Part 1

BERÄTTELSER FRÅN FINLAND

Af

Daniel Sten (Ina Lange)

Först publicerad av Z. Hæggströms Förlagsexpedition 1890

TILL

GABRIELE VON PLESSEN.

INNEHÅLL:

Hvart femtionde år slår en blomma ut Mot afton Natt Vid Raiala mo För ett silfverhjärta Far och son När lindarne blomma

Hvart femtionde år slår en blomma ut.

Fru Lamström försökte tända sin brasa gång på gång, men det ville inte ta'. Näfvern brann, knottrade ihop sig, men tände icke de stora våta björkklabbarne, som bara kokade en stund, svettades ut en droppe ljusbrun vätska och slocknande stodo och osade, tills allt igen var kallt och mörkt inne i kakelugnen.

»Nu blir jag arg», puttrade gumman, tog häftigt ut alltsammans, slog klabbarne den ena emot den andra och lät dem sedan ligga en stund på golfvet för att lugna sig.

Emellertid tände hon sin lampa och såg på klockan.

Redan sju, och madamen, som inte kom.

Hon ställde lampan på byrån framför sin gamla schatullspegel, tog fram kammen och började kamma sitt långa, tunna, men ännu sträfva och ostyriga hår.

Det var icke synnerligt skonsamt, som gamla enkefru Lamström handskades med de rester af en fordom yfvig hårväxt, som försynen låtit henne behålla; hon slet och drog, flätade ihop alltsammans i en lång, tunn piska och fäste upp den i nacken med en tandfattig, så kallad spansk kam, som en gång för fyratio år sedan blifvit köpt af en på landsorten kringvandrande Arkangelit, då hon var en tjugusju års ung fru.

Det var en odräglig människa att dröja, den madamen, och kallt var det, så att man kunde frysa fingrarne af sig. Ute snö och is ännu i mars och så mörkt att man inte kunde upptäcka så mycket som en strimma af dager. Och det fastän huset stod på själfva berget och hade utsikt öfver en del af viken. Om hon bott i staden, såsom Schana Immanen, nå, då hade det varit en annan sak, men här i förstaden, nästan i själfva naturens sköte.

»Om ni inte nu tar eld, så kastar jag minsann ut er allihop i snön», sade hon, knöt en yllekjol stramt kring höfterna -- den ville aldrig sitta oppe, den dumma kjolen, om man inte knöt hårdt till den --, och så stack hon bränslet in i kakelugnen igen.

Allt detta gick med synnerlig fart, hennes magra, bruna armar liknade några af de knotiga björkgrenarne, som kommit in ibland veden; torra och formlösa rörde de sig, belysta af den flammande, kortvariga elden från tändstickorna och skenet från den lilla lampan där borta på byrån.

»Det tar sig, ta mig fanken, inte ändå!»

Hon sprang upp, rusade ut i köket, ett litet kyffe med en liten, liten spis samt ett skåp, ett bord och ett par stolar såsom enda inventarier, drog fram en liten bleckkanna, gick in igen och lade sig på knä framför kakelugnen.

»Jag vill nu slå mig i backen på att ni ä' trollade, era odågor», mumlade hon, »men jag ger mig inte! Vill ni inte brinna efter det här badet, så vet jag, att jag får en olycka ... och inbillar ni er, att jag går och dränker mig för det, så misstar ni er, ska jag säga.»

Hon tog korken ur bleckflaskan och i samma ögonblick spred sig i det lilla rummet en intensiv lukt af petroleum.

Så hällde hon öfver klabbarne en god portion, bar flaskan åter bort på sin förra plats och gick ännu en gång in till sin eldstad och sina vedträn.

»Upp med spjället, käring», kommenderade hon sig själf, »och dörren på glänt, när du ska' till att osa fan ur veden med petroleum!»

Kraftigt drog hon i snörena -- spjället var redan förut så öppet det kunde bli -- och så sköt hon ifrån rigeln för förstudörren och öppnade den.

