# Berättelser från Finland ## Part 6 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/berattelser-fran-finland-14073/index.md Inne i stugan kokade mor rågmjölsvälling. Det var fest. Hon sörjde icke, såsom Pekka förmodade, förlusten af den stora, rostiga koskällan. Barnen fingo äta sig riktigt mätta. Och rodnande varm, utan strålar, gick solen ned öfver Raiala ödsliga mo. För ett silfverhjärta. »Kom ihåg att äta dig mätt, om de be dig bli kvar öfver kvällsvarden», förmanade modern och knöt en liten löskrage om halsen på sin dotter Lisa, som just i dagarne fyllt nio år. »Frun frågar alltid, om jag ätit», svarade Lisa, »och så frågar hon, hva vi haft till middag. Hva ska' jag då säga?» »Du kan säga, vi hade potatis och svagdricka», sade modern, »och så kan du tala om att småbarnen hade mjölk och vattgröt.» Lisa såg dum ut, som om hon inte förstått eller hört. »Det behöfs inte att trumpeta ut för de högfärdiga människorna att vi bara haft knorrkaffe, di tror väl att vi ha stek alla dar, eller hva? Och om du också talte om, att vi svälter, så blef det inte bättre, di ge ändå ingenting. Alltså, du hör efter, om de ha arbete för far ... och om du blir bjuden på mat, så, förstår du?» Det tindrade till i Lisas ögon vid tanken på maten. Jo, det förstod hon. Tre af småbarnen lekte på golfvet, den yngsta sof i vaggan. Framför fönstret stod ett gammalt skrabbigt bord, fullt af verktyg, och där framför satt fadern, dåsig och trött, klädd i sin utslitna nattrock. Han rättade och gned på en bucklig silfver sked, som skulle återfå form och färg, men den var ännu långt ifrån färdig. »Gudskelof att du skickar en af dem bort», klagade han, »det ä' inte möjligt att få andan fram här, så som det vimlar af ungar. Försök få arbete från patrons ä du hygglig, fråga om inte fruktknifvarne ska poleras upp. Kommer du tillbaka med något, får du lakrits. Så gå nu!» Anderson suckade, kastade en melankolisk blick på hustrun och gned vidare. »Vi ha för många», sade han, då dörren slöt sig efter Lisa, »vi skulle inte ha mer än två. Minns du, när vi va unga och bodde i två rum -- ja det var i den goda tiden! Hade du inte fått alla de många barnen, så...» »Kära Anderson, inte ä' det värdt att klaga för det, Gud lägger inte på en värre än man ska ha. Men sant ä' det, Lisa kom för tidigt och ä' klen. Hon ä' ett öfverloppsbarn, så lite som hon kan göra; och tjänst kan hon väl aldrig få. Fast snäll ä' hon. Det är ynkligt så god hon ä'. Unnar sig ingen mat för att di andra ska få. Men -- nytta gör hon inte, det har du rätt i.» Lisa hade öppnat dörren, ljudlöst som alltid. Hon hade glömt näsduken, och där låg den på bänken. Hon tog den utan att se på föräldrarne, sade ännu ett halfhögt adjö och gick. »Bara hon inte hörde någonting», sade modern och tvålade duktigt in manschetterna, »hon stod visst utanför och funderade, tänk om hon lyssnade!» »Det gör väl inte något», svarade fadern, »inte behöfver hon gå och tro att hon ä' någon rar skatt för oss fattiga stackare att dras med Man har fått dem för sina synders skull, ja Herre Gud, det har man.» »Du talar så styggt, Anderson», sade modern, »skulle en inte veta att du har hjärta, kunde en tro du ville åt ditt eget barn, för det ä' hon...» Anderson suckade. »Det går så mycket åt, och det frestar hårdt på en stackars arbetare. Har jag nånsin något roligt, jag? Andra går till krogen och gör sig en glad dag, men jag får bara sitta hemma och slita för att hålla er uppe, ä' det underligt att jag då tänker ibland, att om koleran eller tyfusen skulle gå i landet, så var det inte värdt att klandra Guds vägar, om Han bärgade ett par af våra med detsamma till sitt välsignade himmelrike.» Modern hällde hett vatten i bunken, rörde om med en träslef och blaskade sedan tappert i med sina ångande händer. Småbarnen lekte med såpkaggen och den minsta snarkade i vaggan. Anderson spottade på sämsket och gned slappt på skeden; emellanåt kastade han en längtande blick ut. Slutligen steg han