Part 2

»Och en gång, när jag hade lunginflammation och inte visste till mig, höll hon på att vissna för oss, minns du? Då kom du hem från landet och var nära att slå till mig för krukan, som stod torr som krut midt i sommarhettan.»

»Ja, var du inte ett nöt, Schana, då med», röt frun, »ett nöt, då som alltid! Att inte ha så mycket vett kvar för att du hade en smula hufvudvärk, så att du kunde komma ihåg blomman; men du har nu alltid haft dåligt hufvud, Schana», tröstade hon, »ett fasligt dåligt hufvud!»

»Men se'n dess, de sista tjugu åren, så har hon alltid stått hos dig. Och nu, Herre Gud -- efter femtio år, nu skall hon blomma! Ack, ack!»

»Hon är nog färdig i morgon eftermiddag, Schana», sade glada Katrin och steg upp från sängen. »Kom i morgon och stanna hela dagen! Adjö.»

Hon gick mot dörren men stannade plötsligt framför den med ryggen vänd mot väninnan. Så stod hon en stund stilla som en bildstod. Slutligen vände hon på hufvudet en smula och yttrade till hälften för sig själf, eller som om hon talade till väggen:

»Det är riktigt synd att han är karl, riktigt synd! För det är inte att fördra det. Och hvem vet, hvar han bor... Han var allt bra beskedlig eljest, när han kom med den där krukan... Och själf hade han planterat den... Riktigt synd! Kamrer! kantänka. -- Hva' sa' du, kusin Schana?» hon vände sig häftigt mot den gamla mamsellen, som åter var inbegripen i monteringen af sitt täcke. »Jaså ingenting. Så adjö då!»

Nu öppnade hon dörren bullersamt och gick hvisslande ut med snabba, kraftiga steg och svängande med de långa armarne likt en skolpojke, trafvade åstad genom korridoren och utför trapporna.

Ett litet varmt och matt leende lekte å kusin Schanas läppar. Hon hade förstått glada Katrins ofrivilliga monolog. Tänkte hon på att bjuda honom? Nej, hon fruktade, att han som karl icke skulle anstå hennes från alla sådana ohelgande element renade lilla hem. Hon skulle säkert slå den tanken ur hågen. Så synd! Att få se honom ännu en gång, få se honom så nära sig, honom, som hon aldrig kunde glömma!

Bara man vågade bjuda honom! Han skulle kanske anse det som bevis på stor taktlöshet. Må hända till och med för oförskämdhet, så förnäm som han var.

Men -- det var ju ändå _han_! Han, som en gång hållit af henne, ännu då de sista gången talades vid.

Han var så vacker då, lång och rak och med mörkt, vågigt hår. Han hade ett eget sätt att nicka vänligt, att böja hufvudet åt höger och se på henne -- fostermodern påstod, att han vindade och var krokig i nacken, men det hade hon då aldrig märkt.

Egentligen tyckte hon om allt hos honom. Till och med det tomma stället i munnen, där en af tänderna var borta, fann hon klädsamt. Sedan när mustascherna växte och kinderna blefvo brunare, blef han ännu ståtligare. Och allt hvad han sade var så egendomligt klokt, han yttrade sig alldeles som en äldre person, nästan som en kvinna, så moget, så känsligt och förnuftigt.

Tänk att en sådan inte skulle få sköta sig själf utan måste rätta sig efter föräldrar! Världen förstod honom naturligtvis icke. Han var för ädel och god för den. Och när ändtligen -- det var ju helt nyss, för en tjugu, nej, det var kanske redan tjuguåtta eller trettio år se'n hans föräldrar dogo, ja, då var allting alldeles för sent.

Gud vet hvarför han förblifvit ogift? Tänk om ett minne...?

Schana sydde så länge solen var uppe, hennes nål gick så märkvärdigt lätt, nästan som förr, när arbetet icke var arbete utan lek.

Hennes tankar voro lika solbelysta som de lätta, små molnfjunen uppe på den klara vinterhimlen.

Om den goda Lamström ville försöka öfvervinna sig och besluta sig för att bjuda honom på kaffe, när kaktusblomman sloge ut! Honom...

Själf skulle hon aldrig våga gå upp till honom.

Hon fann en sådan tanke så otroligt vågad att hon i början förjagade den nästan som brottslig.

Att tänka sig att hon, en kvinna, skulle gå upp till en ensam ungkarl!

I synnerhet efter hvad som en gång passerat dem emellan!

