Part 5

Det var bara konjaken.

Se så! Nu såg han det igen. Midt på potatisåkern; den svarta kjolen fladdrade om en mager skepnad. Nog var det en reel gast alltid.

Bara kropp och intet hufvud.

Lasse såg bort. Om han skulle gå och tala vid pigan? Hon var så glad, kanske kunde hon få honom från det där andra.

Ännu en blick mot stranden.

Där var gasten ännu, men hade nu fått hel kropp. Var han van vid mörkret nu eller hvarför såg han så bra, han urskilde nu tydligt hela figuren, hvit kofta och hvit mössa. Tänk, att de tre, fyra glasen...

Månen gick visst upp -- eller var det dagern?... Nej, det var nog norrsken ... inte kunde det vara dager vid det här laget...

Gasten var nu på isen. Än släpade han sig fram, som om han varit af bly, än sjönk han och försvann, kom igen och gled försigtigt framåt på isen.

Lasse önskade att han snart måtte sjunka och aldrig komma upp mer ... men maran, den kommer ständigt igen och dör aldrig.

Han började ångra att han druckit den där smulan.

Om han gick in, flög gasten nog efter, satte sig på hans bröst och begynte kväfva honom.

Därför gick han icke in, hvarken hit eller dit.

Det hade varit bättre, om han icke gått på kalas, utan varit hemma och hört Lotta läsa ur testamentet.

Om han skulle försöka att be? Neej, det var inte värdt.

Han gjorde våld på sig, svängde helt om och gick ännu en gång åt fähuset till. Det skulle tusan men inte en ordentlig karl gå längs husknutarne natten om och glo efter gastar. Det var inte så farligt med konjaken heller, bara man tog det förståndigt.

* * * * *

Det var morgon. Frun satt i sin säng med ett slags nattmössa af blåblommig bombasin och drack kaffe med dopp. Hon blåste i koppen och rörde om. Med de bleka, feta, runda kinderna liknade hon en basunblåsande kerub på en bykyrkotafla, den öppna nattröjan blottade en längesedan öfvermogen barm, och ögonen sågo morgondunkla, men innerligen förnöjda in i den ångande kaffekoppen.

»Maja-Stina!»

»Frun!»

»Mera långbullar!»

»Herre Gud, frun, vet frun hva som händt?»

Frun stirrade med vänlig meningslöshet på den gamla pigan, som stod där darrande af sinnesrörelse, hennes ansikte fick omsider mera böjlighet och hur det var, uttryckte de gamla, skrynkliga dragen idel uppmärksamhet, oro och deltagande.

»Hvad har händt?»

»Hon har gått bort i natt.»

»Hvem? Förvaltarns piga?»

»Nej. Hon själf.»

»Hvem själf?» Den gamla frun spärrade upp ögonen och munnen och såg ut som ett ofantligt frågetecken.

»Lotta, vet jag! Förvaltarns Lotta.»

Frun trodde att Maja-Stina själf gått -- från sitt förstånd.

»Har Lotta, som är lam, som ännu i går var lam, gått bort? Menar Maja-Stina, att hon är död?»

»Nej, frun, hon har själf gått bort, medan Lasse var på dans ... när Lasse kom hem vid tre-, fyra-tiden, var det tomt i sängen.»

Frun lämnade sin säng och sitt kaffe, kröp i sin gröna stubb och sina lädergaloscher, kastade en stor päls öfver sig och gick ut.

Det var mörkt på gården, det skulle ännu dröja en eller annan timme innan solen ginge upp bakom skogen ... och himlen var tung af snömoln, som hängde öfver den vintriga jorden.

Lasse gick med fähuslyktan omkring och smågrät, barhufvad och med håret i ovanlig oordning.

»Här såg jag den gå och här är spår ... här går di, och hit och hit och dit.»

Barnen sprungo skrämda efter, pigan gnuggade händerna, huttrade, frös och jämrade sig.

Drängen, ett par karlar från Agreens och några gummor gingo hack i häl efter Lasse; efter att ha undersökt hela gården, ända in i de mest omöjliga skrymslor, knutar och vrår, hade de nu fått tag i fotspåren och följde dem i snön, öfver staketet, genom potatisåkern och vidare.

Frun stod kvar på trappan, alldeles rådvill... Hon följde dem med ögonen.

Nu voro de vid stranden. Lyktan lyste än här och än där, osäkert flammade dess rödaktiga sken, ibland såg det ut som om den slocknat, och ibland fladdrade det till igen, allt efter Lasses slingrande och osäkra rörelser.

