Part 100

Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig. 035:002 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp; 035:003 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: »Jag är din frälsning.»

035:004 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig. 035:005 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort. 035:006 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.

035:007 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv. 035:008 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.

035:009 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning. 035:010 Alla ben i min kropp skola säga: »HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?»

035:011 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet. 035:012 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.

035:013 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud; 035:014 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.

035:015 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll. 035:016 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.

035:017 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen. 035:018 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.

035:019 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen. 035:020 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet. 035:021 De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!»

035:022 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig. 035:023 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre. 035:024 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig. 035:025 Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»

035:026 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig. 035:027 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!» 035:028 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.

036:001 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David.

036:002 I mitt hjärta betänker jag vad synden säger till den ogudaktige, till den för vilkens ögon Guds fruktan ej finnes. 036:003 Den intalar ju honom vad som är behagligt i hans ögon: att man icke skall finna hans missgärning och hata den.

036:004 Hans muns ord äro fördärv och svek; han vill icke göra vad förståndigt och gott är. 036:005 Fördärv tänker han ut på sitt läger, han träder på den väg som icke är god; han skyr icke för något ont.

036:006 HERRE, upp i himmelen räcker din nåd, och din trofasthet allt upp till skyarna. 036:007 Din rättfärdighet är såsom väldiga berg, dina rätter såsom det stora havsdjupet; både människor och djur hjälper du, HERRE.

036:008 Huru dyrbar är icke din nåd, o Gud! Människors barn hava sin tillflykt under dina vingars skugga. 036:009 De varda mättade av ditt hus' rika håvor, och av din ljuvlighets ström giver du dem att dricka. 036:010 Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus se vi ljus.

036:011 Låt din nåd förbliva över dem som känna dig och din rättfärdighet över de rättsinniga. 036:012 Låt icke de högmodigas fot komma över mig eller de ogudaktigas hand driva mig bort. 036:013 Ja, där ligga ogärningsmännen fallna; de äro nedstötta och kunna icke mer resa sig.

037:001 Av David.

Harmas icke över de onda, avundas icke dem som göra orätt. 037:002 Ty såsom gräs varda de snart avhuggna, och såsom gröna örter vissna de.

037:003 Förtrösta på HERREN, och gör vad gott är, förbliv i landet och beflita dig om redbarhet, 037:004 och hav din lust i HERREN: då skall han giva dig vad ditt hjärta begär.

037:005 Befall din väg åt HERREN och förtrösta på honom; han skall göra det. 037:006 Han skall låta din rättfärdighet gå fram såsom ljuset och din rätt såsom middagens sken.

037:007 Var stilla för HERREN och förbida honom, harmas icke över den vilkens väg är lyckosam, över den man som umgås med ränker.

037:008 Avhåll dig från vrede och låt förbittringen fara; harmas icke; därmed gör du blott illa. 037:009 Ty de onda skola varda utrotade, men de som vänta efter HERREN, de skola besitta landet.

037:010 Ännu en liten tid, så är den ogudaktige icke mer; och när du ser efter hans plats, då är han borta. 037:011 Men de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid.

037:012 Den ogudaktige stämplar mot den rättfärdige och biter sina tänder samman mot honom; 037:013 men Herren ler åt honom, ty han ser att hans dag kommer.

037:014 De ogudaktiga draga ut svärdet och spänna sin båge, för att fälla den som är betryckt och fattig, för att slakta dem som vandra i redlighet. 037:015 Men deras svärd skall gå in i deras eget hjärta, och deras bågar skola brista sönder.

037:016 Det lilla som en rättfärdig har är bättre än många ogudaktigas stora håvor. 037:017 Ty de ogudaktigas armar skola sönderbrytas; men HERREN uppehåller de rättfärdiga.

037:018 HERREN känner de frommas dagar, och deras arvedel skall bestå evinnerligen. 037:019 De skola icke komma på skam i den onda tiden, och i hungerns dagar skola de varda mättade.

037:020 Ty de ogudaktiga skola förgås; HERRENS fiender äro såsom ängarnas prakt: de försvinna såsom rök, ja, de försvinna.

037:021 Den ogudaktige lånar och kan icke betala, men den rättfärdige är barmhärtig och givmild. 037:022 Ty HERRENS välsignade skola besitta landet, men de som han förbannar skola varda utrotade.

037:023 Genom HERREN bliva en mans steg fasta, när han har behag till hans väg. 037:024 Om han faller, störtar han dock icke till marken, ty HERREN håller honom vid handen.

037:025 Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd. 037:026 Han är alltid barmhärtig och villig att låna och hans barn äro till välsignelse.

037:027 Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är, så skall du få bo kvar evinnerligen. 037:028 Ty HERREN älskar vad rätt är och övergiver icke sina fromma, evinnerligen bliva de bevarade; men de ogudaktigas avkomma varder utrotad. 037:029 De rättfärdiga skola besitta landet och bo däri evinnerligen.

037:030 Den rättfärdiges mun talar visdom, och hans tunga säger vad rätt är. 037:031 Hans Guds lag är i hans hjärta; hans steg vackla icke.

037:032 Den ogudaktige vaktar på den rättfärdige och står efter att döda honom, 037:033 men HERREN överlämnar honom icke i hans hand och fördömer honom icke, när han dömes.

037:034 Förbida HERREN, och håll dig på hans väg, så skall han upphöja dig till att besitta landet; du skall se med lust huru de ogudaktiga varda utrotade.

037:035 Jag såg en ogudaktig som trotsade på sin makt; han utbredde sig såsom ett grönskande träd, väl rotat. 037:036 Men när man sedan gick där fram, se, då var han borta; jag sökte efter honom, men han fanns icke mer.

