Part 176

022:039 Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed var; och hans lärjungar följde honom. 022:040 Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen att I icke mån komma i frestelse.» 022:041 Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll ned på sina knän och bad 022:042 och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.» 022:043 Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom. 022:044 Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden. 022:045 När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse. 022:046 Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.» 022:047 Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom. 022:048 Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?» 022:049 Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?» 022:050 Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat. 022:051 Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han rörde vid hans öra och helade honom. 022:052 Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar. 022:053 Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.» 022:054 Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd. 022:055 Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.

022:056 Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom. 022:057 Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.» 022:058 Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag icke.» 022:059 Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.» 022:060 Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen. 022:061 Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.» 022:062 Och han gick ut och grät bitterligen.

022:063 Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom. 022:064 De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem var det som slog dig?» 022:065 Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.

022:066 Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd 022:067 och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem: »Om jag säger eder det, så tron I det icke. 022:068 Och om jag frågar, så svaren I icke. 022:069 Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.» 022:070 Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I sägen det själva, att jag är det.» 022:071 Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.»

023:001 Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus. 023:002 Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.» 023:003 Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?» Han svarade honom och sade: »Du säger det själv.»

023:004 Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag finner intet brottsligt hos denne man.» 023:005 Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.» 023:006 När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från Galileen. 023:007 Och då han fick veta att han var från det land som lydde under Herodes' välde, sände han honom bort till Herodes, som under dessa dalar också var i Jerusalem.

023:008 När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken. 023:009 Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade denne honom intet. 023:010 Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade honom häftigt. 023:011 Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus. 023:012 Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra; Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.

023:013 Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna och folket 023:014 och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något av det som I anklagen honom för. 023:015 Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort något som förtjänar döden. 023:016 Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.» 023:018 Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss Barabbas lös.» 023:019 (Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.) 023:020 Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva Jesus lös. 023:021 Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!» 023:022 Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag har tuktat honom.» 023:023 Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga. 023:024 Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde. 023:025 Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i fängelse för upplopp och dråp; men Jesus utlämnade han, för att med honom skulle ske efter deras vilja.

023:026 När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att han skulle bära det efter Jesus.

023:027 Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor som jämrade sig och gräto över honom. 023:028 Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn. 023:029 Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: 'Saliga äro de ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst som icke hava givit di.' 023:030 Då skall man begynna säga till: bergen: 'Fallen över oss', och till höjderna: 'Skylen oss.' 023:031 Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra!»

023:032 Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas tillika med honom. 023:033 Och när de hade kommit till den plats som kallades »Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. 023:034 Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra. Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem.-- 023:035 Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.» 023:036 Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte honom ättikvin 023:037 och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.» 023:038 Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är judarnas konung.»

023:039 Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.» 023:040 Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade: »Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom? 023:041 Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.» 023:042 Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.» 023:043 Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.»

023:044 Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen, 023:045 i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade mitt itu. 023:046 Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp andan. 023:047 Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!» 023:048 Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen. 023:049 Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen.

023:050 Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig man, 023:051 som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike. 023:052 Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. 023:053 Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen hade varit lagd. 023:054 Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå. 023:055 Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri. 023:056 Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.

024:001 Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett. 024:002 Och de funno stenen vara bortvältrad från graven. 024:003 Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp. 024:004 När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder. 024:005 Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda? 024:006 Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade: 024:007 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'» 024:008 Då kommo de ihåg hans ord. 024:009 Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra.-- 024:010 Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna. 024:011 Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke. 024:012 Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett. 024:013 Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem. 024:014 Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett. 024:015 Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem. 024:016 Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom. 024:017 Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut. 024:018 Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?» 024:019 Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket: 024:020 huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom. 024:021 Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde. 024:022 Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven 024:023 och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde. 024:024 Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»

024:025 Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat! 024:026 Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?» 024:027 Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom. 024:028 När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare. 024:029 Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem. 024:030 Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem. 024:031 Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.

024:032 Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?» 024:033 Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem. 024:034 Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.» 024:035 Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.

024:036 Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder. 024:037 Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo. 024:038 Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan? 024:039 Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.» 024:040 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter. 024:041 Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?» 024:042 Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka; 024:043 och han tog det och åt därav i deras åsyn.

024:044 Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.» 024:045 Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna. 024:046 Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda, 024:047 och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem. 024:048 I kunnen vittna härom. 024:049 Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»

024:050 Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem. 024:051 Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen. 024:052 Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje. 024:053 Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.

Evangelium enligt Johannes

001:001 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 001:002 Detta var i begynnelsen hos Gud. 001:003 Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till. 001:004 I det var liv, och livet var människornas ljus. 001:005 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.

001:006 En man uppträdde, sänd av Gud; hans namn var Johannes. 001:007 Han kom såsom ett vittne, för att vittna om ljuset, på det att alla skulle komma till tro genom honom. 001:008 Icke var han ljuset, men han skulle vittna om ljuset. 001:009 Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen. 001:010 I världen var han, och genom honom hade världen blivit till, men världen ville icke veta av honom. 001:011 Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom. 001:012 Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn; 001:013 och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.

