# Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

## Part 103

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/bibeln-gamla-och-nya-testamentet-2100/index.md

069:030 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda. 069:031 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse. 069:032 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar. 069:033 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva. 069:034 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna. 069:035 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri. 069:036 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet. 069:037 Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.

070:001 För sångmästaren; av David, till åminnelse.

070:002 Gud, kom till min räddning; HERRE, skynda till min hjälp. 070:003 Må de komma på skam och varda utskämda, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och blygas, som önska min ofärd. 070:004 Må de vända tillbaka i sin skam, som säga: »Rätt så, rätt så!»

070:005 Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; och de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare Gud!» 070:006 Jag är betryckt och fattig; Gud, skynda till mig. Min hjälp och min befriare är du; HERRE, dröj icke.

071:001 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam. 071:002 Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet; böj ditt öra till mig och fräls mig. 071:003 Var mig en klippa där jag får bo, och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg. 071:004 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld, ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

071:005 Ty du är mitt hopp, o Herre, HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom. 071:006 Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov.

071:007 Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt. 071:008 Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära. 071:009 Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

071:010 Ty mina fiender säga så om mig, och de som vakta på min själ rådslå så med varandra: 071:011 »Gud har övergivit honom; förföljen och gripen honom, ty det finnes ingen som räddar.»

071:012 Gud, var icke långt ifrån mig; min Gud, skynda till min hjälp. 071:013 Må de komma på skam och förgås, som stå emot min själ; må de höljas med smälek och blygd, som söka min ofärd.

071:014 Men jag skall alltid hoppas och än mer föröka allt ditt lov. 071:015 Min mun skall förtälja din rättfärdighet, hela dagen din frälsning, ty jag känner intet mått därpå. 071:016 Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar; jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.

071:017 Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under. 071:018 Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.

071:019 Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik? 071:020 Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande och föra oss upp igen du jordens djup. 071:021 Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen.

071:022 Så vill ock jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud; jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige. 071:023 Mina läppar skola jubla, ty jag vill lovsjunga dig; ja, jubla skall min själ, som du har förlossat. 071:024 Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet; ty de som sökte min ofärd hava kommit på skam och måst blygas.

072:001 Av Salomo.

Gud, giv åt konungen dina rätter och din rättfärdighet åt konungasonen. 072:002 Han döme ditt folk med rättfärdighet och dina betryckta med rätt. 072:003 Bergen bäre frid åt folket, så ock höjderna, genom rättfärdighet. 072:004 Han skaffe rätt åt de betryckta i folket, han frälse de fattiga och krosse förtryckaren. 072:005 Dig frukte man, så länge solen varar, och så länge månen skiner, från släkte till släkte. 072:006 Han vare lik regnet som faller på ängen, lik en regnskur som vattnar jorden. 072:007 I hans dagar blomstre den rättfärdige, och stor frid råde, till dess ingen måne mer finnes.

072:008 Må han härska från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar. 072:009 För honom buge sig öknens inbyggare, och hans fiender slicke stoftet. 072:010 Konungarna från Tarsis och havsländerna hembäre skänker, konungarna av Saba och Seba bäre fram gåvor. 072:011 Ja, alla konungar falle ned för honom, alla hedningar tjäne honom.

072:012 Ty han skall rädda den fattige som ropar och den betryckte och den som ingen hjälpare har. 072:013 Han skall vara mild mot den arme och fattige; de fattigas själar skall han frälsa. 072:014 Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.

072:015 Må han leva; må man föra till honom guld från Saba. Ständigt bedje man för honom, alltid välsigne man honom. 072:016 Ymnigt växe säden i landet, ända till bergens topp; dess frukt må susa likasom Libanons skog; och folk blomstre upp i städerna såsom örter på marken. 072:017 Hans namn förblive evinnerligen; så länge solen skiner, fortplante sig hans namn. Och i honom välsigne man sig; alla hedningar prise honom säll.

072:018 Lovad vare HERREN Gud, Israels Gud, som allena gör under! 072:019 Och lovat vare hans härliga namn evinnerligen, och hela jorden vare full av hans ära! Amen, Amen.

072:020 Slut på Davids, Isais sons, böner.

Tredje boken

073:001 En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan. 073:002 Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta; 073:003 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

073:004 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt. 073:005 De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor. 073:006 Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem. 073:007 Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått. 073:008 De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de. 073:009 Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden; 073:010 därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag. 073:011 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?» 073:012 Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.

073:013 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld; 073:014 jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig. 073:015 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.

073:016 När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt, 073:017 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände. 073:018 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv. 073:019 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse. 073:020 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar. 073:021 När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre, 073:022 då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

073:023 Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand. 073:024 Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära. 073:025 Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden. 073:026 Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen. 073:027 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig. 073:028 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.