Men ju längre det led mot skymningen, desto säkrare blef hon att fru Lamström redan hade glömt hela saken, och att hon aldrig skulle få se »honom» i detta lifvet mer, om hon ej själf...

Därtill fordrades mod och hon hade ju alltid varit så feg...

Hvilken olycklig feghet! Icke att hon ens i sina bästa dagar skulle gifvit anledning till så mycket som en omfamning en gång. Den ena, enda kyssen, den hade han då tagit utan hennes vetskap en gång, en ljum vårdags skymningsstund -- en enda kyss -- och på den hade hon sedan lefvat hela sitt långa, enformiga lif.

Skulle hon gå i grafven utan att återse honom en enda gång? Och att dö, hur tomt och sorgligt! Nu, för första gången fanns det en anledning att tillkalla honom, nu tillstundade en fest, till hvilken han var själfskrifven, och man skulle låta detta tillfälle gå sig ur händerna. Hvarför?

Af feghet!

Men å andra sidan, passade det väl, att _hon_ gick upp? Om folk visste det, hvad skulle de säga? Att hon blifvit rent utaf galen på gamla dagar.

Det gick icke an. Nej, nej, omöjligt!

Kaktusblomman skulle slå ut i sin femtioåriga fägring förgäfves, förgäfves!

Hvem hade skickat henne denna frestelse? Hvem hade lärt denna planta att så här midt i vintern slå ut i blom?

Var det ej en försynens vink, att nu var det tid? Nu var det tid, ännu kunde hon ju återse honom, om hon blott visade en smula mod, om hon blott offrade detta gamla, ingrodda, fördomsfulla...

Jo, hon skulle gå upp -- -- helt visst, och det nu genast, bara hon fick äta litet middag.

Det var som om maten hade fått en helt annan smak. Och på samma gång kom hon att tänka på så mycket, som hon eljest föga funderade på. Hur ensam hon var, och hur annorlunda allt kunde hafva varit, om...

Om!...

Han hade varit borta i många år, i hela trettio år, kanhända mera, och under hela denna tid hade hon endast tänkt på honom, liksom på sin försvunna ungdom. Ett minne, ett ljust och gladt, men länge sedan vissnadt minne.

När så Lamströms madam en gång omtalade, att kamrer Asp numera bodde i hufvudstaden, gjorde det ett visst intryck på Schana...

Hon skyndade att göra sig i ordning, det var väl inte så svårt att få veta, hvar han bodde, numera var ju allt så märkvärdigt bekvämt, det fanns ju stora tryckta böcker, adresskalendrar, hvari man kunde läsa om sådant. Hon behöfde bara gå in i en kryddbod eller en boklåda ... det var det lättaste i världen.

I en skrubb hade hon sina söndagskläder. Hon sökte upp sina hvita underkjolar, satte dem på sig alla tre, tog rena strumpor och så kängor, slätade ut skrynklorna på klädningen, -- hon hade fått några fula veck på den i kyrkan, där hon suttit hårdt inklämd i en bänk mellan två magra fattighusgubbar -- hon andades på det nedskrynklade stället och drog i det, hon ville så gärna, att allt skulle se bra ut.

Ändtligen var hon färdig, med »negligén» under hattskrollan, snyggt lappade bomullsvantar och en riktigt nätt och ren stoppad lastingskappa. Och hon såg helt prydlig ut, där hon med mild och högtidlig uppsyn sakta gick gatan framåt.

I Frenckellska bokhandeln fick hon veta, hvar han bodde.

Det var icke långt därifrån. Regeringsgatan n:r 4 stod det i adresskalendern.

Hon gick, stegen blefvo allt långsammare, och hon hade en underlig förnimmelse af att hjärtat liksom steg henne upp i halsen.

Han skulle kanske icke mer kännas vid henne, så gammal och skraltig som hon var, så fattig och ringa, fastän hon hade sina allra bästa kläder.

Tänk så förnäm han måste vara, efter som han kunde bo i ett så gentilt hus!

Sakta gick hon på tå uppför trappan och höll sig i ledstången.

Här var det. Hans namn stod vackert graveradt på mässingsplåten, detta namn, som en gång -- för femtio år sedan -- kommit hennes hjärta att klappa så ungdomligt och varmt; ack, det slog ännu, men så ängsligt, så blygt och hopplöst!

Skulle hon ringa? Naturligtvis, han skulle först fråga, hvad hon ville, och så ... så ... hvad sedan? Hvad skulle därefter ske?