001:014 Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning. 001:015 Johannes vittnar om honom, han ropar och säger: »Det var om denne jag sade: 'Den som kommer efter mig, han är före mig; ty han var förr än jag.'» 001:016 Av hans fullhet hava vi ju alla fått, ja, nåd utöver nåd; 001:017 ty genom Moses blev lagen given, men nåden och sanningen hava kommit genom Jesus Kristus. 001:018 Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är.

001:019 Och detta är vad Johannes vittnade, när judarna hade sänt till honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. 001:020 Han svarade öppet och förnekade icke; han sade öppet: »Jag är icke Messias.» 001:021 Åter frågade de honom: »Vad är du då? Är du Elias?» Han svarade: »Det är jag icke.»--»Är du Profeten?» Han svarade: »Nej.» 001:022 Då sade de till honom: »Vem är du då? Säg oss det, så att vi kunna giva dem svar, som hava sänt oss. Vad säger du om dig själv?» 001:023 Han svarade: »Jag är rösten av en som ropar i öknen: 'Jämnen vägen för Herren', såsom profeten Esaias sade.» 001:024 Och männen voro utsända ifrån fariséerna. 001:025 Och de frågade honom och sade till honom: »Varför döper du då, om du icke är Messias, ej heller Elias, ej heller Profeten?» 001:026 Johannes svarade dem och sade: »Jag döper i vatten; men mitt ibland eder står en som I icke kännen: 001:027 han som kommer efter mig, vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa.»

001:028 Detta skedde i Betania, på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.

001:029 Dagen därefter såg han Jesus nalkas; då sade han: »Se, Guds Lamm, som borttager världens synd! 001:030 Om denne var det som jag sade: 'Efter mig kommer en man som är före mig; ty han var förr än jag.' 001:031 Och jag kände honom icke; men för att han skall bliva uppenbar för Israel, därför är jag kommen och döper i vatten.» 001:032 Och Johannes vittnade och sade: »Jag såg Anden såsom en duva sänka sig ned från himmelen; och han förblev över honom. 001:033 Och jag kände honom icke; men den som sände mig till att döpa i vatten, han sade till mig: 'Den över vilken du får se Anden sänka sig ned och förbliva, han är den som döper i helig ande.' 001:034 Och jag har sett det, och jag har vittnat att denne är Guds Son.»

001:035 Dagen därefter stod Johannes åter där med två av sina lärjungar. 001:036 När då Jesus kom gående, såg Johannes på honom och sade: »Se, Guds Lamm!» 001:037 Och de två lärjungarna hörde hans ord och följde Jesus. 001:038 Då vände sig Jesus om, och när han såg att de följde honom, frågade han dem: »Vad viljen I?» De svarade honom: »Rabbi» (det betyder mästare) »var bor du?» 001:039 Han sade till dem: »Kommen och sen.» Då gingo de med honom och sågo var han bodde; och de stannade den dagen hos honom.-- Detta skedde vid den tionde timmen. 001:040 En av de två som hade hört var Johannes sade, och som hade följt Jesus, var Andreas, Simon Petrus' broder. 001:041 Denne träffade först sin broder Simon och sade till honom: »Vi hava funnit Messias» (det betyder detsamma som Kristus). 001:042 Och han förde honom till Jesus. Då såg Jesus på honom och sade: »Du är Simon, Johannes' son; du skall heta Cefas» (det betyder detsamma som Petrus).

001:043 Dagen därefter ville Jesus gå därifrån till Galileen, och han träffade då Filippus. Och Jesus sade till honom: »Följ mig.» 001:044 Och Filippus var från Betsaida, Andreas' och Petrus' stad.

001:045 Filippus träffade Natanael och sade till honom: »Den som Moses har skrivit om i lagen och som profeterna hava skrivit om, honom hava vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.» 001:046 Natanael sade till honom: »Kan något gott komma från Nasaret?» Filippus svarade honom: »Kom och se.» 001:047 När nu Jesus såg Natanael nalkas, sade han om honom: »Se, denne är en rätt israelit, i vilken icke finnes något svek.» 001:048 Natanael frågade honom: »Huru kunna du känna mig?» Jesus svarade och sade till honom: »Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig, där du var under fikonträdet.» 001:049 Natanael svarade honom: »Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung.» 001:050 Jesus svarade och sade till honom: »Eftersom jag sade dig att jag såg dig under fikonträdet, tror du? Större ting än vad detta är skall du få se.» 001:051 Därefter sade han till honom: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen få se himmelen öppen och Guds änglar fara upp och fara ned över Människosonen.»