# Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

## Part 192

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/bibeln-gamla-och-nya-testamentet-2100/index.md

En man gör visserligen väl i att icke komma vid någon kvinna; 007:002 men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru, och var kvinna sin egen man. 007:003 Mannen give sin hustru vad han är henne pliktig, sammalunda ock hustrun sin man. 007:004 Hustrun råder icke själv över sin kropp, utan mannen; sammalunda råder ej heller mannen över sin kropp, utan hustrun. 007:005 Dragen eder icke undan från varandra, om icke möjligen, med bådas samtycke, till en tid, för att I skolen hava ledighet till bönen. Kommen sedan åter tillsammans, så att Satan icke frestar eder, då I nu icke kunnen leva återhållsamt. 007:006 Detta säger jag likväl såsom en tillstädjelse, icke såsom en befallning. 007:007 Jag skulle dock vilja att alla människor vore såsom jag. Men var och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene så, den andre så.

007:008 Till de ogifta åter och till änkorna säger jag att de göra väl, om de förbliva i samma ställning som jag. 007:009 Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig; ty det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.

007:010 Men dem som äro gifta bjuder jag--dock icke jag, utan Herren; En hustru må icke skilja sig från sin man 007:011 (om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller förlike sig åter med mannen), ej heller må en man förskjuta sin hustru.

007:012 Till de andra åter säger jag själv, icke Herren: Om någon som hör till bröderna har en hustru som icke är troende, och denna är villig att leva tillsammans med honom, så må han icke förskjuta henne. 007:013 Likaså, om en hustru har en man som icke är troende, och denne är villig att leva tillsammans med henne, så må hon icke förskjuta mannen. 007:014 Ty den icke troende mannen är helgad i och genom sin hustru, och den icke troende hustrun är helgad i och genom sin man, då han är en broder; annars vore ju edra barn orena, men nu äro de heliga.-- 007:015 Om däremot den icke troende vill skiljas, så må han få skiljas. En broder eller syster är i sådana fall intet tvång underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid. 007:016 Ty huru kan du veta, du hustru, om du skall frälsa din man? Eller du man, huru vet du om du skall frälsa din hustru? 007:017 Må allenast var och en vandra den väg fram, som Herren har bestämt åt honom, var och en i den ställning vari Gud har kallat honom. Den ordningen stadgar jag för alla församlingar. 007:018 Har någon blivit kallad såsom omskuren, så göre han sig icke åter lik de oomskurna; har någon blivit kallad såsom oomskuren, så låte han icke omskära sig. 007:019 Det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren; allt beror på huruvida han håller Guds bud. 007:020 Var och en förblive i den kallelse vari han var, när han blev kallad. 007:021 Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig till sinnes; dock, om du kan bliva fri, så begagna dig hellre därav. 007:022 Ty den träl som har blivit kallad till att vara i Herren, han är en Herrens frigivne; sammalunda är ock den frie, som har blivit kallad, en Kristi livegne. 007:023 I ären köpta, och betalningen är given; bliven icke människors trälar. 007:024 Ja, mina bröder, var och en förblive inför Gud i den ställning vari han har blivit kallad.

007:025 Vad vidare angår dem som äro jungfrur, så har jag icke att åberopa någon befallning av Herren, utan giver allenast ett råd, såsom en som genom Herrens barmhärtighet har blivit förtroende värd. 007:026 Jag menar alltså, med tanke på den nöd som står för dörren, att den människa gör väl, som förbliver såsom hon är. 007:027 Är du bunden vid hustru, så sök icke att bliva lös. Är du utan hustru, så sök icke att få hustru. 007:028 Om du likväl skulle gifta dig, så syndar du icke därmed; ej heller syndar en jungfru, om hon gifter sig. Dock komma de som så göra att draga över sig lekamliga vedermödor; och jag skulle gärna vilja skona eder.

