# Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

## Part 166

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/bibeln-gamla-och-nya-testamentet-2100/index.md

001:012 Strax därefter förde Anden honom ut i öknen. 001:013 Och han var i öknen i fyrtio dagar och frestades av Satan och levde bland vilddjuren; och änglarna betjänade honom.

001:014 Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium 001:015 och sade: »Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören bättring, och tron evangelium.»

001:016 När han nu gick fram utmed Galileiska sjön, fick han se Simon och Simons broder Andreas kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare. 001:017 Och Jesus sade till dem: »Följen mig, så skall jag göra eder till människofiskare.» 001:018 Strax lämnade de näten och följde honom. 001:019 När han hade gått litet längre fram, fick han se Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder, där de sutto i båten, också de, och ordnade sina nät. 001:020 Och strax kallade han dem till sig; och de lämnade sin fader Sebedeus med legodrängarna kvar i båten och följde honom.

001:021 Sedan begåvo de sig in i Kapernaum; och strax, på sabbaten, gick han in i synagogan och undervisade. 001:022 Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom de skriftlärde.

001:023 Strax härefter befann sig i deras synagoga en man som var besatt av en oren ande. Denne ropade 001:024 och sade: »Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.» 001:025 Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig, och far ut ur honom.» 001:026 Då slet och ryckte den orene anden honom och ropade med hög röst och for ut ur honom. 001:027 Och alla häpnade, så att de begynte fråga varandra och säga: »Vad är detta? Det är ju en ny lära, med makt och myndighet. Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom.» 001:028 Och ryktet om honom gick strax ut överallt i hela den kringliggande trakten av Galileen.

001:029 Och strax då de hade kommit ut ur synagogan, begåvo de sig med Jakob och Johannes till Simons och Andreas' hus. 001:030 Men Simons svärmoder låg sjuk i feber, och de talade strax med honom om henne. 001:031 Då gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne; och febern lämnade henne, och hon betjänade dem.

001:032 Men när solen hade gått ned och det hade blivit afton, förde man till honom alla som voro sjuka eller besatta; 001:033 och hela staden var församlad utanför dörren. 001:034 Och han botade många som ledo av olika slags sjukdomar; och han drev ut många onda andar, men tillstadde icke de onda andarna att tala, eftersom de kände honom.

001:035 Och bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp och gick åstad bort till en öde trakt, och bad där. 001:036 Men Simon och de som voro med honom skyndade efter honom. 001:037 Och när de funno honom, sade de till honom: »Alla fråga efter dig.» 001:038 Då sade han till dem: »Låt oss draga bort åt annat håll, till de närmaste småstäderna, för att jag också där må predika; ty därför har jag begivit mig ut.» 001:039 Och han gick åstad och predikade i hela Galileen, i deras synagogor, och drev ut de onda andarna.

001:040 Och en spetälsk man kom fram till honom och föll på knä och bad honom och sade till honom: »Vill du, så kan du göra mig ren.» 001:041 Då förbarmade han sig och räckte ut handen och rörde vid honom och sade till honom: »Jag vill; bliv ren.» 001:042 Och strax vek spetälskan ifrån honom, och han blev ren. 001:043 Sedan vände Jesus strax bort honom med stränga ord 001:044 och sade till honom: »Se till, att du icke säger något härom för någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär för din rening det offer som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.» 001:045 Men när han kom ut, begynte han ivrigt förkunna och utsprida vad som hade skett, så att Jesus icke mer kunde öppet gå in i någon stad, utan måste hålla sig ute i öde trakter; och dit kom man till honom från alla håll.

002:001 Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det spordes att han var hemma, 002:002 församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem. 002:003 Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män. 002:004 Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame låg på. 002:005 När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina synder förlåtas dig.» 002:006 Nu sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan: 002:007 »Huru kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder, utom Gud allena?» 002:008 Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i edra hjärtan? 002:009 Vilket är lättare, att säga till den lame: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga: 'Stå upp, tag din säng och gå'? 002:010 Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, 002:011 så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå hem.» 002:012 Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn, så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade: »Sådant hava vi aldrig sett.»

002:013 Åter begav han sig ut och gick längs med sjön. Och allt folket kom till honom, och han undervisade dem. 002:014 När han nu gick där fram, fick han se Levi, Alfeus' son, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då steg han upp och följde honom.