upp, tog sin hatt och gick ut. Lisa stod i köket hos patrons och väntade på att få komma in till herrskapet. Klockan var snart sju på aftonen, och pigan började göra i ordning till kvällsvarden. Hon plockade glödande björkkol från köksspiseln och lade med en tång ett och ett i samovaren. Så tog hon ned fyra, fem, sex tallrikar från hyllan, så knifvar ur bordslådan, och så brödkorgen, smörassietten, ostkupan och en låda inlagd strömming. Lisa satt och såg på. Hennes blickar blefvo allt mer oroliga och feberaktiga. Det vattnades i munnen på henne, då hon såg pigan skumma af en liten del af mjölkfatet och så hälla resten i kannan. Och brödet, hvad det såg färskt och saftigt ut! Hon skulle gärna ha försakat smör och ost, om hon bara fått en bit af brödet med en nypa salt på. Och en enda liten klunk mjölk! Naturligtvis hellre en munfull. Hon hade velat gifva hvad som helst för ett helt glas fullt. Bara hon en gång i sitt lif ensam kunde få rå om en sådan där kanna fylld med halfskummad, rar, nysilad mjölk! Att tänka sig att Anna och Lilli och Atte fingo hur mycket de ville hvarenda dag af den tjocka, gula mjölken, som var fetare än den grädde, hvilken mor där hemma hällde i kaffet. Lisa steg sakta upp från sin stol för att tydligare kunna se förberedelserna, och kunna räkna hur många tallrikar där voro. Var det fem eller sex, eller kanske sju -- tänk om det var sju! När hon blef bjuden att stanna kvar till kvällen, brukade frun säga till om sju kuvert. Slutligen kom hon på det klara med saken. Jo, det var sju. Hon jublade inom sig, hon skulle vara med, det var sju, minst sju. Men så räknade hon om igen. Nej, det var åtta. Hvad skulle det betyda? Hon ville gärna fråga pigan, men tordes icke. Slutligen tog hon dock mod till sig, gick fram, neg litet och frågade. Men pigan teg, hon låtsade icke höra. »Vill Karolina säga, om jag kan få tala med frun», sade hon, ännu litet blygt, »jag ville så gärna tala vid henne.» Pigan såg ut, som om hon varit drottningen af Saba och Lisa en om nåd bedjande lifdömd slafvinna. »Jag har sagt dig, att frun inte har tid just nu, sitt vid dörren och vänta!» »Kanske jag kan få tala med Anna och Lilli, frågade Lisa efter en stunds väntan. »Häradshöfdingens barn ä' hos oss och di leker i dockskåpet», berättade nu pigan. »Sitt nu bara stilla, tills det blir tid, så kommer di väl...» Och Lisa betraktade fortfarande den stolta pigan och hennes förehafvande. Hon blef en smula blekare, det var varmt i köket och en mängd flugor surrade omkring öfverallt, smällde mot fönster och tak, slogo ned och beto hvar de kunde komma åt. Slutligen gick pigan in med alltsammans. Lisa hörde hur hon dukade i matsalen, tog fram ännu mer mat ur skänken, drog upp ölkorkar och ordnade allt. Nu kokade téköket, köttbullarne togos osande och rykande ur ugnen och ett fat varm ångande potatis bars in på brickan. Så var det färdigt... Lisa hörde hur familjen kom in i matsalen, satte sig till bords och började äta. Hon ställde sig på tå för att kunna se en smula genom den halföppna dörren. Det var ju möjligt att någon kunde få se henne, och att frun ropade: »är du där Lisa, så kom in och få dig en smula varmt!» Men ingen såg henne. Pigan kom rusande efter några varma tallrikar, och när hon gick in igen, stängde hon dörren häftigt efter sig. Så satt Lisa ensam i köket och väntade. Tiden föll sig så lång. Det blef buller i matsalen, nu stego de upp från bordet. Lisa tänkte, att nu voro de visst riktigt mätta, de, som fått äta hur mycket de ville af den goda maten. Hon kunde höra på deras röster, att de fått sitt lystmäte, alla voro så högljudda och glada. Och hon trodde, att all lifvets sorg och glädje bara vände sig om det enda att vara mätt eller hungrig. Det var ingen konst att vara glad och rask, när man bara fick äta så mycket man orkade... Där hemma var ingen just glad, men de hade ju icke tid för arbete. Hur olika med dem här inne, hon ville då bra mycket hellre vara herrskap än det hon