Part 182

002:001 När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med varandra. 002:002 Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade dragit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto. 002:003 Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem. 002:004 Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.

002:005 Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen. 002:006 Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av dem. 002:007 Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: »Äro de icke galiléer, alla dessa som här tala? 002:008 Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget modersmål talas? 002:009 Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må hava vårt hem i Mesopotamien eller Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller provinsen Asien, 002:010 i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller i Libyens bygder, åt Cyrene till, eller vara hitflyttade främlingar från Rom, 002:011 vi må vara judar eller proselyter, kretenser eller araber, alla höra vi dem på våra egna tungomål tala om Guds väldiga gärningar.» 002:012 Så uppfylldes de alla av häpnad och visste icke vad de skulle tänka. Och de sade, den ene till den andre: »Vad kan detta betyda?» 002:013 Men somliga drevo gäck med dem och sade: »De äro fulla av sött vin.»

002:014 Då trädde Petrus fram, jämte de elva, och hov upp sin röst och talade till dem:

»I judiske män och I alla Jerusalems invånare, detta mån I veta, och lyssnen nu till mina ord: 002:015 Det är icke så som I menen, att dessa äro druckna; det är ju blott tredje timmen på dagen. 002:016 Nej, här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel:

002:017 'Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra gamla män skola hava drömmar; 002:018 ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de skola profetera. 002:019 Och jag skall låta undertecken synas uppe på himmelen och tecken nere på jorden: blod och eld och rökmoln. 002:020 Solen skall vändas i mörker och månen i blod, förrän Herrens dag kommer, den stora och härliga. 002:021 Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst.'

002:022 I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I själva veten, 002:023 denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda. 002:024 Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av döden. 002:025 Ty David säger med tanke på honom: 'Jag har haft Herren för mina ögon alltid, ja, han är på min högra sida, för att jag icke skall vackla. 002:026 Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min tunga fröjdar sig, och jämväl min kropp får vila med en förhoppning: 002:027 den, att du icke skall lämna min själ åt dödsriket och icke låta din Helige se förgängelse. 002:028 Du har kungjort mig livets vägar; du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte.'

002:029 Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju ibland oss ännu i dag. 002:030 Men eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade lovat honom att 'av hans livs frukt sätta en konung på hans tron', 002:031 därför förutsåg han att Messias skulle uppstå, och talade därom och sade att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att hans kropp icke skulle se förgängelse.

002:032 Denne--Jesus--har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla vittna. 002:033 Och sedan han genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern undfått den utlovade helige Anden, har han utgjutit vad I här sen och hören. 002:034 Ty icke har David farit upp till himmelen; fastmer säger han själv: 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, 002:035 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.

002:036 Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre och till Messias.»

002:037 När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skola vi göra?» 002:038 Petrus svarade dem: »Gören bättring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande. 002:039 Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.»

002:040 Också med många andra ord bad och förmanade han dem, i det han sade: »Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.» 002:041 De som då togo emot hans ort läto döpa sig; och så ökades församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer. 002:042 Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.

002:043 Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken gjordes genom apostlarna. 002:044 Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt; 002:045 de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla, eftersom var och en behövde. 002:046 Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud. 002:047 Och allt folket vad dem väl bevåget. Och Herren ökade församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.

003:001 Och Petrus och Johannes gingo upp till helgedomen, till den bön som hölls vid nionde timmen. 003:002 Och där bars fram en man som hade varit ofärdig allt ifrån moderlivet, och som man var dag plägade sätta vid den port i helgedomen, som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna begära allmosor av dem som gingo in i helgedomen. 003:003 När denne nu fick se Petrus och Johannes, då de skulle gå in i helgedomen, bad han dem om en allmosa. 003:004 Då fäste Petrus och Johannes sina ögon på honom, och Petrus sade: »Se på oss.» 003:005 När han då gav akt på dem, i förväntan att få något av dem, 003:006 sade Petrus: »Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det giver jag dig. I Jesu Kristi, nasaréens namn: stå upp och gå.» 003:007 Och så fattade han honom vid högra handen och reste upp honom. Och strax fingo hans fötter och fotleder styrka, 003:008 och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det att han lovade Gud. 003:009 Och allt folket såg honom, där han gick omkring och lovade Gud. 003:010 Och när de kände igen honom och sågo att det var samme man som plägade sitta och begära allmosor vid Sköna porten i helgedomen, blevo de uppfyllda av häpnad och bestörtning över det som hade vederfarits honom.