Ödmjukt, såsom det anstår en gammal sömmerska att tala till en statens tjänsteman, skulle hon svara honom, framställa sin bön om att han ville göra fru Lamström den stora äran ... det var hans egen kaktus, som hade fått knopp och skulle slå ut i morgon...

I morgon afton klockan fem på kaffe?... Nej! en så märkvärdig ringapparat, en knapp att trycka på, så glänsande som guld, och infattad i polerad pärlemor eller någonting annat dyrbart! Hon tordes icke. Nej, hon tordes icke ringa på den.

Hjärtat slog våldsamt, hon kände hur blodet steg henne åt kinderna och visste att nu fick hennes ansikte den gredelina färg, som missklädde henne så otäckt.

Men tänk, om någon kom och såg henne stå där liksom en »pauvre honteux»! Vid _hans_ dörr ... nej, det var allt för löjligt. Allt sammans var otroligt dumt. Han skulle kanske skratta åt henne, kanske tro henne litet fjollig. Det var bäst hon lagade, att hon kom bort. Men nej ... _han_ bodde ju här, han, den forne vänlige, veke studenten, hennes vän! Tänk, om hon ändå skulle våga?

Med detsamma kom hon att tänka på kusin Katrina. Hon skulle väl tro att Schana blifvit från sina sinnen, då hon fick höra, att hon spatserat upp till själfva kamrern och sjåpat sig ända därhän att hon klädt sig i finaste helgdagsståten.

Det bestämde henne. Inom sig beslöt hon att förtiga allt för väninnan, det hela var ju en riktig dårskap, och hvarför skulle man göra sig onödigt löjlig?

Hon vände sig om. Rastade ännu en lång, dröjande blick mot dörrplåten och smög ljudlöst nedför trapporna.

I detsamma hörde hon ett buller uppifrån, köksdörren öppnades och hon kunde urskilja en lång, kantig, kvinnlig skepnad, som djupt nigande och alltjämt nickande och hälsande stod i dörren färdig att gå ut.

En annan äldre kvinna följde henne och de stodo nu där och talade bägge på en gång; deras röster blandades med hvarandra som vattendropparne i en ström, ett sorlande flöde af ord gaf genljud i trappan, och det föll plötsligen Schana in att den ena af rösterna var henne bekant.

Schana lyssnade, hon urskilde nu vissa ord, såsom »hälsa förfärligt -- bed honom ursäkta min djärfhet» -- »söta beskedliga madam, tusen tack», och så nigningar igen, krus och en mängd komplimenter.

Det svindlade i stackars Schanas hufvud, hon förmådde hvarken gå fram eller tillbaka, hon stod som fastnaglad vid trappafsatsen, det ovanliga i händelserna grep henne, det var som en enda vild dröm, och hon hade af lättsinne kastat sig i allt detta äfventyrliga, nya...

Hvad skulle Katrina säga, om hon fann henne här, och hur skulle hon förklara sig inför denna stränga domare? Det föll henne intet ögonblick in att hon själf med ungefär samma rätt skulle kunna fordra en förklaring.

Ändtligen stängdes köksdörren, madamens köttiga silhuett försvann och i skymningens dunkel kunde Schana halft gissningsvis urskilja väninnans triumferande leende och förstod af hennes armars vidlyftiga svängningar, att hon var vid allra bästa humör.

Detta gaf henne något mera mod, men nu var hon rädd att göra sig löjlig i Katrinas ögon. Om hon blott kunde fly! Och komma bort, långt hem till »Friden».

Men olyckan gjorde att fru Lamströms lustiga lynne inspirerade henne, så att hon icke mer gick utan sprang nedför trapporna. På långt håll igenkände hon Schana och gaf till ett gapskratt.

Hva', står du här och spökar, ditt spektakel», sade hon. »Sku' upp till kavaljeren, hva'? Herre hjärtandes, Schana, hva' går åt dig?»

Schana slog ned ögonen, hon kände det som om hon begått ett brott.

»Jag gick ut ... och så gick jag in, -- hit.»

»Tyst, gumma, och ljug inte», kommenderade frun, »jag gick också ut, och så in. Vi va' lika galna bägge två ... nå, än se'n ... karlbelätet fick jag inte se ... madamen sa', att han sof middag, den latkrabban.»

Schanas ögon, glänsande och stora nu i skymningen, spärrades ännu mera upp, hon slukade hvart enda ord med största uppmärksamhet.

