Part 167

005:035 Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.» 005:036 Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.» 005:037 Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder. 005:038 Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt. 005:039 Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.» 005:040 Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg. 005:041 Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»). 005:042 Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad. 005:043 Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.

006:001 Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad; och hans lärjungar följde honom. 006:002 Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, varifrån komma de? 006:003 Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten. 006:004 Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.» 006:005 Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem. 006:006 Och han förundrade sig över deras otro.

Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade.

006:007 Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna. 006:008 Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet. 006:009 Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader. 006:010 Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten. 006:011 Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»

006:012 Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring; 006:013 och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.

006:014 Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.» 006:015 Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en profet, lik de andra profeterna.» 006:016 Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»

006:017 Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta, 006:018 och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.» 006:019 Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill. 006:020 Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna. 006:021 Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen. 006:022 Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.» 006:023 Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.» 006:024 Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.» 006:025 Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud.» 006:026 Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne. 006:027 Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset 006:028 och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder. 006:029 Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav.

006:030 Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket. 006:031 Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo. 006:032 De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena. 006:033 Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och kommo fram före dem. 006:034 När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken.

006:035 Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är redan långt lidet på dagen. 006:036 Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta.» 006:037 Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar och giva dem att äta?» 006:038 Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill två fiskar.» 006:039 Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned i gröna gräset. 006:040 Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i var. 006:041 Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla. 006:042 Och de åto alla och blevo mätta. 006:043 Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna. 006:044 Och det var fem tusen män som hade ätit.

006:045 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt. 006:046 Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja. 006:047 När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land. 006:048 Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem. 006:049 Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt; 006:050 ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.» 006:051 Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad; 006:052 ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.

006:053 När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där. 006:054 Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom; 006:055 och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var. 006:056 Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.

007:001 Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från Jerusalem, församlade sig omkring honom; 007:002 och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det är otvagna, händer. 007:003 Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar, noga hava tvagit sina händer, 007:004 likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor och kopparskålar. 007:005 Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta med orena händer?» 007:006 Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I skrymtare, såsom det är skrivet: 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig; 007:007 och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.' 007:008 I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.» 007:009 Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för att hålla edra egna stadgar! 007:010 Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.' 007:011 Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom korban' (det betyder offergåva), 007:012 då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin fader eller sin moder. 007:013 På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.»

007:014 Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem: »Hören mig alla och förstån. 007:015 Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.» 007:016

007:017 När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom om detta bildliga tal. 007:018 Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd? Insen I icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne, 007:019 eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och har sin naturliga utgång?» Härmed förklarade han all mat för ren. 007:020 Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar människan. 007:021 Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord, 007:022 äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende. 007:023 Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»

007:024 Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område. Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt, 007:025 utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom, strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans fötter; 007:026 det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter. 007:027 Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.» 007:028 Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna under bordet allenast av barnens smulor.» 007:029 Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå; den onde anden har farit ut ur din dotter.» 007:030 Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg att den onde anden hade farit ut.

007:031 Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska sjön. 007:032 Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad honom att lägga handen på denne. 007:033 Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga 007:034 och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata» (det betyder: »Upplåt dig»). 007:035 Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han talade redigt och klart. 007:036 Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han förbjöd dem, dess mer förkunnade de det. 007:037 Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.»

008:001 Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: 008:002 »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta. 008:003 Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.» 008:004 Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en öken kunna få bröd till att mätta dessa med?» 008:005 Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.» 008:006 Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar, för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket. 008:007 De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem. 008:008 Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar med överblivna stycken. 008:009 Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen. Sedan lät han dem skiljas åt. 008:010 Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for till trakten av Dalmanuta.

008:011 Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från himmelen. 008:012 Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte skall intet tecken givas.» 008:013 Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra stranden.

008:014 Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda bröd hade de med sig i båten. 008:015 Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas surdeg och för Herodes' surdeg.» 008:016 Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig. 008:017 Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade?

008:018 I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då icke? 008:019 Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De svarade honom: »Tolv.» 008:020 »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.» 008:021 Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?»

008:022 Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne. 008:023 Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn; sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och frågade honom: »Ser du något?» 008:024 Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de likna träd.» 008:025 Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting klart. 008:026 Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.»