De gingo på isen, en hel procession, en och en, hasande sig fram, nedhukade, kännande sig för.

Lyktan rördes allt oroligare, slutligen ställdes den på isen.

Bredvid den, litet längre fram, kastade sig någon ned ... det var Lasse.

De andra skyndade dit, snart lågo de alla där, man hörde deras utrop genljuda i den stilla morgonluften.

Det dröjde och dröjde, lyktan lyftes och sänktes igen. Dess sken tycktes allt mattare. Blek och grå randades morgonen, kontur efter kontur framstod ur dunklet, perspektivet klarnade och blef längre, det gråa blef hvitare och i allt tydligare linier tecknade sig bergen på ömse sidor Långträsket och åsen bakom gården.

Någon kom uppspringande, det var Agreens Josef, som skulle ha en båtshake från lidret och tåg...

På fruns frågor svarade han, att Lottas nya svarta ylleklädning låg vid vaken och nattmössan med... Själf hade hon hackat hål på den is, som se'n julaftonsmorgonen hade bildats på vaken... Frun visste nog, att drängen hade vittjat en krok på lördagsmorgonen ... och så hade hon hoppat i...

Det fanns några märken af att hon med händerna hade gjort försök att komma upp igen eller i, hvem kunde nu veta hvilket!... Säkert är att hennes händer varit söndersargade, och droppar af blod syntes på snön där bredvid.

Josef gick och frun satt ännu en stund ensam.

Hon kände ej att hon frös. Hon visste knappt, hvar hon var. Hon förstod ingenting af hvad som skett.

Där låg Lotta ännu i går afton, hoppfull och sig lik, lugn, stilla och undergifven! Gladare än förr hade hon talat om Lasse nästan med kärlek.

Hvad hade händt? Hvad skulle väggarne hafva berättat, om de kunnat tala?

Sängkläderna lågo huller om buller, så som folket kastat dem, då de sökte.

Skåpdörren stod öppen. Därifrån hade hon tagit sin nya svarta kjol. Lifvet hängde ännu kvar.

Frun öppnade kistan. Allt låg i ordning, linnekläderna i stora buntar. Hon drog upp en byrålåda. Lottas ordningssinne kände hon...

Jo, allt fanns där, ingenting var rördt. Hvarför? Hvad skulle man tro? Hon skulle fråga prästen, naturligtvis, och doktorn. Hvad skulle de svara?

Det var hvad hon minst kunde hafva trott, att Lotta skulle ha kunnat gå från hus och hem, man och barn, och taga lifvet af sig.

Hvar för?

Om det hade varit medan mannen söp och slog henne, men nu...

Senast i går hade hon sagt, att hon hade det bra, att hon snart ville upp igen och börja arbeta...

Och aldrig förr hade hon talat så vänligt om mannen, det kräket, som nu; det var som om hon nu först börjat liksom hålla af honom.

Leda vid lifvet?

Folk af den klassen förstod sig nog inte på sådant. Lifsledan lär ju vara en af de förfinade ståndens privilegier.

Religionsgrubbel?

Lotta hade alltid haft en from tro, hon var en ödmjuk kristen och hade ett jämnt lynne, hvardagligt, prosaiskt och utan alla excentriska funderingar. Det kunde det icke vara.

Det fanns bara en förklaring ... men den var så litet poetisk ... gamla frun kom knappt att tänka på den: Lotta hade måhända plötsligt under natten fått ett feberanfall med yrsel.

Nu kom folket igen, de gingo i klungor, pratande och disputerande, barnen släpade på mors klädning och halfskreko, bullersamt snörflande; hvart ögonblick behöfde de snytas.

Lasse gick sist. Sin gamla röda yllehalsduk bar han på armen ... den var nu trasig och våt, det var det enda, som han kunnat få tag i borta i vaken.

När han såg frun, brast han i gråt.

»Det är Guds straff att jag gick ifrån henne i går och tog till brännvinet igen?, klagade han, och så kom sjögasten och tog henne!»

Alla instämde, gummor och karlar, unga och gamla, barnen med.

»Jag såg en röd katt i förgår, när jag kom efter aftonmjölken», sade Lena, »och den jamade och vred sig, så jag kunde strax se att den inte var riktig. Inte var det en vanlig katt, inte.»

»Och jag», sekunderade drängen, en stor, stark, brunögd karl med ett hjälteutseende, »jag har känt liklukt i flera dar ... i synnerhet med nordost, jag kunde nog tro det skulle bli sjölik, jag...»

