Part 185

014:008 I Lystra fanns nu en man som satt där oförmögen att bruka sina fötter, ty allt ifrån sin moders liv hade han varit ofärdig och hade aldrig kunnat gå. 014:009 Denne hörde på, när Paulus talade. Och då Paulus fäste sina ögon på honom och såg att han hade tro, så att han kunde bliva botad, 014:010 sade han med hög röst: »Res dig upp och stå på dina fötter.» Då sprang mannen upp och begynte gå. 014:011 När folket såg vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin röst och ropade på lykaoniskt tungomål: »Gudarna hava stigit ned till oss i människogestalt.» 014:012 Och de kallade Barnabas för Jupiter, men Paulus kallade de för Merkurius, eftersom det var han som förde ordet. 014:013 Och prästen vid det Jupiterstempel som låg utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville jämte folket anställa ett offer. 014:014 Men när apostlarna, Barnabas och Paulus, fingo höra detta, revo de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket och ropade 014:015 och sade: »I män, vad är det I gören? Också vi äro människor, av samma natur som I, och vi förkunna för eder evangelium, att I måsten omvända eder från dessa fåfängliga avgudar till den levande Guden, 'som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är'. 014:016 Han har under framfarna släktens tider tillstatt alla hedningar att gå sina egna vägar. 014:017 Dock har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har bevisat eder välgärningar, i det han har givit eder regn och fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt edra hjärtan med mat och glädje.» 014:018 Genom sådana ord stillade de med knapp nöd folket, så att man icke offrade åt dem.

014:019 Men några judar kommo dit från Antiokia och Ikonium. Dessa drogo folket över på sin sida och stenade Paulus och släpade honom ut ur staden, i tanke att han var död. 014:020 Men sedan lärjungarna hade samlat sig omkring honom, reste han sig upp och gick in i staden.

Dagen därefter begav han sig med Barnabas åstad därifrån till Derbe. 014:021 Och de förkunnade evangelium i den staden och vunno ganska många lärjungar. Sedan vände de tillbaka till Lystra och Ikonium och Antiokia 014:022 och styrkte lärjungarnas själar, i det de förmanade dem att stå fasta i tron och sade dem, att det är genom mycken bedrövelse som vi måste ingå i Guds rike. 014:023 Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu trodde på.

014:024 Sedan färdades de vidare genom Pisidien och kommo till Pamfylien. 014:025 Där förkunnade de ordet i Perge och foro sedan ned till Attalia. 014:026 Därifrån avseglade de till Antiokia, samma ort varifrån de hade blivit utsända, sedan man hade anbefallt dem åt Guds nåd, för det verk som de nu hade fullbordat. 014:027 Och när de hade kommit dit, kallade de tillhopa församlingen och omtalade för dem huru stora ting Gud hade gjort med dem, och huru han för hedningarna hade öppnat en dörr till tro. 014:028 Sedan vistades de där hos lärjungarna en ganska lång tid.

015:001 Men från Judeen kommo några män ditned och lärde bröderna så: »Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så kunnen I icke bliva frälsta.» 015:002 Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem. 015:003 Och församlingen utrustade dem för resan, och de foro genom Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas omvändelse och gjorde därmed alla bröderna stor glädje. 015:004 När de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av församlingen och av apostlarna och de äldste och omtalade huru stora ting Gud hade gjort med dem. 015:005 Men några ifrån fariséernas parti, vilka hade kommit till tro, stodo upp och sade att man borde omskära dem och bjuda dem att hålla Moses' lag.

015:006 Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga om denna sak. 015:007 Och sedan man länge hade förhandlat därom, stod Petrus upp och sade till dem:

»Mina bröder, I veten själva att Gud, för lång tid sedan, bland eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna skulle få höra evangelii ord och komma till tro. 015:008 Och Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd, därigenom att han lät dem, likaväl som oss, undfå den helige Ande. 015:009 Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att han genom tron renade deras hjärtan. 015:010 Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja lägga ett ok som varken våra fäder eller vi hava förmått bära? 015:011 Vi tro ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi bliva frälsta, vi likaväl som de.»

015:012 Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus, som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade gjort bland hedningarna.

