Part 2

007:006 Noa var sex hundra år gammal, när floden kom med sitt vatten över jorden. 007:007 Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur, undan flodens vatten. 007:008 Och av fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och av allt som krälar på marken 007:009 gingo två och två, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom Gud hade bjudit Noa. 007:010 Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.

007:011 I det år då Noa var sex hundra år gammal, i andra månaden, på sjuttonde dagen i månaden, den dagen bröto alla det stora djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig, 007:012 och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. 007:013 På denna samma dag gick Noa in i arken, så ock Sem, Ham och Jafet, Noas söner, vidare Noas hustru och hans söners tre hustrur med dem, 007:014 därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur, efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden, efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt vad fåglar heter, av alla slag. 007:015 De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade i sig någon livsande. 007:016 Och de som gingo ditin voro hankön och honkön av allt slags kött, såsom Gud hade bjudit honom.

Och HERREN stängde igen om honom. 007:017 Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden. 007:018 Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken drev på vattnet. 007:019 Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg allestädes under himmelen övertäcktes. 007:020 Femton alnar högt steg vattnet över bergen, så att de övertäcktes. 007:021 Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på jorden, så ock alla människor. 007:022 Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av livsande i sin näsa. 007:023 Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med honom i arken. 007:024 Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio dagar. 008:001 Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan; 008:002 och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet från himmelen upphörde. 008:003 Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra femtio dagar begynte vattnet avtaga. 008:004 Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade arken på Ararats berg. 008:005 Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga. 008:006 Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort på arken, 008:007 och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess vattnet hade torkat bort ifrån jorden. 008:008 Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 008:009 Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken. 008:010 Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än en gång flyga ut ur arken. 008:011 Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 008:012 Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.

008:013 I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten. 008:014 Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden alldeles torr. 008:015 Då talade Gud till Noa och sade: 008:016 »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners hustrur. 008:017 Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.» 008:018 Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur. 008:019 Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina släkten.

008:020 Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. 008:021 När då HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt levande, såsom jag nu har gjort. 008:022 Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.» 009:001 Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden. 009:002 Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand. 009:003 Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta. 009:004 Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta. 009:005 Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av den ena människan utkräva den andres själ; 009:006 den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild. 009:007 Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden och föröken eder på den.»

009:008 Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom: 009:009 »Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra efterkommande efter eder, 009:010 och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar, boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som hava gått ut ur arken. 009:011 Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall mer komma och fördärva jorden.» 009:012 Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder, för eviga tider: 009:013 min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till förbundet mellan mig och jorden. 009:014 Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen då synes i skyn, 009:015 skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar allt kött. 009:016 När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.» 009:017 Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på jorden.»

009:018 Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men Ham var Kanaans fader. 009:019 Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk utgrenat sig.

009:020 Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en vingård. 009:021 Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i sitt tält. 009:022 Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade det för sina båda bröder, som voro utanför. 009:023 Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror, båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de icke sågo sin faders blygd. 009:024 När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han: 009:025 »Förbannad vare Kanaan, en trälars träl vare han åt sina bröder!» 009:026 Ytterligare sade han: »Välsignad vare HERREN, Sems Gud, och Kanaan vare deras träl! 009:027 Gud utvidge Jafet, han tage sin boning i Sems hyddor, och Kanaan vare deras träl.»

009:028 Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år; 009:029 alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog han.

010:001 Detta är berättelsen om Noas söners släkt. De voro Sem, Ham och Jafet; och åt dem föddes söner efter floden.

010:002 Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och Tiras. 010:003 Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma. 010:004 Javans söner voro Elisa och Tarsis, kittéerna och dodanéerna. 010:005 Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkter, i sina folk.

010:006 Hams söner voro Kus, Misraim, Put och Kanaan. 010:007 Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas söner voro Saba och Dedan.

010:008 Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett välde på jorden. 010:009 Han var ock en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man säga: »En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod.» 010:010 Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och Kalne, i Sinears land. 010:011 Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde Nineve, Rehobot-Ir och Kela, 010:012 och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är »den stora staden».

010:013 Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna, 010:014 patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått, och kaftoréerna. 010:015 Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het, 010:016 så ock jebuséerna, amoréerna, girgaséerna, 010:017 hivéerna, arkéerna, sinéerna, 010:018 arvadéerna, semaréerna och hamatéerna. Sedan utgrenade sig kananéernas släkter allt vidare, 010:019 så att kananéernas område sträckte sig från Sidon fram emot Gerar ända till Gasa, och fram emot Sodom, Gomorra, Adma och Seboim ända till Lesa.

010:020 Dessa voro Hams söner, efter deras släkter och tungomål, i deras länder och folk.

