# Berättelser från Finland

## Part 3

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/berattelser-fran-finland-14073/index.md

Kamrern berörde helt flyktigt Åbotiden, äfven här hade han märkt, att kamraterna voro egoister och att vänskapen hade sina förbehåll och var tämligen dyrköpt. En vacker dag fick han betala ut så stora borgenssummor, att de sista resterna af hans förmögenhet gingo åt. Det gällde nu att lefva af lönen.

Den ene efter den andre af kamraterna dog, ett par af de yngste gifte sig och ville ej mera veta af de alltjämt pokulerande »gamla ungkarlarne», som gingo för sig själfva och hatade äktenskapet, dess bojor och band.

Så fick han ett anbud att komma till hufvudstaden; en af hans yngre kusiner hade kommit sig upp och blifvit senator, nu fanns en kamrersplats ledig, han kunde ju gärna söka den. Väl var han något gammal, men någon ärligare kunde man i alla fall icke få. Så kom han till Helsingfors, sökte och fick platsen.

Det var tio år sedan. Som en sjuklig stackare lefde han nu, en ruin af hvad han förr varit, ensam och öfvergifven af alla dem, som han förr kallat sina vänner. Allt var kallt och tomt, ingenting äkta. Alla ville draga nytta af honom; han visste att alla, ända till hans gamla hushållerska, bedrogo och bestulo honom. Och han där, vaktmästaren, hur dyrt gjorde han sig icke betald för de tjänster, som han mer eller mindre motvilligt gjorde honom!

Nej, lifvet var eländigt, människorna dåliga, föraktliga och onda! Och det var sorgligt och tröstlöst att sålunda blott vänta på döden, på en dödsbädd i plågor måhända, där han skulle blifva tvungen att på förhand betala den hand, som hjälpte honom.

»Tänk så olika lifvet gestaltar sig för oss, som ingenting har», sade Schana, knappt hörbart, »då ä' det lyckligare att vara fattig. Jag har för det mesta träffat riktigt snälla, hjälpsamma människor. Jag skulle kunna räkna upp en hel massa. Tänk bara på notariens och på häradshöfdingens, och på Glarboms änka och skolmamsellen vår, och kaptenskan! Mig ha alla hjälpt, ingen har nekat mig sin hjälp, när jag behöft, och ändå har jag aldrig begärt. Minns inte kusin det året jag var sjuk och låg på klinikum? Hur goda va' di icke, både läkarne och sköterskorna ... och ändå har ingen ännu haft något att förtjäna på mig här i världen.»

Fru Lamström afbröt med ett svall af ord: »Har ingen haft nytta af henne, kusin? Inte det? Än alla dem hon hjälpt, då? Hur många fattiga stackars lik har hon svept? Och hvad har hon fått för det, hva'? Ofta har hon satt pengar till för att få dem rena och hela i kistan, de gamla tjusvargarne, som i tid och otid gått och dött där i villan och annanstädes i knutarne. Hur många sjuka uslingar har hon hjälpt utan hvarken lön eller tack? När har hon frågat efter sig själf, om hon både svultit och vakat ut sig, då det bara gällde att gå och lägga sin näsa i blöt för några odugliga fattighjon, som hvarken Gud eller andra hederliga personer skulle brytt sig om utan skulle låtit dem supa soppan, såsom de kokat den åt sig? När har hon gjort annat än slitit för andra? De där galna flickorna, som hon hjälpt med tak öfver hufvud, när ingen annan velat se åt dem en gång, allt medan hon själf lefvat på en kopp kaffe och inte haft så mycket som en bit bröd till, nej, kusin, hör nu, tala inte om, att människorna ä' goda! Di ä' endera elaka eller dumma. Endera slå de ifrån sig som jag, eller slita de själfva ondt som ni två.»

Kvällen led. Vaktmästarn, som satt i köket hos Bina och trakterades med grogg, kom gång på gång och påminte, att det nu var tid att fara, slädan var snart där; ville inte kamrern börja pälsa på sig snart...?

Men kamrern ville inte. Han trifdes utmärkt, och det blef också allt längre pauser mellan vaktmästarns tittar in i rummet; äfven han tycktes finna sig väl i det varma köket med »knorren» till kaffet och i madamens sällskap. Hvar gång hans runda ansikte tittade in genom dörren var det rödare och mera skinande, äfven ögonens färg blef efter hand lifligare och klarare.