008:027 Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till dem: »Vem säger folket mig vara?» 008:028 De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias, andra åter säga: 'Det är en av profeterna.'» 008:029 Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade till honom: »Du är Messias.» 008:030 Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om honom.

008:031 Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen. 008:032 Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom. 008:033 Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.»

008:034 Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig. 008:035 Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall bevara det. 008:036 Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? 008:037 Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ? 008:038 Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.»

009:001 Ytterligare sade han till dem: »Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike vara kommet i sin kraft.»

009:002 Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes och förde dem ensamma upp på ett högt berg, där de voro allena. Och hans utseende förvandlades inför dem; 009:003 och hans kläder blevo glänsande och mycket vita, så att ingen valkare på jorden kan göra kläder så vita. 009:004 Och för dem visade sig Elias jämte Moses, och dessa samtalade med Jesus. 009:005 Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Rabbi, här är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en.» 009:006 Han visste nämligen icke vad han skulle säga; så stor var deras förskräckelse. 009:007 Då kom en sky som överskyggde dem, och ur skyn kom en röst: »Denne är min älskade Son; hören honom.» 009:008 Och plötsligt märkte de, när de sågo sig omkring, att där icke mer fanns någon hos dem utom Jesus allena.

009:009 Då de sedan gingo ned från berget, bjöd han dem att de icke, förrän Människosonen hade uppstått från de döda, skulle för någon omtala vad de hade sett. 009:010 Och de lade märke till det ordet och begynte tala med varandra om vad som kunde menas med att han skulle uppstå från de döda. 009:011 Och de frågade honom och sade: »De skriftlärde säga ju att Elias först måste komma?» 009:012 Han svarade dem: »Elias måste visserligen först komma och upprätta allt igen. Men huru kan det då vara skrivet om Människosonen att han skall lida mycket och bliva föraktad? 009:013 Dock, jag säger eder att Elias redan har kommit; och de förforo mot honom alldeles såsom de ville, och såsom det var skrivet att det skulle gå honom.»

009:014 När de därefter kommo till lärjungarna, sågo de att mycket folk var samlat omkring dem, och att några skriftlärde disputerade med dem. 009:015 Och strax då allt folket fick se honom, blevo de mycket häpna och skyndade fram och hälsade honom. 009:016 Då frågade han dem: »Varom disputeren I med dem?» 009:017 Och en man i folkhopen svarade honom: »Mästare, jag har fört till dig min son, som är besatt av en stum ande. 009:018 Och varhelst denne får fatt i honom kastar han omkull honom, och fradgan står gossen om munnen, och han gnisslar med tänderna och bliver såsom livlös. Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de förmådde det icke.» 009:019 Då svarade han dem och sade: »O du otrogna släkte, huru länge måste jag vara hos eder? Huru länge måste jag härda ut med eder? Fören honom till mig.» 009:020 Och de förde honom till Jesus. Och strax då han fick se Jesus, slet och ryckte anden honom, och han föll ned på jorden och vältrade sig, under det att fradgan stod honom om munnen. 009:021 Jesus frågade då hans fader: »Huru länge har det varit så med honom?» Han svarade: »Alltsedan han var ett litet barn; 009:022 och det har ofta hänt att han har kastat honom än i elden, än i vattnet, för att förgöra honom. Men om du förmår något, så förbarma dig över oss och hjälp oss.» 009:023 Då sade Jesus till honom: »Om jag förmår, säger du. Allt förmår den som tror.» 009:024 Strax ropade gossens fader och sade: »Jag tror! Hjälp min otro.» 009:025 Men när Jesus såg att folk strömmade tillsammans dit, tilltalade han den orene anden strängt och sade till honom: »Du stumme och döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom, och kom icke mer in i honom.» 009:026 Då skriade han och slet och ryckte gossen svårt och for ut; och gossen blev såsom död, så att folket menade att han verkligen var död. 009:027 Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom; och han stod då upp.

009:028 När Jesus därefter hade kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom, då de nu voro allena: »Varför kunde icke vi driva ut honom?» 009:029 Han svarade dem: »Detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta.»