010:021 Söner föddes ock åt Sem, Jafets äldre broder, som blev stamfader för alla Ebers söner. 010:022 Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram. 010:023 Arams söner voro Us, Hul, Geter och Mas. 010:024 Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber. 010:025 Men åt Eber föddes två söner; den ene hette Peleg, ty i hans tid blev jorden fördelad; och hans broder hette Joktan. 010:026 Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera, 010:027 Hadoram, Usal, Dikla, 010:028 Obal, Abimael, Saba, 010:029 Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner. 010:030 Och de hade sina boningsorter från Mesa fram emot Sefar, emot Östra berget. 010:031 Dessa voro Sems söner, efter deras släkter och tungomål, i deras länder, efter deras folk.

010:032 Dessa voro Noas söners släkter, efter deras ättföljd, i deras folk. Och från dem hava folken efter floden utbrett sig på jorden.

011:001 Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda sätt. 011:002 Men när de bröto upp och drogo österut, funno de en lågslätt i Sinears land och bosatte sig där. 011:003 Och de sade till varandra: »Kom, låt oss slå tegel och bränna det.» Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk begagnade de jordbeck. 011:004 Och de sade: »Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.» 011:005 Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som människobarnen byggde. 011:006 Och HERREN sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra. 011:007 Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så att den ene icke förstår den andres tungomål.» 011:008 Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att de måste upphöra att bygga på staden. 011:009 Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där förbistrade hela jordens tungomål; därifrån spridde ock HERREN ut dem över hela jorden.

011:010 Detta är berättelsen om Sems släkt. När Sem var hundra år gammal, födde han Arpaksad, två år efter floden. 011:011 Och sedan Sem hade fött Arpaksad, levde han fem hundra år och födde söner och döttrar. 011:012 När Arpaksad var trettiofem år gammal, födde han Sela. 011:013 Och sedan Arpaksad hade fött Sela, levde han fyra hundra tre år och födde söner och döttrar. 011:014 När Sela var trettio år gammal, födde han Eber. 011:015 Och sedan Sela hade fött Eber, levde han fyra hundra tre år och födde söner och döttrar. 011:016 När Eber var trettiofyra år gammal, födde han Peleg. 011:017 Och sedan Eber hade fött Peleg, levde han fyra hundra trettio år och födde söner och döttrar. 011:018 När Peleg var trettio år gammal, födde han Regu. 011:019 Och sedan Peleg hade fött Regu, levde han två hundra nio år och födde söner och döttrar. 011:020 När Regu var trettiotvå år gammal, födde han Serug. 011:021 Och sedan Regu hade fött Serug, levde han två hundra sju år och födde söner och döttrar. 011:022 När Serug var trettio år gammal, födde han Nahor. 011:023 Och sedan Serug hade fött Nahor, levde han två hundra år och födde söner och döttrar. 011:024 När Nahor var tjugunio år gammal, födde han Tera. 011:025 Och sedan Nahor hade fött Tera, levde han ett hundra nitton år och födde söner och döttrar. 011:026 När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abram, Nahor och Haran.

011:027 Och detta är berättelsen om Teras släkt. Tera födde Abram, Nahor och Haran. Och Haran födde Lot. 011:028 Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det kaldeiska Ur. 011:029 Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Abrams hustru hette Sarai, och Nahors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var fader till Milka och Jiska. 011:030 Men Sarai var ofruktsam och hade inga barn. 011:031 Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru; och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där. 011:032 Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i Haran.

012:001 Och HERREN sade till Abram: »Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. 012:002 Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse. 012:003 Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.» 012:004 Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog ut från Haran. 012:005 Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de hade skaffat sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land 012:006 och kommo så till Kanaans land.

Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna där i landet. 012:007 Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: »Åt din säd skall jag giva detta land.» Då byggde han där ett altare åt HERREN, som hade uppenbarat sig för honom. 012:008 Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade HERRENS namn. 012:009 Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot Sydlandet.

012:010 Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i landet. 012:011 Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai: »Jag vet ju att du är en skön kvinna. 012:012 Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: 'Hon är hans hustru', så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva. 012:013 Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din skull, och så att jag för din skull får leva.» 012:014 Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en mycket skön kvinna. 012:015 Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus. 012:016 Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsninnor och kameler. 012:017 Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för Sarais, Abrams hustrus, skull. 012:018 Då kallade Farao Abram till sig och sade: »Vad har du gjort mot mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru? 012:019 Varför sade du: 'Hon är min syster' och vållade så, att jag tog henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag henne och gå.» 012:020 Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.

