Part 110

004:010 Hör, min son, och tag emot mina ord, så skola dina levnadsår bliva många. 004:011 Om vishetens väg undervisar jag dig, jag leder dig på det rättas stigar. 004:012 När du går, skall sedan intet vara till hinder för dina steg, och när du löper, skall du icke falla; 004:013 håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan; bevara henne, ty hon är ditt liv.

004:014 Träd icke in på de ogudaktigas stig, och skrid icke fram på de ondas väg. 004:015 Undfly den, gå ej in på den, vik av ifrån den och gå undan. 004:016 Ty de kunna icke sova, om de ej få göra vad ont är, sömnen förtages dem, om de ej få vålla någons fall. 004:017 Ja, ogudaktighet är det bröd som de äta, och våld är det vin som de dricka.

004:018 De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd; 004:019 men de ogudaktigas väg är såsom tjocka mörkret: de märka icke det som skall vålla deras fall.

004:020 Min son, akta på mitt tal, böj ditt öra till mina ord. 004:021 Låt dem icke vika ifrån dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup. 004:022 Ty de äro liv för envar som finner dem, och en läkedom för hela hans kropp. 004:023 Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet. 004:024 Skaffa bort ifrån dig munnens vrånghet, och låt läpparnas falskhet vara fjärran ifrån dig. 004:025 Låt dina ögon skåda rätt framåt och dina blickar vara riktade rakt ut. 004:026 Akta på den stig där din fot går fram, och låt alla dina vägar vara rätta. 004:027 Vik ej av, vare sig till höger eller till vänster, vänd din fot bort ifrån vad ont är.

005:001 Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd, 005:002 så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.

005:003 Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun. 005:004 Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd. 005:005 Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg. 005:006 Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.

005:007 Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal. 005:008 Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus. 005:009 Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt; 005:010 må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus, 005:011 så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt. 005:012 och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning! 005:013 Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig? 005:014 Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.

005:015 Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa. 005:016 Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen? 005:017 Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig. 005:018 Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje; 005:019 hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust. 005:020 Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?

005:021 Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt. 005:022 Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror. 005:023 Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.

006:001 Min son, om du har gått i borgen för din nästa och givit ditt handslag för en främmande, 006:002 om du har blivit bunden genom din muns tal, ja, fångad genom din muns tal, 006:003 då, min son, må du göra detta för att rädda dig, eftersom du har kommit i din nästas våld: gå och kasta dig ned för honom och ansätt honom, 006:004 unna dina ögon ingen sömn och dina ögonlock ingen slummer. 006:005 Sök räddning såsom en gasell ur jägarens våld, och såsom en fågel ur fågelfängarens våld.

006:006 Gå bort till myran, du late; se huru hon gör, och bliv vis. 006:007 Hon har ingen furste över sig, ingen tillsyningsman eller herre; 006:008 dock bereder hon om sommaren sin föda och samlar under skördetiden in sin mat. 006:009 Huru länge vill du ligga, du late? När vill du stå upp ifrån din sömn? 006:010 Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet, lägg ännu litet händerna i kors för att vila, 006:011 så skall fattigdomen komma över dig såsom en rövare och armodet såsom en väpnad man.

006:012 En fördärvlig människa, ja, en ogärningsman är den som går omkring med vrånghet i munnen, 006:013 som blinkar med ögonen, skrapar med fötterna, giver tecken med fingrarna. 006:014 Svek bär en sådan i sitt hjärta, ont bringar han alltid å bane, trätor kommer han åstad. 006:015 Därför skall ofärd plötsligt komma över honom; oförtänkt varder han krossad utan räddning.

006:016 Sex ting är det som HERREN hatar, ja, sju äro styggelser för hans själ 006:017 stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuta oskyldigt blod, 006:018 ett hjärta som hopsmider fördärvliga anslag, fötter som äro snara till att löpa efter vad ont är, 006:019 den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd, och den som vållar trätor mellan bröder.

