Part 102

058:002 Talen I väl i eder stumhet vad rättfärdigt är? Dömen I såsom rätt är, I människors barn? 058:003 Nej, i hjärtat uppgören I onda anslag; I vägen ut i landet edra händers våld.

058:004 De ogudaktiga äro avfälliga allt ifrån modersskötet; de lögnaktiga fara vilse ända från sin moders liv. 058:005 Gift är i dem, likt ormens gift; en döv huggorm likna de, en som tillstoppar sitt öra, 058:006 så att han icke hör tjusarnas röst, icke den förfarne besvärjarens.

058:007 Gud, krossa tänderna i deras mun; bryt ut, o HERRE, de unga lejonens kindtänder. 058:008 Låt dem bliva till intet, likasom vatten som förrinner. När någon skjuter sina pilar, blive de såsom utan udd. 058:009 Må han vara lik snigeln, som upplöses och förgås, lik en kvinnas foster, som ej fick skåda solen.

058:010 Förrän edra grytor hava hunnit märka bränslet, och medan köttet ännu är rått, skall en glödvind rycka bort det. 058:011 Den rättfärdige skall glädja sig, när han skådar hämnden, han skall två sina fötter i den ogudaktiges blod. 058:012 Och människorna skola säga: »Ja, den rättfärdige får sin lön; ja, det finnes en Gud som dömer på jorden.»

059:001 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när Saul sände och lät bevaka hans hus för att döda honom.

059:002 Rädda mig, min Gud, från mina fiender, beskydda mig för mina motståndare. 059:003 Rädda mig från ogärningsmännen, och fräls mig från de blodgiriga. 059:004 Ty se, de ligga i försåt för mig; grymma människor rota sig samman mot mig, utan någon min överträdelse eller synd, o HERRE. 059:005 Utan någon min missgärning löpa de fram och göra sig redo; vakna upp, kom mig till mötes, och se härtill. 059:006 Ja, du HERRE Gud Sebaot, Israels Gud, vakna och hemsök alla hedningar, hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän. Sela.

059:007 Var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden. 059:008 Se, deras mun flödar över, svärd äro på deras läppar, ty »vem skulle höra det?» 059:009 Men du, HERRE, ler åt dem; du bespottar alla hedningar.

059:010 Mot deras makt vill jag hålla mig till dig, ty Gud är min borg. 059:011 Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd, Gud låter mig se med lust på mina förföljare.

059:012 Dräp dem icke, på det att mitt folk ej må förgäta det; låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring, och slå dem ned, du vår sköld, o Herre.

059:013 Vart ord på deras läppar är en synd i deras mun. Må de fångas i sitt högmod, genom den förbannelse och lögn som de tala. 059:014 Förgör dem i vrede, förgör dem, så att de ej mer äro till; och må de förnimma att det är Gud som råder i Jakob, allt intill jordens ändar. Sela.

059:015 Ja, var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden. 059:016 De driva omkring efter rov; om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.

059:017 Men jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nåd; ty du var för mig en borg och en tillflykt, när jag var i nöd. 059:018 Min starkhet, dig vill jag lovsjunga, ty Gud är min borg, min nåderike Gud.

060:001 För sångmästaren, efter »Vittnesbördets lilja»; en sång, till att inläras; av David, 060:002 när han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolv tusen man.

060:003 Gud, du har förkastat och förskingrat oss, du har varit vred; upprätta oss igen. 060:004 Du har kommit jorden att bäva och rämna; hela nu dess revor, ty den vacklar. 060:005 Du har låtit ditt folk se hårda ting, du har iskänkt åt oss rusande vin.

060:006 Men åt dem som frukta dig gav du ett baner, dit de kunde samla sig för att undfly bågen. Sela. 060:007 På det att dina vänner må varda räddade, må du giva seger med din högra hand och bönhöra oss.

060:008 Gud har talat i sin helgedom: »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avmäta Suckots dal. 060:009 Mitt är Gilead, och mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn, Juda min härskarstav; 060:010 Moab är mitt tvagningskärl, på Edom kastar jag min sko; höj jubelrop till min ära, du filistéernas land.»

060:011 Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom? 060:012 Har icke du, o Gud, förkastat oss, så att du ej drager ut med våra härar, o Gud? 060:013 Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet. 060:014 Med Gud kunna vi göra mäktiga ting; han skall förtrampa våra ovänner.