003:011 Då han nu höll sig till Petrus och Johannes, strömmade allt folket, utom sig av häpnad, tillsammans till dem på den plats som kallades Salomos pelargång. 003:012 När Petrus såg detta, tog han till orda och talade till folket så:

»I män av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet åstadkommit att han kan gå? 003:013 Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden, och som I förnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva honom lös. 003:014 Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden att en dråpare skulle givas åt eder. 003:015 Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de döda; därom kunna vi själva vittna. 003:016 Och det är på grund av tron på hans namn som denne man, vilken I sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro som verkas genom Jesus har, i allas eder åsyn, gjort att han nu kan bruka alla lemmar.

003:017 Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre. 003:018 Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att hans Smorde skulle lida.

003:019 Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder bliva utplånade, 003:020 på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen Jesus, 003:021 vilken dock himmelen måste behålla intill de tider nå allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun. 003:022 Moses har ju sagt: 'En profet skall Herren Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna till i allt vad han talar till eder. 003:023 Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den profeten, han skall utrotas ur folket.' 003:024 Och sedan hava alla profeterna, både Samuel och de som följde efter honom, så många som hava talat, också bebådat dessa tider. 003:025 I ären själva barn av profeterna och delaktiga i det förbund som Gud slöt med edra fäder, när han sade till Abraham: 'Och i din säd skola alla släkter på jorden varda välsignade.' 003:026 För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var, omvänden eder från eder ondska.»

004:001 Medan de ännu talade till folket, kommo prästerna och tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem. 004:002 Ty det förtröt dem att de undervisade folket och i Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. 004:003 Därför grepo de dem nu och satte dem i fängsligt förvar till följande dag, eftersom det redan var afton. 004:004 Men många av dem som hade hört vad som hade talats kommo till tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen.

004:005 Dagen därefter församlade sig deras rådsherrar och äldste och skriftlärde i Jerusalem; 004:006 där voro då ock Hannas, översteprästen, och Kaifas och Johannes och Alexander och alla som voro av översteprästerlig släkt. 004:007 Och de läto föra fram dem inför sig och frågade dem: »Av vilken makt eller i genom vilket namn haven I gjort detta?» 004:008 Då sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande:

»I folkets rådsherrar och äldste, 004:009 eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivit botad, 004:010 så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som Gud har uppväckt från de döda--att det är genom det namnet som denne man står inför eder frisk och färdig. 004:011 Han är 'den stenen som av byggningsmännen'--av eder själva-- 'aktades för intet, men som har blivit en hörnsten'. 004:012 Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.»

004:013 När de sågo Petrus och Johannes vara så frimodiga och förnummo att de voro olärda män ur folket, förundrade de sig. Men så kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus. 004:014 Och när de sågo mannen som hade blivit botad stå där bredvid dem, kunde de icke säga något däremot. 004:015 De befallde dem alltså att gå ut från rådsförsamlingen. Sedan överlade de med varandra 004:016 och sade: »Vad skola vi göra med dessa män? Att ett märkligt tecken har blivit gjort av dem, det är ju uppenbart för alla Jerusalems invånare, och vi kunna icke förneka det. 004:017 Men för att detta icke ännu mer skall komma ut bland folket, må vi strängeligen förbjuda dem att hädanefter i det namnet tala för någon människa.»