015:013 När de hade slutat att tala, tog Jakob till orda och sade:

»Mina bröder, hören mig. 015:014 Simeon har förtäljt huru Gud först så skickade, att han bland hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn. 015:015 Därmed stämmer ock överens vad profeterna hava talat; ty så är skrivet: 015:016 'Därefter skall jag komma tillbaka och åter bygga upp Davids förfallna hydda; ja, dess ruiner skall jag bygga upp och så upprätta den igen, 015:017 för att ock övriga människor skola söka Herren, alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn. Så säger Herren, han som skall göra detta, 015:018 såsom han ock har vetat det förut av evighet.'

015:019 Därför är min mening att man icke bör betunga sådana som hava varit hedningar, men omvänt sig till Gud, 015:020 utan allenast skriva till dem att de skola avhålla sig från avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda djur och från blod. 015:021 Ty Moses har av ålder sina förkunnare i alla städer, då han ju var sabbat föreläses i synagogorna.»

015:022 Därefter beslöto apostlarna och de äldste, tillika med hela församlingen, att bland sig utvälja några män, som jämte Paulus och Barnabas skulle sändas till Antiokia; och de valde Judas, som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland bröderna voro ledande män. 015:023 Och man översände genom dem följande skrivelse:

»Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.

015:024 Alldenstund vi hava hört att några som hava kommit från oss hava förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar, utan att de hava haft något uppdrag av oss, 015:025 så hava vi enhälligt kommit till det beslutet att utvälja några män, som vi skulle sända till eder jämte Barnabas och Paulus, våra älskade bröder, 015:026 vilka hava vågat sina liv för vår Herres, Jesu Kristi, namns skull. 015:027 Alltså sända vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola kungöra detsamma för eder. 015:028 Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter: 015:029 att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl. Faren väl.»

015:030 De fingo så begiva sig åstad och kommo ned till Antiokia. Där kallade de tillsammans menigheten och lämnade fram brevet. 015:031 Och när menigheten läste detta, blevo de glada över det hugnesamma budskapet. 015:032 Judas och Silas, som själva voro profeter, talade därefter många förmaningens ord till bröderna och styrkte dem. 015:033 Och sedan de hade uppehållit sig där någon tid, fingo de i frid fara ifrån bröderna tillbaka till dem som hade sänt dem. 015:034 015:035 Men Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, där de undervisade och, jämte många andra förkunnade evangelii ord från Herren.

015:036 Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: »Låt oss nu fara tillbaka och besöka våra bröder, i alla de städer där vi hava förkunnat Herrens ord, och se till, huru det är med dem.» 015:037 Barnabas ville då att de skulle taga med sig Johannes, som ock kallades Markus. 015:038 Men Paulus fann icke skäligt att taga med sig en man som hade övergivit dem i Pamfylien och icke följt med dem till deras arbete. 015:039 Och så skarp blev deras tvist att de skilde sig ifrån varandra; och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern. 015:040 Men Paulus utvalde åt sig Silas; och sedan han av bröderna hade blivit anbefalld åt Herrens nåd, begav han sig åstad 015:041 och färdades genom Syrien och Cilicien och styrkte församlingarna.

016:001 Han kom då också till Derbe och till Lystra. Där fanns en lärjunge vid namn Timoteus, som var son av en troende judisk kvinna och en grekisk fader, 016:002 och som hade gott vittnesbörd om sig av bröderna i Lystra och Ikonium. 016:003 Paulus ville nu att denne skulle fara med honom. För de judars skull som bodde i dessa trakter tog han honom därför till sig och omskar honom, ty alla visste att hans fader var grek. 016:004 Och när de sedan foro genom städerna, meddelade de församlingarna till efterföljd de stadgar som voro fastställda av apostlarna och de äldste i Jerusalem. 016:005 Så styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal förökades för var dag.

016:006 Sedan togo de vägen genom Frygien och det galatiska landet; de förhindrades nämligen av den helige Ande att förkunna ordet i provinsen Asien. 016:007 Och när de hade kommit fram emot Mysien, försökte de att fara in i Bitynien, men Jesu Ande tillstadde dem det icke. 016:008 Då begåvo de sig över Mysien ned till Troas. 016:009 Här visade sig för Paulus i en syn om natten en macedonisk man, som stod där och bad honom och sade: »Far över till Macedonien och hjälp oss.» 016:010 När han hade sett denna syn, sökte vi strax någon lägenhet att fara därifrån till Macedonien, ty vi förstodo nu att Gud hade kallat oss att förkunna evangelium för dem.