007:029 Men det säger jag, mina bröder: Tiden är kort; därför må härefter de som hava hustrur vara såsom hade de inga, 007:030 och de som gråta såsom gräte de icke, och de som glädja sig såsom gladde de sig icke, och de som köpa något såsom finge de icke behålla det, 007:031 och de som bruka denna världen såsom gjorde de icke något bruk av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut; 007:032 och jag skulle gärna vilja att I voren fria ifrån omsorger. Den man som icke är gift ägnar nämligen sin omsorg åt vad som hör Herren till, huru han skall behaga Herren; 007:033 men den gifte mannen ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till, huru han skall behaga sin hustru, 007:034 och så är hans hjärta delat. Likaså ägnar den kvinna, som icke längre är gift eller som är jungfru, sin omsorg åt vad som hör Herren till, att hon må vara helig till både kropp och ande; men den gifta kvinnan ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till, huru hon skall behaga sin man. 007:035 Detta säger jag till eder egen nytta, och icke för att lägga något band på eder, utan för att I skolen föra en hövisk vandel och stadigt förbliva vid Herren.

007:036 Men om någon menar sig handla otillbörligt mot sin ogifta dotter därmed att hon får bliva överårig, då må han göra såsom han vill, om det nu måste så vara; han begår därmed ingen synd. Må hon få gifta sig. 007:037 Om däremot någon är fast i sitt sinne och icke bindes av något nödtvång, utan kan följa sin egen vilja, och så i sitt sinne är besluten att låta sin ogifta dotter förbliva såsom hon är, då gör denne väl. 007:038 Alltså: den som gifter bort sin dotter, han gör väl; och den som icke gifter bort henne, han gör ännu bättre.

007:039 En hustru är bunden så länge hennes man lever; men när hennes man är avsomnad, står det henne fritt att gifta sig med vem hon vill, blott det sker i Herren. 007:040 Men lyckligare är hon, om hon förbliver såsom hon är. Så är min mening, och jag tror att också jag har Guds Ande.

008:001 Vad åter angår kött från avgudaoffer, så känna vi nog det talet: »Alla hava vi 'kunskap'.» »Kunskapen» uppblåser, men kärleken uppbygger. 008:002 Om någon menar sig hava fått någon »kunskap», så har han ännu icke fått kunskap på sådant sätt som han borde hava. 008:003 Men den som älskar Gud, han är känd av honom.

008:004 Vad alltså angår ätandet av kött från avgudaoffer, så säger jag detta:

Vi veta visserligen att ingen avgud finnes till i världen, och att det icke finnes mer än en enda Gud. 008:005 Ty om ock några så kallade gudar skulle finnas, vare sig i himmelen eller på jorden--och det finnes ju många »gudar» och många »herrar»-- 008:006 så finnes dock för oss allenast en enda Gud: Fadern, av vilken allt är, och till vilken vi själva äro, och en enda Herre: Jesus Kristus, genom vilken allt är, och genom vilken vi själva äro.

008:007 Dock, icke alla hava denna kunskap, utan somliga, som äro vana att ännu alltjämt tänka på avguden, äta köttet såsom avgudaofferskött. Och eftersom deras samvete är svagt, bliver det härigenom befläckat. 008:008 Men maten skall icke avgöra vår ställning till Gud. Avhålla vi oss från att äta, så bliva vi icke därigenom sämre; äta vi, så bliva vi icke därigenom bättre.

008:009 Sen likväl till, att denna eder frihet icke till äventyrs bliver en stötesten för de svaga. 008:010 Ty om någon får se dig, som har undfått »kunskap», ligga till bords i ett avgudahus, skall då icke hans samvete, om han är svag, därav »bliva uppbyggt» på det sätt att han äter köttet från avgudaoffer? 008:011 Genom din »kunskap» går ju då den svage förlorad--han, din broder, som Kristus har lidit döden för. 008:012 Om I på sådant sätt synden mot bröderna och såren deras svaga samveten, då synden I mot Kristus själv.

008:013 Därför, om maten kan bliva min broder till fall, så vill jag sannerligen hellre för alltid avstå från att äta kött, på det att jag icke må bliva min broder till fall.