004:018 Därefter kallade de in dem och förbjödo dem helt och hållet att tala eller undervisa i Jesu namn. 004:019 Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: »Om det är rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer är Gud, därom mån I själva döma; 004:020 vi för vår del kunna icke underlåta att tala vad vi hava sett och hört.» 004:021 Då förbjödo de dem detsamma ännu strängare, men läto dem sedan gå. Ty eftersom alla prisade Gud för det som hade skett, kunde de, för folkets skull, icke finna någon utväg genom att straffa dem. 004:022 Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var nämligen över fyrtio år gammal.

004:023 När de alltså hade blivit lösgivna, kommo de till sina egna och omtalade för dem allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt dem. 004:024 Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade:

»Herre, det är du som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är. 004:025 Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom helig ande: 'Varför larmade hedningarna och tänkte folken fåfänglighet? 004:026 Jordens konungar trädde fram, och furstarna samlade sig tillhopa mot Herren och hans Smorde.'

004:027 Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar; 004:028 de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt rådslut förut hade bestämt skola ske. 004:029 Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tjänare att de med all frimodighet må förkunna ditt ord, 004:030 i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.»

004:031 När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och de förkunnade Guds ord med frimodighet.

004:032 Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade allting gemensamt. 004:033 Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla. 004:034 Bland dem fanns ingen som led nöd; ty alla som ägde något jordstycke eller något hus sålde detta och buro fram betalningen för det sålda 004:035 och lade den för apostlarnas fötter, och man delade ut därav, så att var och en fick efter som han behövde.

004:036 Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder förmanaren), en levit som var bördig från Cypern, 004:037 också han sålde en åker som han ägde och bar fram penningarna och lade dem för apostlarnas fötter.

005:001 Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett jordagods, 005:002 och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för apostlarnas fötter. 005:003 Då sade Petrus: »Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga undan något av betalningen för jordstycket? 005:004 Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan för Gud.» 005:005 När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan. Och stor fruktan kom över alla som hörde detta. 005:006 Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut honom och begrovo honom.

005:007 Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta om, vad som hade skett. 005:008 Petrus sade då till henne: »Säg mig, var det för den summan I sålden jordstycket?» Hon svarade: »Ja, för den summan.» 005:009 Då sade Petrus till henne: »Huru kunden I vilja komma överens om att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära ut också dig.» 005:010 Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut henne och begrovo henne bredvid hennes man. 005:011 Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.

005:012 Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos pelargång. 005:013 Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket höll dem i ära. 005:014 Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av både män och kvinnor. 005:015 Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte falla på någon av dem. 005:016 Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av orena andar; och alla blevo botade.

005:017 Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom--de som hörde till sadducéernas parti--och de uppfylldes av nitälskan 005:018 och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte. 005:019 Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och förde ut dem och sade: 005:020 »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket alla det sanna livets ord.» 005:021 När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i helgedomen och undervisade.

Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter sände de åstad till fängelset för att hämta dem. 005:022 Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset. De vände då tillbaka och omtalade detta 005:023 och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen därinne.» 005:024 När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta, visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle bliva av detta. 005:025 Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»

005:026 Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av folket. 005:027 Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem 005:028 och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över oss.» 005:029 Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste lyda Gud mer än människor. 005:030 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä och dödat. 005:031 Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse. 005:032 Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande, vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.»

005:033 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda dem. 005:034 Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort stund skulle föra ut männen. 005:035 Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad I tänken göra med dessa män. 005:036 För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet. 005:037 Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade. 005:038 Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; 005:039 men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.»

005:040 Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och läto dem därefter gå.

005:041 Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull. 005:042 Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.

006:001 Vid denna tid, då nu lärjungarnas antal förökades, begynte de grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna över att deras änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen. 006:002 Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst vid borden. 006:003 Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla. 006:004 Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.»

006:005 Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia. 006:006 Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade händerna på dem.

006:007 Och Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga och trodde.