016:011 Vi lade alltså ut från Troas och foro raka vägen till Samotrace och dagen därefter till Neapolis 016:012 och sedan därifrån till Filippi. Denna stad, en romersk koloni, är den första i denna del av Macedonien. I den staden vistades vi någon tid.

016:013 På sabbatsdagen gingo vi utom stadsporten, längs med en flod, till en plats som gällde såsom böneställe. Där satte vi oss ned och talade med de kvinnor som hade samlats dit. 016:014 Och en kvinna som »fruktade Gud», en purpurkrämerska från staden Tyatira, vid namn Lydia, lyssnade till samtalet; och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon aktade på det som Paulus talade. 016:015 Och sedan hon jämte sitt husfolk hade låtit döpa sig, bad hon oss och sade: »Eftersom I ansen mig vara en kvinna som tror på Herren, så kommen in i mitt hus och stannen där.» Och hon nödgade oss därtill.

016:016 Och det hände sig en gång, då vi gingo ned till bönestället, att vi mötte en tjänsteflicka, som hade en spådomsande i sig och genom sina spådomar skaffade sina herrar mycken inkomst. 016:017 Denne följde efter Paulus och oss andra och ropade och sade: »Dessa män äro Guds, den Högstes, tjänare, och de förkunna för eder frälsningens väg.» 016:018 Så gjorde hon under många dagar. Men Paulus tog illa vid sig och vände sig om och sade till anden: »I Jesu Kristi namn bjuder jag dig att fara ut ur henne.» Och anden for ut i samma stund.

016:019 Men när hennes herrar sågo att det för dem var slut med allt hopp om vidare inkomst, grepo de Paulus och Silas och släpade dem till torget inför överhetspersonerna. 016:020 Och sedan de hade fört dem tid fram, till domarna, sade de: »Dessa män uppväcka stor oro i vår stad; de äro judar 016:021 och vilja införa stadgar som det för oss, såsom romerska medborgare, icke är lovligt att antaga eller hålla.» 016:022 Också folket reste sig upp emot dem, och domarna läto slita av dem deras kläder och bjödo att man skulle piska dem med spön. 016:023 Och sedan de hade låtit giva dem många slag, kastade de dem i fängelse och bjödo fångvaktaren att hålla dem i säkert förvar. 016:024 Då denne fick en så sträng befallning, satte han in dem i det innersta fängelserummet och fastgjorde deras fötter i stocken.

016:025 Vid midnattstiden voro Paulus och Silas stadda i bön och lovade Gud med sång, och de andra fångarna hörde på dem. 016:026 Då kom plötsligt en stark jordstöt, så att fängelsets grundvalar skakades; och i detsamma öppnades alla dörrar, och allas bojor löstes. 016:027 Då vaknade fångvaktaren; och när han fick se fängelsets dörrar öppna, drog han sitt svärd och ville döda sig själv, i tanke att fångarna hade kommit undan. 016:028 Men Paulus ropade med hög röst och sade: »Gör dig intet ont; ty vi äro alla här.» 016:029 Då lät han hämta ljus och sprang in och föll ned för Paulus och Silas, bävande. 016:030 Därefter förde han ut dem och sade: »I herrar, vad skall jag göra för att bliva frälst?» 016:031 De svarade: »Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst.» 016:032 Och de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i hans hus. 016:033 Och redan under samma timme på natten tog han dem till sig och tvådde deras sår och lät strax döpa sig med allt sitt husfolk. 016:034 Och han förde dem upp i sitt hus och dukade ett bord åt dem och fröjdade sig över att han med allt sitt hus hade kommit till tro på Gud.

