Part 4

Lotta jämkade sitt röda bomullsförkläde till rätta, torkade med ärmen bort något från ögat och gaf den lilla packlådan en stöt, så att den låg mera symmetriskt, närmare brunnen.

Så såg hon på unge herrn ett enda ögonblick med en beundrande, djup, i skymningen skimrande blick.

Lasse hördes nu kraftigt smacka åt bläsen, han körde alltid i frisk fart upp på gården, och hästen behöfde uppmuntras, så trött och löddrig som den var.

Så stannade de, unge herrn hjälpte sin mor ned, och frun kom mot Lotta med handen utsträckt.

»Så blek du är, Lotta», sade hon, »nå, hur står det till? Mjölkbudet sade i går, att du var rask, fast nu borde det inte vara långt kvar till din svåra dag -- eller hur, Lotta lilla?»

Lotta kände en liten rysning ... aftonen var kylig, men hon smålog vänligt och förekommande, i det hon gick och öppnade dörren för sin matmor... »Tackar som frågar, frun», sade hon, »jag är så bra så, och de må alla bra där inne, fyran med.»

Frun såg helt skrämd ut.

»Herre Gud, Lotta, är _det_ öfver?»

Lotta. småskrattade, hon ville gärna visa frun hur duktig hon var.

»Ja, bevars», sade hon, »och nu blef det igen en pojke. Agreens mor, som var här, tyckte han var så duktig så.»

»Människa, är hon rent ifrån vettet, när skedde det?»

»I går afton sent», svarade Lotta och drog lite på svaret, »men vill inte frun att jag skall stänga fönstret, det kan komma fukt in från ån...»

Lotta började nu syssla omkring i rummet och tycktes icke böjd att tala vidare i ämnet, men frun var frågvis och fortsatte en stund att halft ogillande, halft välvilligt tala om hvad som händt.

»Men, Lotta», sade frun slutligen allvarsamt och strängt, »hvarför ligger du inte -- åtminstone ett par dar, kan du inte begripa att du kan dyrt få ångra detta?»

»Jag har aldrig haft tid att ligga mer än natten öfver liksom mor min och flera af de andra hustrurna här från socknen, och det är nog, skall frun tro; jag tänkte för resten inte i går, att det var så nära, och jag ville ha huset riktigt fint, både inne hos mig och hos herrskapet, när budet kom att frun skulle komma hem till natten.»

Frun teg och blickade med en halft medlidsam, halft beundrande blick på Lotta, som gick omkring i rummet och ordnade fruns ressaker.

Så såg hon ut på gården. Där kom Lasse, som spänt ifrån och nu drog schäsen in i skjulet. Frun undrade, om denne välfödde, själfbelåtne man, som glad och hvisslande gjorde sina sysslor, kunde ana, hvilka mödor hans hustru med så stort mod och så stor sjelfbehärskning gått igenom?

Hon undrade, om han förstod att med ett vänligt ord godtgöra henne för allt, om han satte hälften så stort värde på sin friska och präktiga, unga hustru som på hästen, hvars rykande och svettiga hud han just nu ömt smekte.

»Gå nu till din man, Lotta», sade frun, »tror du han blir glad?»

»Vet inte», menade Lotta och vände sig bort; hon blef orolig öfver frågan, som berörde henne en smula obehagligt. »Han förstår sig inte på barn», tillade hon efter en stund.

»Tycker du om dem, då?» Frun höll på att öppna sin lilla resväska och plockade upp en massa småsaker, handarbeten och toalettartiklar om hvart annat; hon kastade fram frågan helt likgiltigt, som om hon egentligen tänkt på tandborsten och håroljan, men gjort en ansträngning för att fortsätta samtalet.

»Hm»... Lotta hängde upp regnkappan, slätade ut skrynklorna med sin grofva hand och svarade otydligt: »När di ä' snälla, så är det nog bra. Men...»

»Men...»

»När di ä' som värst, får en ju tänka på Guds vilja. Och efter det inte kan vara annorlunda, så får en vara nöjd. Jag har det ju för resten bra.»

Så gick Lotta ned. Nu var hästen i stallet, och Lasse kom med ett stort bylte under armen gående öfver gräsplanen hem till sig.

Han nickade vänligt åt Lotta, kastade klädbyltet på golfvet i stugan, som var tätt beströdt med nyss plockadt enris, och satte sig, pustande af belåtenhet.

»Här får du lite att tvätta», sade han, »det torkar ju fort här ute, så vi får det med oss, när vi resa hem på torsdag. Hva'?»