»Nu är klockan tio, kamrer», sade han till sist med en vänlig nick in till de tre gamla, »jag undrar om icke gamlan hemma blir arg, om vi inte snart pallrar i väg härifrån, hva'?»

Kamrern tyckte kanske, att den eljest korrekte tjänsteanden tog sig en allt för fri ton gent emot sin herre, eller om det nu var att hans eget mod plötsligt blifvit så mycket större, allt nog, han vände sig om och röt med en ovanlig morskhet i rösten:

»Hur kan han tillåta sig en sådan sottise, Bavander, stanna där han är, och längtar han hem, så kan han absentera sig.»

Liksom förvånad öfver sitt eget mod, såg den gamle herrn därefter en stund ned. Tänk att han förgått sig så! Om nu vaktmästarn blef ond, hvem skulle han då få i stället?

Kanske det var bäst att han tog afsked nu och började hemfärden.

Men trefligt var här, varmt och godt, det pratades omkring honom så underhållande och otvunget, han blef icke trött och nervös såsom hemma eller i de familjer, där han brukade vara. Här var behagligt, tiden gick endast allt för fort.

»Nu spricker hon minsann ut», sade glada Katrin och flyttade den stora blomkrukan närmare sig, »ja ha, se, se, nu är hon färdig, se, hur hon öppnar sig! Titta ni, pass på!»

Kamrern såg ömsom på Schana och ömsom på den svällande blomknoppen.

»Det kommer underliga tankar för mig», sade han. »Jag minns väl hur varmt och vackert jag tänkte den gången på hjärtanskär. Men jag var en sådan mes då. Om jag hade gift mig mot fars vilja, så hade jag haft det bättre nu. Det var ärelystnaden och högfärden och fördomen, som satt i mig, och det var dem jag lydde. Det är en olycka, att unga män bli tvungna att vänta och vänta med att gifta sig, tills de bli gamla och inte mer duga till det. Det är en olycka, att fäderna tvinga dem att gå och vänta tills de kunna göra partier». De skulle i stället ha' sina pojkar till att gifta sig med sin första riktiga kärlek, så blef det en ordentlig generation och icke sådana oting som nutidens ungdomar.»

»Se, hur den blir stor och tjock upptill, rätt nu smäller det, pass på, kusin!» Fru Lamström andades på sin kaktusknopp och vände den sakta på alla sidor.

»När jag tänker på, hur bra jag skulle haft med er, ni goda människor», sade kamrern och såg vänligt upp, »så blir jag helt ledsen på mig själf. Säg, vill ni inte lofva att komma och vårda mig, om jag blir sjuk, Kristiana, och stanna hos mig tills jag dör?»

Kamrerns ton var helt högtidlig och allvarlig, han tog den gamla flickans hand, kysste den sakta och sade efter en stund:

»Jag är så rädd för att dö ensam.»

»Hon kommer nog gärna, det sjåpet», svarade frun, »ty för lik är hon inte en smul rädd. Se upp nu, Schana, och stå inte där och se fånig ut, utan när du vid dina sjutti år får en friare, om han också är skröplig, så pass på! Nu slår den ut, nu, hör hur det smäller! Så vacker, herre Gud, så vacker! Se, så hvit, och känn så den doftar! Tänk, tänk, den blommar efter femti år, och så hvit, så grann, så fin!»

»Den blommar efter femti år», upprepade kamrern, »så hvit och grann och fin! Säg, Kristiana, om ni vill komma till mig, när jag snart måste bort? Eller förr, säg att ni inte mer vill öfverge mig!»

»Den vissnar igen om en half timme, pass nu på allesammans!» Frun öppnade dörren till köket och bjöd vaktmästaren in med gamla Bina. »Kom och se, den här blommar blott hvart femtionde år, men är då så vacker som världens skönaste ros, se, se!»

De stodo allesammans omkring den blomma, som blott slog ut hvart femtionde år. Men blott _ett_ par ögon sågo in i det hjärta, hvarest också endast hvart femtionde år en knopp sprang fram ur den torra, njugga jordmån, som eljest alstrade taggiga och misslyckade saftlösa skott. Blott _ett_ par ögon sågo den hjärtats sällsynta blomma, som nu i matta färger förmådde utveckla sig för lifvets sista korta, flyende halftimme. Blott _en_ såg det och tryckte den stackars blomman tacksam till sina läppar.

Mot afton.

