# Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

## Part 193

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/bibeln-gamla-och-nya-testamentet-2100/index.md

012:012 Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra en enda kropp, likaså är det med Kristus. 012:013 Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. 012:014 Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många. 012:015 Om foten ville säga: »Jag är icke hand, därför hör jag icke till kroppen», så skulle den icke dess mindre höra till kroppen. 012:016 Och om örat ville säga: »Jag är icke öga, därför hör jag icke till kroppen», så skulle det icke dess mindre höra till kroppen. 012:017 Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel och hållen vore öra, var funnes då lukten? 012:018 Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på det sätt som han har velat. 012:019 Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva kroppen? 012:020 Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock är en enda. 012:021 Ögat kan icke säga till handen: »Jag behöver dig icke», ej heller huvudet till fötterna: »Jag behöver eder icke.» 012:022 Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som mest nödvändiga. 012:023 Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma, dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet, 012:024 under det att de andra icke behöva något sådant. Men när Gud sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare delen få en så mycket större heder, 012:025 så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen, utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra. 012:026 Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den.

012:027 Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin mån. 012:028 Och Gud har i församlingen satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar, ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål. 012:029 Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar? 012:030 Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla tungomål? Icke kunna väl alla uttyda? 012:031 Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största.

Och nu vill jag ytterligare visa eder en väg, en övermåttan härlig väg.

013:001 Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. 013:002 Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. 013:003 Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

013:004 Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. 013:005 Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. 013:006 Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. 013:007 Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

013:008 Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna. 013:009 Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; 013:010 men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk. 013:011 När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. 013:012 Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

013:013 Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

014:001 Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. 014:002 Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan för Gud; ingen förstår honom ju, han talar i andehänryckning hemlighetsfulla ord. 014:003 Men den som profeterar, han talar för människor, dem till uppbyggelse och förmaning och tröst. 014:004 Den som talar tungomål uppbygger allenast sig själv, men den som profeterar, han uppbygger en hel församling. 014:005 Jag skulle väl vilja att I alla taladen tungomål, men ännu hellre ville jag att I profeteraden. Den som profeterar är förmer än den som talar tungomål, om nämligen den senare icke därjämte uttyder sitt tal, så att församlingen får någon uppbyggelse. 014:006 Ja, mina bröder, om jag komme till eder och talade tungomål, vad gagn gjorde jag eder därmed, såframt jag icke därjämte genom mitt tal meddelade eder antingen någon uppenbarelse eller någon kunskap eller någon profetia eller någon undervisning?

014:007 Gäller det icke jämväl om livlösa ting som giva ljud ifrån sig, det må nu vara en flöjt eller en harpa, att vad som spelas på dem icke kan uppfattas, om de icke giva ifrån sig toner som kunna skiljas från varandra? 014:008 Likaså, om den signal som basunen giver är otydlig, vem gör sig då redo till strid? 014:009 Detsamma gäller nu för eder; om I icke med edra tungor frambringen begripliga ord, huru skall man då kunna förstå vad I talen? Då bliver det ju ett tal i vädret.

014:010 Det finnes här i världen olika språk, vem vet huru många, och bland dem finnes intet vars ljud äro utan mening. 014:011 Men om jag nu icke förstår språket, så bliver jag en främling för den som talar, och den som talar bliver en främling för mig. 014:012 Detta gäller ock för eder; när I ären ivriga att undfå andliga gåvor, så må eder strävan efter att dessa hos eder skola överflöda hava församlingens uppbyggelse till mål. 014:013 Därför må den som talar tungomål bedja om att han ock må kunna uttyda. 014:014 Ty om jag talar tungomål, när jag beder, så beder visserligen min ande, men mitt förstånd kommer ingen frukt åstad.

014:015 Vad följer då härav? Jo, jag skall väl bedja med anden, men jag skall ock bedja med förståndet; jag skall väl lovsjunga med anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet. 014:016 Eljest, om du lovar Gud med anden, huru skola de som sitta på de olärdas plats då kunna säga sitt »amen» till din tacksägelse? De förstå ju icke vad du säger. 014:017 Om än din tacksägelse är god, så bliva de andra dock icke uppbyggda därav.-- 014:018 Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla; 014:019 och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i tungomål.

014:020 Mina bröder, varen icke barn till förståndet; nej varen barn i ondskan, men varen fullmogna till förståndet. 014:021 Det är skrivet i lagen: »Genom människor med främmande tungomål och genom främlingars läppar skall jag tala till detta folk, men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren.» 014:022 Alltså äro »tungomålen» ett tecken, ej för dem som tro, utan för dem som icke tro; profetian däremot är ett tecken, ej för dem som icke tro, utan för dem som tro. 014:023 Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga att I voren ifrån edra sinnen? 014:024 Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad av alla och av alla utrannsakad. 014:025 Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och betyga att »Gud verkligen är i eder».