Lotta svarade inte.

»Nu ska' maten riktigt smaka», fortsatte Lasse, »du har väl färskt kärnadt?»

Hon dukade bordet: hårdt bröd och strömming, smör och filbunke, ett stort krus med svagdricka.

Så gick hon till vaggan, tog upp den nyfödde, satte sig utan ett ord på sängen och lade barnet till sitt bröst. Lasse såg förvånad på. Så slog han handen i bordet och gaf till ett gapskratt.

»Nå, är den här redan, det var mig en rackare! En hel häst att äta, hungrig som far sin och svart hår. Hahaha!»

Lasse skrattade och tog sig en bra klunk, så skrattade han igen.

»Du passar riktigt bra på, Lotta», yttrade han till slut, »vi hinner just jämt till prästen till torsdagen. Det var mig en rackare att skynda sig.»

Lotta satt, som om hon inte hade lif. Icke en muskel rörde sig i hennes ansikte vid mannens skämt. Hon betraktade barnet med en viss sorgmodig ömhet, och hennes ögonlock lade sig tungt och skuggande ned öfver hennes trötta ögon.

Elden i spiseln lyste svagt. Den ena efter den andra af bränderna slocknade småningom och glödde blott i askan där nere, och rummet blef efter hand nästan mörkt.

Aftonrodnaden bleknade, skuggorna växte, dimmorna stego upp ända mot gården, dolde träden vid ån och kommo de stora björkarne omkring brunnen att se mörka och underliga ut.

Vid Agreens torp, borta i öster, skymtade snart månen fram. Mot natten blef det visst alldeles klart; godt att dimman låg där och skyddade mot frost...

När aftnarne voro kalla och vinden stilla som nu, kom den gärna smygande, den ödeläggande, öfver allting fruktade frosten, och lade sig öfver fälten likt en svepduk.

»Nu är den välsignade ungen visst mätt», sade Lasse och torkade bort filbunksresterna från sitt präktiga skägg, »lägg honom och gå själf till kojs, jag är sömnig.»

Han sträckte på sig och började gäspande kläda af sig.

Barnet hade somnat in. Modern lade det sakta i vaggan och tog sig till att småsjungande röra vid meden. Den lille sof lugnt och sundt, modern tyckte sig kunna se på det mörkröda och ännu formlösa ansiktet att det skulle bli vackert och likt sin far.

Hennes ögon fingo för ett ögonblick ett sken af modersglädje; för ett ögonblick klappade hennes hjärta af lycka och omedveten stolthet.

Hon hade födt detta friska barn till världen och måste ju glädjas...

Från fållbänken borta i stugans andra ände hördes djupa andedrag.

Alla barnen sofvo djupt.

Snart slocknade de sista kolglöden i spiseln. Stugan låg i mörker.

»Gå nu och lägg dig», sade Lasse, »hvad sölar du för?»

Lotta steg upp. De glada tankarne flögo bort lika fort som de kommit och hon suckade lätt, så lätt att han icke kunde höra det.

»Jag är strax färdig», sade hon och tog af sig skorna, knäppte upp kjolen och tröjan ... »strax.»

»Det är alltsammans Guds vilja, mumlade hon för sig själf och steg i säng, »alltsammans Guds vilja.»

Natt.

I ett par år hade de lefvat lyckliga, ända se'n mannen gjorde slag i saken och beslöt upphöra med drickandet.. Men de föregående åren?

»Det» hade kommit med ens, då »herrskapet» -- det vill säga frun, ty de unga voro gifta och borta -- flyttade ut till landet och Lars kusk blef förvaltare på Brobacka och fick hand om allt möjligt. Högfärden for i hufvudet på honom, han skulle vara herreman, lefva som »folk» och lyckades så väl efter ett par års bemödanden att han, som prosten sade, »var blefven till ett fä och såg ut som ett kreatur».

Han söp så att det knakade. Först bara vid kalas. Så med en eller annan kamrat hemma. Slutligen kunde det gå för sig helt allena, helst när ingen såg det.

Den tiden var Lotta för det mesta i onåd. Hvem kunde också vara nöjd med en sådan gnatig hustru, som jämt var sur och missnöjd?

Barnen höllo med modern, Callo och Lisa, Jussi och Olli, allihop. Alla sågo de snedt på fadern, när »det» kom på honom.

