# Baron Olson och andra historier ## Part 8 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/baron-olson-och-andra-historier-15719/index.md Lätt bleknande klev Erlandsson åter upp på kuskbocken, fick med någon svårighet hästen att vända och körde sedan i lunk tillbaka åt samma håll som han kommit. I det mörka perspektiv som öppnade sig framför honom brann en enda svag hoppets stjärna. Det kunde ju hända, att karlen rest ensam till Köpenhamn. KAP. III. Men medan handlanden Erlandsson och bleckslagaremästare Olssons lagvigda (ty det var hon) på detta relativt fridfulla sätt färdades kring landsvägarna, var det inte utan att Blåköpings grundvalar i någon mån började darra på nattkulan, och det är ju strängt taget inte att undra på. En kusk, som förlorat sin droska och en man som förlorat sin hustru böra tillsammans kunna åstadkomma ett rätt gott resultat. Som läsaren utan tvivel redan anat, upptäckte kusken och bleckslagaremästaren när de kommo ned med kofferten, att såväl droskan med dess dyrbara innehåll som även hästen totalt försvunnit, och bägge blevo i hög grad upprörda, kanske mest den äkta mannen. Han hade ju också icke blott förlorat sin lagvigda maka utan det var även sannolikt att han skulle få sina sovvagnsbiljetter makulerade, för att inte tala om utsikten att få släpa den tunga kofferten uppför trapporna igen. Kusken var den, som först i någon mån fattade galoppen. »Vart har herrns fru dragit i väg med min droska?» frågade han högljutt förebrående Olsson. »Det blir en dyr historia för herrn.» »Dra åt skogen», svarade Olsson, med rätta indignerad över detta försök att lägga skulden för det skedda på hans redan tyngda axlar. »Det är väl er förbaskade hästkrake som har dragit i väg med både droskan och min lagvigda och olyckliga maka.» »Att hon är olycklig kan den förstå, som känner herrn», sade kusken bitande. »Men det kan väl herrn förstå, att någon måste ha kört märren.» »Hon har skenat», skrek Olsson. »Min hustru ligger sönderslagen någonstans på gatorna.» »Skenat?» svarade kusken och log hjärtligt. »Herrn känner inte min gamla märr. Jag håller herrn ansvarig för förlusten.» Olsson hörde inte på kusken, och i synnerhet inte på det örat, utan satte helt plötsligt i väg nedåt gatan. Av lätt insedda skäl travade kusken genast efter. »Hörnu herrn», hojtade han. »Vart skall han hän?» »Jag skall till järnvägsstationen och se om min hustru är där», svarade han och satte full fart. Kusken följde så nära han kunde. Vid järnvägsstationen fanns icke den saknade, men däremot stodo både nedgående snälltåget och ett uppgående persontåg inne, det senare på närmaste spåret. »Hon kanske är ombord på tåget», sade Olsson till kusken, och trots sakens osannolikhet äntrade de över persontågets plattform och klevo ombord på Malmötåget. Många fruar fanns där men ingen av dem var Olssons, och den sovkupé han abonnerat gapade sorgligt tom. Med tungt hjärta steg han av tåget, följd av kusken, som vördsamt påpekade, att det kunde vara så gott att Olsson lämnade en revers på droskans och hästens värde när som helst, eftersom det var tydligt, att frun avvikit med ekipaget. Olsson svarade inte. Han skulle naturligtvis haft god lust att krossa skallen på kusken, men han ansåg sig beklagligtvis inte ha tid. Han tog ett skutt upp på persontågets plattform, men i detsamma satte persontåget i gång. Kusken följde trofast efter. Brådskande skyndade Olsson tvärs över plattformen, slängde upp grinden, tvekade ett ögonblick och hoppade sedan av. Kusken följde efter, men när han stod på trappsteget hade tåget ökat farten betydligt, och han tvekade även han. Denna tvekan avgjorde hans öde. Vagnen som han stod på passerade perrongens kant, gled ut bland bangårdens spår och växlar, han stod inför valet att hoppa av och eventuellt bryta benen av sig, eller följa med tåget, och efter hastigt men moget övervägande stannade han kvar. Olsson såg inte ens efter sin outtröttlige följeslagare och fordringsägare. Han rusade utan dröjsmål bort från järnvägsstationen och till polisdito, som han med överhängande fara att bli haffad för oljud och förargelseväckande beteende, lyckades väcka för att ange den hemska händelse, som utspelats. Inom kort var stadens poliskår, inklusive detektiven Hemliga