Part 9

Stråtröfvare-ansiktet påtog sig sin skenheligaste min, tungan slickade läpparne, han smålog och svarade, »att 67 fått den goda maten, men inte velat smaka den, så läcker den än var».

»Ack ja, herr assessor», suckade direktörn, »hederliga människor få minsann inte så god mat, därför vill de inte heller härifrån, och när de släppas lösa, gör de hvad de kan för att snart komma in igen. Men hon här, hon är, ack herre Gud, så förhärdad.»

»Ni kan vänta utanför, jag vill tala med henne ensam.»

Direktören spjärnade emot. Det var visst inte rådligt, hon kunde lätt göra assessorn illa. En otäck person, 67-an, farlig och gemen, -- vore det ändå inte bäst att han var med själf, så att de åtminstone voro två, ifall något hände?

Assessorn mottog varningarna med en tämligen likgiltig blick, tog själf nyckeln, låste upp till 67 och gick in.

Det var en cell med ett litet gallerfönster uppe vid taket. En säng med en madrass, en hård kudde och en filt, vid sängen ett bord, det var hela möblemanget. Och på sängen till hälften framstupa, med ansiktet vändt mot väggen och orörlig som en sten, låg en väldig, kantig kvinnogestalt, klädd i en brungrå, lång kjol och tröja, håret afrakadt som på en man.

Skymningen här inne var så stark, att assessorn i början icke kunde urskilja något. En svag ljusglimt föll ned och belyste ett stycke af den bara nacken, som i sin underliga bruna lifsfärg kraftigt kontrasterade mot tygets döda grå kulör. Man kunde se ett lifvets och hälsans vittnesbörd redan på denna strimma hud, och att den kropp, som nu låg utsträckt där som en död, med en enda rörelse skulle kunna krossa bordet och sängen, om den så ville.

Assessorn väntade en minut. »Stör jag er?» sade han om en stund, och hans melodiska röst med dess humana, milda tonfall ljöd med en vacker klang i den dystra cellen.

Då han icke fick något svar, upprepade han sin fråga. Då vände hon sig häftigt om, reste sig halft upp i sängen och såg upp med sina rödkantade ögon, förskrämd och med en misstänksam, orolig och brinnande blick.

»Var inte ledsen», sade assessorn, »jag menar väl med er, ni behöfver icke försvara er eller tänka att jag vill er illa.»

»Försvara mig ... hvad han pratar», hviskade hon, »ser han inte att jag har tröjan på, tror han jag vill rifva kronans kläder i tu, ånej -- jag försvarar mig inte. Han kan slå till, om han vill.»

Assessorn såg nu att hon var klädd i spänntröja; det var en af de nya vänliga åtgärder som man vidtagit, kedjorna brukades icke mera härute.

»Sitt nu», sade han, »och tala om för mig hvad ni har på hjärtat, sen skall jag göra hvad jag kan för er.»

»Ä' han präst, så packa sig ut», sade kvinnan med starkare röst, »jag tål inte präster, di predika inte ett ord, som ä' annat än lögn; kom inte och tala om straff och fördömelse och ånger och förlåtelse! Jag ångrar mig inte, ångrar ingenting. Gå bort han, jag vill inte se honom...»

»Jag är inte präst, var nu bara snäll och låt oss talas vid.»

Hon ville inte höra. »Så ä' han väl doktor och vill ha' mig till galen. Det ä' han! Men det vill inte jag, nej inte, inte, inte! Jag ä' inte galen och inte sjuk, jag ä' bara fördärfvad och så dålig att ni gärna kan ta' lifvet af mig, bara det sker fort. Jag vill dö, för det här står jag inte ut med. Men det skall gå fort, fort, för det ä' så uselt här i det här instängda hålet, så uselt att jag inte kan lefva här. Om natten och om dagen! Och bara de här väggarne -- och de här elaka människorna och djäfvulen själf, som kommer och nästan skrämmer ihjäl mig.»