Och frun uppe i herrskapshuset tog honom i upptuktelse tidt och ofta. Hon bad, varnade och grälade. Han grät, suckade och lofvade. Men ingenting hjälpte. Stor i orden var han, talade vackert för sig liksom ett godt barn, såg ångerköpt och from ut, men sina löften -- dem höll han inte.

Lasse hade medhåll, där man minst skulle ha väntat det. Kronofogden själf hade en viss svaghet för den gladlynte och tokrolige Lasse, länsman fick i honom den länge saknade fjärde man till sitt lilla parti; och alla kommo de öfverens om att man icke kunde tro att han en gång varit kusk, så väl som han nu förde sig i herrsällskap.

Förstås att det var herrar därefter. Kronofogden var afsigkommen nu, var alldeles för tjock för att kunna sköta om sig, men äta och dricka det kunde han. För resten var han ogift och behandlades som ett omyndigt barn af sin hushållerska, samt hämnades för de af henne lidna oförrätterna med att gräla och bråka med sitt biträde, som skötte tjänsten åt honom.

Och länsman! Han var en enstöring också han, änkling och barnlös. Men spela kort, det var han med om. En präktig fyrväppling: kronofogden, länsman, klockaren och Lars, förvaltaren.

Tyvärr gick det alltför fort utför med Lottas man. Han kunde inte hålla sig uppe, så som han stormade på.

Af kamraterna sade klockarn först ifrån. Han ville inte vara kamrat med en, som jämt gick och var dödfull. Man kunde godt tycka bra om starkt och glada sig åt lifvet, men när man skulle visa sig för folk, måste man vara presentabel och inte så där gång på gång dumma sig.

Så började länsman dra öronen åt sig. Lasse var så lösmunt, när han fått något i sig. Hade han inte gått och talt om en hel hop, skvallrat för Per och Pål, berättat hvad han hört af socknens mysterier, sådant, som blott länsman kunde ha reda på, skrutit och skadat sin sagesman på allt möjligt sätt.

Sist svek kronofogden. Lasse var hans ålders tröst, den ende, som inte lät honom känna hur afsigkommen och förfallen han var. Lasse var hans bästa själsfrände, ingen förstod såsom han, hur man kunde längta att glömma allt, då lifvet varit så kargt och världen så blind, att den låtit det gå illa för den, som förtjänat ett bättre öde.

Men Lasse blef för svår. Han bara skrålade och skrattade och ville alls inte mer sitta tyst och dåsa bort i en stilla bedöfning, såsom kronofogden önskade. Det blef skilsmässa också där.

Lasse fick sämre sällskap ... gästgifvarn och hans folk, Agreens och den gamle smeden borta vid byns utkant.

Till slut blef han, som sagdt, ensam. Det var bara för Lottas skull, som frun ännu behöll honom.

En dräng hade man i huset, han visade sig ha utmärkta anlag både att se till andras arbete och att själf arbeta.

Han skötte den lilla gården, som emellertid nu, se'n frun bodde där både sommar och vinter, såg helt annorlunda ut, gjorde med Lottas hjälp åtskilliga goda reformer, utvidgade landtbruket och inrättade ett litet mejeri, som snart nog ansågs vara socknens bäst skötta.

Callo var femton år och kom i smedslära. Lisa var barnpiga hos adjunktens och fick redan lön -- en mark i månaden och allt fritt. Hon var moderns stolthet, men hade aldrig tid att komma hem; prästgården var ju så långt borta och barnen där så små.

Olli och Jussi voro hemma.

De hade faderns exempel jämt för ögonen, blefvo skygga och dolska, ville inte göra något, utan lågo bara och plaskade i ån och trätte om fiskstackarne, som de metade upp.

Det var sällan, som modern hade någon glad stund genom dem.

Alla på gården beundrade Lotta för hennes, arbetsduglighet. Med det nötet till man kunde hon ändå, utom sitt utarbete, hålla sitt hem i ordning. Allt blomstrade omkring henne, och själfva Lasse, det svinet, höll hon snygg och ren, när hon kunde få bukt med honom.

Men hennes lynne hade på de sista åren fått sina skuggor.

Hon sjöng inte mer, var icke heller mera så käck och glad i sina svar som förr.

Ungdomen var borta, hennes lifs bästa ålder hade förflutit under rastlöst arbete, dess afton bragte sorger och strid, var glädjelös och kall.

Man påstod att Lotta under Lasses första suptid gjort hvad hon aldrig förr skulle vågat göra, nämligen grälat duktigt på honom, icke sparat på kraftiga ord och lofvat honom ännu mera, om han icke snart vande sig af med synderna.