»Men han kommer nog, det trodde åtminstone hushållerskan, som jag kände från salig Petreuses tid, du vet, hon var förr köksa hos assessorns, -- tjocka Lovisa, hon, som den tiden gick och slarfva' med bokhållaren. Men nu är hon minsann både dygdig och anständig. Schana andades åter. Tänk att hon kommit undan för så godt pris! Hon lät glada Katrina prata, medan hennes tankar sväfvade vidare, tillbaka dit, där »_han_» bodde.

Men sinnesrörelsen hade varit för stark, hon darrade i hela kroppen, som om hon haft feber, och tårarne trillade ned för hennes vissnade kinder.

»Hut! jag tror minsann käringen gråter», snäste Katrina och fäste en sträf blick på väninnans upphettade ansikte, »gråter och vojar sig som en annan pipsill, fy sjutton! Och för hva'? Pjoller!»

Hon gick med styfva fjät och högburet hufvud, körde ut läpparne och rynkade sina buskiga, grå ögonbryn. »Pjoller, gamla harpan! Kan man tänka! Att lipa som en öfvergifven brud. Blir det slut snart, hva'?»

»Gräla på bara, Katrina», snyftade den gamla flickan och snöt sig i sin bästa kyrknäsduk, »gräla på bara, själf tycker jag också att jag är så löjlig, så det är en skam. Jag tänkte, jag ville, jag -- jag vet inte själf.»

Katrina såg på henne en stund, hennes mun drog sig till ett egendomligt vekt leende, hon slog henne på axeln med sin bara och sträfva hand, det var ett slag, som urartade till smekning, och i en blid, nästan höflig ton sade hon till slut: »Gå hem och lägg sig, Schana! I morgon klockan fem kommer han. Herre Gud -- vi ä' ju alla skröpliga, vet jag, och inte annat än människor! Jag ä' människa, jag också, Schana, jag ä'...»

Det var inte utan att fru Lamströms sträfva stämma darrade en smula, väninnans rörelse hade smittat.

»Adjö, i morgon klockan fem! Jo, jo, Schana, i morgon klockan fem kommer han.»

Hon gick med raska, karlavulna steg framåt boulevarden till och försvann mellan träden. Med nedböjdt hufvud och krokig rygg stapplade den gamla flickan sin väg framåt.

Det var mörkt nu, och lykttändaren med sin stång stöflade mellan lyktstolparne och tände gasen. Han smällde med stöfvelsulorna mot gatan, så att det dånade i den frusna marken. Det var kallt nu mot natten och det gällde att hålla sig varm.

Men Schana kände ingenting, hon var allt för upprörd.

* * * * *

Klockan hade redan slagit fem på söndagsaftonen, brasan brann, ljusen stodo tända på byrån, och öfver den låga dörren till fru Lamströms kök brann i en gammal vinglig mässingslampett två alltjämt fläktande ljus.

Bordet var dukadt med kringlor, bullar, pepparkakor och äppelkakor för tjugu personer, med socker för tio och grädde för fem, och med tre par djupa storrosiga kaffekoppar omkring kaktusplantan, som med sin stora svällande gråhvita knopp intog hedersplatsen.

Längst in i ena hörnet af soffan satt Schana, skymd bakom blomman och lampan. Hon hade ny spetsnegligé och under den glänste hennes vackra hår. Hon stickade med nervös oro, och ett uttryck af blyg ängslan, blandad med glad förväntan, lästes tydligt på hennes gamla fromma ansikte.

Snart skulle ju han komma!

Glada Katrina sprang orolig omkring, fastnade öfver allt med sin styfva ylleklädning och grälade hvart ögonblick på madamen, som ute i köket kokade kaffe, så starkt som den mest koncentrerade dekokt.

»Du ser ut, som om du vore i kyrkan, Schana», sade hon, »men du är för resten tusan så snygg och nätt! Kommer han inte snart, det långa tabernaklet, så minsann tror jag inte han spricker! Du begriper jag menar knoppen där.»

Det körde upp för gårdsbacken, bjällrorna från en heltäckt istvoschickssläde klingade vackert i den stilla aftonen, och Katrina rusade till fönstret för att se ut.

Släden stannade utanför dörren, en karl i vaktmästarmössa hoppade från kuskbocken och öppnade dörren till kursläden.

Madamen sprang med en lykta från köket, ställde sig midt i drifvan för att lysa bättre, medan frun själf kom med ett af ljusen. Nu syntes hans ena ben, så det andra. Sakta och försiktigt, långsamt och med andakt.