009:001 Är jag icke fri? Är jag icke en apostel? Har jag icke sett Jesus, vår Herre? Ären icke I mitt verk i Herren? 009:002 Om jag icke för andra är en apostel, så är jag det åtminstone för eder, ty I själva ären i Herren inseglet på mitt apostlaämbete.

009:003 Detta är mitt försvar mot dem som sätta sig till doms över mig.

009:004 Skulle vi kanhända icke hava rätt att få mat och dryck? 009:005 Skulle vi icke hava rätt att få såsom hustru föra med oss på våra resor någon som är en syster, vi likaväl som de andra apostlarna och Herrens bröder och särskilt Cefas? 009:006 Eller äro jag och Barnabas de enda som icke hava rätt att vara fritagna ifrån kroppsarbete? 009:007 Vem tjänar någonsin i krig på egen sold? Vem planterar en vingård och äter icke dess frukt? Eller vem vaktar en hjord och förtär icke mjölk från hjorden?

009:008 Icke talar jag väl detta därför att människor pläga så tala? Säger icke själva lagen detsamma? 009:009 I Moses' lag är ju skrivet: »Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar.» Månne det är om oxarna som Gud har sådan omsorg? 009:010 Eller säger han det icke i alla händelser med tanke på oss? Jo, för vår skull blev det skrivet, att den som plöjer bör plöja med en förhoppning, och att den som tröskar bör göra det i förhoppning om att få sin del. 009:011 Om vi hava sått åt eder ett utsäde av andligt gott, är det då för mycket, om vi få inbärga från eder en skörd av lekamligt gott? 009:012 Om andra hava en viss rättighet över eder, skulle då icke vi än mer hava det? Och likväl hava vi icke gjort bruk av den rättigheten, utan vi fördraga allt, för att icke lägga något hinder i vägen för Kristi evangelium. 009:013 I veten ju att de som förrätta tjänsten i helgedomen få sin föda ifrån helgedomen, och att de som äro anställda vid altaret få sin del, när altaret får sin. 009:014 Så har ock Herren förordnat att de som förkunna evangelium skola hava sitt uppehälle av evangelium. 009:015 Men jag för min del har icke gjort bruk av någon sådan förmån.

Detta skriver jag nu icke, för att jag själv skall få någon sådan; långt hellre ville jag dö. Nej, ingen skall göra min berömmelse om intet. 009:016 Ty om jag förkunnar evangelium, så är detta ingen berömmelse för mig. Jag måste ju så göra; och ve mig, om jag icke förkunnade evangelium! 009:017 Gör jag det av egen drift, så har jag rätt till lön; men då jag nu icke gör det av egen drift, så är den syssla som jag är betrodd med allenast en livegen förvaltares.-- 009:018 Vilken är alltså min lön? Jo, just den, att när jag förkunnar evangelium, så gör jag detta utan kostnad för någon, i det att jag avstår från att göra bruk av den rättighet jag har såsom förkunnare av evangelium.

009:019 Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock gjort mig till allas tjänare, för att jag skall vinna dess flera. 009:020 För judarna har jag blivit såsom en jude, för att kunna vinna judar; för dom som stå under lagen har jag, som själv icke står under lagen, blivit såsom stode jag under lagen, för att kunna vinna dem som stå under lagen. 009:021 För dem som äro utan lag har jag, som icke är utan Guds lag, men är i Kristi lag, blivit såsom vore jag utan lag, för att jag skall vinna dem som äro utan lag. 009:022 För de svaga har jag blivit svag, för att kunna vinna de svaga; för alla har jag blivit allt, för att jag i alla händelser skall frälsa några. 009:023 Men allt gör jag för evangelii skull, för att också jag skall bliva delaktig av dess goda.

009:024 I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för att I mån vinna lönen. 009:025 Men alla som vilja deltaga i en sådan tävlan pålägga sig återhållsamhet i alla stycken: dessa för att vinna en förgänglig segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig. 009:026 Jag för min del löper alltså icke såsom gällde det ett ovisst mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret. 009:027 Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet.