Vinterluften strömmade in, ren och bitande kall, samt fyllde med sin fina arom af färsk snö och isbunden jord det trånga rummet.

»Sicken surpris!» frun strök stickan och nu tände det präktigt. Sedan stängde hon kakelugnsluckorna och lyssnade förnöjd till det sprakande, sjudande och lifliga ljudet där inne. Ett triumferande leende syntes å hennes skarpa, kantiga anletsdrag och de små ögonen lyste godmodigt.

»Hva' sa' jag», resonnerade hon, »ni kunde inte stå på er, när jag riktigt satte hårdsidan till och kom med mina nymodiga fuffens, hva'sa'. Men -- den kostar pengar den här värmen, det gör den!»

Hon erinrade sig nu att hon frös, halfnaken som hon stod där vid öppen dörr i bara lintygsärmarne, barhalsad och bararmad. Det ångade från den nakna huden, och en tjock, bolmande rök stod ut från hennes mun vid hvarje andedrag.

»Minsann om det osar! Drar gör det, och det så flinkt, som om det hade hin i hälarne på sig.»

»Voj, voj, är då frun rakt tokig, som står här och isfryser sig utan kofta i vinterkylan», ljöd madamens röst, där hon med stora ytterstöflar kom traskande uppför gårdstrappan med en lykta i handen. »Hva' är nu på färde? Frun får ju snufva, vet jag. Hvarför är dörren öppen så här tidigt i dag?»

»Snyt sin egen näsa, Bina, och bry sig inte om andras! Inte in med de där våta snöplogarne, inte! Har hon mjölken med? Jo, frusen förstås! Nå, slå hål i den nu den som kan; skynda sig, madam, får hon kaffe, spring efter kryddsemla!»

Madamen seglade suckande ut igen, sedan hon först aflämnat mjölkkannan, vattenämbaret och sopkvasten.

Nu brann det präktigt, och när madamen om en stund kom med semlan, var rummet uppvärmdt, frun klädd, kaffet på och morgonrodnadens första blekröda strålar hittade väg till det lilla fönstret i fru Lamströms koja borta vid Rödbergsgränd.

»Sopa nu ordentligt, medan jag gör kaffet i ordning, Bina», sade frun och gick ut i köket.

Hon hade en gång för länge, länge sedan varit gift och haft en beskedlig man, »ett väl signadt och beskedligt karlbeläte», brukade hon säga, när hon kom på det kapitlet och blef ifrig, »ett beläte, som inte kunde säga mä en gång, allra minst annat. Dum var han och lat var han, men ondt gjorde han inte. Sof gjorde han för det mesta, när han inte var i tjänsten förstås, för han var i kronans bröd -- såsom rättvisans tjänare. Den tiden var polisen inte så kittslig och full af ondska som nu, och min Petreus var så hygglig med både rackare och tjufvar, att de aldrig hvarken förr eller senare haft ett sådant himmelrike på jorden som under hans tid. Alla landets illgärningsmän borde ha gråtit, när Gud tog honom från oss. Jag grät jag, och Bina grät med. Herre Gud, det var ett gråtande! Det beskedligaste tabernakel på Guds jord! Bra var det ändå, förstås, att han dog, för han bara skräpade. När en ska' ha det ordentligt i ett hus, så är allt en karl ändå i vägen. Vår Herre bergar dem allt i sin vishet. Inte tror jag någon änka länge sörjer en karl inte, men den första tiden så...»

Hon hade också haft två söner. »Två välsignadt vackra pojkar, goda som guld och så kloka som Salomos ordspråk.» Att det inte gått dem väl var skolornas fel och öfverhetens, som alltid är kittslig.

Den ene hade dött på ett sjukhus -- det hade varit en vildbasare, som druckit sig fördärfvad... Den andre hade rymt bort från handelsmannen, där han konditionerade, och gått till sjös. Och på sjön var han eller i den, det var inte godt att veta hvilket. Nåväl, dem sörjde hon inte, hon lefde på de par tusen mark hon hade samlat och dessutom hade hon en liten pension. Ibland sydde hon groft till gamla klinikum, hushållade med stor sparsamhet och njöt sitt sorgfria lif. Och så hade hon sin ungdomsväninna -- Kristiana, vanligen kallad kusin Schana, efter dåtidens skick och bruk.

Denna »kusin» bodde borta på andra sidan Långa bron i den stora arbetarkasernen, som, Gud vet af hvilken anledning, fått namnet »villan Friden». Kusin Schana var ogift och lefde på sina täckstickningar. Men som de icke allt för rundligt födde sin man, hade hon alltid »inneboende» hos sig en eller annan ung flicka, som »konditionerade» om dagen och bara behöfde tak öfver hufvudet till nätterna, helst i skydd af »en äldre aktningsvärd änkefru», såsom det hette i annonserna.

Åtminstone en gång om dagen gick fru Lamström på en liten titt till kusin Schana. Men hvar gång ett finare täcke blef färdigt, var Schana på förmiddagskaffe hos kusin Lamström.

Medan madamen städade där inne, stod frun och tänkte på lifvets alla fataliteter. Hon hade mest sinne för de glada sidorna, och när hon inte var »arg», var hon alltid vid det lustigaste humör.

Månne Schana skulle komma i dag, och hvad skulle hon då ha att tala om för nya historier från »Friden»? Det hade nog varit slagsmål igen hos skomakarens, och inneboende flickan hade nog skaffat sig en ny fästman vid det här laget, så som hon var? Kanske någon hängt sig på vinden -- usch! det var ett otäckt hus, inte lugn hvarken natt eller dag! Att de inte en gång kunde ruska om hvarann ordentligt och så hålla frid! Att jämt hålla på och bråka! Det var allt för lumpet. En ordentlig kalabalik, så dammet rök om dem och så stillestånd! Men jämt! Fy då!

»Frun, frun, frun, kom hit!» Det var madamen, som skrek, och när husets härskarinna öppnade dörren, såg hon den gamla surögda madamen med händerna i kors stå vid fönstret.

»Hva' ä' det, du bortkollrade gamla markatta», ropade hon, »hva' hojtar du för? Ser du en syn eller hva' ä' det?»

Madamen stod stilla med händerna alltjämt andäktigt hopknäppta och ögonen lika envist fästa vid fönstret, där intet annat fanns än en blomkruka med en stor klumpig kaktus uti.

Frun följde hennes blick. Nu slog hon ihop händerna med ett utrop af ohejdad beundran och glädje.

»En knopp, välsigna mig, en knopp, en verklig, lefvande, ordentlig blomknopp! Sa' jag inte, att jag hela natten drömt om eldsvåda och hvita hästar! Där ha vi det! En knopp, en knopp, Bina, din hexa, vet hon hva' det betyder, den blommar hvart femtionde år, hon! hvart femtionde år! Och jag fick den af studenten, hon vet, Schanas student, som nu är kamrer, han, som hon inte fick för hans föräldrar, som va' så högfärdiga och hon...»

»Ja, si frun är då den lyckligaste människa på jorden», suckade madamen, som insåg att det var nödvändigt att afbryta fru Lamström, när hon började inveckla sig i släkthistorier. »Att få kaktusen i blom! En riktig kärlekskaktus! Ack Herre Gud, hvad frun är lycklig!»

»Kärlekskaktus», skrattade frun och tittade i sin schatullspegel. »Hva' menar hon? Tycker hon jag sysslar med kärlek jag, hvasa? Sa' hon kärlekskaktus?»

»Å, jag menade bara ... att det betyder lycka, och jag får gratulera! Nu ska' vi väl ha kusin Schana och saffranskringla? Jag kan ta' en från i går, så är den billigare! Fruns enda kaktus -- -- det sku' då riktigt salig polisen ha sett! Gud välsigne honom stackare, där han ligger i sin kalla graf!»

»Hut! att klandra Guds vilja! som om han inte hade det bra i himmelriket», snäste frun och gaf madamen en puff. »Ja, gå hon efter Schana, gå är hon snäll ..., säg, att kusin ska' vara här klockan elfva, hör hon. Men stopp! jag springer själf, den fattiga halfmilen ä' ju inte att tala om! Själf vill jag gå. Seså!»

Ifrig och brusande for hon omkring, skyndade att få i sig sitt morgonkaffe, och så koftan på och hattskrollan.

Madamen hjälpte sin matmor på med den gammalmodiga, kortlifvade, bruna doffelkappan, som var alldeles urblekt i ryggen, satt som på en gärdsgårdsstör, slog veck både fram och bak och var för kort i ärmarne. Men frun märkte det icke, hon knöt kjolarne högt upp, så att man kunde se hennes tunna smalben i de grårandiga bomullsstrumporna och tygskorna med tåhättor af blankläder, men utan klackar.

»Frun skall väl ha galoscher på?» frågade madamen.

»Har hon sett katten i stöflar och kråkan i skinnvantar, hvasa?» gaf frun till svar och knöt sina hattband i hård knut under hakan. »Jag hör inte till pjåsklisorna jag, därför ser jag inte ut som hon heller, hon, som går och fryser och jamar och har takdropp, fastän hon har rysspäls och ytterstöflar, som om hon ämna' sig till Rom. Sätt i sig nu hela kaffepannan med cikorian och allt, så blir hon varm! Adiös!»

Borta var hon. Hennes snabba steg förtonade snart, och madamen torkade tårarne från sina trötta, rinnande ögon. Hon satte sig ned vid sin kaffekopp och suckade undergifvet. Kvasten låg vid hennes fötter, dammtrasan utbredd som en servett i hennes famn. Solen hade nu gått upp. I darrande strålar smög den fram och lekte med den förgyllda ramen, som satt omkring »salig polisens» porträtt, -- en blyertsteckning utförd af en tacksam och talangfull klient, en lösdrifvare, som hade att tacka Petreus för en förlängd frihetstid någon gång i den gamla, goda tiden.

Madamen kastade en blick på porträttet. Ack, hvad han såg rar och mild ut, den gode, snälle polis Petreus Lamström! Sådana stora, runda ögon och ingen underläpp synlig! Likt var det, han såg alltid ut som en bättre människa. Den tiden hade hon kallat honom »pedellen», hon tyckte att det lät så lärdt. Hon mindes ännu hur han gick på gatan, from som ett lamm, och hur frun, den otacksamma varelsen, i vredesmod kallat honom »fårbog», »åsnakind» och »hvita plåster», bara för det han lät allt gå som det ville i staden, och aldrig lade sig emellan, när något var på färde.

En sådan man skulle _hon_ ha haft! Ack, ack, ack, en sådan man! Inte skulle hon ha gifvit honom några elaka tillmälen, inte! Hennes man! -- Egentligen hade hon aldrig haft någon, men Engholm, det nötet, han hade haft lif i sig, han! Så han slogs och lefde! På ett par år tog han totalt allt kuraget ur henne, och krafterna och »orken» med. Sen dess hade hon varit en sådan här trasa, som alltid måste gråta och voja sig för allting. Madam ens hufvud sjönk vid dessa vemodiga tankar sakta mot bröstet. Solstrålarne värmde hennes rygg, glöden från brasan färgade hennes skrumpna, gråbruna kinder mörkröda.

Hennes bröst höjde sig till jämnare andedrag. Hon sof med armbågen mot bordet, där ännu kaffepannan stod och doftade. Hufvudet hvilade mot den andra handens grofva, stora fingrar. Munnen drogs till ett litet ynkligt, vemodigt leende. Kanske hon drömde. Ljufva drömmar om den rare polisen, hvars porträtt hängde framför henne. Den söte, rare pedellen! Ack, ack, ack!

* * * * *

I rummet n:r 46 i villan »Friden» satt Schana Immanen och vadderade fållen på sitt nyss förfärdigade bomullstygstäcke. Hon hade svårt att se i hvardagslag, när det var mörkt och molntungt i luften, men i dag, i sådant solsken gick det riktigt präktigt att arbeta.

Rummet var icke litet, men såg tämligen tomt ut. De två sängarne, byrån, skåpet och bordet fyllde obetydligt, kakelugnen gjorde sitt till för att möblera, likaså den enorma täckbågen, men det hjälpte ändå icke. De grå brädväggarne utan tapeter, de kala fönstren med sina alltför små jalusier, allt tycktes liksom vänta på att omhuldas, ombonas, beklädas, behängas och göras behagligt.

Hon, som satt där invid fönstret med ögonen fästa på arbetet, var en kvinna på nära sjuttio år. En liten vek och sympatisk person med ett rundlagdt ansikte och hög panna, uppnäsa och ännu tämligen fylliga läppar. Öfver den gamla vissnade fysionomien hvilade ett uttryck af ro, af stilla undergifvenhet och barnslig fridsamhet. När hon såg upp med de svaga och kisande men klara ögonen, och snörpte ihop sin mun, liksom för att hjälpa tråden att göra sig liten i akt och mening att lättare gå igenom nålsögat, så var hon ännu täck och behaglig.

Den mörka ylleklädningen satt väl på henne, lätt och löst föll den öfver hennes symmetriska lemmar, en liten svart sidenduk var med en kråsnål hopfäst öfver bröstet. Också på hufvudet bar hon en svart duk, knuten under hakan. Ett ljusbrunt, lätt grasprängdt hår syntes i tunna böljande gardiner där inunder, nedre käken och hakan hade en tendens att framträda något för mycket, eljest var allt harmoniskt i detta fårade, bleka anlete, som dock aldrig varit hvad man kunde kalla vackert.

Nu dånade det i stentrapporna och kraftiga steg ljödo i korridoren. De stannade vid fyrtiosexan och dörren rycktes häftigt upp. Frun från Rödbergsgränd stod i dörren, rak och kavat, icke olik en till hexa utklädd rekryt.

»Pina och död, Schana, om jag vet hva' vår Herre tänkte på, när han tog sig för att skapa de där karlstackrarne till världen! Bara jag går på en gata, vimlar det af den ohyran, både halffulla och helfulla, och här ute ä' det rent fördömdt! Olyckor gör di hvart di komma, och i vägen ä' di, hvar di ä'!»

»Kära kusin», smålog Schana, »nog gör ju fruntimren också olyckor, gunås!»

»Nej, aldrig om di ä' allena! Ä' något galet med ett kvinnfolk, så kan man vara viss på, att det har varit ett karlkräk med. Hur var det icke nyss här ute, gick han inte in på utskänkningen den där Juko, fast gumman hans drog i honom för att få honom till fabriken tillbaka. Jag sku' gett honom ett mått brännvin, jag, så han aldrig stigit upp mera!»

»Nu blir kusin het igen -- tänk på grannarne! Jag har hyrt ut rummet här till tre nattliggare nu», sade Schana saktare och för att byta om samtalsämne, »det är för hyran nu till april.»

»Det är väl inte till karlar, Schana?» skrek kusin och gick närmare -- »du har väl inte gått och blifvit tokig heller, du också?»

»Nej, det är till fabriksflickor ... jag ligger sjelf på golfvet, jag sofver så godt, så det gör ingenting. Sitt ned, kusin, hvad nytt?»

Med undran hörde Schana kusin Lamströms berättelse om kaktusväxten, som fått en knopp. Aldrig hade hon tänkt sig, att hon skulle få upplefva detta! Hvart femtionde år! Tänk, att det var femtio år sen! Hon mindes den dagen, som hade det varit helt nyss.