Så, nu stod han på sina bägge ben nere på marken och gick stödd mot vaktmästarens arm uppför den lilla trappans få steg.

Han hasade sig långsamt genom förstugan och var nu ändtligen inne, höljd i sina pälsar, krokig och flämtande. Två ljusblå ögon tittade ut ur de yfviga halsdukarna med en mera misstänksam än älskvärd nyfikenhet, sågo sig pröfvande omkring och stannade slutligen frågande på värdinnans käcka figur.

Man hjälptes åt att befria honom från pälsar och dukar, skinnhandskar, pulsmuddar och ytterstöflar.

Ändtligen stod han där, en hopsjunken, afmagrad figur med veka och slappa drag, skägglös och tandlös samt med en kalott af sammet täckande det kala hufvudet, som omkring nacken pryddes af en krans ljust, glest hår.

Han sjönk ned på närmaste stol, hostade, putsade sin näsa, flåsade och suckade, allt under det han såg sig omkring med samma hjälplösa och missnöjda min.

Frun hängde med vaktmästarns hjälp upp pälsar och schalar, -- Schana satt i soffan som förstenad. Hon såg och såg.

Var detta »_han_»?

»De trapporna», stönade ängsligt kamrern, »de trapporna ta' lifvet af mig! Jag har så klen hälsa, kära fru. Magen är dålig och bröstet är angripet. De trapporna!»

Han drog efter andan som en nyss fångad fisk på land, och såg ut att ha tappat koncepterna och humöret dessutom.

»Har ingen fara med trapporna», lugnade frun, »bara man inte pjåskar sig! Jaså, detta är nu gamla Aspen! Sade jag inte det, att tiden gör oss inte bättre, skröpligt blir skröpligare, och klent blir sämre! Herre Gud! när jag tänker, att herrn en gång var ung, aj, aj, den tiden!»

»Det är fasligt långt bort frun bor», anmärkte han, »är här inte farligt för tjufvar och mördare, den här Rödbergstrakten har alltid haft dåligt rykte om sig?»

»Mördare!» Fru Lamström slog ihop händerna, så att det knakade i de magra knogarne. »Jo, di sku' bara våga! Ja sku' minsann ge dem svar på tal, och den, som ville mörda Katrin på berget, sku' allt få hårdt arbete! Jag ä' inte af så skröpligt virke jag, som det så kallade starka könet, och någon pultron ä' jag inte heller!»

Kamrern såg upp, hans blick sökte skygg den tappra fruns, men han vände sig fort åter bort, liksom vågade han egentligen icke motsäga eller reta henne. Försiktigt drog han sin stol närmare bordet, tog fram sin stora, fina näsduk, kramade ihop den, lade den mot stolkarmens hårda stoppning och stödde så sin armbåge emot denna improviserade kudde.

»In med kaffet, Bina», dundrade frun, »och tratta i vaktmästaren allt hvad det går i'n, men stäng för all del dörren, om han vill ha' grogg, för den luktar så förbannadt, när den kommer i varmt, vet hon.»

Kamrern fick en liten förarglig hostattack, som emellertid snart gick öfver. »Hvar är den omtalade blomman?» frågade han slutligen.

»Kan han inte se på andra sidan om lampan och ljusena, där hvar Schana sitter, midt framför näsan på honom?» sade frun och pekade på bordet.

»Schana, Schana? hvar är Schana?» Den gamle herrn reste sig långsamt upp, torkade imman från sina brillor och stapplade mot soffan. »Är det, är det...»

Hon hade hela tiden suttit i soffhörnet stel och stum, skymd af den stora tjocka kaktusplantan, lampan och ljusen, men nu steg hon upp och gick emot honom, såg honom lugnt in i ögonen och neg.

»Det är allt jag, snälla Asp», sade hon, »ännu för ett par minuter se'n var jag så rädd för er att jag knappt kunde hålla i de här strumpstickorna, men nu...»

Hon räckte honom sin hand och förde honom beskyddande och vänligt tillbaka till hans plats med en min, som om hon varit en mor och han hennes barn.

»Roligt att få se er, roligt att få se er», sade den gamle herrn, i det han tryckte hennes hand, »jag trodde knappt mamsell Kristiana lefde. Men jag kan känna igen er, jag tycker nära nog, ni är er lik, bästa vän! Åh, hvad det var roligt!»

Hon tvang honom att sätta sig bekvämt och bra i stolen samt började pyssla om honom, skaffade honom en pall, soffdynor och schalar.

»Kamrern är sig inte lik», hviskade hon, »men där finns något i blicken, ja och så kring munnen!»