var ... bara hon en gång kunde bli så lycklig som Karolina... Plötsligt slogs dörren upp och fyra, fem barn kommo inrusande, somliga äldre, somliga yngre än Lisa. De omringade henne, frågade henne om allting, synade henne från topp till tå, gjorde de mest hänsynslösa anmärkningar och drogo henne slutligen in, in till detta himmelrike, om hvilket hon drömt natt och dag nu i flera års tid, allt sedan hon sett det första gången, då hon var fem år -- och nu var hon ju nio. Den glada barnflocken stannade icke ett ögonblick i matsalen. Den for fram i vild fart, genom förmaket, salongen, stora salen och till pappas rum, där familjen nu var samlad. »Guldsmedsflickan ä här och frågar efter arbete», sade Anna och satte sig i faderns knä, »har du något?» Patronen smålog. »Du kommer för sent på dygnet, min flicka», sade han och satte spetsen af sin mustasch i munnen för att få bort en droppe sardinsaft, som stannat kvar sen kvällsvarden -- »hvem orkar tänka på sådant den här tiden på kvällen. Har du något, mamma?» Han vände sig till sin hustru, som bred och fryntlig satt i gungstolen och petade tänderna, »har du något åt Andersson att reparera? Det är visst fattigt för er med alla sex syskonen, barn?» Lisa teg. Hon tittade förläget ned på sina stora magra händer, som om hon väntat att de skulle svara för henne. Frun hade ingenting. Men Anna talade om sitt silfverhjärta, det, som hon fått till födelsedagen att bära på sammetsband kring halsen, och som hade fallit i golfvet och blifvit trampadt på och nu var platt och förstördt. »Så lämna ditt silfverhjärta, det är alltid något», skrattade patron med sitt förnöjda, mätta skratt, »vi ska inte vara ogena, bed far bara skynda sig med det, så får han mera... Så gå efter det, Anna!» Anna sprang och kom snart tillbaka med det. Hon gaf det till Lisa. »Håll nu i det väl», förmanade frun, »och tappa det inte, för tappar du det, får du betala det.» Lisa tog emot den lilla silfverpjesen och knep om den så fast, som om den varit en diamant, hvilken hon måste förvara för en hop röfvare. Barnen sprungo åter bort, Lilli tog henne i hand, och så skulle det lekas. Lisa skulle bara se på, hon, icke kunde hon vara med, hon, som hade det dyrbara silfverhjärtat att förvara och ingen ficka att stoppa det i. I yster fart sprungo de alla ut genom trädgården och till stranden, där båtarne lågo förtöjda vid bryggan. En grann slup full med festklädda personer kom sakta seglande, ombord sjöngs och dracks, alla barnen skulle på bron för att se på. Lisa sprang med, alltjämt dragen af Lilli. Atte hoppade i jullen, hans egen lilla rödmålade julle; därifrån kunde man bäst observera grannlåten i farkosten, som nalkades i långsam fart. Anna ville med i båten, och så Hanna och Olga, slutligen också Lilli. Lisa stod ensam på kanten af bryggan och såg på hur barnen tumlade om på båttofterna, hur de lekte, stojade och roade sig. Atte steg upp på akterbrädet, tyngde på jullen, så att den vickade upp och ned, till höger och vänster. Det var en fröjd! De skreko, jublade och klappade i händerna. Nu aflägsnade sig slupen med de hvitklädda damerna. Anna lutade sig fram för att bättre se, men tog öfverbalansen och skulle hafva fallit, om hon ej fått tag i kanten af bryggan. Men Lisa, som såg hennes fara, böjde sig ned och sträckte ut sin ena hand för att hjälpa henne. I det ögonblick Anna fick fast fäste och klättrade upp, föll Lisa i och försvann i djupet. Det var ett ögonblicks verk, man observerade det knappt i villervallan. Anna stod upprätt på bryggan, ännu helt förskräckt. Barnen i Attes julle stodo stumma, bleka och handfallna, ingen rörde sig för att hjälpa, och ingen enda gaf hals. Från slupen hade man emellertid observerat hela den lilla scenen och rodde skyndsamt till. Plötsligt sågs en liten röd och mager knytnäfve sticka upp, och strax därefter höjde sig Lisas hufvud öfver vattenytan. Hon hade fått tag i en af de slippriga pålar, som höll bryggan, och försökte att krafla