»Ugglan skrek så otäckt i höstas så», berättade mor från smedens, »den tutade som efter bråddöd, men jag trodde alltid det sku' bli någon af fiskarena ... hvem kunde tänka sig Lotta vår.»

Olli stod och stirrade... »Jag gissa' väl jag ... mor såg så underlig ut i går afton, när vi kom hem, hon liksom skratta lite ... månn' hon tala' med gasten då och svor att komma och gaf sin själ i pant?»

Lasse snöt sig, så att det knakade, där han stod med ena foten på trappsteget...

»Ja, gasten såg jag så visst som jag nu ser frun! Han kom så där ... gick ut från dörren som en riktig ordentlig män'ska och hasa' ned för trappan här, med hand på hufvud, så här...»

»Var mor med då?» frågade Olli, blek som ett lärft. »Hade gasten 'na i famn på sig?»

»Ja», sade Lasse osäkert, »gasten drog henne nog efter sig, fastän han gjorde henne osynlig, för hade jag sett henne, hade jag nog...»

»Tig med sådant, Lars», förmanade smedsgumman, »med hin och det andra fanstyget slåss ingen kristen...»

»Och så gick di den här vägen», fortsatte Lasse och pekade åt potatislandet, »och så ned, vi ha alla sett spåren.»

»Efter två?» frågade frun...

»Neej ... efter gasten ... han gjorde hennes spår likaväl osynliga, och så gick di till träsket ... där slogs di vid vaken ... dit ville nog Lotta inte! Vi ha alla sett märken efter fingrar med blod.»

»Hon skulle inte ha stridt med de mäktiga», invände kvinnan från smedjan.

»Nej ... hon _skulle_ nog den vägen», snyftade Lasse, »hvad hjälper det att stå emot det, som nu en gång ska' ske...»

»Tänker ni låta henne ligga i sjön nu?» frågade frun med en underlig blick på Lars kusk. Det var som om frun hade sett tvärt igenom honom och i hans eljest själfbelåtna, nu af vidskeplig fruktan och skenhelig ynklighet vanställda drag kunnat läsa svaret på sina frågor om stackars Lotta och hennes slut.

Var det _hans_ fel?... Direkt? Eller indirekt? Var han icke orsaken till detta själfmord, denne ytterst själfviske, lönvänlige, men dock så råe tyrann, som hon hade trott på och hvars behagliga utseende bedragit äfven henne?

Frun vände sig nu med frågande blickar till Lottas piga, som stod längst bort, förgråten och skamsen, som om hon haft ondt samvete.

»Hvad tror du?» frågade frun och spände sina gamla grå ögon i den rödhårigas fräkniga ansikte.

»Om Lotta sku' ha hört hvad husbond sa' i natt», mumlade Hilda och torkade ögonen med sitt förkläde...

»Sa' i natt? Till hvem?»

»Husbond sa' i natt till mig i stugan -- snyftade hon -- »att han tyckte han skulle vilja ha en ny hustru nu snart; tänk om hon hörde det! Och så...

»Och så?»

»Så» -- det kom under snyftningar -- »så gick husbond upp till...» resten hördes icke.

Lasses tårar flöto allt ymnigare; man kunde icke höra något för bara gråt och jämmer. Han anropade Gud hvart ögonblick och åbäkade sig, som om vettet varit på väg att lämna honom.

Frun såg med en lång, medlidsam blick på Lars kusk, svepte pälsen tätare omkring sig och klaffsade i sina stora galoscher tvärs öfver gården och gick in till sig.

Vid Raiala mo.

Hans far var längesedan i grafven, men modern lefde och fick arbeta från tidigt på morgonen för att försörja de tre.

Fadern, som varit mjölnare, dog helt ung och änkan skulle nog ha sörjt, om hon bara haft tid.

Men hon flyttade en vecka efter begrafningen bort från stugan vid Haapakoski kvarn, fick ett slags hem i en halft förfallen koja ute på en backe invid Raiala mo och bodde nu där ensam med de små.

_Han_ hette Pekka och var nära sex år. Det var den äldste. De andra var det just icke mycket med; de skrattade, när Pekka skrattade, och gräto, när han grät. För resten voro de mestadels glada till lynnet och nöjda med lifvet.

Landsvägen gick alldeles förbi Kajsas koja. Då någon for förbi, rusade alla ut, Pekka först, Maija sedan och sist Pikku.