010:001 Ty jag vill säga eder detta, mina bröder:

Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet; 010:002 alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses; 010:003 alla åto de samma andliga mat, 010:004 och alla drucko de samma andliga dryck--de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus. 010:005 Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen. 010:006 Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill. 010:007 Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till all leka.» 010:008 Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag. 010:009 Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna. 010:010 Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av »Fördärvaren». 010:011 Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss. 010:012 Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller. 010:013 Inga andra frestelser hava mött eder än sådana som vanligen möta människor. Och Gud är trofast; han skall icke tillstädja att I bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen härda ut i den.

010:014 Alltså, mina älskade, undflyn avgudadyrkan. 010:015 Jag säger detta till eder såsom till förståndiga människor; själva mån I döma om det som jag säger. 010:016 Välsignelsens kalk, över vilken vi uttala välsignelsen, är icke den en delaktighet av Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är icke det en delaktighet av Kristi kropp? 010:017 Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda kropp, ty alla få vi vår del av detta ena bröd. 010:018 Sen på det lekamliga Israel: äro icke de som äta av offren delaktiga i altaret?

010:019 Vad vill jag då säga härmed? Månne att avgudaofferskött är någonting, eller att en avgud är någonting? 010:020 Nej, det vill jag säga, att vad hedningarna offra, det offra de åt onda andar och icke åt Gud; och jag vill icke att I skolen hava någon gemenskap med de onda andarna. 010:021 I kunnen icke dricka Herrens kalk och tillika onda andars kalk; I kunnen icke hava del i Herrens bord och tillika i onda andars bord. 010:022 Eller vilja vi reta Herren? Äro då vi starkare än han?

010:023 »Allt är lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är lovligt»; ja, men icke allt uppbygger. 010:024 Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.

010:025 Allt som säljes i köttboden mån I äta; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning därom. 010:026 Ty »jorden är Herrens, och allt vad därpå är».

010:027 Om någon av dem som icke äro troende bjuder eder till sig och I viljen gå till honom, så mån I äta av allt som sättes fram åt eder; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning därom. 010:028 Men om någon då säger till eder: »Detta är offerkött», så skolen I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken till känna, och för samvetets skull-- 010:029 jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varför skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete? 010:030 Om jag äter därav med tacksägelse, varför skulle jag då bliva smädad för det som jag tackar Gud för?

010:031 Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I gören, så gören allt till Guds ära. 010:032 Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar eller för greker eller för Guds församling; 010:033 varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva frälsta.

011:001 Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.

011:002 Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av mig.

011:003 Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud. 011:004 Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller profeterar, han vanärar sitt huvud. 011:005 Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat. 011:006 Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja sig. 011:007 En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet. 011:008 Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen. 011:009 Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull. 011:010 Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas skull. 011:011 Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen, eller mannen utan kvinnan. 011:012 Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan; men alltsammans är av Gud.-- 011:013 Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud? 011:014 Lär icke själva naturen eder att det länder en man till vanheder, om han har långt hår, 011:015 men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår? Håret är ju henne givet såsom slöja. 011:016 Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds församlingar.

011:017 Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring. 011:018 Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så är. 011:019 Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som hålla provet.

011:020 När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas; 011:021 ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för mycket. 011:022 Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.

011:023 Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd 011:024 och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.» 011:025 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.»

011:026 Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer. 011:027 Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod. 011:028 Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken. 011:029 Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig. 011:030 Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och ganska många äro avsomnade. 011:031 Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda. 011:032 Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med världen.

011:033 Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla måltid, så vänten på varandra. 011:034 Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder sammankomst icke bliver eder till en dom.

Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.

012:001 Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder, mina bröder, huru med dem förhåller sig. 012:002 I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis föras bort till de stumma avgudarna. 012:003 Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som talar i Guds Ande säger: »Förbannad vare Jesus», så kan ej heller någon säga: »Jesus är Herre» annat än i den helige Ande.

012:004 Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme. 012:005 Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme. 012:006 Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme, han som verkar allt i alla. 012:007 Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en så, att de kunna bliva till nytta. 012:008 Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en annan att efter samme Ande tala kunskapens ord, 012:009 åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande, 012:010 åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när någon talar tungomål. 012:011 Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva.