Part 201

003:012 När jag framdeles sänder Artemas eller Tykikus till dig, låt dig då angeläget vara att komma till mig i Nikopolis, ty jag har beslutit att stanna där över vintern. 003:013 Senas, den lagkloke, och Apollos må du med all omsorg utrusta för deras resa, så att intet fattas dem. 003:014 Och må jämväl våra bröder, för att icke bliva utan frukt, lära sig att rätt utöva goda gärningar, där hjälp är av nöden. 003:015 Alla som äro här hos mig hälsa dig. Hälsa dem som älska oss i tron. Nåd vare med eder alla.

Paulus' brev till Filemon

001:001 Paulus, Kristi Jesu fånge, och brodern Timoteus hälsa Filemon, vår älskade broder och medarbetare, 001:002 och Appfia, vår syster, och Arkippus, vår medkämpe, och den församling som kommer tillhopa i ditt hus. 001:003 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

001:004 Jag tackar min Gud alltid, när jag tänker på dig i mina böner, 001:005 ty jag har hört om den kärlek och den tro som du har till Herren Jesus, och som du bevisar mot alla de heliga. 001:006 Och min bön är att den tro du har gemensam med oss må visa sig verksam, i det att du fullt inser huru mycket gott vi hava i Kristus. 001:007 Ty jag har fått mycken glädje och hugnad av den kärlek varmed du, min broder, har vederkvickt de heligas hjärtan.

001:008 Därför, fastän jag med mycken frimodighet i Kristus kunde befalla dig att göra vad du nu bör göra, 001:009 beder jag dig dock hellre därom för kärlekens skull--jag, sådan jag nu är, den gamle Paulus, han som därtill nu är en Kristi Jesu fånge; 001:010 ja, jag beder dig för min son, den som jag har fött i min fångenskap, för Onesimus, 001:011 som förut var ingalunda var dig till »till gagn», men som nu är både dig och mig till stort gagn.

001:012 Denne sänder jag här tillbaka till dig; och när jag så gör, är det såsom sände jag åstad mitt eget hjärta. 001:013 Jag hade väl själv velat behålla honom hos mig, så att han å dina vägnar kunde hava betjänat mig i den fångenskap som jag utstår för evangelii skull. 001:014 Men utan ditt samtycke ville jag intet göra, ty det goda du gjorde skulle ju icke ske såsom av tvång, utan göras av fri vilja. 001:015 När han för en liten tid blev skild från dig, skedde detta till äventyrs just för att du skulle få honom igen för alltid, 001:016 nu icke längre såsom en träl, utan såsom något vida mer än en träl: såsom en älskad broder. Detta är han redan för mig i högsta måtto; huru mycket mer då för dig, han, din broder både efter köttet och i Herren!

001:017 Om du alltså håller mig för din medbroder, så tag emot honom såsom du skulle taga emot mig själv. 001:018 Har han gjort dig någon orätt, eller är han dig något skyldig, så för upp det på min räkning. 001:019 Jag, Paulus, skriver här med egen hand: »Jag skall själv betala det.» Jag skulle också kunna säga: »För upp det på din räkning.» Ty du har ju en ännu större skuld till mig, nämligen--dig själv.

001:020 Ja, min broder, måtte jag »få gagn» av dig i Herren! Vederkvick mitt hjärta i Kristus.

001:021 Det är därför att jag är viss om din lydaktighet som jag har skrivit detta till dig. Och jag vet att du kommer att göra ännu mer än jag begär.

001:022 Och så tillägger jag: bered dig på att giva mig härbärge. Jag hoppas nämligen att jag genom edra böner skall bliva skänkt åt eder.

001:023 Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar dig; 001:024 så göra ock Markus, Aristarkus, Demas och Lukas, mina medarbetare.

001:025 Herrens, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande.

Brevet till hebréerna

001:001 Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, 001:002 har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken han ock har skapat världen. 001:003 Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har han--sedan han hade utfört en rening från synderna--satt sig på Majestätets högra sida i höjden. 001:004 Och han har blivit så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras. 001:005 Ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Du är min Son, jag har i dag fött dig»? eller: »Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son»? 001:006 Likaså säger han, med tanke på den tid då han åter skall låta den förstfödde inträda i världen: »Och alla Guds änglar skola tillbedja honom.» 001:007 Och medan han om änglarna säger: »Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor», 001:008 säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira. 001:009 Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder»; 001:010 så ock: »Du, Herre, lade i begynnelsen jordens grund, och himlarna äro dina händers verk; 001:011 de skola förgås, men du förbliver; de skola alla nötas ut såsom en klädnad, 001:012 och såsom en mantel skall du hoprulla dem; såsom en klädnad skola de ock bytas om. Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.» 001:013 Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall»? 001:014 Äro de icke allasammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst för deras skull som skola få frälsning till arvedel?

