Part 9

»Jag hörde ert svar till springpojken», fortsatte chefen, »och--tyst, försök inte förklara er, ni gör bara saken om möjligt värre--men något dylikt har aldrig förr förekommit i min affär. Jag hade verkligen tänkt öka er lön, eftersom ni varit i affären i fem år och jag ansett er vara en trogen tjänare, men sedan jag nu fått veta er verkliga karaktär, kan jag endast be er se er om efter en annan sysselsättning.»

Pang! Dörren slogs igen.

Den närmaste timmen satt Dalström tyst och feladderade kolumn efter kolumn i kassaboken. Ingen av kamraterna tilltalade honom heller; det låg en stämning över kassakontoret som vid en bättre begravning. Men framemot lunchtiden räckte kontoristen Bergkvist, som skötte telefonerna, honom luren och sade kort:

»En dam!»

I Dalströms inre flammade en plötslig ilska upp. Han hade bett sin älskade, fröken Andersson, att aldrig ringa till kontoret, så han visste säkert att Bergkvist även under nuvarande sorgliga omständigheter var simpel nog att vilja lura honom. Men han tog emot luren.

»Dra åt skogen», sade han behärskat in i tratten. »Jag har viktigare saker för händer för att låta mig störas av sådana här förbaskade dumheter.»

»Men, Johan, vad säger du?» svarade fröken Andersson. »Skall jag dra åt skogen? Skäms, herr Dalström!»

»Augusta!» skrek herr Dalström, men det var för sent. Avringningen surrade redan i luren.

Kallsvetten trängde ut på Dalströms panna. I dag var sannerligen en olyckornas dag. Han försökte åter addera, men inte ens feladderingen ville lyckas, och när lunchtimman slog, drog han en suck av lättnad. Nu skulle han genast störta till sin älskades bostad och förklara saken, och sedan skulle han skicka ett brev till chefen och ställa allt till rätta även där.

Men när han drog på sig överrocken, kom hans specielle vän Andrén, som gått förut, springande tillbaka uppför trappan.

»Gå ut bakvägen, Dalström», sade han. »Johansson står nere i porten och väntar på dej, och du vet att han lovat slå sönder vartenda ben i din kropp, därför att du slagit honom ur brädet hos fröken Andersson.»

Dalström log stilla. Han ansåg sina utsikter att ställa allt till rätta hos fröken Andersson och chefen vara mycket goda, och hans humör hade därför förbättrats. Jaså, Andrén tänkte få tillfälle att skryta med att han lurat Dalström att gå ut bakvägen! Knappast.

»Jag är inte rädd för Johansson», sade han lugnt.

»Men du vet hur vildsint han är, Dalström», sade Andrén. »Och han är dubbelt så stark som du.»

Men Dalström log ännu en gång milt överseende och gick ned stora trappan.

I porten stod mycket riktigt Johansson.

JOURNALISTIK I VILDA VÄSTERN

(_Utdrag ur Harristown Tribunen_.)

Det är endast med motvilja som vi i dag fatta pennan för att bemöta de lögner, som utspritts av den svinpäls, som brukar slå dank några timmar om dagen på Harristown Trumpetens så kallade redaktion. Till en början vilja vi bestämt ha sagt ifrån, att vi inte ett ögonblick fästa oss vid vad ett så lumpet stinkdjur som denne gamle hästtjuv skriver. Det är ett allmänt känt faktum att hans härvaro endast beror därpå att gallren i Illinois' statsfängelse äro rostskadade, och även på att sheriffen i hans senaste boningsort, West Lake, Montana, inte kunde skjuta rätt.

Frånvaron av träd i denna del av landet gör honom storordig och oppkäftig och förleder honom att begagna en polemik, varifrån vi, i likhet med alla andra anständiga tidningar, på det bestämdaste ta avstånd, en polemik som uteslutande består av skällsord och personliga beskyllningar.