061:001 För sångmästaren, till strängaspel; av David.

061:002 Hör, o Gud, mitt rop, akta på min bön. 061:003 Från jordens ända ropar jag till dig, ty mitt hjärta försmäktar; för mig upp på en klippa, som är mig alltför hög. 061:004 Ty du är min tillflykt, ett starkt torn mot fienden. 061:005 Låt mig bo i din hydda evinnerligen; under dina vingars beskärm tager jag min tillflykt. Sela.

061:006 Ty du, o Gud, hör mina löften, åt dem som frukta ditt namn giver du en arvedel. 061:007 Du förökar konungens dagar; hans år skola vara från släkte till släkte. 061:008 Må han sitta på sin tron inför Gud evinnerligen; låt nåd och trofasthet bevara honom. 061:009 Då skall jag lovsjunga ditt namn till evig tid, i det jag får infria mina löften dag efter dag.

062:001 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

062:002 Allenast hos Gud söker min själ sin ro; från honom kommer min frälsning. 062:003 Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla.

062:004 Huru länge viljen I rasa mot denne man, samfällt slå honom ned, såsom vore han en lutande vägg, en sönderbräckt mur? 062:005 De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd, de hava behag till lögn; med munnen välsigna de, men i sitt innersta förbanna de. Sela.

062:006 Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp. 062:007 Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla. 062:008 Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud. 062:009 Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. Sela.

062:010 Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet; i vågskålen äro de för lätta, mindre än intet äro de allasammans. 062:011 Förliten eder icke på orätt vinning, sätten icke ett fåfängligt hopp till rov: om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå.

062:012 En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten; 062:013 och hos dig, Herre, är nåd. Ty du vedergäller var och en efter hans gärningar.

063:001 En psalm av David, när han var i Juda öken.

063:002 Gud, du är min Gud, bittida söker jag dig; min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, i ett torrt land, som försmäktar utan vatten.

063:003 Så skådar jag nu efter dig i helgedomen, för att få se din makt och ära. 063:004 Ty din nåd är bättre än liv; mina läppar skola prisa dig.

063:005 Så skall jag då lova dig, så länge jag lever; i ditt namn skall jag upplyfta mina händer.

063:006 Min själ varder mättad såsom av märg och fett; och med jublande läppar lovsjunger min mun, 063:007 när jag kommer ihåg dig på mitt läger och under nattens väkter tänker på dig.

063:008 Ty du är min hjälp, och under dina vingars skugga jublar jag. 063:009 Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.

063:010 Men dessa som stå efter mitt liv och vilja fördärva det, de skola fara ned i jordens djup. 063:011 De skola givas till pris åt svärdet, rovdjurs byte skola de varda.

063:012 Men konungen skall glädja sig i Gud; berömma sig skall var och en som svär vid honom, ty de lögnaktigas mun skall varda tillstoppad.

064:001 För sångmästaren; en psalm av David.

064:002 Hör, o Gud, min röst, när jag klagar, bevara mitt liv, ty fienden förskräcker mig. 064:003 Fördölj mig för de ondas hemliga råd, för ogärningsmännens larmande hop; 064:004 ty de vässa sina tungor likasom svärd, med bittra ord lägga de an såsom med pilar, 064:005 för att i lönndom skjuta den ostrafflige; plötsligt skjuta de på honom, utan försyn.

064:006 De befästa sig i sitt onda uppsåt, de orda om huru de skola lägga ut snaror; de säga: »Vem skulle se oss?» 064:007 De tänka ut onda anslag: »Nu äro vi redo med det råd vi hava uttänkt!» Ja, djupa äro männens tankar och hjärtan.

064:008 Då skjuter Gud dem; plötsligt sårar dem hans pil. 064:009 De bringas på fall och få straff för sina tungors skull; var och en som ser dem rister huvudet.

064:010 Och alla människor varda förskräckta; de förkunna vad Gud har gjort och förstå hans verk. 064:011 Den rättfärdige skall glädja sig i HERREN och taga sin tillflykt till honom, och alla rättsinniga skola berömma sig.

065:001 För sångmästaren; en psalm; en sång av David.

065:002 Gud, dig lovar man i stillhet i Sion, och till dig får man infria löfte. 065:003 Du som hör bön, till dig kommer allt kött. 065:004 Mina missgärningar voro mig övermäktiga; men du förlåter våra överträdelser. 065:005 Säll är den som du utväljer och låter komma till dig, så att han får bo i dina gårdar. Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus, det heliga i ditt tempel.