002:001 Därför böra vi så mycket mer akta på det som vi hava hört, så att vi icke gå förlorade. 002:002 Ty om det ord som talades genom änglar blev beståndande, och all överträdelse och olydnad fick sin rättvisa lön, 002:003 huru skola då vi kunna undkomma, om vi icke taga vara på en sådan frälsning?--en frälsning som ju först förkunnades genom Herren och sedan bekräftades för oss av dem som hade hört honom, 002:004 varjämte Gud själv ytterligare gav sitt vittnesbörd genom tecken och under och allahanda kraftgärningar, och genom att utdela helig ande, allt efter sin vilja. 002:005 Ty det var icke under änglars välde som han lade den tillkommande världen, den som vi tala om. 002:006 Däremot har någon någonstädes betygat och sagt: »Vad är en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom? 002:007 En liten tid lät du honom vara ringare än änglarna, men krönte honom sedan med härlighet och ära och satte honom till herre över dina händers verk; 002:008 allt lade du under hans fötter.» När han underlade honom allting, undantog han nämligen intet från att bliva honom underlagt--om vi ock ännu icke se allting vara honom underlagt. 002:009 Men honom som en liten tid hade blivit gjord »ringare än änglarna», honom, Jesus, se vi för sitt dödslidandes skull hava blivit krönt med härlighet och ära, för att det genom Guds nåd skulle komma alla till godo att han smakade döden. 002:010 Ty den för vilkens skull allting är, och genom vilken allting är, honom hövdes det, att när han ville föra många sina barn till härlighet, genom lidanden fullkomna deras frälsnings hövding. 002:011 Han som helgar och de som bliva helgade hava nämligen alla en och samme Fader. Fördenskull blyges han icke för att kalla dem bröder; 002:012 han säger ju: »Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig»; 002:013 så ock: »Jag vill sätta min förtröstan till honom»; så ock: »Se här äro jag och barnen som Gud har givit mig.» 002:014 Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen, 002:015 och göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv igenom hade varit hemfallna till träldom. 002:016 Ty det är ju icke änglar som han tager sig an; det är Abrahams säd som han tager sig an. 002:017 Därför måste han i allt bliva lik sina bröder, för att han skulle bliva barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst inför Gud, till att försona folkets synder. 002:018 Ty därigenom att han har lidit, i det han själv blev frestad, kan han hjälpa dem som frestas.

003:001 Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus, 003:002 huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var »trogen i hela hans hus». 003:003 Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset. 003:004 Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt. 003:005 Och väl var Moses »trogen i hela hans hus», såsom »tjänare», till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas; 003:006 men Kristus var trogen såsom »son», en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet. 003:007 Så säger den helige Ande: »I dag, om I fån höra hans röst, 003:008 mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig på frestelsens dag i öknen, 003:009 där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett mina verk i fyrtio år. 003:010 Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: 'Alltid fara de vilse med sina hjärtan.' Men de ville icke veta av mina vägar. 003:011 Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila.» 003:012 Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden, 003:013 utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter »i dag», på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt att bedraga. 003:014 Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill änden hålla fast vår första tillförsikt. 003:015 När det nu säges: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig», 003:016 vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur Egypten? 003:017 Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det icke de som hade syndat, de »vilkas kroppar föllo i öknen»? 003:018 Och vilka gällde den ed som han svor, att de »icke skulle komma in i hans vila», vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma? 003:019 Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma ditin.

004:001 Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen. 004:002 Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det. 004:003 Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i vilan. Det heter också: »Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila», och detta fastän hans verk stodo där färdiga allt ifrån den tid då världen var skapad. 004:004 Ty om den sjunde dagen heter det någonstädes så: »Och Gud vilade på sjunde dagen från alla sina verk»; 004:005 här åter heter det: »De skola icke komma in i min vila.» 004:006 Eftersom det alltså står kvar att några skola få komma in i den, och eftersom de som först mottogo det glada budskapet för sin ohörsamhets skull icke kommo ditin, 004:007 så bestämmer han genom ordet »i dag» åter en viss dag, nu då han så lång tid därefter säger hos David, såsom förut är nämnt: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.» 004:008 Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava talat om en annan, senare dag. 004:009 Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk. 004:010 Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från sina verk, likasom Gud från sina. 004:011 Så låtom oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den vilan, för att ingen må, såsom de, falla och bliva ett varnande exempel på ohörsamhet. 004:012 Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. 004:013 Intet skapat är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon; och inför honom skola vi göra räkenskap. 004:014 Eftersom vi nu hava en stor överstepräst, som har farit upp genom himlarna, nämligen Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla fast vid bekännelsen. 004:015 Ty vi hava icke en sådan överstepräst som ej kan hava medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting, likasom vi, dock utan synd. 004:016 Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp i rätt tid.