Hon knöt sina händer och stirrade framför sig. Hennes väldiga bröst häfde sig tungt, hon suckade och stönade, som om hon bar på en tung börda.

»Seså, lugna sig nu, Lena», sade assessorn och gick närmare. »Jag är ju en gammal bekant till dig, vet jag. Minns du den sommaren för sjutton år se'n, då du bodde hos gamle Eriks på Lindön vid Norrskär? Då var du en ung, frisk flicka och jag trodde inte, att du skulle sluta så här. Jag är domare här i staden nu, men har ledighet ... när jag hörde din historia, visste jag inte hvem du var, men så började jag att tänka efter och beslöt att gå och se till dig, innan din dom faller. Känner du igen mig?»

»Hvar ä' hon, som hade den där hatten?» frågade Lena, men fortsatte utan att vänta på svar: »Jag har ångrat att jag kastade den där sten, ångrat det tusen gånger!»

»Du har ett hårdt sinne, Lena, har du inte ångrat annat än det, så... Men sitt nu stilla -- och maka åt dig, så sätter jag mig bredvid dig -- tala om hur det har gått för dig, du ser nu själf -- jag kommer som din vän.»

»Tänk! -- Herrn sitter bredvid Lena, herrn gör sig så gemen, att han talar till en usling liksom till en annan människa, herrn, som ä' så hög! Herre Gud, att jag sku' upplefva det!»

Hon suckade och snyftade, snart upplöste sig dock hennes oro i en tåreflod, som så småningom upphörde och efterföljdes af en lugnare sinnesstämning.

Han talade till henne om gamle Eriks, om hennes ungdom och om det ställe, där hon uppvuxit; emellanåt föll hon in med ett och annat för att rätta honom, och han fick på detta vis en obetydlig ledning, som ändock kunde ge honom en smula klarhet vid bedömandet af henne under de senare åren af hennes lif.

»Du växte upp där borta på ön och dröjde där, tills du var gamla flickan», sade han, »hur kom du därifrån?»

»Han kom hem från Amerika till föräldrarne», sade hon, »och hade så mycket grant med sig.»

»Hvilken han?»

»Kalle Erikson! Det var då gamle Erik ville stänga in mig, tills sonen skulle resa andra dagen. Men jag kom lös, och Kalle talade så vackert till mig och kysste mig och bad mig och så reste vi om natten.»

»Hvart?»

»Först till stan och så till Amerika.»

Hon teg igen.

»Där hade du roligt, Lena, icke sant?»

»Roligt! Han slog mig, och jag fick arbeta ute på marken bland karlarne. Han talade aldrig mera vänligt. Alla skrattade åt mig, bara jag kom, skrattade de. Det var där jag första gången kom fast.»

»Du hade stulit?»

»Stulit? Tagit, ja! Och så ställde jag till slagsmål med karlarne. Jag märkte också en af dem, en, som skulle ta' mig med våld, när jag inte ville själf. Det var min mening att strypa honom förstås, fast han kom undan med lifvet. Men han fick sig ett par bra rapp och så satte de in mig.»

»Kalle hjälpte dig väl ut igen?»

»Han! honom hade jag redan gått ifrån året förut -- nej, det var många år förut, det året pojken dog.»

»Och du var länge i Amerika?»

»Länge, länge. Jag ville hem, aldrig hade jag en glad stund där. Och aldrig förstod jag deras språk eller begrep hva' man sa'. När jag fick lite pengar, rymde jag ut till båtarne, men skickades tillbaka till land, då folk såg att jag hade för lite pengar, alltid för lite. Jag försökte att ta' hva' jag kunde, men kom fast! Så satt jag och funderade, hvarifrån jag skulle få tillräckligt med pengar. Till slut skickade konsuln hem mig. Hem, hem! Jag var så glad den dagen.»

»Så sökte du upp de gamla -- och så...»