065:006 Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet, du vår frälsnings Gud, du som är en tillflykt för alla jordens ändar och för havet i fjärran; 065:007 du som gör bergen fasta genom din kraft, ty du är omgjordad med makt; 065:008 du som stillar havens brus, deras böljors brus och folkens larm. 065:009 De som bo vid jordens ändar häpna för dina tecken; österland och västerland uppfyller du med jubel.

065:010 Du låter dig vårda om landet och giver det överflöd, rikedom i ymnigt mått; Guds källa har vatten till fyllest. Du bereder säd åt människorna, när du så bereder jorden. 065:011 Dess fåror vattnar du, du jämnar det som är upplöjt; med regnskurar uppmjukar du den, det som växer därpå välsignar du. 065:012 Du kröner året med ditt goda, och dina spår drypa av fetma. 065:013 Betesmarkerna i öknen drypa, och höjderna omgjorda sig med fröjd. 065:014 Ängarna hölja sig i hjordar, och dalarna betäckas med säd; man höjer jubelrop och sjunger.

066:001 För sångmästaren; en sång, en psalm.

Höjen jubel till Gud, alla länder; 066:002 lovsjungen hans namns ära, given honom ära och pris. 066:003 Sägen till Gud: Huru underbara äro icke dina gärningar! För din stora makts skull visa dina fiender dig underdånighet. 066:004 Alla länder skola tillbedja och lovsjunga dig; de skola lovsjunga ditt namn. Sela.

066:005 Kommen och sen vad Gud har gjort; underbara äro hans gärningar mot människors barn. 066:006 Han förvandlade havet till torrt land; till fots gingo de genom floden; då gladdes vi över honom. 066:007 Genom sin makt råder han evinnerligen, hans ögon giva akt på hedningarna; de gensträviga må icke förhäva sig. Sela.

066:008 Prisen, I folk, vår Gud, och låten hans lov ljuda högt; 066:009 ty han har beskärt liv åt vår själ och har icke låtit vår fot vackla. 066:010 Ty väl prövade de oss, o Gud, du luttrade oss, såsom silver luttras; 066:011 du förde oss in i fängelse, du lade en tung börda på vår rygg; 066:012 du lät människor fara fram över vårt huvud, vi måste gå genom eld och vatten. Men du har fört oss ut och vederkvickt oss.

066:013 Så kommer jag då till ditt hus med brännoffer, jag vill infria mina löften till dig, 066:014 dem till vilka mina låppar öppnade sig, och som min mun uttalade i min nöd. 066:015 Brännoffer av feta får vill jag frambära åt dig, med offerånga av vädurar; jag vill offra både tjurar och bockar. Sela.

066:016 Kommen och hören, så vill jag förtälja för eder, I alla som frukten Gud, vad han har gjort mot min själ. 066:017 Till honom ropade jag med min mun, och lovsång var redan på min tunga. 066:018 Om jag hade förehaft något orätt i mitt hjärta, så skulle Herren icke höra mig. 066:019 Men Gud har hört mig, han har aktat på mitt bönerop. 066:020 Lovad vare Gud, som icke har förkastat min bön eller vänt ifrån mig sin nåd!

067:001 För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång.

067:002 Gud vare oss nådig och välsigne oss, han låte sitt ansikte lysa och ledsaga oss, Sela, 067:003 för att man på jorden må känna din väg, bland alla hedningar din frälsning.

067:004 Folken tacke dig, o Gud, alla folk tacke dig.

067:005 Folkslagen glädje sig och juble, ty du dömer folken rätt, och du leder folkslagen på jorden. Sela.

067:006 Folken tacke dig, o Gud, alla folk tacke dig.

067:007 Jorden har givit sin gröda. Gud, vår Gud, välsigne oss. 067:008 Gud välsigne oss, och alla jordens ändar frukte honom.

068:001 För sångmästaren; av David; en psalm, en sång.

068:002 Gud står upp; hans fiender varda förskingrade, och de som hata honom fly för hans ansikte. 068:003 Såsom rök fördrives, så fördrivas de av dig; likasom vaxet smälter för eld, så förgås de ogudaktiga för Guds ansikte. 068:004 Men de rättfärdiga äro glada, de fröjda sig inför Gud och jubla i glädje.