Man kunde icke längre se på Långträsket att det blåst på dagen. Sjön låg alldeles stilla nu på aftonsidan, och mellan träden sken solen gul och matt, den orkade nu icke elda på så varmt, utan glödde endast borta i väster, luften var redan en smula afkyld och i dalen började en fin, genomskinlig dimma sakta stiga upp ... man var redan långt framme i augusti.

Inne på en liten gård vid åns utlopp i träsket stod Lotta vid brunnen; hon hade sköljt alla kärlen, ställt dem på kant i rad och stod nu och såg bortåt sjön; där for en liten båt in mellan holmarne och hon undrade om det var Ossi, som skulle ut och fiska eller om han bara skulle öfver till Agreens för att ta sig en liten aftonsnaps.

Så satte hon sig på en liten packlår ... hon var trött efter dagens arbete och behöfde hvila.

Det var eljest icke just hennes sak att sitta stilla och fundera. Men i dag kom det af sig själft; tankarne togo henne med våld, hon förmådde icke slita sig lös, och nu kunde hon ej hjälpa det, hon måste sitta här och vänta, tills det gick öfver.

Den lilla gården var tom och öfvergifven; Agreens piga hade gått med mjölken, hunden låg på ängen hos fåren, hon var ensam hemma.

I stugan sofvo barnen ... och far var som alltid i staden hos frun. Det var Lotta, som skulle sköta gården, när far var borta, skulle se till att herrskapets rum alltid stodo i ordning, skulle göra alltsammans både ute och inne, och det kunde hon också. Det var bara i dag, som det föreföll litet tröttsamt.

Lotta såg sig omkring. Jo, allt var färdigt, de kunde få komma hvilket ögonblick som helst. Dörren till herrskapets lilla hus stod öppen, friskt granris låg framför trappan och hon kunde se in i »salongen» där allt såg rent och putsadt ut. Till och med gården var städad, rishögen buren bort till vedtrafven och nässelbusken vid stenröset afmejad, gräset växte vackert både under björkarna och vid liderväggen, det var alls ingenting att anmärka, de kunde verkligen komma när som helst.

Också i fruns rum stod fönstret öppet. Lotta hade tvättat upp de blårosiga kattunsgardinerna och ställt sin egen myrtenkruka i fönstret bredvid vattenkaraffin, sykorgen och Topelii »Ljungblommor», allt var som det skulle, färskbrödet bakadt, smöret kärnadt och filbunken i ordning ... bara de nu komme!

Lasse, hennes man, var aldrig hemma. Men det var nu hans tjänst och kunde inte hjälpas.

Han var på en gång fruns kusk, när hon behöfde honom i staden, och den lilla förfallna gårdens »förvaltare», när hon kunde undvara honom och han fick vara hemma på landet.

Just ingenting att förvalta för resten. En smula fiske -- det kunde Lotta sköta om, en bit åker, det kunde hon också rå med med hjälp af Agreens --, potatislandet, rofåkern och ett par bänkar grönsaker, allt detta kunde en vanlig kvinna mycket väl sköta. Det var helt annat i staden; hästen, det istadiga kreaturet, tarfvade andra krafter och fordrade en mans förstånd. Det måste skötas ordentligt och af en riktig karl.

Lottas man var en sådan »riktig karl». Han hade dessutom ännu en förtjänst, som var ovärderlig. Han såg bra ut.

Därtill bidrogo hans kläder icke litet. Redan före »herrns» död -- herrn var fruns man, fast han egentligen aldrig haft något att säga, ynklig och sjuk som han var ända tills han kolade af en dag af idel svaghet -- ja, redan före herrns död fick Lasse kuskrock och hatt med silfverband och kokard.

Nu ståtade han i allt detta; alltsammans var ännu väl bibehållet och snyggt, och när han kammade sitt krusiga skägg och knäppte de blanka knapparne öfver det breda bröstet, visste han, att han var vacker.

Och när kvinnorna sågo efter honom, där han med frun eller fröken for fram på hufvudstadens gator, log han...

Det är en egen behaglig känsla att veta, att allt är som sig bör, att allting är korrekt och tar sig bra ut, åkdon, häst och kusk, hufvudsakligen kusken.

Lasse hade denna behagliga känsla, och så rätade han ännu mer på sig, vred på sina mustascher och klatschade med piskan från fruns höga karriol; han var alltid vid briljant humör och hvarför skulle han icke vara det? Världen var honom i lag, allt gick honom väl i handom, han hade ett bekvämt och trefligt lif, hade sin goda utkomst och njöt af sin skönhet.