006:020 Min son, bevara din faders bud, och förkasta icke din moders undervisning. 006:021 Hav dem alltid bundna vid ditt hjärta, fäst dem omkring din hals. 006:022 När du går, må de leda dig, när du ligger, må de vaka över dig, och när du vaknar upp, må de tala till dig. 006:023 Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus, och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg. 006:024 De kunna bevara dig för onda kvinnor, för din nästas hustrus hala tunga. 006:025 Hav icke begärelse i ditt hjärta till hennes skönhet, och låt henne icke fånga dig med sina blickar. 006:026 Ty för skökan måste du lämna din sista brödkaka, och den gifta kvinnan går på jakt efter ditt dyra liv. 006:027 Kan väl någon hämta eld i sitt mantelveck utan att hans kläder bliva förbrända? 006:028 Eller kan någon gå på glödande kol, utan att hans fötter varda svedda? 006:029 Så sker ock med den som går in till sin nästas hustru; ostraffad bliver ingen som kommer vid henne. 006:030 Föraktar man icke tjuven som stjäl för att mätta sitt begär, när han hungrar? 006:031 Och han måste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen och giva allt vad han äger i sitt hus. 006:032 Så är ock den utan förstånd, som förför en annans hustru; ja, en självspilling är den som sådant gör. 006:033 Plåga och skam är vad han vinner, och hans smälek utplånas icke. 006:034 Ty svartsjuk är mannens vrede, och han skonar icke på hämndens dag; 006:035 lösepenning aktar han alls icke på, och bryr sig ej om att du bjuder stora skänker.

007:001 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig. 007:002 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten. 007:003 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla. 007:004 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna, 007:005 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

007:006 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag; 007:007 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd. 007:008 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram, 007:009 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde 007:010 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt. 007:011 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus. 007:012 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

007:013 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn: 007:014 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften. 007:015 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig. 007:016 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten. 007:017 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel. 007:018 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog. 007:019 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort. 007:020 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

007:021 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom. 007:022 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap; 007:023 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

007:024 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal. 007:025 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar. 007:026 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt. 007:027 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.

008:001 Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst. 008:002 Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas. 008:003 Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

008:004 Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn. 008:005 Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd. 008:006 Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är. 008:007 Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet. 008:008 Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt. 008:009 De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

008:010 Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld. 008:011 Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

008:012 Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt. 008:013 Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag. 008:014 Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt. 008:015 Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är. 008:016 Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

008:017 Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig. 008:018 Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet. 008:019 Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver. 008:020 På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar, 008:021 till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

008:022 HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat. 008:023 Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar. 008:024 Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten 008:025 Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född, 008:026 när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft. 008:027 När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet, 008:028 när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt, 008:029 när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar-- 008:030 då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt; 008:031 jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

008:032 Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar. 008:033 Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara. 008:034 Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag och håller vakt vid dörrposterna i mina portar. 008:035 Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN. 008:036 Men den som går miste om mig han skadar sig själv; 008:037 alla de som hata mig, de älska döden.

009:001 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare. 009:002 Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord 009:003 Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder: 009:004 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så: 009:005 »Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat. 009:006 Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg. 009:007 (Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav. 009:008 Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig. 009:009 Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer. 009:010 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.) 009:011 Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått. 009:012 Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»

009:013 En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon. 009:014 Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden, 009:015 för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram: 009:016 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så: 009:017 »Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.» 009:018 han vet icke att det bär till skuggornas boning, hennes gäster hamna i dödsrikets djup.

----

010:001 Detta är Salomos ordspråk.

En vis son gör sin fader glädje, men en dåraktig son är sin moders bedrövelse.

010:002 Ogudaktighetens skatter gagna till intet men rättfärdigheten räddar från döden.

010:003 HERREN lämnar ej den rättfärdiges hunger omättad, men de ogudaktigas lystnad avvisar han.

010:004 Fattig bliver den som arbetar med lat hand, men de idogas hand skaffar rikedom.

010:005 En förståndig son samlar om sommaren, men en vanartig son sover i skördetiden.