sig upp längs den. Men det var för svårt. Den ena handen höll hon krampaktigt sammansluten och alltjämt öfver vattenytan, så att hon blott med den andra kunde arbeta för sin räddning. Ändtligen började de där uppe skrika och åbäka sig. Medan hon arbetade med sina sista krafter, sprungo de omkring som yra höns, intet tåg fanns och årorna sutto fast i båten. Det lilla bleka ansiktet, hvilket en vild skrämsel gaf ett nästan vansinnigt uttryck och som blott med största möda kunde hålla sig uppe, försvann igen. Men ännu en gång kom det upp. Hon ville tala, och det kom några ljud, häftiga och ångestfulla. Ett helt lifs koncentrerade smärta klagade i detta enda utrop. »Silfverhjärtat, rädda silfverhjärtat!» skrek hon, och höll in i det sista sin knutna hand, med det lilla smycket uti, lyft öfver vattenytan. Så sjönk ansiktet och handen, och när den räddande båten kom, var hon försvunnen under bron. Skymningen föll på, det tjänade ju till ingenting att söka så här dags på dagen, så mycket mindre som det var strömt och hon säkert flutit utåt. Om morgonen återfanns hon. Hon hade förvarat silfverhjärtat väl, och det var med stor möda man kunde få det ur hennes hand. Några dagar senare satt Anderson i svarta söndagskläder vid sitt arbetsbord och småsjöng en ynklig visa. Han hade haft begrafning med konjakstraktamente, och var på en gång melankolisk och glad. Hans sorg var till hälften affekterad, och suparne hade gjort honom hjärtegodt. Han grät emellan verserna och smuttade med illa doldt välbehag på sitt toddyglas. Hustrun kokade potatis och fläsk till middagen. Hon såg ut som vanligt, intet kunde drifva henne ur det välsignade lugn, som kommit öfver henne och som omgaf hela hennes varelse liksom luftlagret omger jorden. »Herre du välsignade Gud», suckade Anderson, »att hon också skulle gå och dö för det där gamla hjärtats skull, som inte är värdt sextio penni, det var nu också ett Herrans eviga öde. Alltid ska vi stackars fattiga ha sorger, hur vi vänder oss, så ska vi ha sorger. Och för oss är allting dyrare än för andra. Den här begrafningen nu till exempel! Så mycket får jag inte ihop med en månads trälande.» »Tacka och prisa Gud, ska' man», svarade hustrun med en viss salvelse i tonen, »för hvad som sker. Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn. Gud ske lof att hon då åtminstone var mätt, när hon dog -- en vet minsann inte hur man kommer att gå hädan.» Så tog hon potatisgrytan från elden, satte tvättvattnet på i stället och började därefter långsamt och betänksamt äta ett stycke hvetebröd, doppadt i kaffe. Det var resterna af hennes begrafningskalas. »Herre Gud, Herre Gud», suckade mannen. »Sitt inte där och voja dig, du, som ändå kan supa dig tröstad!» Hustrun tog på sig en arg min och rynkade ögonbrynen. »Hvad månne du nu egentligen gnäller öfver, -- patrons ha ju betalt begrafningen, kan du då inte vara glad? Och vi ha hela andra flaskan kvar ännu! Det var ju bara den ena ni fick slut på. Jag ids inte se dig så, Anderson, gå ut och lufta dig! I eftermiddag kan du börja på arbeta igen!» Mannen gick, och på aftonen återfick patronens Anna sitt silfverhjärta putsadt, uppfiffadt och helt. Det hade förutom reparationen kostat -- ett människolif. Far och son. En aftonstämning. Det lugnade. Hafvet var ännu upprördt, dyningarne stego och föllo, stora, glansiga böljor höjde och sänkte sig, och vid stranden, där det farliga undervattensgrundet låg, skummade det ännu. En bränning slog hvit och fradgande högt upp, men på land susade det helt sakta i träden och vinden höll på att somna af någonstädes långt borta i skogen. Den vackra Dalön låg som en trädgård midt ute på fjärden. På ena sidan var fastlandet, men på den andra hela, vida hafvet. Stundom, när det hägrade starkt, såg man långt i fjärran söderut en hög kust. Där syntes otydligt en stad med gammalmodiga hus och många spetsiga kyrktorn. Folket påstod, att det var Estlands kust och staden Reval. Stranden vid Dalö var klippig