Alla tre i sina långa smutsiga skjortor, öppna i brickan, och med den lilla solbruna barmen omfläktad af sommarvinden. De lingula hårstriporna hängde dem i ögonen och ända ned på axlarne, men under luggen tittade små blå, klipska, nyfikna och undrande barnaögon fram, vidt uppspärrade och stirrande på de kommande i glad, oändlig häpenhet.

Det var den stora, vida världen, som skänkte dem en liten titt in i sin underbara rikedom, ett herrskapsåkdon med några riktiga stadsmänniskor uti, folk med kläder och hattar och handskar ... någonting märkvärdigt, som tyvärr ej länge lät betrakta sig, utan liksom allt annat, som de så gärna ville se på, skyndsamt for förbi ... blott förbi, alltid förbi!

Men så fort ung-Pekka kommit sig från sin undran, rusade han nedför backen och efter. Det var naturligt att han snafvade omkull i första taget. Men han steg upp igen, tog ny fart och kilade af i dammet direkt efter åkdonet, snabb som en ekorre.

Maija med och Pikku sist. De gulhvita skjortorna, de ljusa hårtestarne fladdrade, och tre par små, magra ben gnodde allt hvad de orkade, medan armarne hjälpte till så godt de kunde för att påskynda farten.

Så det gick! Sanden yrde, de bruna fötterna arbetade, näsorna runno och ögonen logo.

Mellan friska röda läppar lyste hvita och barkbrödvana tänder.

Det var så roligt ... kanske kunde de ännu hinna upp de lata gästgifvarehästarne och få se de märkvärdiga stadsdamerna, som sutto inne i vagnen!

Kanske ... ja, måhända skulle de få en pennislant, en enda sådan blank en, som mamma så gärna ville ha.

Men nej! Det går inte. Hästen har just nu kommit i springtagen. Mon är här jämn, vägen hård och bra. Pekka tröttnar, sedan han sprungit en werst eller par. Maija sitter redan mulen och andfådd på dikeskanten. Pikku står och skriker på en tufva. Hans unga sopran ljuder ut i morgonen, men han hejdar sig, så snart han får se Pekkas knutna näfve, som förmanar till lydnad ... man lyder äldste bror, som vore han en far.

»Såg du det, som flög?» sporde Maija. »Det var som spindelväf och så blått som ett blåbär. Skapar Gud sådant eller har det kommit till på annat vis?»

Pekka ref sig i håret.

»Det växer i hufvudsta'n», sade han. »Vet du inte, att allt grant finns där borta -- hela glas, som man dricker ur, inte sådana bitar som våra, och porslin och guld och silfver och -- sådant där blått, som flaxar...»

Öfver Maijas klara panna flög ett litet moln, kanske det första på hennes lefnadshimmel.

»Jag ville helst ha det blåa», sade hon, inte silfver och guld, nej, men det blåa, det var så vackert.»

»Men jag ville ha glas», menade Pekka fundersamt, »det är så klart som vatten och man ser inte, när det är vatten uti heller. Herre Gud, hvad jag gärna ville ha glas!»

Den lille Pikku suckade också, tittade upp på solen rakt in i det innersta gula och tänkte med detsamma -- att det nu var frukostdags.

Han glömde sina fåfänga önskningar och tog till fötterna, denna gång hemåt.

De andra efter.

Man satte af, klef öfver diket, sprang öfver tufvorna, trampade med de nakna fötterna på ljunggräset, kilade raskt på och nådde i traf den lilla grå kojan, vid hvars trappa husets enda rikedom, en liten halfvuxen, svart och hvit gris, bökade i jorden.

Pekka gick in. De andra efter. Stugan var tom. Mor var i byn på slåtterarbete. Hon dröjde då borta i tre dagar -- och tre nätter ... men nätterna gingo fortast, dem räknade man ej.

Under tiden skötte Pekka hushållet. Han hade att gå till källan efter vatten om morgnarne. Han tog stäfvan, -- på solen kunde han se, att klockan var fem -- gick dit och öste i med näfverrifvan. När han fått sitt kärl fullt, sträfvade han hem med den tunga bördan.

I den gemensamma, väggfasta sängen vid spiseln sofvo ännu de små. Pekka tog en stol, steg upp på den och sträckte sig upp till taket, där det svarta, hårda brödet var uppträdt på spetten. Han bröt en stenhård barkblandad brödkaka, rödblå i ansiktet af ansträngning, delade den i tre lika stora bitar och lade dem på bordet.

