötter. 024:033 Och man satte fram mat för honom; men han sade: »Jag vill icke äta, förrän jag har framfört mitt ärende.» Laban svarade: »Så tala då.»

024:034 Då sade han: »Jag är Abrahams tjänare. 024:035 Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur, silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor. 024:036 Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin ålderdom, och åt denne har han givit allt vad han äger. 024:037 Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Till hustru åt min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i vilkas land jag bor, 024:038 utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där taga hustru åt min son.' 024:039 Då sade jag till min herre: 'Men om nu kvinnan icke vill följa med mig?' 024:040 Han svarade mig: 'HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt min son får en hustru av min släkt och av min faders hus; 024:041 i sådant fall skall du vara löst från din ed till mig, när du har kommit till min släkt. Också om de icke giva henne åt dig, skall du vara fri ifrån eden till mig.' 024:042 Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd bliva lyckosam, 024:043 må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till henne: 'Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka' 024:044 och hon då svarar mig: 'Drick du; åt dina kameler vill jag ock ösa upp vatten'--må hon då vara den kvinna som HERREN har utsett åt min herres son. 024:045 Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för att hämta vatten. Då sade jag till henne: 'Låt mig få dricka.' 024:046 Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: 'Drick; dina kameler vill jag ock vattna.' Så drack jag, och hon vattnade också kamelerna. 024:047 Och jag frågade henne och sade: 'Vems dotter är du?' Hon svarade: 'Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt honom av Milka.' Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes armar. 024:048 Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter. 024:049 Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.»

024:050 Då svarade Laban och Betuel och sade: »Från HERREN har detta utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont eller gott. 024:051 Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.» 024:052 När Abrahams tjänare hörde deras ord, föll han ned på jorden och tillbad HERREN. 024:053 Sedan tog tjänaren fram smycken av silver och guld, så ock kläder, och gav detta åt Rebecka. Jämväl åt hennes broder och hennes moder gav han dyrbara skänker. 024:054 Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade sedan där över natten. Men om morgonen, när de hade stått upp, sade han: »Låten mig nu fara till min herre.» 024:055 Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan stanna hos oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.» 024:056 Men han svarade dem: »Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har gjort min resa lyckosam. Låten mig fara; jag vill resa hem till min herre.» 024:057 Då sade de: »Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.» 024:058 Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: »Vill du resa med denne man?» Hon svarade: »Ja.» 024:059 Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle fara med Abrahams tjänare och dennes män. 024:060 Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Av dig, du vår syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar intaga sina fienders portar.» 024:061 Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig och for sin väg.

024:062 Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i Sydlandet. 024:063 Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar. När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma. 024:064 Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg hon med hast ned från kamelen; 024:065 och hon frågade tjänaren: »Vem är den mannen som kommer emot oss där på fältet?» Tjänaren svarade: »Det är min herre.» Då tog hon sin slöja och höljde sig i den. 024:066 Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt. 024:067 Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade henne kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.

025:001 Och Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura. 025:002 Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och Sua. 025:003 Och Joksan födde Saba och Dedan, och Dedans söner voro assuréerna, letuséerna och leumméerna. 025:004 Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla dessa voro Keturas söner. 025:005 Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak. 025:006 Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och lät dem draga österut, bort till Österlandet.

025:007 Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundra sjuttiofem år; 025:008 därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder. 025:009 Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre, 025:010 den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham begraven, såväl som hans hustru Sara. 025:011 Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak bodde vid Beer-Lahai-Roi.