Part 189

003:021 Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om, 003:022 en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla dem som tro. Ty här är ingen åtskillnad. 003:023 Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud; 003:024 och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus, 003:025 honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod. Så ville Gud--då han i sin skonsamhet hade haft fördrag med de synder som förut hade blivit begångna--nu visa att han dock var rättfärdig. 003:026 Ja, så ville han i den tid som nu är lämna beviset för att han är rättfärdig. Härigenom skulle han både själv befinnas vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som låter det bero på tro på Jesus.

003:027 Huru bliver det då med vår berömmelse? Den är utestängd. Genom vilken lag? Månne genom en gärningarnas lag? Nej, genom en trons lag. 003:028 Vi hålla nämligen före att människan bliver rättfärdig genom tro, utan laggärningar. 003:029 Eller är Gud allenast judarnas Gud? Är han icke ock hedningarnas? Jo, förvisso också hedningarnas, 003:030 så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro, så ock de oomskurna genom tron.

003:031 Göra vi då vad lag är om intet genom tron? Bort det! Vi göra tvärtom lag gällande.

004:001 Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet? 004:002 Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att berömma sig av. Dock icke inför Gud. 004:003 Ty vad säger skriften? »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.» 004:004 Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst. 004:005 Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. 004:006 Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet, utan gärningar: 004:007 »Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna, och vilkas synder äro överskylda. 004:008 Salig är den man som Herren icke tillräknar synd.»

004:009 Gäller nu detta ordet »salig» de omskurna allenast eller ock de oomskurna? Vi säga ju att »tron räknades Abraham till rättfärdighet». 004:010 Huru blev den honom då tillräknad? Skedde det sedan han hade blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren? Det skedde icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var oomskuren. 004:011 Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var oomskuren. Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. 004:012 Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren.

004:013 Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom rättfärdighet av tro. 004:014 Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron till intet nyttig, och löftet är gjort om intet. 004:015 Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag finnes, där finnes icke heller någon överträdelse. 004:016 Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader, 004:017 enligt detta skriftens ord: »Jag har bestämt dig till att bliva en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de ting som icke äro till, likasom voro de till.

004:018 Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.» 004:019 Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans egen kropp var såsom död--han var ju omkring hundra år gammal --och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött. 004:020 Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han ärade Gud 004:021 och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. 004:022 Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.

004:023 Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom gällde det allenast honom, 004:024 utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, 004:025 vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.

005:001 Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus 005:002--genom vilken vi ock hava fått tillträde till den nåd vari vi nu stå--och vi berömma oss i hoppet om Guds härlighet. 005:003 Och icke det allenast, vi till och med berömma oss av våra lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar ståndaktighet, 005:004 och ståndaktigheten beprövad fasthet, och fastheten hopp, 005:005 och hoppet låter oss icke komma på skam; ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, vilken har blivit oss given.

005:006 Ty medan vi ännu voro svaga, led Kristus, när tiden var inne, döden för oss ogudaktiga. 005:007 Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rättfärdig man-- om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som har gjort honom gott-- 005:008 men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu voro syndare. 005:009 Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit rättfärdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva frälsta undan vredesdomen. 005:010 Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner, blevo försonade med honom genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv. 005:011 Och icke det allenast; vi berömma oss ock av Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava undfått försoningen.

005:012 Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat. 005:013 Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns. Men synd tillräknas icke där ingen lag finnes; 005:014 och dock har under tiden från Adam till Moses döden haft väldet också över dem som icke hade syndat genom en överträdelse, i likhet med vad Adam gjorde, han som är en förebild till den som skulle komma.

005:015 Likväl är det icke så med nådegåvan, som det var med syndafallet. Ty om genom en endas fall de många hava blivit döden underlagda, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåvan i och genom nåd--vilken, också den, är kommen genom en enda människa, Jesus Kristus--blivit på ett överflödande sätt de många beskärd. 005:016 Och med gåvan är det icke såsom det var med det som kom genom denne ene som syndade: domen kom genom en enda, och ledde till en fördömelsedom, men nådegåvan kom i följd av mångas fall, och ledde till en rättfärdiggörelsedom. 005:017 Och om döden på grund av en endas fall kom till konungavälde genom denne ene, så skola ännu mycket mer de som undfå den överflödande nåden och rättfärdighetsgåvan få konungsligt välde i liv, också det genom en enda, Jesus Kristus.-- 005:018 Alltså, likasom det, som kom genom en endas fall, för alla människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda, för alla människor till en rättfärdiggörelse som medför liv. 005:019 Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå såsom rättfärdiga.