010:006 Välsignelser komma över den rättfärdiges huvud, men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.

010:007 Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse, men de ogudaktigas namn multnar bort.

010:008 Den som har ett vist hjärta tager emot tillsägelser, men den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.

010:009 Den som vandrar i ostrafflighet, han vandrar trygg, men den som går vrånga vägar, han bliver röjd.

010:010 Den som blinkar med ögonen, han kommer ont åstad, och den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.

010:011 Den rättfärdiges mun är en livets källa, men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.

010:012 Hat uppväcker trätor, men kärlek skyler allt som är brutet.

010:013 På den förståndiges läppar finner man vishet, men till den oförståndiges rygg hör ris.

010:014 De visa gömma på sin kunskap, men den oförnuftiges mun är en överhängande olycka.

010:015 Den rikes skatter äro honom en fast stad, men de armas fattigdom är deras olycka.

010:016 Den rättfärdiges förvärv bliver honom till liv; den ogudaktiges vinning bliver honom till synd.

010:017 Att taga vara på tuktan är vägen till livet, men den som ej aktar på tillrättavisning, han far vilse.

010:018 Den som gömmer på hat är en lögnare med sina läppar, och den som utsprider förtal, han är en dåre.

010:019 Där många ord äro bliver överträdelse icke borta; men den som styr sina läppar, han är förståndig.

010:020 Den rättfärdiges tunga är utvalt silver, men de ogudaktigas förstånd är föga värt.

010:021 Den rättfärdiges läppar vederkvicka många, men de oförnuftiga dö genom brist på förstånd.

010:022 Det är HERRENS välsignelse som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill

010:023 Dårens fröjd är att öva skändlighet, men den förståndiges är att vara vis.

010:024 Vad den ogudaktige fruktar, det vederfares honom, och vad de rättfärdiga önska, del varder dem givet.

010:025 När stormen kommer, är det ute med den ogudaktige; men den rättfärdige är en grundval som evinnerligen består.

010:026 Såsom syra för tänderna och såsom rök för ögonen, så är den late för den som har sänt honom åstad.

010:027 HERRENS fruktan förlänger livet men de ogudaktigas år varda förkortade.

010:028 De rättfärdigas väntan får en glad fullbordan, men de ogudaktigas hopp varder om intet.

010:029 HERRENS vägar äro den ostraffliges värn, men till olycka för ogärningsmännen.

010:030 Den rättfärdige skall aldrig vackla men de ogudaktiga skola icke förbliva boende i landet.

010:031 Den rättfärdiges mun bär vishet såsom frukt, men en vrång tunga bliver utrotad.

010:032 Den rättfärdiges läppar förstå vad välbehagligt är, men de ogudaktigas mun är idel vrånghet.

011:001 Falsk våg är en styggelse för HERREN, men full vikt behagar honom väl.

011:002 När högfärd kommer, kommer ock smälek, men hos de ödmjuka är vishet.

011:003 De redligas ostrafflighet vägleder dem, men de trolösas vrånghet är dem till fördärv.

011:004 Gods hjälper intet på vredens dag men rättfärdighet räddar från döden.

011:005 Den ostraffliges rättfärdighet gör hans väg jämn, men genom sin ogudaktighet faller den ogudaktige.

011:006 De redligas rättfärdighet räddar dem, men de trolösa fångas genom sin egen lystnad.

011:007 När en ogudaktig dör, varder hans hopp om intet; ja, ondskans väntan bliver om intet.

011:008 Den rättfärdige räddas ur nöden, och den ogudaktige får träda i hans ställe.

011:009 Genom sin mun fördärvar den gudlöse sin nästa, men genom sitt förstånd bliva de rättfärdiga räddade.

011:010 När det går de rättfärdiga väl, fröjdar sig staden, och när de ogudaktiga förgås, råder jubel.

011:011 Genom de redligas välsignelse varder en stad upphöjd, men genom de ogudaktigas mun brytes den ned.