002:015 När Jesus därefter låg till bords i hans hus, voro där såsom bordsgäster, jämte Jesus och hans lärjungar, också många publikaner och syndare; ty många sådana funnos bland dem som följde honom. 002:016 Men när de skriftlärde bland fariséerna sågo att han åt med publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: »Huru kan han äta med publikaner och syndare?» 002:017 När Jesus hörde detta, sade han till dem: »Det är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»

002:018 Och Johannes' lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom och sade till honom: »Varför fasta icke dina lärjungar, då Johannes' lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?» 002:019 Jesus svarade dem: »Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan brudgummen ännu är hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen hos sig, kunna de icke fasta. 002:020 Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då, på den tiden, skola de fasta.-- 002:021 Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre. 002:022 Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar.»

002:023 Och det hände sig på sabbaten att han tog vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar begynte rycka av axen, medan de gingo. 002:024 Då sade fariséerna till honom: »Se! Huru kunna de på sabbaten göra vad som icke är lovligt?» 002:025 Han svarade dem: »Haven I aldrig läst vad David gjorde, när han själv och de som följde honom kommo i nöd och blevo hungriga: 002:026 huru han då, på den tid Abjatar var överstepräst, gick in i Guds hus och åt skådebröden--fastän det ju icke är lovligt för andra än för prästerna att äta sådant bröd--och huru han jämväl gav åt dem som följde honom?» 002:027 Därefter sade han till dem: »Sabbaten blev gjord för människans skull, och icke människan för sabbatens skull. 002:028 Så år då Människosonen herre också över sabbaten.»

003:001 Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade en förvissnad hand. 003:002 Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för. 003:003 Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå upp, och kom fram.» 003:004 Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att döda?» Men de tego. 003:005 Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.» Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen.-- 003:006 Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.

003:007 Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en stor hop folk följde honom från Galileen. 003:008 Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora ting han gjorde. 003:009 Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle tränga sig inpå honom. 003:010 Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade någon plåga och fördenskull ville röra vid honom. 003:011 Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och och ropade och sade: »Du är Guds Son.» 003:012 Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.

003:013 Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han själv utsåg; och de kommo till honom. 003:014 Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville sända ut till att predika, 003:015 och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar. 003:016 Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav tillnamnet Petrus; 003:017 vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän); 003:018 vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren 003:019 och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

003:020 Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke ens fingo tillfälle att äta. 003:021 Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen. 003:022 Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda andarnas furste som han drev ut de onda andarna. 003:023 Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser:

»Huru skulle Satan kunna driva ut Satan? 003:024 Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket ju icke hava bestånd; 003:025 och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke heller det huset kunna äga bestånd. 003:026 Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då ute med honom.-- 003:027 Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först därefter kan han plundra hans hus.

003:028 Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru hädiskt de än må tala; 003:029 men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»

003:030 De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.

003:031 Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut. 003:032 Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom: »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter dig.» 003:033 Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?» 003:034 Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom, och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder! 003:035 Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min moder.»

004:001 Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på land utmed sjön. 004:002 Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning:

004:003 »Hören! En såningsman gick ut för att så. 004:004 Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det. 004:005 Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; 004:006 men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort. 004:007 Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt. 004:008 Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.» 004:009 Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»

004:010 När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna. 004:011 Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser, 004:012 för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse'.»

004:013 Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna?-- 004:014 Vad såningsmannen sår är ordet. 004:015 Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som såddes i dem. 004:016 Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot det med glädje, 004:017 men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då komma de strax på fall. 004:018 Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det är sagt om dem som väl höra ordet, 004:019 men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt. 004:020 Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

004:021 Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken. 004:022 Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen. 004:023 Om någon har öron till att höra, så höre han.»

004:024 Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat. 004:025 Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.»

004:026 Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden; 004:027 och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru. 004:028 Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet. 004:029 När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.»

004:030 Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det? 004:031 Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden; 004:032 men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»

004:033 I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det; 004:034 och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

004:035 Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.» 004:036 Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom. 004:037 Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas. 004:038 Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?» 004:039 När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. 004:040 Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?» 004:041 Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»

005:001 Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön. 005:002 Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där; 005:003 han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom; 005:004 ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom. 005:005 Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar. 005:006 När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom 005:007 och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.» 005:008 Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.» 005:009 Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.» 005:010 Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten. 005:011 Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet. 005:012 Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.» 005:013 Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön. 005:014 Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett. 005:015 När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad. 005:016 Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen. 005:017 Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område. 005:018 När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom. 005:019 Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.» 005:020 Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.

005:021 Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön. 005:022 Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter 005:023 och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.» 005:024 Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom.

005:025 Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år, 005:026 och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne. 005:027 Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel. 005:028 Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.» 005:029 Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga. 005:030 Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?» 005:031 Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'» 005:032 Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta. 005:033 Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen. 005:034 Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.»