# Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

## Part 175

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/bibeln-gamla-och-nya-testamentet-2100/index.md

018:028 Då sade Petrus: »Se, vi hava övergivit allt som var vårt och hava följt dig.» 018:029 Han svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för Guds rikes skull har övergivit hus, eller hustru, eller bröder, eller föräldrar eller barn, 018:030 ingen sådan finnes, som icke skall mångfaldigt igen redan här i tiden, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.»

018:031 Och han tog till sig de tolv och sade till dem: »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom profeterna är skrivet om Människosonen. 018:032 Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad och skymfad och bespottad, 018:033 och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen skall han uppstå igen.» 018:034 Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så fördolt, att de icke fattade vad som sades.

018:035 Då han nu nalkades Jeriko, hände sig att en blind man satt vid vägen och tiggde. 018:036 När denne hörde en hop människor gå där fram, frågade han vad det var. 018:037 Och man omtalade för honom att det var Jesus från Nasaret som kom på vägen. 018:038 Då ropade han och sade: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.» 018:039 Och de som gingo framför tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.» 018:040 Då stannade Jesus och bjöd att mannen skulle ledas fram till honom. Och när han hade kommit fram, frågade han honom: 018:041 »Vad vill du att jag skall göra dig?» Han svarade: »Herre, låt mig få min syn.» 018:042 Jesus sade till honom: »Hav din syn; din tro har hjälpt dig.» 018:043 Och strax fick han sin syn och följde honom och prisade Gud. Och allt folket som såg detta lovade Gud.

019:001 Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden. 019:002 Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för publikanerna och en rik man. 019:003 Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se honom, men han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till växten. 019:004 Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram. 019:005 När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till honom: »Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt hus.» 019:006 Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje. 019:007 Men alla som sågo det knorrade och sade: »Han har gått in för att gästa hos en syndare.» 019:008 Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: »Herre, hälften av mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen. 019:009 Och Jesus sade om honom: »I dag har frälsning vederfarits detta hus, eftersom också han är en Abrahams son. 019:010 Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.»

019:011 Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse, eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike strax skulle uppenbaras. 019:012 Han sade alltså: »En man av förnämlig släkt tänkte fara bort till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig värdighet; sedan skulle han komma tillbaka. 019:013 Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund och sade till dem: 'Förvalten dessa, till dess jag kommer tillbaka.' 019:014 Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd, åstad en beskickning och läto säga: 'Vi vilja icke att denne skall bliva konung över oss.» 019:015 När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och en genom sin förvaltning hade förvärvat. 019:016 Då kom den förste fram och sade: 'Herre, ditt pund har givit i vinst tio pund.' 019:017 Han svarade honom: 'Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och myndighet över tio städer.' 019:018 Därefter kom den andre i ordningen och sade: 'Herre, ditt pund har avkastat fem pund.' 019:019 Då sade han jämväl till denne: 'Så vare ock du satt över fem städer.' 019:020 Och den siste kom fram och sade: 'Herre, se här är ditt pund; jag har haft det förvarat i en duk. 019:021 Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har sått.' 019:022 Han sade till honom: 'Efter dina egna ord vill jag döma dig, du onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke har sått? 019:023 Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då hade jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.' 019:024 Och han sade till dem som stodo vid hans sida: 'Tagen ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.' 019:025 De sade till honom: 'Herre, han har ju redan tio pund.' 019:026 Han svarade: 'Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. 019:027 Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig.»

019:028 Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot Jerusalem. 019:029 När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna 019:030 och sade: »Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den hit. 019:031 Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så: 'Herren behöver den.'»

019:032 Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem. 019:033 Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: »Varför lösen I fålen?» 019:034 De svarade: »Herren behöver den.» 019:035 Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och läto Jesus sätta sig därovanpå. 019:036 Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom på vägen. 019:037 Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla de kraftgärningar som de hade sett; 019:038 och de sade:

»Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid vare i himmelen och ära i höjden!» 019:039 Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom: »Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.» 019:040 Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.»

019:041 Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den 019:042 och sade: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. 019:043 Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. 019:044 Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt.» 019:045 Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde därinne; 019:046 och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Och mitt hus skall vara ett bönehus.' Men I haven gjort det till en rövarkula.» 019:047 Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter tillfälle att förgöra honom; 019:048 men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll sig till honom och hörde honom.

020:001 Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de skriftlärde, tillika med de äldste, fram 020:002 och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?» 020:003 Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den. 020:004 Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?» 020:005 Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen' så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?' 020:006 Men om vi svara: 'Från människor', då kommer allt folket att stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.» 020:007 De svarade alltså att de icke visste varifrån den var. 020:008 Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.» 020:009 Och han framställde för folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för utrikes för lång tid. 020:010 När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto honom gå tomhänt bort. 020:011 Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort. 020:012 Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de blodig och drevo bort honom. 020:013 Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.' 020:014 Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet må bliva vårt.' 020:015 Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? 020:016 Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!» 020:017 Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord:

'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten'?