011:012 Den är utan vett, som visar förakt för sin nästa; en man med förstånd tiger stilla.

011:013 Den som går med förtal, han förråder din hemlighet, den som har ett trofast hjärta döljer vad han får veta.

011:014 Där ingen rådklokhet finnes kommer folket på fall, där de rådvisa äro många, där går det väl.

011:015 En som går i borgen för en annan, honom går det illa, den som skyr att giva handslag, han är trygg.

011:016 En skön kvinna vinner ära, och våldsverkare vinna rikedom.

011:017 En barmhärtig man gör väl mot sig själv men den grymme misshandlar sitt eget kött.

011:018 Den ogudaktige gör en bedräglig vinst, men den som utsår rättfärdighet får en säker lön.

011:019 Den som står fast i rättfärdighet, han vinner liv, men den som far efter ont drager över sig död.

011:020 En styggelse för HERREN äro de vrånghjärtade, men de vilkas väg är ostrafflig behaga honom väl.

011:021 De onda bliva förvisso icke ostraffade, men de rättfärdigas avkomma får gå fri.

011:022 Såsom en gyllene ring i svinets tryne, så är skönhet hos en kvinna som saknar vett.

011:023 Vad de rättfärdiga önska får i allo en god fullbordan, men vad de ogudaktiga kunna hoppas är vrede.

011:024 Den ene utströr och får dock mer, den andre spar över hövan, men bliver allenast fattigare.

011:025 Den frikostige varder rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.

011:026 Den som håller inne sin säd, honom förbannar folket, den som lämnar ut sin säd, över hans huvud kommer välsignelse.

011:027 Den som vinnlägger sig om vad gott är, han strävar efter nåd, men den son söker vad ont är, över honom kommer ock ont.

011:028 Den som förtröstar på sin rikedom, han kommer på fall, men de rättfärdiga skola grönska likasom löv.

011:029 Den som drager olycka över sitt hus, han får vind till arvedel, och den oförnuftige bliver träl åt den som har ett vist hjärta.

011:030 Den rättfärdiges frukt är ett livets träd, och den som är vis, han vinner hjärtan.

011:031 Se, den rättfärdige får sin lön på jorden; huru mycket mer då den ogudaktige och syndaren!

012:001 Den som älskar tuktan, han älskar kunskap, men oförnuftig är den som hatar tillrättavisning.

012:002 Den gode undfår nåd av HERREN, men den ränkfulle varder av honom fördömd.

012:003 Ingen människa bliver beståndande genom ogudaktighet, men de rättfärdigas rot kan icke rubbas.

012:004 En idog hustru är sin mans krona, men en vanartig är såsom röta i hans ben.

012:005 De rättfärdigas tankar gå ut på vad rätt är, men de ogudaktigas rådklokhet går ut på svek.

012:006 De ogudaktigas ord ligga på lur efter blod, men de redliga räddas genom sin mun.

012:007 De ogudaktiga varda omstörtade och äro så icke mer, men de rättfärdigas hus består.

012:008 I mån av sitt vett varder en man prisad, men den som har ett förvänt förstånd, han bliver föraktad.

012:009 Bättre är en ringa man, som likväl har en tjänare, än den som vill vara förnäm och saknar bröd.

012:010 Den rättfärdige vet huru hans boskap känner det, men de ogudaktigas hjärtelag är grymt.

012:011 Den som brukar sin åker får bröd till fyllest, men oförståndig är den som far efter fåfängliga ting.

012:012 Den ogudaktige vill in i det nät som fångar de onda, men de rättfärdigas rot skjuter skott.

012:013 Den som är ond bliver snärjd i sina läppars synd, men den rättfärdige undkommer ur nöden

012:014 Sin muns frukt får envar njuta sig fullt till godo, och vad en människas händer hava förövat, det varder henne vedergällt.

012:015 Den oförnuftige tycker sin egen väg vara den rätta, med den som är vis lyssnar till råd.