Part 101

044:024 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid. 044:025 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål? 044:026 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden. 044:027 Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.

045:001 För sångmästaren, efter »Liljor»; av Koras söner; en sång, ett kväde om kärlek.

045:002 Mitt hjärta flödar över av sköna ord; jag säger: min dikt gäller en konung; en snabb skrivares penna är min tunga.

045:003 Du är den skönaste bland människors barn, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar; så se vi att Gud har välsignat dig evinnerligen. 045:004 Omgjorda din länd med ditt svärd, du hjälte, i ditt majestät och din härlighet. 045:005 Och drag så åstad, lyckosam i din härlighet, till försvar för sanning, för ödmjukhet och rättfärdighet, så skall din högra hand lära dig underbara gärningar. 045:006 Skarpa äro dina pilar; folk skola falla för dig; konungens fiender skola träffas i hjärtat. 045:007 Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen; ditt rikes spira är rättvisans spira. 045:008 Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet; därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.

045:009 Av myrra, aloe och kassia dofta alla dina kläder; från elfenbenspalatser gläder dig strängaspel. 045:010 Konungadöttrar har du såsom tärnor i ditt hov, en drottning står vid din högra sida, i guld från Ofir.

045:011 Hör, dotter, och giv akt, och böj ditt öra härtill: Förgät nu ditt folk och din faders hus, 045:012 och må konungen få hava sin lust i din skönhet; ty han är din herre, och för honom skall du falla ned.

045:013 Se, dottern Tyrus, ja, de rikaste folk söka nu att vinna din ynnest med skänker. 045:014 Idel härlighet är hon, konungadottern i gemaket: av guldvirkat tyg består hennes dräkt, 045:015 i brokigt vävda kläder föres hon till konungen; jungfrur, hennes väninnor, följa henne åt; de ledas in till dig. 045:016 Under glädje och fröjd föras de fram, de tåga in i konungens palats.

045:017 I dina fäders ställe skola dina söner träda; dem skall du sätta till furstar överallt i landet. 045:018 Ditt namn vill jag göra prisat bland alla kommande släkten; så skola ock folken lova dig, alltid och evinnerligen.

046:001 För sångmästaren; av Koras söner; till Alamót; en sång.

046:002 Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. 046:003 Därför skulle vi icke frukta, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet; 046:004 om än dess vågor brusade och svallade, så att bergen bävade vid dess uppror. Sela.

046:005 En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning. 046:006 Gud bor därinne, den vacklar icke; Gud hjälper den, när morgonen gryr. 046:007 Hedningarna larma, riken vackla; han låter höra sin röst, då försmälter jorden.

046:008 HERREN Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.

046:009 Kommen och skåden HERRENS verk: gärningar som väcka häpnad gör han på jorden. 046:010 Han stillar strider intill jordens ända, bågen bryter han sönder och bräcker spjutet, i eld bränner han upp stridsvagnarna. 046:011 »Bliven stilla och besinnen att jag är Gud; hög varder jag bland hedningarna, hög på jorden.»

046:012 HERREN Sebaot är men oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.

047:001 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

047:002 Klappen i händerna, alla folk, höjen jubel till Gud med fröjderop. 047:003 Ty HERREN är den Högste, fruktansvärd är han, en stor konung över hela jorden.

047:004 Han tvingar folk under oss och folkslag under våra fötter. 047:005 Han utväljer åt oss vår arvedel, Jakobs, hans älskades, stolthet. Sela.

047:006 Gud har farit upp under jubel, HERREN, under basuners ljud. 047:007 Lovsjungen Gud, lovsjungen; lovsjungen vår konung, lovsjungen.

047:008 Ty Gud är konung över hela jorden; lovsjungen honom med en sång. 047:009 Gud är nu konung över hedningarna, Gud har satt sig på sin heliga tron.