Men ... det gjorde hon inte om många gånger. Lasse var icke mild, när han stötte på motstånd, och slogs bra, när han ville bevisa att han hade rätt.

När tio år gått, brydde Lotta sig icke mer därom, hon hade lidit så mycket under dessa år att hon hade inga känslor kvar. Allt var utslitet och borta.

Hon led ej heller. Trumpen och tvär gick hon till och ifrån sitt arbete, slet och gnodde som en gammal häst, hvilken icke mer arbetar af lust, utan af vana.

En gång, då Lasse var riktigt svår, kommo de likväl i gräl. Det var för Ollis skull, som låg i sin säng och sof och som fadern ville skicka efter en hammare, hvilken han glömt hos smedens.

Det var sent en höstafton, snöyra och storm, ungen kunde gärna få sofva till morgonen, menade modern.

Men Lasse var ond, pojken skulle gå nu, han kunde inte tåla, att han låg och sof, han, som ingenting förtjänade, stora pojken.

Så drog han pojken upp ur sängen. Olli stred och skrek och ville inte. Hvarför skulle han ut midt i natten, kunde han inte få gå efter den i morgon tidigt, ja, klockan fem, bara han nu fick sofva?

Den näsvise slyngeln! Lasse visste inte, hvad han gjorde, tog en butelj och slog till. Det blef ett skrikande, en jakt kring stugan, gråt och svordomar.

Olli kom i väg utan kläder, fort, som om han blifvit utskjuten ur en pistol, blodig och tilltygad.

Lasse låg snart tungt och sof, men Lotta satt uppe och höll sig för bröstet. Hon hade fått sig en stöt, hon med, och det värkte.

Ett par dagar därefter låg hon sjuk. Olli hade gått upp till frun och skvallrat, och dagen därpå kom doktorn. Lasse fick höra lagen. Det var frun och doktorn, som predikade, och slutligen prästen.

Stackars Lasse, han var inte alls hårdhjärtad, han grät och han bad så innerligt vackert om förlåtelse.

Under hela sitt glada och lättsinniga lif i staden hade han ej kysst någon så mycket, som han nu på en dag kysste Lottas hand.

Han lofvade, han grät, och grät och lofvade. Nu måste det väl blifva annorlunda!

Doktorn talade om Lottas lif, som sväfvade i fara, om fängelse och andra obehagliga eventualiteter; frun drog fram om fattighuset, nöd och elände.

Så kom pastorn.

Men då var Lasse redan knäckt. Han såg redan i andanom helvetet svafvelgult och med vidöppna portar färdigt att emottaga honom med hull och hår.

Pastorn talade mildhetens ord för den ångrande och man fick Lasse att frivilligt gå in på att underkasta sig en kur för drinkare.

Frun själf for med honom till staden, han skulle blifva borta i några månader, i en anstalt, där han hölls strängt.

Men Lotta blef inte fort rask. Vintern gick och våren kom. Först till sommarn kunde hon stiga upp.

Till midsommar kom Lasse hem, återställd till kropp och själ, en ny och bättre människa.

Han var nu mager, blek och gick en smula framåtlutad, men såg eljest ut som i sina yngre dagar. Det själfbelåtna leendet var också borta, men när man talade till honom, kom det ett uttryck af stolthet öfver hans ansikte, han rätade på sig, som om han ville påminna folk om att det var han och ingen annan, som en gång i hufvudstaden kallades »vackre Lars kusk».

Han var nu hjärtegod mot Lotta; också drängen, som förr fick så hårda bevis på hans onda lynne, blef nu vänligare behandlad. Han tog itu med arbetet och tog gladt emot ett och annat godt råd från sin underordnade.

Med förundran såg han Lottas alltjämt sjunkande mod och bristande arbetsförmåga.

Han betraktade henne långa stunder missmodigt, när hon sysslade i rummet.

Han kunde icke förstå det. Hon, som varit så kraftig och flitig och ännu var ung, hade hon kanske blifvit lat och maklig, eller hvad var det?

Det eller det skulle hon göra ... alltsammans på ett dygn ... men, hon kunde icke.

Hon sjönk ihop på en bänk, som en trasa, utan ett ljud.

»I sängen med dig», kommenderade han en dag, »i morgon ta vi en piga.»

En piga kom. Hon var ung och stark, brednäst och med gult, stripigt och groft hår.

Men hon kunde ta i bra, gick af och an och klaffsade med skor fulla af jord på Lottas rena golf, hamsade med sin långa bomullskjol öfverallt, åt som en jordarbetare, skorrade med en röst, sträf som en korps, och smällde i dörrarne, så att det brakade.