»Di va' döda och gården såld och jag fick inte arbete någonstäds.»

»Jo, men hos bonden på Dalarön -- där du gjorde alla de där olyckorna, Lena, där fick du ju arbete.»

Hon ville icke tala vidare ... men berättade dock slutligen, ehuru motvilligt, ett och annat. Bonden hade en son. Hon hade sitt arbete ute i trädgården -- de hade nämligen en trädgård och sålde grönsaker till staden -- och hit kom sonen ofta. »Han var så beskedlig och talte så vackert och det var så grant väder och lindträden blommade.»

»Igen de där lindträden och så det vackra talet -- stackars kräk», assessorn skakade på hufvudet och såg på Lena, som nu med strålande blickar fortfor att tala.

»Han var så snäll mot mig, jag skulle ha' gått i elden för honom, i brinnande elden.»

»Precis som då», tänkte assessorn -- »och det gick nog också därhän.»

»Han lofvade gifta sig med mig, och jag trodde, trodde hvart eviga ord, för han såg ut som en ängel i kyrkan, som evangelisten Johannes i Guds heliga kyrka.»

»Och så lämnade han dig», afbröt assessorn, »och då?»

»Den natten pojken skulle komma till, körde di af mig, fast det var höstnatt och storm och kallt som om vintern; jag skulle bort, sa' di, och så tände jag eld på huset och rodde bort till Sandholm, där jag hade bekanta. Men innan jag gick i båten, släppte jag ut kreaturen, så att inte di oskyldiga skulle få lida.»

»Talade du om där hvad du hade gjort?»

»Ja -- alltihop. Jag skulle ha varit glad, om di hade brunnit upp alla på Dalarön, men di inte så mycket som svedde ett hår på sig en gång.»

»Och ditt barn ... gjorde du något åt det... Kanske det var dig besvärligt? Du begrafde det ju själf, Lena, och det får man inte, det vet du.»

»Skulle jag ha' låtit andra röra mitt eget vackra barn! Fiskarns blef så elaka, så jag lät dem icke komma nära mig och barnet på hela dagen.»

»Men -- han var dig nog till besvär, den lilla, säg, Lena?» Assessorn observerade henne noga under det han med affekterad inställsamhet gjorde henne denna fråga.

Hennes ansikte sken af oförställd förvåning och uttryckte den mest intensiva uppriktighet, då hon svarade: »Kan en tänka något så galet, som att en sådan liten guds ängel som han skulle vara en till besvär! Om jag bara fick se barnet mitt! Om jag bara fick honom igen! Min egen, egen oskyldige lille pojke!»

»Har du då alls inte gjort pojken illa, Lena; häradsdomaren säger att --»

Hon smålog ett underligt löje. »Låt dem tro det, så får jag fortare dö», hviskade hon. »Men jag har inte gjort honom något. Han dog ifrån mig! Jag hade honom en enda dag ... en enda dag! På afton andades han så här. Sen var det slut! Ack, hvad jag sörjde! Så förde jag honom själf bort och lade honom i jorden! Där skulle han få vara i fred och ro, han stackare, då jag...»

Det var tyst en stund inne i cellen. I korridoren gick man af och an, direktörns röst hördes genomträngande och gäll öfverallt, han utdelade ordres och gjorde frågor -- svaren väntade han sällan på.

»Lena», assessorn darrade på rösten och talade nästan för sig själf, »Lena, jag tror du är oskyldig -- men, det duger icke ändå, hvad skall jag göra med dig, -- jag vet det min själ inte! Hör», sade han tydligare, »vill du inte hellre bort till ett sjukhus?»

Nej, det ville hon icke. Hon försäkrade honom att hon var en elak, dålig människa och att man borde skynda sig att göra sig af med henne, ty slapp hon lös och någon kom och narrade henne om igen, så tog hon nog lifvet af honom till hämnd, om hon bara kunde.