020:018 Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.» 020:019 Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse. 020:020 Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld. 020:021 Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. 020:023 Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?» 020:023 Men han märkte deras illfundighet och sade till dem: 020:024 »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De svarade: »Kejsarens.» 020:025 Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» 020:026 Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.

020:027 Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom 020:028 och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin broder. 020:029 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog barnlös. 020:030 Då tog den andre i ordningen henne 020:031 och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla, utan att någon av dem lämnade barn efter sig. 020:032 Slutligen dog ock hustrun. 020:033 Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.» 020:034 Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män; 020:035 men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken män tag sig hustrur, eller hustrur givas män. 020:036 De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro, Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen. 020:037 Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren 'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'; 020:038 Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom leva alla.» 020:039 Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har talat rätt.» 020:040 De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på honom.

020:041 Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids son? 020:042 David själv säger ju i Psalmernas bok:

Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, 020:043 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.' 020:044 David kallar honom alltså 'herre'; huru kan han då vara hans son?» 020:045 Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det: 020:046 »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden-- 020:047 detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»

021:001 Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina gåvor i offerkistorna. 021:002 Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar. 021:003 Då sade han: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra. 021:004 Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin ägo.»

021:005 Och då några talade om helgedomen, huru den var uppförd av härliga stenar och prydd med helgedomsskänker, sade han: 021:006 »Dagar skola komma, då av allt detta som I nu sen icke skall lämnas sten på sten, utan allt skall bliva nedbrutet.» 021:007 Då frågade de honom och sade: »Mästare, när skall detta ske? Och vad bliver tecknet till att tiden är inne, då detta kommer att ske?» 021:008 Han svarade: »Sen till, att I icke bliven förvillade. Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och: 'Tiden är nära'. Men följen dem icke. 021:009 Och när I fån höra krigslarm och upprorslarm, så bliven icke förfärade; ty sådant måste först komma, men därmed är icke strax änden inne.»

021:010 Därefter sade han till dem: »Folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike; 021:011 och det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola visa sig och stora tecken på himmelen. 021:012 Men före allt detta skall man gripa eder, man skall förfölja eder och draga eder inför synagogorna och sätta eder i fängelse och föra eder fram inför konungar och landshövdingar, för mitt namns skull. 021:013 Så skolen I få tillfälle att frambära vittnesbörd. 021:014 Märken därför noga att I icke förut mån göra eder bekymmer för huru I skolen försvara eder. 021:015 Ty jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av edra vedersakare skall kunna stå emot eller säga något emot. 021:016 I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda. 021:017 Och I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull. 021:018 Men icke ett hår på edra huvuden skall gå förlorat. 021:019 Genom att vara ståndaktiga skolen I vinna edra själar.

021:020 Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I veta att dess ödeläggelse är nära. 021:021 Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och de som äro inne i staden må draga ut därifrån och de som äro ute på landsbygden må icke gå ditin. 021:022 Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall uppfyllas. 021:023 Ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden! Ty stor nöd skall då komma i landet, och en vredesdom över detta folk. 021:024 Och de skola falla för svärdsegg och bliva bortförda i fångenskap till allahanda hednafolk; och Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro fullbordade.

021:025 Och tecken skola ske i solen och månen och i stjärnorna, och på jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa vid havets och vågornas dån, 021:026 då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för det som skall övergå världen; ty himmelens makter skola bäva. 021:027 Och då skall man få se 'Människosonen komma i en sky', med stor makt och härlighet. 021:028 Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.» 021:029 Och han framställde för dem en liknelse: »Sen på fikonträdet och på alla andra träd. 021:030 När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att sommaren redan är nära. 021:031 Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike är nära. 021:032 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker. 021:033 Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås. 021:034 Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den dagen kommer på eder oförtänkt; 021:035 ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla inbyggare. 021:036 Men vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen.»

021:037 Och han undervisade om dagarna i helgedomen, men om aftnarna gick han ut till det berg som kallas Oljeberget och stannade där över natten. 021:038 Och allt folket kom bittida om morgonen till honom i helgedomen för att höra honom.

022:001 Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära. 022:002 Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.

022:003 Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv. 022:004 Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem. 022:005 Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar. 022:006 Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod.

022:007 Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet. 022:008 Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.» 022:009 De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?» 022:010 Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in. 022:011 Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?' 022:012 Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.» 022:013 Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.

022:014 Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom. 022:015 Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner; 022:016 ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.» 022:017 Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen detta och delen eder emellan; 022:018 ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.» 022:019 Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.» 022:020 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder. 022:021 Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet. 022:022 Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve den människa genom vilken han bliver förrådd!» 022:023 Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde vara som skulle göra detta.

022:024 En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste. 022:025 Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig 'nådige herrar'. 022:026 Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare. 022:027 Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare.-- 022:028 Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; 022:029 och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder, 022:030 så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.

022:031 Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete; 022:032 men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»

022:033 Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.» 022:034 Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig.»

022:035 Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?» De svarade: »Intet.» 022:036 Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant. 022:037 Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: 'Han blev räknad bland ogärningsmän'. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan» 022:038 Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det är nog.»