Lotta kände han ända sedan hon var helt ung. Hon var den tiden ett slags huspiga hos frun och han var dräng hos Agreens...

Lottas funderingar slogo ner mot jorden igen och till det närvarande. De liknade aftontöcknen öfver dalen, de stego och föllo men kommo aldrig öfver den höga bergsryggen där borta.

Hvad det förvånade henne att sjön kunde vara så lugn efter en så stormig dag!

På bägge sidor voro stränderna höga och beklädda med mörka tallar. Och längst borta vid andra änden af sjön låg Agreens torp, ett slags gästgifvargård, dit folk färdades till lands och till sjös, ett tillhåll för allt möjligt löst folk.

Ofvanför låg det höga, kala Käsimäkiberget, som nu i skymningen sken med sina hvita stenar liksom en kyrkogård.

Då Lotta såg ditåt, mindes hon hur för några år sedan allt var grönt, trädbevuxet och vackert där uppe och hur i de skuggiga branterna linneablomman grodde och slingrade sina ref öfver mossiga stenar, ljusröd, doftande och täck.

Så kom skogselden; på en dag förstörde den hela berget.

Den tiden var hon själf blomstrande, ung och glad. Det var sju, åtta år se'n. Hvem räknade de långa vintrarnes tal?

Då bodde frun där uppe hela våren, vintern och hösten. Och unge herrn...

Han var en stor, lärd man och läste på studenten. Han var med när lilla fröken och hon traskade omkring berg och backar, när de plaskade i ån eller rodde ut åt sjön.

Han var nästan lika intresserad som de af att upptäcka nya »oaser»: dalar, fulla af nattvioler och konvaljer, ängar med åkerbär i dikena, hallonbevuxna snår och porshvita öar uppe bland bergens vattenpussar, dit man om hösten vadade för att plocka tranbär..

Han var med, när de i juli månad uppsökte nya djupa sandstränder, där man kunde bada.

För resten var han mycket flitig och satt krokryggig och förvuxen och läste inne på sitt rum. Och det var märkvärdigt att ehuru han åt så mycket, blef han ändå inte fet eller rödblommig. Det bet inte på honom, huru mycket hon än bar till honom bakvägen, så att frun inte skulle veta om det. Hvilka enorma smörgåsar med tumstjockt smör och salt kött på!

När hon kom med tallriken full, belönade han henne med ett varmt, ömt ögonkast.

Han, som hade all världens lärdom inombords, hvarför skulle han läsa? Det fanns väl inga professorer, som visste mer än han.

Lotta tyckte, att det var stor synd, att han inte fick gå fri från bråk och bekymmer, läsning och funderande. Hon visste nog hur klok han var, det var inte en fråga, som hon gjorde, hvarpå hon icke fick en hel föreläsning till svar.

Mot hösten blef han ännu flitigare, han vakade om nätterna, magrade och gick blek om näsan omkring i rummen med en lång pipa, som osade fin herrskapstobak.

En dag for han till staden, var borta en vecka och återkom med en lyra i den hvita mössan.

Nu blef det en glädje. Hvad hans röda hår sken vackert och hvad hans tänder lyste glittrande hvita! Nu var han ung ... nu först.

Hans sätt var som förvandladt, han såg på henne med helt andra ögon än förr. Långa stunder betraktade han henne och log så godt och belåtet.

»Hvad du har blifvit vacker, Lotta», sade han en dag, »du ser ut som en riktig herrskapsflicka! Vet du hvad, till staden får du inte fara, ty du skulle bara bli bortkrånglad där, och du är bra som du är. Nu ska' vi roa oss alla tre, Anna, du och jag, och vill du veta ännu en sak, jo, det var för att få vara här ute med er två, som jag inte var med på kalasen borta i Helsingfors. Jag sa' nej till alltihop och kom hem strax. Nå, är du glad nu?»

Om hon var glad? Men hennes känslor voro bundna af det slags uppfostran hon fått. Hon visste redan som litet barn, att en sådan flicka som hon måste lägga band på sig, icke gifva luft åt sina känslor. Återhållsamhet i allt hade man lärt henne -- stilla gick hon och solade sig i sin lycka, smålog åt allt och fann lifvet oändligt skönt.

Det var en sommar! Ute från tidigt på morgon till sent på afton. Fröken och unga herrn ströfvade omkring i skogar och fält och botaniserade, fiskade, fångade kräftor och seglade på sjön och åarne, och Lotta var med. Det var en sommar!