Han föreställde och förmanade henne, talade om ett bättre lif, om arbete, stöd och vänner. Hon lyssnade till honom såsom en, hvilken midt i vintern tycker sig höra svalornas kvitter. Hopp för henne, som tagit afsked af lifvet, återupprättelse för henne, som sjunkit så djupt! Det var omöjligt. Tusen gånger omöjligt.

Hon reste sig helt och såg upp med sina stora ögon med ett uttryck af så stor hjälplöshet och af så fullkomlig skuldlöshet, att assessorn kände sig rörd -- hon tycktes se in i en annan värld, där man dömde annorlunda och där människokärleken hade en annan form, hon såg liksom om fängelsets murar icke funnits till utan i deras ställe en oändlig horisont, belyst af en svag, begynnande morgonrodnad. Hennes uppsyn ljusnade så småningom, den ytterligt magra men alltjämt senfulla kroppen böjdes framåt och sjönk så långsamt på knä framför sängen. Med hufvudet lutadt mot madrassen brast hon i gråt, grät sakta och lugnt.

Klockan ljöd, och assessorn lämnade cellen utan ett ord. »Jag tycker, att Olson kan taga af henne tröjan», sade han till direktören, »och ge henne ordentligt med mat! Jag svarar för henne. Hon är inte riktig ... de kallade henne Fjollelena, redan när hon var ett barn, men med god vård tror jag det kan bli folk af henne. Jag skall låta höra af mig.»

Han gick och lämnade direktören, som såg ut, som om han hade sett ett spöke. »Han är väl fjollig, han själf», mumlade Olson och ref sig i hufvudet. Matkärran rasslade förbi honom och med en röst, lika sur och tunn som soppan i bläckskålarne, befallde han Melander att ta' tröjan af sextisjuan och ge henne kött till kålen. -- »Du skall få se att di får henne till helgon med, sade han. »Herre Gud, hvad skall du säga, när du ser hur alla getterna klädas i fårakläder. Du känner till slut inte igen själfva fan, så pyntar di ut honom. Och det skall vara lagens högsta tjänare. Nehej Melander, snart kan vi packa in! Det här lönar sig inte mera. När barnamördare och mordbrännare ska' fjäsas för, så kan hederligt folk krypa i kaschotten... Ja min själ kan di så.»

Melander stack repet, som han gick och slängde med, in i bröstfickan, drog upp hängslena ett tag, skelade med ett föga vänskapligt grin mot dörren, genom hvilken assessorn gått ut, spottade på fingrarne, tog en af skålarne och gick in i närmaste cell.

* * * * *

»Anna liknar mig uti intet», suckade assessorskan och fäste sina ögon envist på golfvet, »uti intet! Jag hoppades, att åtminstone hennes figur skulle komma att bli vacker, men också detta hopp slog fel. Intelligent är hon icke, vacker är hon icke, och musikalisk ... nej, doktor, hvad ni än må säga för att glada modershjärtat, hon är tämligen prosaisk, hur man än vänder det.»

Doktorn, som liksom sina snart oräkneliga föregångare var assessorskans förtrogne uti allt, protesterade svagt mot den ännu vackra och behagsjuka moderns påståenden. Han tyckte mer om dottern och ville ändå icke stöta sig med modern. Helst ville han ha ryggen fri för alla eventualiteter. Det var en smidig karakter, en man, som säkert hade framtiden för sig, så mycket mera som han kunde förete sådana företräden som ett vackert hufvud och en oklanderlig hållning.

»Kan ni tänka er hvad de nu hittat på», fortsatte hon, »jo fängelsefilantropi! Min man har satt i Anna ett högst oroväckande intresse för fångarne, och nu ha de fiskat upp ett mauvais sujet, en kvinna, som lär vara abnorm och som gjort allt möjligt förskräckligt. Kan ni tro att min lilla Anna har blifvit så betagen i sin nya missionsverksamhet, att hon går och läser med stackarn i hennes cell! Tror ni inte det är ohälsosamt, doktor?»