Han påstår så, att överste Jeffries Mills i sin ungdom har med berått mod berövat fyra människor livet. Detta är en fördömd lögn. Vår aktade redaktör har visserligen fyra skåror i sin säkra 36:a, men ingen av dessa härrör från en människa i egentlig mening. Två av dem, som dukat under för hans fenomenala skjutskicklighet, voro nämligen negrer, den tredje visade sig vid ett pokerspel vara innehavare av två spaderess och den fjärde var redaktör för Little Rocks Veckoskrän.

Nedskjutningen av denne individ var för övrigt även ur en annan synpunkt en människovänlig handling, då mannen i fråga annars inom kort säkerligen skulle ha gått till mötes en kvalfull död av svält.

Men om någon av Harristown Trumpetens inskränkta läsare verkligen skulle hysa den uppfattningen, att vår ansedde redaktör gjort sig skyldig till någon lindrigare vårdslöshet med skjutvapen, så fråga vi: Har någon, vem det vara månde, någonsin beskyllt överste Mills för att ha stulit hästar? och: Vilket är att föredraga, en skjutskicklig hedersman eller en hästtjuv?

Allt vad vi här ovan sagt om Trumpetens redaktör gäller även den borgmästarekandidat, som ovannämnda smutsiga trasa förordar, överste Spencer Brown--vår medfödda artighet kommer oss att nämna detta avskum vid hans självtagna överstetitel. För övrigt lär denne individ i ett sällskap gentlemän, som han på Flanagans saloon påträngt sitt vidriga sällskap, ha yttrat, att han skulle vilja se vår redaktörs, överste Jeffries Mills, huvud på ett fat. Vi se dagligen »överste» Browns huvud på ett fat. På ett whiskyfat. Rösta på överste Jeffries Mills, vars ädla drag synas härovan, vid det stundande borgmästarevalet!

_Ett intressant föredrag_ om överste Pete Jenkins härstamning och själsförmögenheter, föregående, nuvarande och särdeles eventuella framtid hölls i fredags afton av överste Joe Mullins inför en intresserad åhörareskara. Närmaste anledningen till föredraget var den, att överste Jenkins vid senaste boskapsmärkningen av misstag skulle ha låtit placera sitt märke på något hundratal av överste Mullins ungboskap, som råkat ströva i närheten av hans flock. Talaren tycktes fullkomligt behärska sitt ämne och hänfördes av det till den grad, att han till sist blev profetisk och förutsade överste Jenkins snara hädanfärd.

_Mr Charles Williams_, vår framstående svinuppfödare, uppträdde i går afton fullkomligt nykter på Storgatan.

_Stadens finanser_ befinna sig för närvarande i ett särdeles lysande skick, genom att den från Östern som bekant nyss inflyttade boskapshandlaren Hunter var barnslig nog att erlägga den skatt, som påfördes honom. Summan uppgår till över hundra dollars och frågan om vad man skall använda den till har mycket dryftats i styrande kretsar. Förslaget om anordnande av en liten medborgarfest tycks ha största utsikterna att gå igenom. Vi biträda det kraftigt.

_Upphörd prenumeration_. Överste Pete Jenkins träffade i lördags på Storgatan överste Joe Mullins.

_För hälsans vårdande_ avreste i går afton Bill Webber västerut. Han hade nyss förut å postkontoret avhämtat de under dagen influtna kontanta medlen.

_Med en hedersvakt_, bestående av Revolver-Dick och Fighting Fred, har stadskassör Adams hugnats. Pojkarna ha skyldighet att följa honom vart han går. Åtgärden, som företagits på sheriffens initiativ, är uteslutande att betrakta som en hyllning åt Adams, för det utmärkta sätt, varpå han skött stadens finanser.

_En anslående högtidlighet_ blev det i söndags, när överste J. Mullins nedstoppades i ättens blivande familjegrav. Efter akten avtågade begravningsföljet till Flanagans saloon, där, enligt ingången rapport, överste Jenkins var sysselsatt med att förfriska sig. Han omhändertogs och hissades högtiden till ära på halv stång i telegrafstolpen utanför postkontoret. Pojkarna samlades sedan till en enkel fäst på Great Western Hotel.

End of Project Gutenberg's Baron Olson och andra historier, by Sigge Strömberg