014:026 Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans, så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må nu ske så, att det länder till uppbyggelse. 014:027 Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det. 014:028 Är ingen uttydare tillstädes, så må de tiga i församlingen och tala allenast för sig själva och för Gud.

014:029 Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de andra må döma om det som talas. 014:030 Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, då må den förste tiga. 014:031 Ty I kunnen alla få profetera, den ene efter den andre, så att alla bliva undervisade och alla förmanade; 014:032 och profeters andar äro profeterna underdåniga. 014:033 Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.

014:034 Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder. 014:035 Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen.-- 014:036 Eller är det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det kommit allenast till eder?

014:037 Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så må han ock inse att vad jag skriver till eder är Herrens bud. 014:038 Men vill någon icke inse detta, så vare det hans egen sak.

014:039 Alltså, mina bröder, varen ivriga att undfå profetians gåva och förmenen ej heller någon att tala tungomål. 014:040 Men låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning.

015:001 Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu stån kvar i, 015:002 genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid --om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro. 015:003 Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna, 015:004 och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje dagen, enligt skrifterna, 015:005 och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv. 015:006 Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu leva kvar, medan några äro avsomnade. 015:007 Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. 015:008 Allra sist visade han sig också för mig, som är att likna vid ett ofullgånget foster. 015:009 Ty jag är den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens värdig att kallas apostel, jag som har förföljt Guds församling. 015:010 Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla--dock icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig.

015:011 Det må nu vara jag eller de andra, så är det på det sättet vi predika, och på det sättet I haven kommit till tro.

015:012 Om det nu predikas om Kristus att han har uppstått från de döda, huru kunna då somliga bland eder säga att det icke finnes någon uppståndelse från de döda? 015:013 Om det åter icke finnes någon uppståndelse från de döda, då har icke heller Kristus uppstått. 015:014 Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng, då är ock eder tro fåfäng; 015:015 då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava vittnat mot Gud att han har uppväckt Kristus, som han icke har uppväckt, om det är sant att döda icke uppstå. 015:016 Ja, om döda icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått. 015:017 Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I ären då ännu kvar i edra synder. 015:018 Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat i Kristus. 015:019 Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp, och därav intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor.

015:020 Men nu har Kristus uppstått från de döda, såsom förstlingen av de avsomnade. 015:021 Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom ock genom en människa de dödas uppståndelse. 015:022 Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras levande. 015:023 Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen, därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till. 015:024 Därefter kommer änden, då när han överlämnar riket åt Gud och Fadern, sedan han från andevärldens alla furstar och alla väldigheter och makter har tagit all deras makt. 015:025 Ty han måste regera »till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter». 015:026 Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt; 015:027 ty »allt har han lagt under hans fötter».

Men när det heter att »allt är honom underlagt», då är uppenbarligen den undantagen, som har lagt allt under honom. 015:028 Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så skall Gud bliva allt i alla.

015:029 Vad kunna annars de som låta döpa sig för de dödas skull vinna därmed? Om så är att döda alls icke uppstå, varför låter man då döpa sig för deras skull? 015:030 Och varför undsätta vi oss själva var stund för faror? 015:031 Ty--så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av eder, mina bröder--jag lider döden dag efter dag. 015:032 Om jag hade tänkt såsom människor pläga tänka, när jag i Efesus kämpade mot vilddjuren, vad gagnade mig då det jag gjorde? Om döda icke uppstå--»låtom oss då äta och dricka, ty i morgon måste vi dö».

015:033 Faren icke vilse: »För goda seder dåligt sällskap är fördärv.» 015:034 Vaknen upp till rätt nykterhet, och synden icke. Somliga finnas ju, som leva i okunnighet om Gud; eder till blygd säger jag detta.

015:035 Nu torde någon fråga: »På vad sätt uppstå då de döda, och med hurudan kropp skola de träda fram?» 015:036 Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött. 015:037 Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända något annat. 015:038 Men Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart frö dess särskilda kropp. 015:039 Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art, boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan, fiskars återigen en annan. 015:040 Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska kropparnas av ett annat slag. 015:041 En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke lik den andra i härlighet.-- 015:042 Så är det ock med de dödas uppståndelse: vad som bliver sått förgängligt, det uppstår oförgängligt; 015:043 vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft; 015:044 här sås en »själisk» kropp, där uppstår en andlig kropp. Så visst som det finnes en »själisk» kropp, så visst finnes det ock en andlig. 015:045 Så är ock skrivet: »Den första människan, Adam, blev en levande varelse med själ.» Den siste Adam åter blev en levandegörande ande. 015:046 Men icke det andliga är det första, utan det »själiska»; sedan kommer det andliga. 015:047 Den första människan var av jorden och jordisk, den andra människan är av himmelen. 015:048 Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska; och sådan som den himmelska är, sådana äro ock de himmelska. 015:049 Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, så skola vi ock bära den himmelskas gestalt.