»Jag minns alltihop jag med, du!» sade fru Lamström. »Jag var sjutton år och bodde hemma. Vi hade bakat mikaelibaket och så sa' far, att vi skulle få sjökaptens-främmande till kvällen, och därför skulle vi ha nya klädningarna på, mor min och jag. Han ville ha mig till skutkaptenska, men jag sa' stopp! Det var för groft den tiden, kan tänka.» Kusin Lamström talade med sin djupa baryton, långsamt och med små pauser, liksom hade hon läst upp en utanlexa. Endast ibland ryckte hon upp sig och uttalade en sats kort och brådskande, liksom ett slags oväntadt impromptu.

»Jag var nästan nitton», hviskade Schana. »Ack, hvad jag var lycklig! Minns kusin att han ... student Asp brukade komma till oss om söndagarne?»

»Jag hade utom sjökaptenen två andra galna friare», fortsatte kusin utan att svara, »repslagaresonen ifrån Kronohagen och sjukvaktar Kloss från gamla Klinikum. Herre Gud!»

»Och minns kusin den söndagen kusin läste högt postillan och stack ett bref till mig under bordet. Fostermor fick fatt i det sedan -- ett par dagar efteråt.»

»Schana, du har alltid varit ett sjåp! Hva' i all världen smussla du under bordet för? Kunde du inte ha tagit studenten i tassen och ärligt och ordentligt ha gått till fostermamman och sagt: 'Den här narren tänker jag ta'. Hva?»

»Kusin vet, att jag var fattig och bara upptagen på nåder som egen, men hållen som en slags pass opp ändå, och han var ung och en bättre karl, som hade förmögna föräldrar och allt.»

»Tacka tusan! Bättre karl! Sådan där dromedar! Puh! kamrer, en karlkrake, och du...»

»Kusin, betänk att det är om kamrer Asp kusin talar! Betänk, han har det godt, han, så fin och förnäm nu, i kejserliga senaten! En hög person har han blifvit, han, medan vi två stackare... Ja, kusin -- -- han har gått den ljusa vägen, han. Om honom ska' man tala med en annan respekt än om oss andra.»

»Strunt! karl ä' karl, om han också ä' i själfva kejserliga senaten! Jag extimerar dem föga, när di ä' gifta, men ogifta ä' di då oförlåtliga! Manspersoner ä' i och för sig själf oförlåtliga, men när di därtill inte ens haft vett att gifta sig för att åtminstone göra _den_ nyttan, så...»

»Kusin, kusin!» Schana såg upp på sin högresta väninna och hennes blekblå ögon fästes med ett besynnerligt uttryck af förebråelse och beundran på den stolta fru Lamströms ifriga fysionomi med dess lifliga grimaser och knyckar.

»Jag minns, hur glad kusin var den tiden, och hur alla kallade kusin glada Katrin. När fostermor fick fatt i _hans_ bref, -- jag har det så tydligt för mig, som om det varit i går, -- herre Gud, hva' hon blef ond! Och så kom glada Katrin till, just i det värsta!»

»Ja, du stod och tjöt, Schana, och såg ut som en mörderska, ditt oskyldiga nöt! Jo, det kommer jag nog i håg. Naturligtvis tog karlen till fötter på vanligt hjältemanér. Och din fostermor dammade dig om öronen, som om du varit full af mal. Att du inte kunde kläcka ur dig att du inte annat ondt gjort än suckat för den där studentstackarn.»

»Hon hörde ju inte på, hva' jag sa', och inte du heller! Sådan skam, att hon andra dagen, -- det var en fredag och det småregnade, så att hon måste ta' den stora, gröna paraplyn och schal på hufvudet, -- att hon andra dagen gick åstad till hans hem, till hans högtuppsatta, rika föräldrar; sådan skam!»