Doktorn förordade vissa desinficierande medel, ... för resten trodde han icke det »kunde skada» fröken. Tvärtom, han ansåg det riktigt vackert. Det var lärorikt att se olyckan på nära håll och ädelt att söka göra godt, där man kunde.

»Det är plebejiskt att själf vilja vara med om sådant», försäkrade frun, »man gör mycket mer godt, om man icke blandar sig i sådant där, utan endast hjälper genom andra... Så fort man sätter sig i direkt förbindelse med packet, blir det ett slags kurtis utaf, och det depraverar. Jag har haft mycket emot det, men ni vet, en stackars mor har så lite' att säga. Och jag saknar kraft att drifva min vilja igenom.»

Fröken Anna inträdde i detta ögonblick i rummet, varm och röd, med de eljest matta och urvattnade ögonen strålande af glädje. Hon rodnade, då hon såg doktorn, och ville draga sig tillbaka. »Vi talade just om dig», sade modern, »och du vet hur doktorn här intresserar sig för allt, som rör oss. Han känner till ditt nya svärmeri...»

»Och gillar det», afbröt doktorn med en ifver, som en smula förundrade modern. »Jag gillar och beundrar er, bästa fröken Anna. Tänk, om ni där verkligen kan göra en god gärning.

»Ja, ack ja! Jag är så lycklig!» Den unga flickan räckte läkaren förtroendefullt sin hand. »Den stackars kvinnan älskar mig, hon längtar efter mig och när jag kommer -- o! ni skulle se hennes glädje!»

»Jag förstår den», smålog doktorn, »förstår den så väl!»

»Jag lär henne läsa och skrifva, religion och allt. Aldrig har jag trott, att det kunde vara så roligt. Hon har mycket lätt att lära, och hon är så tacksam för hvar stund jag är där!»

»Hvad är er plan med henne? Och hur länge skall hon sitta inne ännu?»

»Pappa tror, att han kan få straffet mildradt och tiden förkortad. Hon skall sedan till dårhuset, och tänk! vi tro att hon där kan bli till något slags nytta. Vi tänka skaffa henne plats i tvättinrättningen eller för att se till dårarna. Hon är så förändrad, så god nu. Aldrig har hon ju förstått något förr, aldrig fått lära hvad som är orätt. Hennes begrepp ha' varit så förvirrade. Hon är som ett litet barn.»

»Som ni uppfostrar...»

»Och pappa med! Mitt lif har fått ett annat innehåll, se'n jag började med henne! Hvad är allt annat mot detta? Ack! om du visste, mamma! Hon är så egendomligt poetisk...»

»Tror ni inte, doktor, att allt det där rent af kollrar bort flickan för mig?» frågade modern. »Jag hoppas, Anna, att du har eau de cologne med dig och inte kommer in hit utan att ha' klädt om dig?»

Den unga flickan såg generad ut. »Mamma, jag skyndade mig så mycket, jag ville berätta dig något så nätt om henne, något, som rörde mig så mycket!»

»Gå för all del och klä' om dig först, min vän, jag är verkligen eljest rädd...»

»Berätta för mig, fröken», bad doktorn, »jag är ytterst intresserad af er patient och vill gärna höra, hvad som rört er.»

»Jo», sade den unga flickan, »hon är så rar ändå, den stackarn, i all sin okunnighet. Och om ni visste hur starkt vissa yttre saker inverka på henne! Det är nästan otroligt. När vi först fick upp fönstret -- så skulle ni sett hennes min! Och så när hon blef flyttad i ett annat rum och fick se solen! En dag fick hon gå ut! Jag tror, att allt detta inverkar civiliserande på henne nu, -- förut _förstod_ hon ej naturen, men nu.»

»Hvad var det för poetiskt du talade om, Anna», frågade modern, »jag kan inte finna något poetiskt i det där?»