068:005 Sjungen till Guds ära, lovsägen hans namn. Gören väg för honom som drager fram genom öknarna. Hans namn är HERREN, fröjdens inför honom; 068:006 de faderlösas fader och änkors försvarare, Gud i sin heliga boning, 068:007 en Gud som förhjälper de ensamma till ett hem, och som för de fångna ut till lycka; allenast de gensträviga måste bo i en öken.

068:008 Gud, när du drog ut i spetsen för ditt folk, när du gick fram i ödemarken, Sela, 068:009 då bävade jorden, då utgöt himmelen sina flöden inför Guds ansikte; ja, Sinai bävade för Guds ansikte; Israels Guds. 068:010 Ett nåderikt regn lät du falla, o Gud; ditt arvland, som försmäktade, vederkvickte du. 068:011 Din skara fick bo däri; genom din godhet beredde du det åt de betryckta, o Gud.

068:012 Herren låter höra sitt ord, stor är skaran av kvinnor som båda glädje: 068:013 »Härskarornas konungar fly, de fly, och husmodern därhemma får utskifta byte. 068:014 Viljen I då ligga stilla inom edra hägnader? Duvans vingar äro höljda i silver, och hennes fjädrar skimra av guld. 068:015 När den Allsmäktige förströr konungarna i landet, faller snö på Salmon.»

068:016 Ett Guds berg är Basans berg, ett högtoppigt berg är Basans berg. 068:017 Men varför sen I så avogt, I höga berg, på det berg som Gud har utkorat till sitt säte, det där ock HERREN skall bo för alltid? 068:018 Guds vagnar äro tiotusenden, tusen och åter tusen; Herren drog fram med dem, Sinai är nu i helgedomen. 068:019 Du for upp i höjden, du tog fångar, du undfick gåvor bland människorna, ja, också de gensträviga skola bo hos HERREN Gud.

068:020 Lovad vare Herren! Dag efter dag bär han oss; Gud är vår frälsning. Sela. 068:021 Gud är för oss en Gud som frälsar, och hos HERREN, Herren finnes räddning från döden. 068:022 Men Gud sönderkrossar sina fienders huvuden, krossar hjässan på den som går där med skuld. 068:023 Herren säger: »Från Basan skall jag hämta dem, från havets djup skall jag hämta dem upp, 068:024 så att du kan stampa med din fot i blod och låta dina hundars tunga få sin del av fienderna.»

068:025 Man ser, o Gud, ditt högtidståg, min Guds, min konungs, tåg inne i helgedomen. 068:026 Främst gå sångare, harpospelare följa efter, mitt ibland unga kvinnor som slå på pukor. 068:027 Lova Gud i församlingarna, loven Herren, I av Israels brunn. 068:028 Där går Benjamin, den yngste, han för dem an; där går skaran av Juda furstar, Sebulons furstar, Naftalis furstar.

068:029 Din Gud har beskärt dig makt; så håll nu vid makt, o Gud, vad du har gjort för oss. 068:030 I ditt tempel i Jerusalem bäre konungar fram sina skänker åt dig. 068:031 Näps odjuret i vassen, tjurarnas hop med deras kalvar, folken, må de ödmjukt hylla dig med sina silverstycken. Ja, han förströr de folk som finna behag i krig. 068:032 De mäktige skola komma hit från Egypten, Etiopien skall skynda hit till Gud, med gåvor i händerna.

068:033 I riken på jorden, sjungen till Guds ära; lovsägen Herren, Sela, 068:034 honom som far fram på urtidshimlarnas himmel. Ja, där låter han höra sin röst, en mäktig röst. 068:035 Given Gud makten; över Israel är hans härlighet, och hans makt är i skyarna. 068:036 Fruktansvärd är du, Gud, i din helgedom; Israels Gud, han giver makt och styrka åt sitt folk. Lovad vare Gud!

069:001 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

069:002 Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet. 069:003 Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig. 069:004 Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud. 069:005 Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda. 069:006 Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig. 069:007 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

069:008 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte; 069:009 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn. 069:010 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig. 069:011 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek. 069:012 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk. 069:013 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

069:014 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet. 069:015 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen. 069:016 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig. 069:017 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet. 069:018 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig. 069:019 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull. 069:020 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner. 069:021 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen. 069:022 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

069:023 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra; 069:024 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid. 069:025 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem. 069:026 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor, 069:027 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit. 069:028 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet. 069:029 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.