016:035 Men när det hade blivit dag, sände domarna åstad rättstjänarna och läto säga: »Släpp ut männen.» 016:036 Fångvaktaren underrättade då Paulus härom och sade: »Domarna hava sänt bud att I skolen släppas ut. Gån därför nu eder väg i frid.» 016:037 Men Paulus sade till dem: »De hava offentligen låtit gissla oss, utan dom och rannsakning, oss som äro romerska medborgare, och hava kastat oss i fängelse; nu vilja de också i tysthet släppa oss ut! Nej, icke så; de måste själva komma och taga oss ut.» 016:038 Rättstjänarna inberättade detta för domarna. När dessa hörde att de voro romerska medborgare, blevo de förskräckta. 016:039 Och de gingo dit och talade goda ord till dem och togo dem ut och bådo dem lämna staden. 016:040 När de så hade kommit ut ur fängelset, begåvo de sig hem till Lydia. Och sedan de där hade träffat bröderna och talat förmaningens ord till dem, drogo de vidare.

017:001 Och de foro över Amfipolis och Apollonia och kommo så till Tessalonika. Där hade judarna en synagoga; 017:002 i den gick Paulus in, såsom hans sed var. Och under tre sabbater talade han där med dem, i det han utgick ifrån skrifterna 017:003 och utlade dem och bevisade att Messias måste lida och uppstå från de döda; och han sade: »Denne Jesus som jag förkunnar för eder är Messias.» 017:004 Och några av dem läto övertyga sig och slöto sig till Paulus och Silas; så gjorde ock en stor hop greker som »fruktade Gud», likaså ganska många av de förnämsta kvinnorna.

017:005 Då grepos judarna av nitälskan och togo med sig allahanda dåligt folk ifrån gatan och ställde till folkskockning och oroligheter i staden och trängde fram mot Jasons hus och ville draga dem ut inför folket. 017:006 Men när de icke funno dem, släpade de Jason och några av bröderna inför stadens styresmän och ropade: »Dessa män, som hava uppviglat hela världen, hava nu också kommit hit; 017:007 och Jason har tagit emot dem i sitt hus. De göra alla tvärtemot kejsarens påbud och säga att en annan, en som heter Jesus, är konung. 017:008 Så väckte de oro bland folket och hos stadens styresmän, när de hörde detta. 017:009 Dessa läto då Jason och de andra ställa borgen för sig och släppte dem därefter lösa.

017:010 Men strax om natten blevo Paulus och Silas av bröderna sända åstad till Berea. Och när de hade kommit dit, gingo de till judarnas synagoga. 017:011 Dessa voro ädlare till sinnes än judarna i Tessalonika; de togo emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna, för att se om det förhölle sig såsom nu sades. 017:012 Många av dem kommo därigenom till tro, likaså ganska många ansedda grekiska kvinnor och jämväl män. 017:013 Men när judarna i Tessalonika fingo veta att Guds ord förkunnades av Paulus också i Berea, kommo de dit och uppviglade också där folket och väckte oro bland dem. 017:014 Strax sände då bröderna Paulus åstad ända ned till havet, men både Silas och Timoteus stannade kvar på platsen. 017:015 De som ledsagade Paulus förde honom vidare till Aten och foro så därifrån tillbaka, med bud till Silas och Timoteus att dessa med det snaraste skulle komma till honom.

017:016 Men, Paulus nu väntade på dem i Aten, upprördes han i sin ande, när han såg huru uppfylld staden var med avgudabilder. 017:017 Han höll därför i synagogan samtal med judarna och med dem som »fruktade Gud», så ock på torget, var dag, med dem som han träffade där. 017:018 Också några filosofer, dels av epikuréernas skola, dels av stoikernas, gåvo sig i ordskifte med honom. Och somliga sade: »Vad kan väl denne pratmakare vilja säga?» Andra åter: »Han tyckes vara en förkunnare av främmande gudar.» De sade så, eftersom han förkunnade evangelium om Jesus och om uppståndelsen. 017:019 Och de grepo honom och förde honom till Areopagen och sade: »Kunna vi få veta vad det är för en ny lära som du förkunnar? 017:020 Ty det är förunderliga ting som du talar oss i öronen. Vi vilja nu veta vad detta skall betyda.» 017:021 Det var nämligen så med alla atenare, likasom ock med de främlingar som hade bosatt sig bland dem, att de icke hade tid och håg för annat än att tala om eller höra på något nytt för dagen.