005:020 Men lagen har därjämte kommit in, för att fallet skulle bliva så mycket större; dock, där synden blev större, där överflödade nåden mycket mer. 005:021 Ty såsom synden hade utövat sitt välde i och genom döden, så skulle nu ock nåden genom rättfärdighet utöva sitt välde till evigt liv, och det genom Jesus Kristus, vår Herre.

006:001 Vad skola vi då säga? Skola vi förbliva i synden, för att nåden skall bliva så mycket större? 006:002 Bort det! Vi som hava dött från synden, huru skulle vi ännu kunna leva i den? 006:003 Veten I då icke att vi alla som hava blivit döpta till Kristus Jesus, vi hava blivit döpta till hans död? 006:004 Och vi hava så, genom detta dop till döden, blivit begravna med honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skola vandra i ett nytt väsende, i liv. 006:005 Ty om vi hava vuxit samman med honom genom en lika död, så skola vi ock vara sammanvuxna med honom genom en lika uppståndelse. 006:006 Vi veta ju detta, att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom, för att syndakroppen skall göras om intet, så att vi icke mer tjäna synden. 006:007 Ty den som är död, han är friad ifrån synden. 006:008 Hava vi nu dött med Kristus, så tro vi att vi ock skola leva med honom, 006:009 eftersom vi veta att Kristus, sedan han har uppstått från de döda, icke mer dör; döden råder icke mer över honom. 006:010 Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men hans liv är ett liv för Gud. 006:011 Så mån ock I hålla före att I ären döda från synden och leven för Gud, i Kristus Jesus.

006:012 Låten därför icke synden hava väldet i edra dödliga kroppar, så att I lyden deras begärelser. 006:013 Och ställen icke edra lemmar i syndens tjänst, att vara orättfärdighetsvapen, utan ställen eder själva i Guds tjänst, såsom de där från döden hava kommit till livet, och edra lemmar i Guds tjänst, att vara rättfärdighetsvapen. 006:014 Ty synden skall icke råda över eder, eftersom I icke stån under lagen, utan under nåden.

006:015 Huru är det alltså? Skola vi synda, eftersom vi icke stå under lagen, utan under nåden? Bort det! 006:016 I veten ju, att när I ställen eder i någons tjänst för att lyda honom, så ären I tjänare under denne, som I sålunda lyden, vare sig det är under synden, vilket leder till död, eller under lydnaden, vilket leder till rättfärdighet. 006:017 Men Gud vare tack för att den tid är förbi, då I voren syndens tjänare, och för att I haven blivit av hjärtat lydiga, så att I följen den lära som har givits eder till mönsterbild, 006:018 och för att I, när I nu haven gjorts fria ifrån synden, haven blivit tjänare under rättfärdigheten-- 006:019 om jag nu får tala på människosätt, för eder köttsliga svaghets skull. Ja, likasom I förr ställden edra lemmar i orenhetens och orättfärdighetens tjänst, till orättfärdighet, så mån I nu ställa edra lemmar i rättfärdighetens tjänst, till helgelse. 006:020 Medan I voren syndens tjänare, voren I ju fria ifrån rättfärdighetens tjänst; 006:021 men vilken frukt skördaden I då därav? Jo, det som I nu blygens för; änden på sådant är ju döden. 006:022 Men nu, då I haven gjorts fria ifrån synden och blivit Guds tjänare, nu skörden I frukten av detta: I varden helgade; och änden bliver att I undfån evigt liv. 006:023 Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av nåd giver är evigt liv, i Kristus Jesus, vår Herre.

007:001 Eller veten I icke, mina bröder--jag talar ju till sådana som känna lagen--att lagen råder över en människa för så lång tid som hon lever? 007:002 Så är ju en gift kvinna genom lag bunden vid sin man, så länge denne lever; men om mannen dör, då är hon löst från den lag som band henne vid mannen. 007:003 Alltså, om hon giver sig åt en annan man, medan hennes man lever, så kallas hon äktenskapsbryterska; men om mannen dör, då är hon fri ifrån lagen, så att hon icke är äktenskapsbryterska, om hon giver sig åt en annan man. 007:004 Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade från lagen för att tillhöra en annan, nämligen honom som har uppstått från de döda, på det att vi må bära frukt åt Gud. 007:005 Ty medan vi ännu voro i ett köttsligt väsende, voro de syndiga lustar, som uppväcktes genom lagen, verksamma i våra lemmar till att bära frukt åt döden. 007:006 Men nu äro vi lösta från lagen, i det att vi hava dött från det varunder vi förr höllos fångna; och så tjäna vi nu i Andens nya väsende, och icke i bokstavens gamla väsende.