Sedan gick han ut i förstun, tog bort ett löst bräde i väggen och stack handen dit in. Där inne fans ett kärl med »kalja» eller svagdricka. Han fyllde en liten stånka och bar in den på bordet.

När allt detta var gjordt, väckte han de små med en puff, och om en half minut stodo de alla tre vid bordet.

"I Jesu namn till bords vi gå. Välsigne Gud den mat vi få!"

Man stod och åt. Pikku, som var fyra år, gnagde arbetsamt på sin hårda kant, men det gick ändå, sedan biten blifvit blött i kaljan.

Om en kvart var frukosten slut. Pekka tog från långbänken, som gick längs en af kojans väggar, en stor, väldig, rostig koskälla från den tiden pappa lefde och familjen kunde bestå sig med ko, och så band han skällan omkring halsen på Pikku.

»Gå ut nu, småbarn», sade han myndigt, »gå och sök upp lite hjortron i mossen! Men stig inte mellan tufvorna, stig ofvanpå, annars faller ni ned och det går med er som med gästgifvarens ko, som mosstomten åt upp med både klöfvar och horn. Här har ni att plocka bären i. Jag kommer efter sedan jag gjort sysslorna ifrån mig. Se så, gå nu!»

Maija tog Pikku i hand, tittade upp med ett tafatt uttryck i ögonen och så begåfvo de sig i väg.

Pikkus skälla pinglade; man hade sålunda god kontroll på dem.

Den lille äldste var nu ensam. I vrån stod en kvast af doftande björkris med löf på. Han sopade med den det svarta, ojämna golfvet, bordet och bänkarne, sprang sedan bakom kojan, där en hög kvistved låg uppstaplad, plockade spän och tallkottar i skjortfånget och bar in hela famnen full. Alltsamman lade han i spiseln.

När han uträttat det, gick han till potatistäppan och började rensa bort ogräset.

Solen stekte, det var så varmt. Granarna doftade, kådan nästan sjöd under de heta strålarne.

Fåglarne kvittrade, allt var så gladt.

Han kunde se hela milen fram öfver den vida mon. De glesa, förbrända och svartstammiga träden voro lämningar efter en skogseld i forna tider, det visste han. Och längst bort emellan dem framskymtade en liten enslig, vassomvuxen insjö.

Men det var mer än en mil till närmaste människoboning, gästgifvaregården, det fula, fattiga och illa beryktade Rummakkamäki.

Pekka lyssnade. Pikkus koskälla hördes icke mer. Familjens öfverhufvud blef litet orolig, man brukade eljest höra klockan på nära en fjärdingsvägs afstånd. Han måste ha reda på saken.

Barnen hade redan varit borta en timme, kanske ett par. Hjortronmossen låg åt ödemarken, där vargen går. Tänk om de små gått vilse!

Pekka torkade svetten från pannan med flatsidan af sin med potatisjord smutsade hand och gaf sig i väg. Han sprang en stund och stannade därpå. Intet ljud. Han sprang igen och lyssnade. Allt var tyst utom fåglarne, som flögo mellan tallarnes grenar.

Han satte handen för munnen och tog en långt utdragen lurton, hög och intensiv. Ljudet dallrade i den rena, torra luften, bars fram öfver mon och förtonade långt i fjärran, där den stora mossens fuktiga sträckor förlorade sig i det obekanta.

Men Maija svarade intet och Pikkus skälla lät ej heller höra sig.

Pekkas breda, glada mun fick ett buttert uttryck och han krafsade sig ännu en gång i håret.

Han var nu i början af kärrmossen. Träden stodo här litet tätare, och ungskog stack här och där upp mellan tufvorna. Porsen doftade starkt.

Han letade och ropade. Än gick och än sprang han.

Framåt bar det en hel timme nästan utan uppehåll.

Åter stannade han. Där, ja, där, helt nära hörde han ett prasslande. Var det en tjäderunge eller kanske en hare, som han skrämt upp?

Nej, det var Maija. Den lilla flickan satt där och åt ur konten de ännu kartiga och rödgula bären. Hon var helt och hållet inbegripen i sin sysselsättning och hvarken hörde eller såg. Pikku låg bakom henne på tufvan; han sof i porsriset med den röda munnen vidöppen och en solstråle, dämpad af granens krona, spelande på hans kind. Skällan hade han slängt bredvid sig, den var för tung att bära på i hettan.

Pekka försmådde allt resonnerande. Han gick ett steg närmare för att med näfven ge syskonen en meningsyttring, omöjlig att missförstå, då han från sidan fick höra ett främmande ljud. Det var långa, smygande steg, som närmade sig. Maija såg upp -- »Ka's Koira!» sade hon och spärrade upp sina förvånade ögon. »Titta på hund! Fy så ful och stor han ä'!»