Godt lynne hade hon, och korna tyckte om henne. Mot Lotta var hon vänlig, och hennes fyrkantiga hand smekte husmoderns, medan hennes ansikte var ett enda fryntligt leende.

Sommarn gick i frid och lugn. Huset såg mindre vårdadt ut, men det gick bättre utomhus nu, när Lasse själf var med.

Lotta fick tid att syssla med barnen och läsa med dem. Hon vann deras hjärtan och kunde böja deras sinnen. Nu när fadern var bättre, var allt lättare.

När hösten kom, skulle Lotta kanske kunna gå upp, sade doktorn. Hon hade något ondt invärtes, det var ett så konstigt namn på den sjukdomen, att ingen kunde säga det. Till vintern skulle det nog gå alldeles öfver, ifall hon var riktigt försiktig.

Och hösten kom. Lottas kinder fingo en underlig gul färg, men mot kvällarne flammade röda fläckar upp på dem och ögonen blefvo så stora och ungdomliga. Ibland kom det en känsla af lycka öfver henne, där hon låg.

Bara hon kunde arbeta! Göra nytta, duga till något igen. Hon läste, hon sydde och lappade, hon gjorde hvad hon kunde, men upp kom hon ej.

Det gick som ett svärd genom henne, så fort hon försökte, och det svartnade för ögonen, nej, det var icke möjligt.

Om kvällarne efter maten läste hon högt. Olli och Jussi sutto på bänken, Lasse satt i sängen och rökte, drängen hängde öfver bordet, pigan i spiseln.

Det var för det mesta Guds ord. Det var en lycklig tid. Hon somnade med en blick af tacksamhet på Lasse ... en afton, det var en mörk decemberafton, kysste hon hans hand.

Olli, som låg vaken, kunde höra det. Lasse strök hennes hår, och så släckte han ljuset.

Nu skulle mor visst bli frisk, så glad och hoppfull hon såg ut. Det led nu mot jul. Lasse var jämt hemma. Han började visserligen igen att kamma upp håret som förr, att olja in det och sno på mustascher och skägg, så som han gjorde i sina unga dar, att sätta på sig röda västar och att slänga duken om halsen som en teaterröfvare ... men, hvad gjorde det, han var ju ändå vänlig och god mot sin hustru, som låg där och ingenting dugde till.

En af juldagarne berättade Lasse att han lofvat patrons karlar att komma på bal den aftonen.

Lotta blef litet rädd, men ville icke visa det.

Lasse gick, fin som i forna dar, glad och småhvisslande som han brukade, då han ännu var Lars kusk.

Lotta blef ensam i stugan. Hon kunde se, när han gick öfver gården, hur han svängde på bakdelen af sin kropp, hon måste småle, likadant gjorde ju också Olli; inte kunde man tro, att han, hennes man, varit med om så mycket och för ett år se'n varit så förstörd, eller att han var så gammal, nej, det kunde ingen tro.

Bara hon nu själf blef frisk och kunde vara med! Pigan kostade så mycket i maten, och så smutsade hon ned allting, grof och bondsk som hon var. Tänk så nätt och ren Lotta alltid varit själf, när hon var frisk, så noga om sitt utseende och snygg i sina vanor. Bara det gick litet fortare med tillfrisknandet! Hon försökte stiga upp ... tänk om hon blef så bra att de kunde ha litet främmande till nyåret.

Hon skulle baka fint, bjuda på té och pannkaka och allt möjligt.

Man skulle endast akta sig för allt starkt.

Lotta försökte med ena foten att stiga ut ur sängen.

Jo, det gick.

Med den andra...

Det stack i den, men gjorde eljest icke ondt.

Hon kunde stå. Hu, så stugan gick omkring för henne! Spiseln sprang åt väggen till och matbordet också. Så blef det svart. Men det redde sig igen, och när hon kunde se, stod allt som det skulle.

Ett steg! Ett till! Hon kunde gå! Hon kunde gå!

Tänk, hvad Lasse skulle bli glad! Lasse, som varit som död för hennes hjärta, Lasse tänkte hon på nu, nu först, nu, som aldrig förr!

Nu var han någonting för henne, nu var han hennes vän, hennes man, som hon ville lefva och arbeta för.

Tänk, hvad han skulle bli glad!