017:022 Då trädde Paulus fram mitt på Areopagen och sade: »Atenare, jag ser av allting att I ären mycket ivriga gudsdyrkare. 017:023 Ty medan jag har gått omkring och betraktat edra helgedomar, har jag ock funnit ett altare med den inskriften: 'Åt en okänd Gud.' Om just detta väsende, som I sålunda dyrken utan att känna det, är det jag nu kommer med budskap till eder. 017:024 Den Gud som har gjort världen och allt vad däri är, han som är Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som äro gjorda med händer, 017:025 ej heller låter han betjäna sig av människohänder, såsom vore han i behov av något, han som själv åt alla giver liv, anda och allt. 017:026 Och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skola bo-- 017:027 detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju icke är långt ifrån någon enda av oss. 017:028 Ty i honom är det som vi leva och röra oss och äro till, såsom ock några av edra egna skalder hava sagt: 'Vi äro ju ock av hans släkt.' 017:029 Äro vi nu av Guds släkt, så böra vi icke mena att gudomen är lik någonting av guld eller silver eller sten, något som är danat genom mänsklig konst och uppfinning.

017:030 Med sådana okunnighetens tider har Gud hittills haft fördrag, men nu bjuder han människorna att de alla allestädes skola göra bättring. 017:031 Ty han har fastställt en dag då han skall 'döma världen med rättfärdighet', genom en man som han har bestämt därtill; och han har åt alla givit en bekräftelse härpå, i det att han har låtit honom uppstå från de döda.»

017:032 När de hörde talas om att »uppstå från de döda», drevo somliga gäck därmed, andra åter sade: »Vi vilja höra dig tala härom ännu en gång.» 017:033 Med detta besked gick Paulus bort ifrån dem. 017:034 Dock slöto sig några män till honom och kommo till tro. Bland dessa var Dionysius, han som tillhörde Areopagens domstol, så ock en kvinna vid namn Damaris och några andra jämte dem.

018:001 Därefter lämnade Paulus Aten och kom till Korint. 018:002 Där träffade han en jude vid namn Akvila, bördig från Pontus, vilken nyligen hade kommit från Italien med sin hustru Priscilla. (Klaudius hade nämligen påbjudit att alla judar skulle lämna Rom.) Till dessa båda slöt han sig nu, 018:003 och eftersom han hade samma hantverk som de, stannade han kvar hos dem, och de arbetade tillsammans; de voro nämligen till yrket tältmakare.

018:004 Och i synagogan höll han var sabbat samtal och övertygade både judar och greker. 018:005 När sedan Silas och Timoteus kommo ditned från Macedonien, var Paulus helt upptagen av att förkunna ordet, i det att han betygade för judarna att Jesus var Messias. 018:006 Men när dessa stodo emot honom och foro ut i smädelser, skakade han stoftet av sina kläder och sade till dem: »Edert blod komme över edra egna huvuden. Jag är utan skuld och går nu till hedningarna.»

018:007 Och han gick därifrån och tog in hos en man vid namn Titius Justus, som »fruktade Gud»; denne hade sitt hus invid synagogan. 018:008 Men Krispus, synagogföreståndaren, kom med hela sitt hus till tro på Herren; också många andra korintier som hörde honom trodde och läto döpa sig. 018:009 Och i en syn om natten sade Herren till Paulus: »Frukta icke, utan tala och tig icke; 018:010 ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig skada. Jag har ock mycket folk i denna stad.» 018:011 Så uppehöll han sig där bland dem ett år och sex månader och undervisade i Guds ord.

018:012 Men när Gallio var landshövding i Akaja, reste sig judarna, alla tillhopa, upp mot Paulus och förde honom inför domstolen 018:013 och sade: »Denne man förleder människorna att dyrka Gud på ett sätt som är emot lagen.» 018:014 När då Paulus ville öppna sin mun och tala, sade Gallio till judarna: »Vore något brott eller något ont och arglistigt dåd begånget, då kunde väl vara skäligt att jag tålmodigt hörde på eder, I judar. 018:015 Men är det någon tvistefråga om ord och namn eller om eder egen lag, så mån I själva avgöra saken; i sådana mål vill jag icke vara domare.» 018:016 Och så visade han bort dem från domstolen. 018:017 Då grepo de alla gemensamt Sostenes, synagogföreståndaren, och slogo honom inför domstolen; och Gallio frågade alls icke därefter.