»Jo, nu ska' du få höra! Hon har en verklig dyrkan för dofter och blommor, mamma! Allt det svaga och dåliga hon gjort hänför hon till en bestämd årstid, då vissa dofter inverkat på henne. Då är hon lätt att narra, hänförd af doften gör hon hvad som helst. Den verkar på henne som ett rus ... till exempel doften af lindens blommor.»

»Det är just en vacker historia! När hon kommer lös igen och får känna lukten af lindblommor, kan man åter få henne till mordbrand och sådant, om man vill! Tackar så mycket, får jag be att du inte släpper ut den där fågeln i onödan, Anna!»

»Ack! mamma! Nu är det inte mera farligt. Nu _vet_ hon det. Hon vet hur man missbrukat henne, och hon förstår nu att behärska sig. Hon sade i dag, -- det är det jag tyckte var så rörande -- hon sade, att nu _förstod_ hon dofternas språk. Det talade till hennes hjärta om kärlek. Om att hon skulle älska det goda, älska det och göra det, _det_ var lyckan. Hon förstod, att det var längtan efter lycka, som doften kommit henne att känna. Och förr hade hon trott lyckan var att älska, hur som helst, hvem som helst, bara att älska den, som först kom! Hon trodde, att det var att älska, att utan vidare hänge sig åt någon. Jag har lärt henne bättre -- och hon förstår nu!»

Doktorn och frun sågo på hvarandra, den unga flickan märkte icke moderns förbluffade och missnöjda min, lika litet som den unge läkarens sympatiska blickar, hvilka dock kontrasterade mot det satiriska draget kring hans mun.

»Nu förstår hon», sade den unga flickan och höjde rösten, »att dofterna, som talade så underligt till henne om kärleken, menade något annat, menade att hon skall söka lyckan i kärleken till mänskligheten -- den mänsklighet, som hon har närmast till hands, och söka att göra sig själf sådan att hon är värd den stora kärlek, som, som...!»

»Stackars Anna, sluta nu», sade modern, »det där är tomma fraser! Gå in till dig och kom se'n och spela öfver din sonat. Hvad vet du om kärlek, så ung som du är? Vänta tills en vacker dag en elegant och hygglig ung man kommer, som -- nå ja, det är långt dit.»

Hon gick ut, den vackra spetsgarnerade morgonklädningen frasade om hennes eleganta och magra gestalt, en doft af poudre de riz och engelsk double extrait spred sig i rummet efter henne. De båda unga stodo en lång stund tysta.

»Tror ni inte på kärleken till _en_? frågade slutligen doktorn och tog Annas hand.».

Hon såg upp. »Nej», sade hon käckt, »inte hos herrar! Men allvarsamt taladt, vet ni hvad, doktor, jag tror, att jag kommer att alltid tänka som nu, att den ädlaste kärleken är kärleken till de många, som behöfva oss på det sätt, som jag nyss' talat om. Jag tror också...» hon smålog vackert och hennes röst fick ett skämtsamt tonfall; »jag tror också på lindarnes doft, jag vet, att den talar om kärlek! Och ser ni, jag vill göra mig förtjänt af en stor, stor, allt uppoffrande, lifslång kärlek, icke en sådan där slarfkärlek, som ni herrar talar om, nej, utan en stor, trofast kärlek, som kan allt, som förmår allt! Allt, förstår ni! Arbeta på sig själf, försaka sig själf, älska sin plikt.»

»En sådan liten moralpredikant ni blifvit.» Doktorn lät hennes hand falla och började se distrait ut, hon hade verkligen blifvit litet öfverspänd på sista tiden, och det klädde henne inte, tänkte han för sig själf.

»Förlåt mig», sade Anna med sitt mest intagande och förskönande leende, »jag har ännu aldrig sett något riktigt ondt, därför kan jag så bra predika om det goda. Men farväl nu! Jag är säker på, att både ni och mamma en gång komma att tänka som jag. Vänta bara tills det blir sommar och lindarna blomma!»