007:007 Vad skola vi då säga? Är lagen synd? Bort det! Men synden skulle jag icke hava lärt känna, om icke genom lagen; ty jag hade icke vetat av begärelsen, om icke lagen hade sagt: »Du skall icke hava begärelse.» 007:008 Men då nu synden fick tillfälle, uppväckte den genom budordet allt slags begärelse i mig. Ty utan lag är synden död. 007:009 Jag levde en gång utan lag; men när budordet kom, fick synden liv, 007:010 och jag hemföll åt döden. Så befanns det att budordet, som var givet till liv, det blev mig till död; 007:011 ty då synden fick tillfälle, förledde den mig genom budordet och dödade mig genom det.

007:012 Alltså är visserligen lagen helig, och budordet heligt och rättfärdigt och gott. 007:013 Har då verkligen det som är gott blivit mig till död? Bort det! Men synden har blivit det, för att så skulle varda uppenbart att den var synd, i det att den genom något som självt var gott drog över mig död; och så skulle synden bliva till övermått syndig, genom budordet.

007:014 Vi veta ju att lagen är andlig, men jag är av köttslig natur, såld till träl under synden. 007:015 Ty jag kan icke fatta att jag handlar såsom jag gör; jag gör ju icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag. 007:016 Om jag nu gör det som jag icke vill, så giver jag mitt bifall åt lagen och vidgår att den är god. 007:017 Så är det nu icke mer jag som gör sådant, utan synden, som bor i mig. 007:018 Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott; viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår jag icke. 007:019 Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag icke vill, det gör jag. 007:020 Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det icke mer jag som gör det, utan synden, som bor i mig.

007:021 Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den lagen, att det onda fastmer är tillstädes hos mig. 007:022 Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag; 007:023 men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar. 007:024 Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?-- 007:025 Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!

Alltså tjänar jag, sådan jag är i mig själv, visserligen med min håg Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.

008:001 Så finnes nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus. 008:002 Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifrån syndens och dödens lag. 008:003 Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden, sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet. 008:004 Så skulle lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden.

008:005 Ty de som äro köttsliga, de hava sitt sinne vänt till vad köttet tillhör; men de som äro andliga, de hava sitt sinne vänt till vad Anden tillhör. 008:006 Och köttets sinne är död, medan Andens sinne är liv och frid. 008:007 Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det. 008:008 Men de som äro i ett köttsligt väsende kunna icke behaga Gud.

008:009 I åter ären icke i ett köttsligt väsende, utan i ett andligt, om eljest Guds Ande bor i eder; men den som icke har Kristi Ande, han hör icke honom till. 008:010 Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden, för syndens skull, men Anden är liv, för rättfärdighetens skull. 008:011 Och om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i eder, så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också edra dödliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder.

008:012 Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet, så att vi skola leva efter köttet. 008:013 Ty om i leven efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande döden kroppens gärningar, så skolen I leva. 008:014 Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn. 008:015 I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi ropa: »Abba! Fader!» 008:016 Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn. 008:017 Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att också med honom bliva förhärligade.

008:018 Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss. 008:019 Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse. 008:020 Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en förhoppning skulle finnas, 008:021 att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör Guds barns härlighet.

008:022 Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas. 008:023 Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning. 008:024 Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan ser? 008:025 Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med ståndaktighet.

008:026 Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar. 008:027 Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det är efter Guds behag som han manar gott för de heliga.

008:028 Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut. 008:029 Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock förut bestämt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, så att denne skulle bliva den förstfödde bland många bröder. 008:030 Och dem som han har förut bestämt, dem kallar han ock, och dem som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock.

008:031 Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? 008:032 Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? 008:033 Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör. 008:034 Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss. 008:035 Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd? 008:036 Så är ju skrivet: »För din skull varda vi dödade hela dagen; vi hava blivit aktade såsom slaktfår.» 008:037 Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har älskat oss. 008:038 Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, 008:039 varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

009:001 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke--därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande-- 009:002 när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta. 009:003 Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet. 009:004 De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena. 009:005 Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen.

009:006 Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om intet. Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel. 009:007 Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd. Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.» 009:008 Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd. 009:009 Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara hava en son.» 009:010 Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man, nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn. 009:011 Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt--för att Guds utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar-- 009:012 det ordet: »Den äldre skall tjäna den yngre.»

009:013 Så är ock skrivet: »Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.»

009:014 Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud? Bort det! 009:015 Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.» 009:016 Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet. 009:017 Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn skall varda förkunnat på hela jorden.» 009:018 Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han.