005:001 Ty var och en som skall bliva överstepräst uttages bland människor och tillsättes för att till människors bästa göra tjänst inför Gud, genom att frambära gåvor och offer för synder. 005:002 Och han kan hava undseende med de okunniga och vilsefarande, just därför att han själv är behäftad med svaghet 005:003 och, för denna sin svaghets skull, måste offra för sina egna synder likaväl som för folkets. 005:004 Och ingen tager sig själv denna värdighet, utan han måste, såsom Aron, kallas därtill av Gud. 005:005 Så tog sig icke heller Kristus själv äran att bliva överstepräst, utan den äran tillföll honom genom den som sade till honom: »Du är min Son, jag har i dag fött dig», 005:006 likasom han ock på ett annat ställe säger: »Du är en präst till evig tid, efter Melkisedeks sätt.» 005:007 Och med starkt rop och tårar frambar han, under sitt kötts dagar, böner och åkallan till den som kunde frälsa honom från döden; och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. 005:008 Så lärde han, fastän han var »Son», lydnad genom sitt lidande; 005:009 och när han hade blivit fullkomnad, blev han, för alla dem som äro honom lydiga, upphovet till evig frälsning 005:010 och hälsades av Gud såsom överstepräst »efter Melkisedeks sätt». 005:011 Härom hava vi mycket att säga, mycket som är svårt att göra tydligt i ord, eftersom I haven blivit så tröga till att höra. 005:012 Ty fastän det kunde vara på tiden att I själva voren lärare, behöves det snarare att man nu åter undervisar eder i de allra första grunderna av Guds ord; det har kommit därhän med eder, att I behöven mjölk i stället för stadig mat. 005:013 Men om någon är sådan att han ännu måste leva av mjölk, då är han oskicklig att förstå en undervisning om rättfärdighet; han är ju ännu ett barn. 005:014 Ty den stadiga maten tillhör de fullmogna, dem som genom vanan hava sina sinnen övade till att skilja mellan gott och ont.

006:001 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud, 006:002 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. 006:003 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det. 006:004 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, 006:005 och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, 006:006 men som ändå hava avfallit--dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse. 006:007 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud. 006:008 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld. 006:009 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt. 006:010 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören. 006:011 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp, 006:012 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är. 006:013 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv-- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid-- 006:014 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.» 006:015 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var. 006:016 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist. 006:017 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed. 006:018 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss. 006:019 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten, 006:020 dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».

007:001 Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud den Högste--han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd på återvägen, sedan han hade slagit konungarna, och som välsignade honom, 007:002 varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som när man uttyder vad han kallas, är först och främst »rättfärdighetens konung», men därjämte ock »Salems konung», det är »fridens konung», 007:003 denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och likställes med Guds Son--denne förbliver en präst för beständigt. 007:004 Och sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader Abraham gav tionde av det förnämsta bytet. 007:005 Medan de av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning att enligt lagen taga tionde av folket, det är av sina bröder, fastän dessa hava utgått från Abrahams länd, 007:006 tog denne, som icke var av deras släkt, tionde av Abraham och välsignade honom, densamme som hade fått löftena. 007:007 Nu lär ingen kunna neka att det plägar vara den ringare som mottager välsignelse av den som står högre. 007:008 Och medan det här är dödliga människor som taga tionde, är det där en som får det vittnesbördet att han förbliver levande. 007:009 Genom Abraham har på visst sätt också Levi, som tager tionde, fått giva tionde; 007:010 ty han var ännu i sin stamfaders länd, när Melkisedek gick denne till mötes. 007:011 Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska prästadömet--och på detta var ju folkets lagstiftning byggd-- varför hade det då behövts att en präst av annat slag, »efter Melkisedeks sätt», skulle uppstå, en som icke nämnes »efter Arons sätt»? 007:012 (Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen förändras.) 007:013 Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid altaret. 007:014 Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om präster. 007:015 Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat slag uppstår, lik Melkisedek däri, 007:016 att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer av oförgängligt liv. 007:017 Han får nämligen det vittnesbördet: »Du är en präst till evig tid, efter Melkisedeks sätt.» 007:018 Så upphäves nu visserligen en föregående stadga, därför att den var svag och gagnlös-- 007:019 eftersom lagen icke kunde åstadkomma något fullkomligt--men ett bättre hopp sättes i stället, ett hopp genom vilket vi få nalkas Gud. 007:020 Och i så måtto som detta icke har kommit till stånd utan edlig bekräftelse--det är nämligen så, att medan de andra hava blivit präster utan edlig bekräftelse, 007:021 har denne blivit det med sådan bekräftelse, genom den som sade till honom: »Herren har svurit och skall icke ångra sig: 'Du är en präst till evig tid'»-- 007:022 i så måtto är också det förbund bättre, som har Jesus till löftesman. 007:023 Och medan de förra prästerna hava måst bliva flera, därför att de genom döden hindrades från att förbliva i sin tjänst, 007:024 har däremot denne ett oförgängligt prästadöme, eftersom han förbliver »till evig tid». 007:025 Därför kan han ock till fullo frälsa dem som genom honom komma till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem. 007:026 En sådan överstepräst hövdes oss också att hava, en som vore helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare och upphöjd över himmelen, 007:027 en som icke var dag behövde frambära offer, såsom de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för folkets; detta gjorde han nämligen en gång för alla, när han offrade sig själv. 007:028 Ty lagen insätter till överstepräster människor som äro behäftade med svaghet, men det löftesord, som efter lagens utgivande gavs under edlig bekräftelse, insätter en »Son» som är fullkomnad »till evig tid».