015:050 Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får förgängligheten oförgängligheten till arvedel. 015:051 Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade, 015:052 och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade. 015:053 Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet. 015:054 Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger vunnen.» 015:055 Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? 015:056 Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. 015:057 Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!

015:058 Alltså, mina älskade bröder, varen fasta, orubbliga, alltid överflödande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete icke är fåfängt i Herren.

016:001 Vad nu angår insamlingen till de heliga, så mån I förfara på samma sätt som jag har förordnat för församlingarna i Galatien. 016:002 Var och en av eder må spara ihop vad han får tillfälle till, och på första dagen i var vecka må han lägga av detta hemma hos sig, så att insamlingen icke göres först vid min ankomst. 016:003 Men när jag kommer, skall jag sända åstad de män som I själva pröven vara lämpliga, med brev till Jerusalem, för att där frambära eder kärleksgåva. 016:004 Och om saken befinnes vara värd att också jag reser, så skola de få åtfölja mig.

016:005 Jag tänker nämligen komma till eder, sedan jag har farit genom Macedonien. Ty Macedonien vill jag allenast fara igenom, 016:006 men hos eder skall jag kanhända stanna något, möjligen vintern över, för att I därefter mån hjälpa mig till vägs, dit jag kan vilja begiva mig. 016:007 Jag vill icke besöka eder nu strax, på genomresa, ty jag hoppas att någon tid få stanna hos eder, om Herren så tillstädjer. 016:008 Men i Efesus vill jag stanna ända till pingst. 016:009 Ty en dörr till stor och fruktbärande verksamhet har öppnats för mig; jag har ock många motståndare.

016:010 Men när Timoteus kommer, så sen till, att han utan fruktan må kunna vistas hos eder. Han utför ju Herrens verk, han såväl som jag; 016:011 må därför ingen förakta honom. Hjälpen honom sedan till vägs i frid, så att han kommer åter till mig; ty jag väntar honom med bröderna.

016:012 Vad angår brodern Apollos, så har jag ivrigt uppmanat honom att med de andra bröderna begiva sig till eder. Han var dock alls icke hågad att komma just nu; men när det bliver honom lägligt, skall han komma.

016:013 Vaken, stån fasta i tron, skicken eder såsom män, varen starka. 016:014 Låten allt hos eder ske i kärlek.

016:015 Mina bröder, jag vill giva eder en förmaning: I kännen ju Stefanas' husfolk och veten att de äro förstlingen i Akaja, och att de hava ägnat sig åt de heligas tjänst; 016:016 därför mån I å eder sida underordna eder under dessa män och under envar som bistår dem i deras arbete och själv gör sig möda. 016:017 Jag gläder mig över att Stefanas och Fortunatus och Akaikus hava kommit hit, ty dessa hava givit mig ersättning för vad jag har måst sakna genom att vara skild från eder; 016:018 de hava vederkvickt min ande såväl som eder ande. Så lären eder nu att rätt uppskatta sådana män.

016:019 Församlingarna i provinsen Asien hälsar eder. Akvila och Priska, tillika med den församling som kommer tillhopa i deras hus, hälsa eder mycket i Herren. 016:020 Ja, alla bröderna hälsa eder. Hälsen varandra med en helig kyss.

016:021 Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand.

016:022 Om någon icke har Herren kär, så vare han förbannad.

Marana, ta!

016:023 Herren Jesu nåd vare med eder. 016:024 Min kärlek är med eder alla, i Kristus Jesus.

Paulus' andra brev till korintierna

001:001 Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern Timoteus, hälsar den Guds församling som finnes i Korint, och tillika alla de heliga som finnas i hela Akaja. 001:002 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

001:003 Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, 001:004 han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda nöd. 001:005 Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått. 001:006 Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning för eder. Undfå vi däremot tröst, så sker ock detta till tröst för eder, en tröst som skall visa sin kraft däri, att I ståndaktigt uthärden samma lidanden som vi utstå. Och det hopp vi hysa i fråga om eder är fast, 001:007 ty vi veta att såsom I delen våra lidanden, så delen I ock den tröst vi undfå.

001:008 Vi vilja nämligen icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om vilken nöd vi fingo utstå i provinsen Asien, och huru övermåttan svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med misströstade om livet. 001:009 Ja, vi hade redan i vårt inre likasom fått vår dödsdom, för att vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som uppväcker de döda. 001:010 Och ur en sådan dödsnöd frälste han oss, och han skall än vidare frälsa oss; ja, till honom hava vi satt vårt hopp att han allt framgent skall frälsa oss. 001:011 Också I stån oss ju bi med eder förbön. Och så skola många hembära tacksägelse för oss, för den nåd som genom mångas böner har kommit oss till del.