037:037 Giv akt på den ostrafflige, och se på den redlige, huru fridens man har en framtid. 037:038 Men överträdarna skola allasammans förgås, de ogudaktigas framtid varder avskuren.

037:039 Till de rättfärdiga kommer frälsning ifrån HERREN; han är deras värn i nödens tid. 037:040 HERREN hjälper dem och befriar dem; han befriar dem från de ogudaktiga och frälsar dem, ty de taga sin tillflykt till honom.

038:001 En psalm av David; till åminnelse.

038:002 HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede. 038:003 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.

038:004 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull. 038:005 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.

038:006 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull. 038:007 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.

038:008 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp. 038:009 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.

038:010 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold. 038:011 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.

038:012 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån. 038:013 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.

038:014 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun; 038:015 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.

038:016 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud. 038:017 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.

038:018 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig; 038:019 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.

038:020 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak, 038:021 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.

038:022 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig. 038:023 Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.

039:001 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

039:002 Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.» 039:003 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta. 039:004 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.

039:005 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är. 039:006 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. Sela. 039:007 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

039:008 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp. 039:009 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren. 039:010 Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det. 039:011 Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag. 039:012 Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. Sela.

039:013 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder. 039:014 Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.

040:001 För sångmästaren; av David; en psalm.

040:002 Stadigt förbidade jag HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. 040:003 Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn; han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta; 040:004 han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud. Det skola många se och varda häpna, och skola förtrösta på HERREN.

040:005 Säll är den man som sätter sin förtröstan till HERREN; och icke vänder sig till dem som äro stolta och vika av i lögn. 040:006 Stora äro de under du har gjort, HERRE, min Gud, och de tankar du har tänkt för oss; dig är intet likt. Jag ville förkunna dem och tala om dem, men de stå icke till att räkna.

040:007 Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag --öppna öron har du givit mig-- brännoffer och syndoffer begär du icke. 040:008 Därför säger jag: »Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet vad jag skall göra. 040:009 Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.»

040:010 Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet i den stora församlingen; se, jag tillsluter icke mina läppar; du, HERRE, vet det. 040:011 Din rättfärdighet fördöljer jag icke i mitt hjärta, om din trohet och din frälsning talar jag; jag förtiger icke din nåd och din trofasthet för den stora församlingen.

040:012 Du, HERRE, skall icke tillsluta din barmhärtighet för mig; din nåd och din trofasthet må alltid bevara mig. 040:013 Ty lidanden omvärva mig, flera än jag kan räkna; mina missgärningar hava tagit mig fatt, så att jag icke kan se; de äro flera än håren på mitt huvud, och mitt mod har övergivit mig.

040:014 Värdes, o HERRE, rädda mig; HERRE, skynda till min hjälp. 040:015 Må alla de komma på skam och varda utskämda, som stå efter mitt liv för att förgöra det; må de vika tillbaka och blygas, som önska min ofärd. 040:016 Må de häpna i sin skam, som säga till mig: »Rätt så, rätt så!»

040:017 Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare HERREN!» 040:018 Är jag ock betryckt och fattig, Herren sörjer dock för mig. Min hjälp och min befriare är du; min Gud, dröj icke.

041:001 För sångmästaren; en psalm av David.

041:002 Säll är den som låter sig vårda om den arme; honom skall HERREN hjälpa på olyckans dag. 041:003 HERREN skall bevara honom och behålla honom vid liv, han skall prisas säll i landet. Icke skall du överlämna honom åt hans fienders vilja! 041:004 HERREN skall på sjukbädden stå honom bi; vid hans krankhet förvandlar du alldeles hans läger.

041:005 Så säger jag då: HERRE; var du mig nådig; hela du min själ, ty jag har syndat mot dig. 041:006 Mina fiender tala vad ont är mot mig: »När skall han dö och hans namn förgås?» 041:007 Kommer någon och besöker mig, så talar han falskhet; hans hjärta samlar åt honom vad ondskefullt är; sedan går han ut och talar därom.

041:008 De som hata mig tassla alla med varandra mot mig; de tänka ut mot mig det som är mig till skada. 041:009 »Ohjälplig ofärd har drabbat honom, han som ligger där skall icke mer stå upp.» 041:010 Ja, också min vän, som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter nu mot mig sin häl.

041:011 Men du, HERRE, var mig nådig och upprätta mig, så vill jag vedergälla dem. 041:012 Att du har behag till mig, det vet jag därav att min fiende icke får jubla över mig. 041:013 Ty mig uppehåller du, för min ostrafflighets skull, och låter mig stå inför ditt ansikte evinnerligen. ----

041:014 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Amen, Amen. Andra boken

042:001 För sångmästaren; en sång av Koras söner.

042:002 Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. 042:003 Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte? 042:004 Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?» 042:005 Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.

042:006 Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.

042:007 Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg. 042:008 Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig. 042:009 Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud. 042:010 Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?» 042:011 Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?»

042:012 Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.

043:001 Skaffa mig rätt, o Gud, och utför min sak mot ett folk utan fromhet; rädda mig ifrån falska och orättfärdiga människor. 043:002 Ty du är den Gud som är mitt värn; varför har du förkastat mig? Varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender? 043:003 Sänd ditt ljus och din sanning; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar, 043:004 så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd, och tacka dig på harpa, Gud, min Gud. 043:005 Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.

044:001 För sångmästaren; av Koras söner; en sång.

044:002 Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar. 044:003 Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig. 044:004 Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

044:005 Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger. 044:006 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare. 044:007 Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger; 044:008 nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam. 044:009 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. Sela.

044:010 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar. 044:011 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte. 044:012 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss. 044:013 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå. 044:014 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss. 044:015 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss. 044:016 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte, 044:017 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.

044:018 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund. 044:019 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg, 044:020 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.

044:021 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud, 044:022 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter? 044:023 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.