074:001 En sång av Asaf.

Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord? 074:002 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.

074:003 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen. 074:004 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken. 074:005 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.

074:006 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila. 074:007 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning. 074:008 De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.

074:009 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge. 074:010 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn? 074:011 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.

074:012 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden. 074:013 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet. 074:014 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.

074:015 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka. 074:016 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen. 074:017 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.

074:018 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn. 074:019 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv. 074:020 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen. 074:021 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.

074:022 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren. 074:023 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.

075:001 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en psalm, en sång av Asaf.

075:002 Vi tacka dig, o Gud, vi tacka dig. Ditt namn är oss nära; man förtäljer dina under.

075:003 »Om jag än bidar min tid, så dömer jag dock rätt. 075:004 Om än jorden är i upplösning med alla som bo därpå, så håller dock jag dess pelare stadiga.» Sela.

075:005 Jag säger till de övermodiga: »Varen icke övermodiga», och till de ogudaktiga: »Upphöjen ej hornet.» 075:006 Ja, upphöjen icke så högt edert horn, talen ej så hårdnackat vad fräckt är.

075:007 Ty icke från öster eller väster, ej heller från bergsöknen kommer hjälpen; 075:008 nej, Gud är den som dömer; den ene ödmjukar han, den andre upphöjer han.

075:009 Ty en kalk är i HERRENS hand, den skummar av vin och är full av tillblandad dryck, och han skänker i därav; sannerligen, alla ogudaktiga på jorden måste dricka dess drägg i botten.

075:010 Men jag skall förkunna det evinnerligen, jag skall lovsjunga Jakobs Gud. 075:011 Och de ogudaktigas alla horn skall jag få hugga av; men den rättfärdiges horn skola varda upphöjda.

076:001 För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång av Asaf.

076:002 Gud är känd i Juda, i Israel är hans namn stort; 076:003 i Salem vart hans hydda rest och hans boning på Sion. 076:004 Där bröt han sönder bågens ljungeldar, sköld och svärd och vad till kriget hör. Sela.

076:005 Full av ljus och härlighet går du fram ifrån segerbytenas berg. 076:006 De stormodiga äro avväpnade, de hava slumrat in och sova; alla stridsmännen hava måst låta händerna falla. 076:007 För din näpst, du Jakobs Gud, ligga domnade både man och häst.

076:008 Du, du är fruktansvärd; vem kan bestå inför dig, när du vredgas? 076:009 Från himmelen lät du höra din dom; då förskräcktes jorden och vart stilla, 076:010 då när Gud stod upp till dom, till att frälsa alla ödmjuka på jorden. Sela.

076:011 Ty människors vrede varder dig till pris; du har vrede till övers att omgjorda dit med. 076:012 Gören löften och infrien dem åt HERREN, eder Gud; alla de som äro omkring honom bäre fram skänker åt den Fruktansvärde. 076:013 Ty han stäcker furstarnas övermod; fruktansvärd är han för konungarna på jorden.

077:001 För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.

077:002 Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig. 077:003 På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig. 077:004 Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela.

077:005 Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala. 077:006 Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått. 077:007 Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.

077:008 Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa? 077:009 Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider? 077:010 Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela.

077:011 Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr. 077:012 Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under; 077:013 jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.

077:014 Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud? 077:015 Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken. 077:016 Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. Sela.

077:017 Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade. 077:018 Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring. 077:019 Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade. 077:020 Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke. 077:021 Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.

078:001 En sång av Asaf.

Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord. 078:002 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom. 078:003 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss, 078:004 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.

078:005 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn. 078:006 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.

078:007 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt. 078:008 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.

078:009 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag. 078:010 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra. 078:011 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.

078:012 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark. 078:013 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög. 078:014 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken. 078:015 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav. 078:016 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.

078:017 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen. 078:018 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad. 078:019 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen? 078:020 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»

078:021 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel, 078:022 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.

078:023 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar; 078:024 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem. 078:025 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.

078:026 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram. 078:027 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand; 078:028 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.

078:029 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter. 078:030 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun, 078:031 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.

078:032 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under. 078:033 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.

078:034 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud. 078:035 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare; 078:036 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga. 078:037 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.

078:038 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram. 078:039 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.

078:040 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken! 078:041 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige. 078:042 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen, 078:043 då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.

078:044 Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten; 078:045 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.

078:046 Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor; 078:047 han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar; 078:048 han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.

078:049 Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar. 078:050 Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten. 078:051 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.

078:052 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen. 078:053 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet. 078:054 Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat. 078:055 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.