Frun hade icke den minsta nytta af henne den tiden. Lotta lefde som i ett rus af stilla sällhet, _han_ var alltid i hennes närhet och hon lyssnade till allt hvad han sade och gömde det i sitt hjärta, som om det varit guldkorn.

»Vet du hvad, mamma», sade han en dag till frun, när det blef fråga om inflyttningen till staden, »jag vill stanna här ute. Här är jag lycklig och där vantrifs jag med mina råa kamrater. Jag kan ju läsa här. Och här har jag Lotta», tillade han skrattande. »Det är nog för mig, mamma lilla, alldeles nog.»

Då började frun bli uppmärksam. Hon svarade ingenting men gjorde sina kalkyler. Hon började korrespondera med en af vännerna i staden, och om några dagar hade det kommit främmande i huset, tvenne unga studenter, kamrater till hennes son, och en ung flicka, kusin Aurora...

När september kom, flyttade de alla in.

Det var en lång vinter för Lotta. Men hon arbetade så att dagarne knappt ville räcka till -- det var otroligt, hvad allt hon hann med!

Redan i maj kommo de tillbaka från staden. Nu var studenten förströdd och såg förnäm ut, de första dagarne var det som om han skämts för sin forna vänskap med den lilla tjänstflickan.

Hon å sin sida höll sig undan, de vackra blå ögonen sågo sällan upp. Hon såg »död» ut, sade unga fröken, ansiktet stod liksom stilla på henne. Allt det lif, som fanns hos henne, var tryckt inåt.. Det yttre var som en frusen sjö.

Men hur det var, började det igen med studenten. De gamla utfärderna till lands och sjös, de långa aftonpromenaderna, samtal, förda af honom med svar af henne, som knappt sträckte sig utöfver ett sakta nej, eller jo, ja.

Nu var det slut med fruns tålamod. Lotta fick ej mer gå ut med herrskapet, hennes göromål inomhus afstängde henne från allt.

Och en dag kallades hon upp till frun.

»Lotta», sade hon, »jag har födt upp dig och klädt dig och gjort dig till folk, föräldrar har du inte, och något hem har du inte heller. Nu kan jag inte ha dig längre, men vill du, så skall jag skaffa dig tjänst i sta'n.»

Lotta grät. Det var hennes enda invändning. Till staden ville hon inte. Studenten hade ju sagt, att det var dåligt där, och på honom trodde hon.

Frun rördes af tårarne. Hon klappade henne på hufvudet och frågade, om hon ville ha tjänst på landet. Till exempel hos Agreens. Men Lotta bara grät. Till dem ville hon alls inte. Där kunde hon inte få gå i fred för drängarne.

Frun såg misstänksamt på Lotta, öfver hennes gamla karlavulna ansikte kom någonting hårdt och strängt.

»Nå», sade hon slutligen, »du kan få stanna här då, men på ett villkor.»

Lotta anade, att det skulle komma någonting, som hon måste säga ja till, om hon också icke ville. Hon kände, hur hennes hjärta nästan upphörde att slå och hon väntade.

»Jag vill ha Lasse gift», sade frun, »han vill ha dig och ni kan hålla bröllop till mikaeli.»

»Ja», sade Lotta och neg.

Ingen frågade om hon älskade honom, ej ens hon själf. Det föll sig ju så naturligt, detta parti, och hon tänkte: det är väl Guds vilja och -- fruns.

Hur väl mindes hon nu ej allt! Hur frun pekade ut på gården, där Lasse stod och tvättade hästen, ryktade och putsade den, så att skummet stod om den. Ännu var blott hufvudet färdigt -- det glänste och sken som atlas.

Det var en renlig, ordentlig och bra karl. Hon borde ju vara tacksam, om hon råkade så väl ut.

Hon neg ännu en gång och frun klappade henne på kinden...

Obegripligt att hon icke förstod att vara gladare.

Det var nästan som om något steg henne upp i halsen. Men hon sväljde det och kysste fruns hand.

»Tacka Gud för din lycka, kära Lotta», sade frun, »nu skall jag tala med Lasse, han blir nog glad han med. Se så, gå nu! Och du får strax börja väfva på din utstyrsel. Lasse skall få köra med mjölkbudet och köpa upp garn hos Stribulaieffs i morgon dag... Och Lotta, tilllade frun efter en liten paus, »sköt väl om stugan där nere ... där blir du kanske en gång värdinna.»