och trädbevuxen. Höga tallars och granars bruna och skrofliga stammar syntes mellan björkarnes hvita, och barrträdens grenar skiftade i mörkt mellan hängbjörkarnes ljusa blad. Allra närmast stranden hängde alarnes saftiga mörkgröna blad i vattnet, de smekte ytan, höjdes åter af en vindfläkt och doppade så i igen. Hvit, hård sand utgjorde bottnen, nu på höstsidan växte där en mängd långt gräs, på somligt stack det fram små hvita, svagt doftande blommor, medan tången, nordens korall, i tjocka, vackra formationer grodde på djupet eller sände lösryckta fragmenter, prydda med snäckskal, till stränderna. Några famnar från stranden, inbäddad i träd, låg en liten röd byggning, hälften stuga, hälften villa. Framför densamma stodo några högstammiga blomstergrupper, något härjade af storm och regn, men doftande och täcka, vårdade, som det tycktes, af kärleksfulla händer. Och på sidorna, längs gångarne, omkring hela huset, reseda och åter reseda. Ömtåliga heliotroper stodo med sina lilafärgade blomklasar och dröpo efter regnet, hvita långstjälkade liljor sträckte halfslutna klockor åt läsidan, astrarne prålade i sina granna höstfärger, och några georginbuskar visade tjocka, lofvande knoppar, som tyngde på sina skaft. Herrn i huset kom ut på verandan. Han såg sig omkring, söp in luften i stora drag, liksom hade han smakat på den, han nästan luktade och snusade på vädret. »Kom ut», ropade han, »det är ingen fukt, vi kan godt sitta här ute! Den salta luften är läcker, kom och känn så bra den smakar!» Man bar ut ett bord på verandan. Man slamrade med glas, karaffiner, skålar och kannor. Téköket rök, toddykannan likaså, ur glasen ångade det och den bruna konjaken i sin slipade karaffin fick ett mörkt skimmer af solen, som stundom genom björkarne kastade några sneda strålar på det dukade bordet. Herrarne satte sig med ryggen åt utsikten och spädde på glasen. Det var glam och glädje, till och med under de ifrigaste dispyter. Läkaren och prästen munhöggos oupphörligen, häradshöfdingen och kaptenen skrattade, det var en gemytlig kvartett, fyra oskiljaktiga vänner, man kunde icke undvara hvarandra, man behöfde hvarandra och älskade hvarandra både i lust och nöd. Kaptenen och prästen voro fattiga slarfvar bägge två, och de representerade nöden, häradshöfdingen och läkaren däremot lifslusten, glädjen och hjälpen, som i form af penningar eller borgen åstadkom denna välsignade harmoni, hvilken alltid nådde sin skönaste fulländning vid klangen af de kära toddyglasen. Läkarens fru, den lilla doktorinnan, stod vid köksspiseln och stekte abborrar. Hon visste icke att »bröderna» skulle komma i dag. De bodde så afsides, hon och familjen, ett par timmars rodd ifrån staden, och hon var icke beredd. Hon hade icke väntat dem ännu på några dagar. Prästen hade ju i början af veckan fått största delen af hennes mans kvartal, kapten hade fått det mesta af det privatpraktiken inbringat. Hon, ja, hon hade fått slita och sträfva för att få det återstående att räcka till för hushållet och till skor åt de välsignade barnen ... och nu voro de där allaredan. Skulle kanske kaptenen låna penningar i dag igen? Häradshöfdingen var visserligen ett stöd, men -- han hade sin familj, specielt frun, som hade respekt med sig, han var icke så lättplockad som hennes man. Det var ett bråk att ställa till ett värdigt emottagande för främmande så här à propos. Pigan Katrina hade sprungit från Mörknäs till Edsudden, från Edsudden till Hästviken, och först hos fiskarn i »Kroken» fått några marker fisk. Själf hade hon varit i ärtlandet och plockat ärter, lilla Mina satt ännu bland hallonbuskarne och letade ut de få mogna, dyrbara bären; Elin, femåringen, satt på trappan med morteln på knäet och stötte finsocker, och Katrina låg borta i potatisåkern, våt ända till magen och gräfde efter potatis. Där fanns i år bara några, och små voro de, hvitgula och ovala som mandlar. Drängen från gården stod bakom gärdet och »spektaklade» med Katrina; de