»Det högfärdiga packet, kommerserådets!» »Och ställde till ett förskräckligt spektakel hos dem, talade om det, som om det hade varit något, och Gud vet att det bara var, att han ... att han tyckte jag var beskedlig och snäll, och jag tyckte om honom tillbaka, och att han ibland skref verser!»

»Nog var Petreus oduglig», afbröt fru Lamström, »men _så_ galen var han inte! Verser, fy...»

»Och i verserna stod en del sådana ord, som kunde missförstås af andra, inte af mig. Allt nog, hans föräldrar ville inte höra talas om någonting utan skrattade åt fostermor, som kom och friade för mig. Då blef fostermor ännu argare, förbjöd studenten vårt hus -- och så blef det slut. _Det_, som varit så litet, så att det aldrig kunde växa och bli något.»

»Visade han sig därefter inte mer hos er, den tappre hjärteriddaren din?» frågade änkefrun med ett obeskrifligt föraktfullt tonfall i rösten.

»Nej!» Kusin Schana såg ut genom fönstret och följde med blicken röken från skorstenen på huset invid. Den slog rätt upp mot den blå himlen och försvann i allt vidare ringlar högt upp. »Ibland i skymningen gick han förbi, och jag fick ju mina bref genom dig. Två gånger möttes vi händelsevis, och han kom då och talade några ord med mig -- ungefär likadant, som det stod i brefven...»

»Verser?»

»Neej, men det var väl sådan där poesi.»

»Poesi!» Fru Lamströms grofva röst uttryckte, då hon uttalade detta ord, en hel värld af koncentrerad indignation.

»Det var», ursäktade sig Schana med sitt stilla leende, »på våren, och han reste bort till sommaren och dröjde borta i flera år. Gud vet, hvar han var. Jag tror han se'n kom till Åbo, eller hvart det nu var någonstäds, men _det_ blef slut för mig, riktigt slut.»

»Tacka Gud, kusin, tacka Gud! Men -- bra såg han ut, det kan inte nekas! Han kom med brefven själf, jag stod alltid i köket och gick emot honom, när jag såg honom från fönstret. Det var till belöning därför, kan tänka, som han en vacker dag hade med sig den där lilla fattiga kaktusväxten i en potpurrikruka. Då liknade den en gurka. Han hade krukan under armen och var så generad, där han kom stickandes med den, så det var en ynk! Jag skrattade åt honom jag, och sa' att det inte behöfdes några mutor för den smulan jag giort. Men kaktusen tog jag...»

Hon tystnade. Bägge sutto en stund upptagna af sina tankar. Snart fortsatte frun: Och när han gick, tyckte jag det var synd, för han sa' så underligt adjö, och -- jag har inte sett honom se'n ... han var ju borta i många herrans år, och han har väl blifvit så förändrad, så jag skulle nog inte känna igen honom nu.»

Schana såg alltjämt utåt, hennes trötta ögon följde mekaniskt rökhvirflarne, men tankarne voro långt borta.

»Glada Katrin» hade satt sig på sängkanten. Under det hon talade, vaggade hon med kroppen i takt fram och tillbaka och gaf på samma gång med fötterna ett litet slag i golfvet. Händerna höll hon stödda mot knäna, och hennes blickar sväfvade liksom Schanas ut i det obekanta.

»Ja, vi ha blifvit förändrade», återtog hon efter en stund, »och gement förändrade! Emellertid så skötte jag minsann ordentligt om plantan! Fanns det en solstråle någonstäds, så nog fick _hon_ den alltid! Och kusin --, det var en, som kom och påminte, kältade och hjälpte till, och det var du, det!»

»När du var borta de där åren och tjänte i Borgå, Katrin, så hade _jag_ den... Då var den min glädje.»

»Och när jag flck pojkarne, så fick du också sköta'n, Schana, då var du lycklig, ditt sjåp. _Hans_ blomma!»