Kaffet kom in, frun sprang omkring och gjorde sig tusen onödiga omsorger, hon slamrade med allt möjligt, pratade i ett, puttrade och bråkade.

Men kamrern hörde henne icke mer, han betraktade sin ungdomsväninna, och med en allt större tillfredsställelse uttryckt i sin blick följde han hennes rörelser, där hon sysslade vid kaffebordet. Han frågade henne om hennes lif »sedan den tiden» och lyssnade med ett undrande intresse till hennes svar.

Så kom frun, hon slog sig ned på en pinnstol bredvid bordet, man drog sina stolar närmare hvarann och började ett allmännare samtal.

Vid kaffekoppen var »glada Katrin» alltid vid bästa humör och lät icke truga sig till att vara öppenhjärtig. Männens skröpligheter kommo strax på tapeten, hon knusslade icke med sina förtroenden; stackars Petreus fick sitta emellan, den gamle syndabocken gick igen och slet för sina svagheter, likaså de andra goda vännerna bland det »så kallade starka könet»; frun hade känt en hel hop, hon, och som änka med hus och gård hade hon haft tillfälle att rikta sin erfarenhet. Hon hade icke så få friare den tiden, en repslagaremästare hade varit »riktigt kär», dessutom en äldre postiljon, som var trött på sitt rörliga ungkarlslif, samt en för detta militär, öfver hvars lefnadssaga ett visst dunkel sväfvade.

»Att inte kusin tog en af dem», anmärkte Schana, inte utan en viss spetsighet i tonen.

»Nej, jag var inte så galen en gång till», svarade hon, »att i onödan dra till huset ett sådant spektakel. Jag tål inte de oduglingarne, som inte ha en förnuftig tanke i sina hufvuden, nej, tacka vet jag reelt kvinnfolk, di ä' då åtminstone människor.»

Kamrern var af samma tanke, äfven han misstrodde männen. Hvad hade han icke lidit för deras skull! Han hade som förmögen ung man gått in i en bank, kort efter det han förlorade sina föräldrar. Fort nog blef han kamraternas favorit, allas vän, allas förklarade gunstling. De äldre tjänstemännen täflade med de yngre i att fira honom, att smickra honom, att dra' honom till sig. Han var lycklig och stolt öfver att vara allas »bienfaiteur», att få låna dem pengar och gå i borgen för dem samt att dessemellan få ställa till små trefliga ungkarlssexor med champagne och ostron.

Han njöt af allt det rökoffer, som man frambar på hans högmods altare, han växte i sina egna tankar och började tro sig vara ärnad till något större, och bättre.

Men tiden gick och han fick icke befordran. När han sökte en bättre plats, blef han afvisad med en viss ironisk höflighet, hvars tvetydighet han i början icke fäste sig vid, men som senare blef honom allt mer påfallande.

Han började förstå, att man behandlade honom på ett eget sätt, att man gjorde sig löjlig öfver honom och höll honom för narr, i början visserligen fint och maskeradt, men småningom alltmer öppenhjärtigt och hänsynslöst.

Han förstod ändtligen att han allt för länge varit hela etablissementets ekonomiska mjölkko, han förstod, att han saknade ämbetsduglighet och användes till de underordnade göromål, som hvem som helst kunde sköta, men att han hölls kvar med speciel hänsyn till de rent personliga tjänster han gjort kamrater, vänner och vänsvänner som långifvare och borgensman ... med ett ord, han fick ändtligen klart för sig, att han, oaktadt sin avancements-omöjlighet, fick vara kvar på grund af sin egenskap som »god kamrat».

Dessa upptäckter grepo honom djupt. Han hade varit så upptagen af ungkarlslifvet med vännerna, att han rent af icke kommit sig för att tänka på giftermål. Nu stod han allena, till hälften ruinerad, med en massa osäkra borgensförbindelser, en förslösad ungdom bakom sig, och ingen framtid.

Så flyttade han till Åbo. Där var det samma historia, endast med den skillnaden att han nu icke fullt så lätt lät narra sig. Han blef äfven här purrad, men man fick använda större omsorg på att få honom att åter göra dårskaper.

Hans plats i Åbo var emellertid i alla afseenden bättre. Men han kom nu in i ett kotteri af gamla öfverliggare, ungkarlar mellan 50 och 60 år, som aldrig gjorde annat efter »arbetstiden» än åto, drucko kaffe med »avec», toddade, spelade och rökte ända till sent på nätterna.