Samma afton dracks förlofningstéet på verandan ... och studenten drack det med konjak i. Man behöfde något starkt, och när man nu en gång var karl, så var det bäst att vara det på allvar -- tyckte han.

Lotta mindes alltsammans, som om det varit i går, och ändå var det hela sex år se'n...

Lasse skulle således komma hem i afton, ja, denna samma afton, och herrskapet med... En gång i månaden kom herrskapet om sommaren och stannade då ett par dar; om vintrarne såg hon sin man och dem mera sällan.

Hon visste, att han brukade säga till mjölkbudet: »Hälsa käringen och barnen, det är godt di ä' tre stycken där nu, så hon inte ä' ensam». Som han inte kunde skrifva, fick hon aldrig bref.

Saknade hon honom? Var hon olycklig? Hon visste icke, om man fick vara olycklig, om man fick vara missnöjd, då man hade födan och mera till. Hon tänkte icke. Hon lefde endast, födde upp sina barn och arbetade.

Det var blott efter en mödosam arbetsdag, efter storm och oro, när solen höll på att sjunka och dagens värf var slutadt, som Lotta tänkte, medan hon hvilade sig ... tänkte tillbaka.

Hallå! Det prasslade bakom henne i videhäcken vid brunnen, och någon steg fram. Han kom med stora steg, sprang öfver diket och stod framför henne i ett nu, brun och vacker, rak och glad.

»Lotta!»

Hon såg skrämd upp, reste sig mödosamt och neg:

»Unge herrn.»

»Kors, hvad du är blek om nosen, Lotta, är du inte rask?» Han tog henne i hand och tryckte den.

»Joo. Lotta var nu icke blek längre, hon hade den egenheten att bli röd, just då hon minst ville det; och så blef hon ledsen på sig själf och skrattade, för att han inte skulle tro, att hon alltid satt och latades så här.

»Joo, jag är nog rask, jag satt bara och såg på träsket», sade hon, »fisken nappar så bra i kväll; vi får regn i natt.»

»Längtar du efter mannen din, Lotta?» frågade unge herrn. »Säg om du gör det!»

Lotta såg upp. Hon förstod inte längre hans språk, det var längese'n hon hört en sådan röst och sådana tonfall ... här på landet talade man ej så.

Om hon längtade... Visste hon det? Hon rodnade i stället ännu en gång och vände sig bort.

»Du ser riktigt dålig ut, Lotta», sade unge herrn, »sitt ner och låt oss tala som i forna dar! Eller -- var snäll och ge mig lite smörgåsar och öl, om du har! Jag är hungrig som en varg. Mamma och Lasse komma först om en timme. De stannade hos prästens. Gör det, så är du snäll, Lotta, och låt oss sedan äta och prata!»

Lotta gick långsamt in i köket och återkom snart med det begärda. Han åt och han pratade. Hela tiden berättade han. Det var nästan som den »sista» sommaren, den för sex år tillbaka.

Han skämtade med henne, fann henne snart mer lik sitt forna jag, försäkrade henne halft på lek och halft på allvar, att när han såg henne, var det inte så utan att hans ungdoms drömmar återkommo.

Och hon lyssnade, som om hon hört på en märkvärdig främmande fågel, hvilken hon känt till i sin längese'n bortglömda ungdom. Slutligen tystnade han. Det skymde starkt och ifrån ån steg dimman upp. Han såg på henne -- alltjämt -- hans ögon växlade uttryck, det kom något vemodigt i dem, någonting frågande och beklagande. Lotta stirrade ut mot träsket ... fisken hoppade ännu i vassen, men dimman skymde bort för henne hela den vackra utsikten, dock såg hon dit, som ville hon genomtränga dess skymmande och fuktiga slöjor. Han tog sakta hennes hand.

»Stackars Lotta!»

»Det blir allt regn i natt», sade hon liksom i tankarna. »Den stiger inte, den faller allt.»

»Hvilken?» frågade han.

»Misten», svarade Lotta och såg bort ... det betyder regn om afton, men om morgon betyder det vacker dag.»

Nu hördes hofslag borta vid bron, och en piskas skarpa smäll skar genom aftonens tystnad. Därefter blef allt åter stilla, nu körde schäsen i den mjuka mullen vid stranden bakom tvättstugukullen, den skulle nu strax vända mot gården, köra igenom den öppna grinden, svänga in och stanna framför verandadörren.

»Redan», hviskade unge herrn med en suck, i det han steg upp och borstade af en del strå och sand från sina kläder ... »redan, så fort.»