voro »kärestafolk», och det var högst förargligt för de två att de inte nu i stället fingo ta sin vanliga aftontur ut åt ladorna... Den unga frun i köket arbetade så att kinderna glödde och gåfvo henne ett friskare, gladare utseende. Lågan från spiseln kastade glans öfver hennes trötta, melankoliska ögon; hennes lifliga och något nervösa rörelser talade om ett varmblodigt temperament, men hennes redan litet lutande hållning skvallrade om årslånga öfveransträngningar, och ett nät af fina rynkor och fåror i det vackra, eljest så bleka ansiktet berättade en tyst historia om många tårar. I barnkammaren sof en liten svag gosse på tvenne månader, en annan, äldste sonen, satt som vanligt ute under kardborrbusken, där hade han ett »hus», och i det huset rymdes han själf nätt och jämt med sin docka och sin griffeltafla. Doktorns äldste gosse var sin mors älskling och sin fars afsky. Barnet, en sexåring, var icke som andra barn. Han kunde aldrig bli karl. Han kunde aldrig få fasoner. Han var ful, uppnäst och skygg, bockade sig aldrig, log aldrig, svarade icke, när fadern frågade. Han rodnade däremot som en flicka, var tankspridd som en lärd och klumpig som en femtonåring. Förgäfves försäkrade modern att han var genialisk, älskvärd, god och lydig -- bara man tog honom på rätta sättet. Förgäfves omtalade hon hvilka svåra tal han räknat ut i hufvudet, hur märkvärdigt hans minne var och hur han var redo att springa i elden för henne, då hon bad honom. Fadern tyckte, att alla barnen voro »misslyckade» och »illa, uppfostrade», allihop, t. o. m. den minsta. Han skulle ändå icke hafva klagat, om icke just den äldste, Karl August, varit sådan som han var. Med flickorna kunde det vara detsamma, men pojken, äldste sonen, blifvande caput familiae, en sådan obehaglig klump! »Mamma!» Lille Karl August stack fram sitt hufvud ur hålet i sitt hus, såg upp till modern, som i det öppna fönstret stod och sköljde salaten, stirrade frågande med sina ljusa ögon och gapade med sin röda mun, »mamma, ä' det roligt i himlen?» »Det vet jag inte. Hur så?» Gossen reflekterade för sig själf utan att besvara moderns fråga. »Nå, hvarför dör man då?» »Gud vill det...» »Men ä' det bättre där än här?» »Javisst, det kan du vara säker på.» »Hvarför ska' man då vara här?» »Emedan, åh ... det förstår du inte.» »Åh jo, bara säg, söta mamma!» Modern svarade icke. »När kommer man till himlen, mamma?» »När Gud anser en värdig.» »När blir man värdig att komma till himlen?» »När man blir äldre.» »Jaså! Ä' barn ovärdiga? »Nej, inte när di ä' snälla.» »Om barn dör, hvart kommer di? »Till himlen...» »Hva' gör di där?» »Sjunger.» »Hela da'n?» »Ja.» Efter en stunds paus: »Blir di inte hesa då, mamma?» »Fråga inte, jag vet inte alls sådant där.» »Hvad får di för mat i himlen?» »Det vet jag inte heller.» »Grälar Gud aldrig ... fast di ä' fula?» »Nej, min gosse.» »Grälar han, om di inte bockar sig?» »Nej.» »Men om di inte svarar, när han frågar?» »Det måste man...» »Men om man ä' så rädd, att man darrar?» »Man ä' inte rädd för Gud.» Modern sade detta med en blick af den varmaste kärlek. »Jaså.» Åter en paus. Han smålog förnöjdt. Efter ett ögonblicks begrundande stack han åter ut sitt lilla hufvud i hålet. Men så kom fadern, tog honom ut och bad honom att för de främmande visa att han ej var så dum, som man kunde tro. Därmed smekte han honom, tog honom på knäet, gaf honom ett par sockerbitar doppade i toddy, och började frågorna. Barnet, ovant vid smekningar och goda ord, gömde sitt hufvud vid faderns bröst och begynte snyfta. Det var länge sedan doktorn känt det lilla barnets brännande panna mot sin hand, och hans hjärtas våldsamt häftiga slag mot sitt bröst. Han kysste gossens hufvud, strök det stripiga håret och värmde hans kyliga och våta små händer i sina. »Du behöfver inte svara, min gosse, du får gå igen, om du vill.» »Nej pappa, jag vill svara.» Han tittade litet upp med ena ögat, en tacksam men skygg liten blick. Så begyntes förhöret.