013:001 Så drog då Abram upp från Egypten med sin hustru och allt vad han ägde, och Lot jämte honom, till Sydlandet. 013:002 Och Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. 013:003 Och han färdades ifrån lägerplats till lägerplats och kom så från Sydlandet ända till Betel, till det ställe där hans tält förut hade stått, mellan Betel och Ai, 013:004 dit där han förra gången hade rest ett altare. Och där åkallade Abram HERRENS namn.

013:005 Men Lot, som drog med Abram, hade också får och fäkreatur och tält. 013:006 Och landet räckte icke till för dem, så att de kunde bo tillsammans; ty deras ägodelar voro för stora för att de skulle kunna bo tillsammans; 013:007 och tvister uppstodo mellan Abrams och Lots boskapsherdar. Tillika bodde på den tiden kananéerna och perisséerna där i landet. 013:008 Då sade Abram till Lot: »Icke skall någon tvist vara mellan mig och dig, och mellan mina herdar och dina herdar; vi äro ju fränder. 013:009 Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig; vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så går jag åt vänster.» 013:010 Då lyfte Lot upp sina ögon och såg att hela Jordanslätten överallt var vattenrik. Innan HERREN fördärvade Sodom och Gomorra, var den nämligen såsom HERRENS lustgård, såsom Egyptens land, ända fram emot Soar. 013:011 Så utvalde då Lot åt sig hela Jordanslätten. Och Lot bröt upp och drog österut, och de skildes så från varandra. 013:012 Abram förblev boende i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på Slätten och drog med sina tält ända inemot Sodom. 013:013 Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför HERREN.

013:014 Och HERREN sade till Abram, sedan Lot hade skilt sig från honom: »Lyft upp dina ögon och se, från den plats där du står, mot norr och söder och öster och väster.» 013:015 Ty hela det land som du nu ser skall jag giva åt dig och din säd för evärdlig tid. 013:016 Och jag skall låta din säd bliva såsom stoftet på jorden; kan någon räkna stoftet på jorden, så skall ock din säd kunna räknas. 013:017 Stå upp och drag igenom landet efter dess längd och dess bredd, ty åt dig skall jag giva det.» 013:018 Och Abram drog åstad med sina tält och kom och bosatte sig vid Mamres terebintlund invid Hebron; och han byggde där ett altare åt HERREN.

014:001 På den tid då Amrafel var konung i Sinear, Arjok konung i Ellasar, Kedorlaomer konung i Elam och Tideal konung över Goim, hände sig 014:002 att dessa begynte krig mot Bera, konungen i Sodom, Birsa, konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, Semeber, konungen i Seboim, och mot konungen i Bela, det är Soar. 014:003 De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet nu är. 014:004 I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men i det trettonde året hade de avfallit. 014:005 Så kom nu i det fjortonde året Kedorlaomer med de konungar som voro på hans sida; och de slogo rafaéerna i Asterot-Karnaim, suséerna i Ham, eméerna i Save-Kirjataim 014:006 och horéerna på deras berg Seir och drevo dem ända till El-Paran vid öknen. 014:007 Sedan vände de om och kommo till En-Mispat, det är Kades, och härjade amalekiternas hela land; de slogo ock amoréerna som bodde i Hasason-Tamar. 014:008 Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma, konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och ställde upp sig i Siddimsdalen till strid mot dem-- 014:009 mot Kedorlaomer, konungen i Elam, Tideal, konungen över Goim, Amrafel, konungen i Sinear, och Arjok, konungen i Ellasar, fyra konungar mot de fem. 014:010 Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Och konungarna i Sodom och Gomorra måste fly och föllo då i dessa, och de som kommo undan flydde till bergsbygden. 014:011 Så togo de allt gods som fanns i Sodom och Gomorra, och alla livsmedel där, och tågade bort; 014:012 de togo ock med sig Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar, när de tågade bort; ty denne bodde i Sodom. 014:013 Men en av de räddade kom och berättade detta för Abram, hebréen; denne bodde vid den terebintlund som tillhörde amoréen Mamre, Eskols och Aners broder, och dessa voro i förbund med Abram. 014:014 Då nu Abram hörde att hans frände var fången, lät han sina mest beprövade tjänare, sådana som voro födda i hans hus, tre hundra aderton män, rycka ut, och förföljde fienderna ända till Dan. 014:015 Och han delade sitt folk och överföll dem så om natten med sina tjänare och slog dem, och förföljde dem sedan ända till Hoba, norr om Damaskus, 014:016 och tog tillbaka allt godset; sin frände Lot och hans ägodelar tog han ock tillbaka, ävensom kvinnorna och det övriga folket.