047:010 Folkens ypperste hava församlat sig till att bliva ett Abrahams Guds folk. Ty Gud tillhöra de som äro jordens sköldar; högt är han upphöjd.

048:001 En sång, en psalm av Koras söner.

048:002 Stor är HERREN och högt lovad, i vår Guds stad, på sitt heliga berg. 048:003 Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion längst uppe i norr, den store konungens stad. 048:004 Gud har i dess palatser gjort sig känd såsom ett värn.

048:005 Ty se, konungarna församlade sig, tillhopa drogo de fram. 048:006 De sågo det, då häpnade de; de förskräcktes, de flydde. 048:007 Bävan grep dem där, ångest lik en barnaföderskas. 048:008 Så krossar du Tarsis-skepp med östanvinden. 048:009 Såsom vi hade hört, så fingo vi se det, i HERREN Sebaots stad, i vår Guds stad; Gud håller den vid makt till evig tid. Sela.

048:010 Vi tänka, o Gud, på din nåd, när vi stå i ditt tempel. 048:011 Såsom ditt namn, o Gud, så når ock ditt lov intill jordens ändar; din högra hand är full av rättfärdighet. 048:012 Sions berg glädje sig, Juda döttrar fröjde sig, för dina domars skull.

048:013 Gån omkring Sion och vandren runt därom, räknen dess torn; 048:014 given akt på dess murar, skriden genom dess palatser, så att I kunnen förtälja därom för ett kommande släkte. 048:015 Ty sådan är Gud, vår Gud, alltid och evinnerligen; intill döden skall han ledsaga oss.

049:001 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

049:002 Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen, 049:003 både låga och höga, rika såväl som fattiga. 049:004 Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd. 049:005 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

049:006 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig? 049:007 De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom. 049:008 Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom. 049:009 För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid, 049:010 så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven. 049:011 Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.

049:012 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn. 049:013 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

049:014 Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela. 049:015 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning. 049:016 Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. Sela.

049:017 Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet. 049:018 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned. 049:019 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar, så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.

049:020 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

050:001 En psalm av Asaf.

Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster. 050:002 Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans. 050:003 Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt. 050:004 Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk: 050:005 »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.» 050:006 Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela.

050:007 Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag. 050:008 Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig. 050:009 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor; 050:010 ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen; 050:011 jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant. 050:012 Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är. 050:013 Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod? 050:014 Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste. 050:015 Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»

050:016 Men till den ogudaktige säger Gud: »Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan, 050:017 du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig? 050:018 Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag. 050:019 Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek. 050:020 Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du! 050:021 Så gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.

050:022 I som förgäten Gud, märken detta, för att jag icke må sönderriva eder utan räddning: 050:023 den som offrar lovets offer, han ärar mig; och den som aktar på sin väg, honom skall jag låta se Guds frälsning.»

051:001 För sångmästaren; en psalm av David, 051:002 när profeten Natan kom till honom, då han hade gått in till Bat-Seba.

051:003 Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet. 051:004 Två mig väl från min missgärning, och rena mig från synd. 051:005 Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig.

051:006 Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon; på det att du må finnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar.

051:007 Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig. 051:008 Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden; så lär mig då vishet i mitt innersta.

051:009 Skära mig med isop, så att jag varder ren; två mig, så att jag bliver vitare än snö. 051:010 Låt mig förnimma fröjd och glädje, låt de ben som du har krossat få fröjda sig. 051:011 Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar.

051:012 Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande. 051:013 Förkasta mig icke från ditt ansikte, och tag icke din helige Ande ifrån mig.

051:014 Låt mig åter få fröjdas över din frälsning, och uppehåll mig med villighetens ande. 051:015 Då skall jag lära överträdarna dina vägar, och syndarna skola omvända sig till dig.

051:016 Rädda mig undan blodstider, Gud, du min frälsnings Gud, så skall min tunga jubla över din rättfärdighet. 051:017 Herre, upplåt mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov.