Hon skulle vara försiktig, hade doktorn sagt, i synnerhet i början. Sakta gick hon tillbaka igen, hon var trött och behöfde hvila. Handen, darrade, hon kunde knappt hålla i boken, uti hvilken hon ville läsa en tacksägelsepsalm.

Men efter ett ögonblicks hvila gick det, och nu kunde hon läsa. Hennes hjärta förstod hvarje tanke i psalmen, dess rytm ljöd som musik för hennes öron, och i en stilla, entonig melodi i mild dur sjöng hon sin julsång med sakta röst, darrande af nyväckt hopp och lifslust.

Så somnade hon.

När Olli och Jussi kommo hem, sågo de på modern, hon låg så lugnt och sof... Jussi förundrade sig öfver att hon såg så glad och rask ut.

»Vi få snart opp mor», sade Jussi, »just lagom till nya året, då Lisa kommer och hälsar på.»

Om en stund kom pigan, hon hade varit på bal och skulle hem och se att korna fingo sitt.

Hon gjorde i ordning mjölröran, gick ut och kom in igen.

Då stod Lasse i stugan, varm och röd, rocken hade han hängt på en spik och stod framför spegeln och sträckte på sig, det roade honom att se, hur den hvita skjortan sken i lampljuset och stack af mot hans rödflammiga ansikte.

»Sofver hon?» frågade pigan.

»Jo, riktigt välsignadt», svarade Lasse, »som en gödkalf».

Det blef tyst en stund. Lasse sträckte på sig och smålog.

»Hur tycker du jag ser ut, Hilda?» frågade han med dämpad röst.

»Sku' jag tycka annat än bra», svarade pigan och flinade till, men tillade därefter saktare: »Sku' jag tycka annat än andra kvinnfolk tycker. Lasse ä' vacker, han!»

Lasse gäspade. Sedan vände han sig mot pigan, smålog och ref sig betänksamt i hufvudet.

»Jag menar», sade han, »att jag kunde få mig en ung, frisk hustru än en gång; men det lär allt dröja...»

Pigan fnyste till. Hon tog ned saltkaret från väggen och gjorde sig i ordning att gå ut.

»Å, det kan en inte veta», hviskade hon med en blick åt sängen till, »hvad Guds vägar är, om Han skyndar sig, eller om Han inte har brådt.»

Så gick hon. Dörren knarrade efter henne.

Lasse såg sömnig ut, men hur det var, tog han på sig rocken igen och gick ut, samma väg som hon.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Natten var bitande kall. Långträsket låg fruset, och vid stränderna var det redan bottenis. På dagen hade det småsnöat, så att marken var hvit och träden betäckta af rimfrost.

Men natten var så mörk, att Lasse icke kunde se någonting annat än brunnen, hvars mörka stolpar stucko af mot den hvita marken. Om han icke hade känt till gården så väl, hade han törnat emot öfverallt och halkat på stenar och ojämnheter.

Han tyckte, att han hörde ett ovanligt ljud i stallet. Den förbannade dränglymmeln hade kanske glömt att fodra hästarne.

Orolig i blodet som han var, tyckte han att det var bäst att se efter ... i stugan var det alltför kvaft och han behöfde luft ... han hade druckit några glas på julkalaset och de hade gjort honom så konstig i hufvudet.

Han gick till stallet. Nej, där var det ingenting ... djuren sågo efter honom, där han kom med lyktan och luktade efter hvad han kunde ha med sig; svarten smågnäggade, då han kände igen honom. Så gick han tillbaka ut igen.

Om han skulle gå i fähuset? Han var säker på att fåren blifvit utan vatten; pigan, den slarfvan, gick och tänkte på allt annat än hvad hon borde... Hon hade ännu ljus, i hennes lilla kajuta lyste en talgdank.

Kunde han bara få natten att gå ... konjaken måste ha varit riktigt oförfalskad, den förde ett fasligt spektakel i hufvudet på honom, och om han gick in, kände han det dubbelt så obehagligt. Han kände dessutom liksom ett slags förebråelse, och det fast Lotta sof... Nej, in ville han icke gå.

Icke i stugan.

Hvart han gick, tyckte han sig höra något ovanligt. Någonstädes måste han gå för att komma ifrån det på en stund.

Något skymtade fram, rörde sig. Det gick förbi huset, vacklade, som om det haft svårt att gå, stannade vid gärdet, och så försvann det.

Naturligtvis var han full, och gasten kom och ville förvrida synen på honom.

Det var bäst att vara i friska luften, tills det gick öfver. Nog var han så klok, att han visste, att det inga spöken fanns.