Pekka körde ut munnen ännu längre. Hans min blef ännu mera butter. Han såg ut som ett barn, som leker skolmästare.

»Du skall få dig!» mumlade han, och i det han med förargad min betraktade den nykomne, böjde han sig ned efter ett tillhygge, men fick i stället fatt i den stora skällan. Med denna som vapen gick han framåt mot fienden.

Denne kom emellertid allt närmare. Det var ett stort gråaktigt djur med raggig päls, nedåtböjdt, lurfvigt hufvud och lågande ögon.

Men Pekka förstod nog, att det icke var någon hund. Han visste, att det var vargen och att det nu gällde att försvara sig. Han tappade ej heller modet, utan tänkte tvärtom, att det inte borde vara så svårt att rå på en slik best, bara man var morsk. Han sträckte ut sin lilla arm, färdig att med koskällan ge sin ovän en bra örfil, en sådan, som skrämde syskonen, då de voro olydiga.

Vargen öppnade gapet mot den utsträckta armen. -- Utan den minsta tvekan körde då Pekka ögonblickligen sin hand med koskällan in mellan djurets käkar, körde den säkert och utan öfverläggning rakt ner i halsen så långt det gick, medan han med den andra armen slog odjuret i ögonen, allt under en störtsjö af okvädinsord, de värsta han kunde finna på.

Pikku, som ingenting förstod, satt och skrattade, hvaremot Maija, som anade oråd, kämpade med gråten, allt under det hon tuggade de råa hjortronkarten, så att det knastrade mellan tänderna.

Varglon hade råkat illa ut. Koskällan satt inkilad i halsen så obekvämt som möjligt. Pekkas arm blödde, men likväl gick han oförskräckt på och luggade så kraftigt han förmådde. De skarpa klorna sargade hans bara fötter. Djuret, som omöjligt kunde bli kvitt den hårda och oväntade tugga, hvilken det fått i svalget, vände slutligen om, slängande med hufvudet och arbetande med käkarne, alltjämt förföljd af Pekkas skällsord.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Det var middagstid, då barnen kommo hem och åto sin middag efter samma matsedel som vid frukosten. Enda skillnaden var, att Pekka hade letat fram tre salta strömmingar och lagt en på hvar brödbit.

Sent på kvällen den tredje dagen kom mor hem. Hon fann de små så, som hon lämnat dem, endast mera smutsiga och bruna. Pekka hade ondt i fötterna och röda fläckar af blod på skjortan, -- minnen från kalabaliken, också kroppen var full af små rispsår och blånader.

Mor slätade luggen och såg honom i ögonen.

»Har du slagits, pojke?» frågade hon och såg oroligt på sonen.

»Ja, med vargen», sade Pekka, »han sparkade så fasligt och jag bara slog och luggade honom. Men han blef rädd, han, och sprang sin väg.»

»Sprang vargen -- för hvad blef han då rädd?»

Modern såg tviflande in i sin förstföddes ansikte, med den käcka, skrytsamma, tvärsäkra minen.

»För hvad blef vargen rädd?»

»För koskällan, vet jag, som han åt upp och som jag inte fick tillbaka, fast jag drog allt hva' jag kunde.»

Den unga kvinnan lyfte upp pojken på knäet och såg honom forskande in i ögonen. Hon kunde icke fatta, att det var sant, som han här berättat.

»Han ville visst bitas», förklarade Pekka, »och högg tag i min hand, som jag höll i skällan med. Han nafsade till och så fick han skällan i gapet. Jag ville nog ha den tillbaka ... för hvad skall Pikku nu ha, när han går ut? Den otäcka lurfven; nu blir du visst ond, mor, att skällan är borta.»

Hon såg honom djupare in i ögonen och tryckte honom därefter intill sig. Ovan vid en smekning såg Pekka tviflande upp, slet sig därpå lös nästan skamsen och sprang ut, slående kullerbyttor utför den lilla sluttningen nedåt landsvägen.

Hå, det dammade där borta! Pikku rultade fram, Maija kom utrusande och Pekka sprang ned som ett yrväder. Där stodo de med öppna munnar, öppna ögon och öppna skjortlinningar. Det var en bondkvinna i en smal kärra, bredvid henne en karl och så ännu tvenne karlar. De tre småttingarne gapade.

Snart försvunno de resande.