051:018 Ty du har icke behag till offer, eljest skulle jag giva dig sådana; till brännoffer har du icke lust. 051:019 Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta.

051:020 Gör väl mot Sion i din nåd, bygg upp Jerusalems murar. 051:021 Då skall du undfå rätta offer, som behaga dig, brännoffer och heloffer; då skall man offra tjurar på ditt altare.

052:001 För sångmästaren; en sång av David, 052:002 när edoméen Doeg kom och berättade för Saul och sade till honom: »David har gått in i Ahimeleks hus.»

052:003 Varför berömmer du dig av vad ont är, du våldsverkare? Guds nåd varar ju beständigt. 052:004 Din tunga far efter fördärv, den är lik en skarp rakkniv, du arglistige. 052:005 Du älskar ont mer än gott, lögn mer än att tala vad rätt är. Sela.

052:006 Ja, du älskar allt fördärvligt tal, du falska tunga. 052:007 Därför skall ock Gud störta dig ned för alltid, han skall gripa dig och rycka dig ut ur din hydda och utrota dig ur de levandes land. Sela.

052:008 Och de rättfärdiga skola se det och frukta, de skola le åt honom: 052:009 »Se där är den man som icke gjorde Gud till sitt värn, utan förlitade sig på sin stora rikedom, trotsig i sin lystnad!»

052:010 Men jag skall vara såsom ett grönskande olivträd i Guds hus; jag förtröstar på Guds nåd alltid och evinnerligen. 052:011 Jag skall evinnerligen tacka dig för att du har gjort det; och inför dina fromma skall jag förbida ditt namn, ty det är gott.

053:001 För sångmästaren, till Mahalát; en sång av David.

053:002 Dårarna säga i sina hjärtan: »Det finnes ingen Gud.» Fördärv och styggelse är deras onda verk; ingen finnes, som gör vad gott är.

053:003 Gud skådar ned från himmelen på människors barn, för att se om det finnes någon förståndig, någon som söker Gud.

053:004 Nej, alla hava de avfallit, allasammans äro de fördärvade; ingen finnes, som gör vad gott är, det finnes icke en enda.

053:005 Hava de då intet fått förnimma, dessa ogärningsmän, dessa som uppäta mitt folk, likasom åte de bröd, och som icke åkalla Gud?

053:006 Jo, där överföll dem förskräckelse, varest intet förskräckligt var; ty Gud förströdde deras ben, när de lägrade sig mot dig. Så lät du dem komma på skam, ja, Gud förkastade dem.

053:007 Ack att från Sion komme frälsning för Israel! När Gud vill åter upprätta sitt folk, då skall Jakob fröjda sig, då skall Israel vara glad.

054:001 För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David, 054:002 när sifiterna kommo och sade till Saul: »David håller sig nu gömd hos oss.»

054:003 Gud, fräls mig genom ditt namn, och skaffa mig rätt genom din makt. 054:004 Gud, hör min bön, lyssna till min muns tal. 054:005 Ty främlingar resa sig upp mot mig, och våldsverkare stå efter mitt liv; de hava icke Gud för ögonen. Sela.

054:006 Se, Gud är min hjälpare, Herren uppehåller min själ. 054:007 Må det onda falla tillbaka på mina förföljare, förgör dem, du som är trofast. 054:008 Då skall jag offra åt dig med villigt hjärta; jag skall prisa ditt namn, o HERRE, ty det är gott. 054:009 Ja, ur all nöd räddar det mig, och mitt öga får se med lust på mina fiender.

055:001 För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David.

055:002 Lyssna, Gud, till min bön, och fördölj dig icke för min åkallan. 055:003 Akta på mig och svara mig. I mitt bekymmer är jag utan ro och måste klaga, 055:004 vid fiendens rop, vid den ogudaktiges skri.

Ty de vilja draga fördärv över mig, och i vrede ansätta de mig. 055:005 Mitt hjärta ängslas i mitt bröst, och dödens fasor hava fallit över mig. 055:006 Fruktan och bävan kommer över mig, och förfäran övertäcker mig.

055:007 Därför säger jag: Ack att jag hade vingar såsom duvan! Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo. 055:008 Ja, långt bort skulle jag fly, jag skulle taga härbärge i öknen. Sela. 055:009 Jag skulle skynda att söka mig en tillflykt undan stormvind och oväder.

055:010 Fördärva dem, Herre; gör deras tungor oense. Ty våld och genstridighet ser jag i staden. 055:011 Dag och natt gå de omkring den, ovanpå dess murar, ondska och olycka råda därinne; 055:012 ja, fördärv råder därinne, och från dess torg vika icke förtryck och svek.

055:013 Se, det är icke en fiende som smädar mig, det kunde jag fördraga; det är icke min ovän som förhäver sig mot mig, för honom kunde jag gömma mig undan. 055:014 Nej, du gör det, du som var min jämlike, min vän och förtrogne, 055:015 du som levde med mig i ljuvlig förtrolighet, du som i Guds hus gick med mig i högtidsskaran.

055:016 Döden komme över dem oförtänkt, levande fare de ned i dödsriket; ty ondska råder i deras boning, i deras hjärtan.

055:017 Men jag ropar till Gud; HERREN skall frälsa mig. 055:018 Afton och morgon och middag vill jag utgjuta mitt bekymmer och klaga, och han skall höra min röst. 055:019 Han förlossar min själ och skaffar henne ro, så att de icke komma vid mig; ty de äro många, som stå mig emot.

055:020 Gud skall höra det och giva dem svar, han som sitter på sin tron av ålder. Sela. Ty de vilja icke ändra sig, och de frukta ej Gud.

055:021 Den mannen bär händer på sin vän; han bryter sitt förbund. 055:022 Orden i hans mun äro hala såsom smör, men stridslust fyller hans hjärta; hans ord äro lenare än olja, dock äro de dragna svärd.

055:023 Kasta din börda på HERREN, han skall uppehålla dig; han skall i evighet icke tillstädja att den rättfärdige vacklar. 055:024 Gud, du skall störta dem ned i gravens djup; de blodgiriga och falska skola ej nå sin halva ålder. Men jag förtröstar på dig.

056:001 För sångmästaren, efter »Den stumma duvan i fjärran»; en sång av David, når filistéerna grepo honom i Gat.

056:002 Var mig nådig, o Gud, ty människor stå mig efter livet; beständigt tränga mig stridsmän. 056:003 Mina förföljare stå mig beständigt efter livet; ja, de äro många, som i högmod strida mot mig. 056:004 Men när fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig.

056:005 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord, på Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kan det som är kött göra mig?

056:006 Beständigt förbittra de livet för mig, alla deras tankar gå ut på att skada mig. 056:007 De rota sig samman, de lägga försåt, de vakta på mina steg, ty de stå efter mitt liv. 056:008 Skulle de räddas med all sin ondska? Nej, slå ned folken, Gud, i din vrede.

056:009 Du har räknat min flykts dagar. Samla mina tårar i din lägel; de stå ju i din bok. 056:010 Så måste då mina fiender vika tillbaka på den dag då jag ropar; det vet jag, att Gud står mig bi.

056:011 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord; med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord. 056:012 På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?

056:013 Jag har löften att infria till dig, o Gud; jag vill betala dig lovoffer. 056:014 Ty du har räddat min själ från döden, ja, mina fötter ifrån fall, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.

057:001 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.

057:002 Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.

057:003 Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig. 057:004 Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela. Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.

057:005 Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.

057:006 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.

057:007 De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. Sela.

057:008 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova. 057:009 Vakna upp, min ära; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.

057:010 Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen. 057:011 Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna.

057:012 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.

058:001 För sångmästaren; »Fördärva icke»; av David; en sång.