Karlsson ute på spaning efter det förkomna åkdonet med dess innehåll. KAP. IV. En konduktör vid en svensk järnväg är ofta en höggradig gentleman, men det finns undantag även från denna regel, och ett av dessa undantag tycktes det vara som förde befälet å det tåg, som med den ungefärliga hastigheten av en bättre torparskjuts--detta drama utspelades nämligen under kristiden--förde kusken norrut. Konduktören visade nämligen en illvillig glädje när han upptäckte, att den nye passageraren saknade biljett, och vägrade envist att tro på hans uppgifter om hur han kommit ombord på tåget, samt fordrade avgift. I synnerhet denna senare begäran upprörde kusken i hög grad. Han ansåg sig nämligen vara lömskt enleverad av tåget och Olsson i kompani, och icke utan visst fog för ett skadeersättningsanspråk, varför han naturligtvis helt tvärt vägrade att lämna ifrån sig ett öre. Då stannade konduktören tåget vid Svältebo anhalt, förpassade med en kraftig spark droskkusken ned på perrongen och körde sedan vidare, hjärtlöst lämnande sin förre fripassagerare utan föräldravård och tak över huvudet mitt i natten. Sedan kusken yttrat allt han hade behov av att säga, drog han en djup suck och letade sig fram till landsvägen för att till fots gå de åtta kilometerna till staden. Men knappast hade han kommit ut på vägen förrän han hörde mullret av vagnshjul, som närmade sig, och konturen av en vagn skymtade otydligt i mörkret. »Härligt, här kan man få åka», sade han till sig själv och stannade full av förväntan. Detta nöje var visserligen inte nytt för honom, men han hade ett behov av att komma fort till staden och utkräva skadestånd av sin f. d. passagerare. Vagnen materialiserade sig långsamt ur mörkret, och plötsligt började kusken spetsa öronen. Det var något välbekant i dess kontur, som väckte hans uppmärksamhet, de trötta hovslagen påminde om en ädel springares som han kände till, och själva skramlet från vagnen verkade välbekant. Han steg fram på landsvägen och hejdade utan svårighet hästen. Intet tvivel mera! Det var hans egen, saknade Stjärna på väg till staden efter sin utflykt. En våg av våldsam vrede steg upp inom kusken, och med ett ryck förpassade han Erlandsson från kuskbocken. Varvid Erlandsson vaknade för andra gången. »Va--va är'e?» frågade han sömnigt men uppskrämd. »Nu är du fast!» tillkännagav kusken dovt, och drog fram en tändsticksask. »Nu ska vi se vad du är för en.» »Åh katten», fortsatte han spakare, när stickans fladdrande sken upplyste ett glåmigt ansikte med hängande, ljusa mustascher. »Är det herr Erlandsson, som är ute och åker?» Han hade många gånger kört herr Erlandsson från glada tillställningar, och ibland även burit upp och bäddat ned honom. Då stack ett kvinnligt ansikte ut genom vagnsfönstret. »Varför kör ni inte vidare?» frågade en vass röst. »Och vem är det ni talar med?» »Jaså, frun, ja!» sade kusken. »Henne hade jag så när glömt. Herr Erlandsson! Herr Erlandsson!»--Det fanns både förebråelse och en viss grad av beundran i tonen. Men Erlandsson reagerade inte. Slöheten hade oåterkalleligen sänkt sig över hans psyke och med fumliga händer fick han upp ett par tior ur plånboken. »G'afton, åkar Enqvist», sluddrade han. »Kö' mej hem, som vanligt!» Så stupade han på huvudet in i droskan, och kusken besteg sin gamla bock. När droskan körde in på Storgatan slamrade den så, att inte ens Hemliga Karlsson kunde undgå att märka den, och vid hörnet av Tegelslagaregatan hejdades den följaktligen av stadens poliskår, förstärkt av bleckslagaremästare Olsson. Alla betraktade varandra en stund under tystnad, och Olsson var den förkroppsligade förvåningen. Han hade sett kusken fara från sta'n med norrgående tåget, och här kom han nu lugnt körande sin droska mitt på Storgatan. Kuskens blick var hård. Han hade fattat ett dovt hat till bleckslagare Olsson. Hemliga Karlsson steg fram. »Hör nu Enqvist», sade han. »Vad skall allt det här betyda. Här kommer den här herrn och väcker upp polisen mitt i natten och säger att eran häst skenat med hans hustru, och att ni rest med tåget, och här kommer ni körande som vanligt. Var är hans hustru?» »Hon kommer där», svarade kusken dystert, då fru Olsson i detsamma steg ur droskan och kastade sig i sin makes armar. »Och det skall jag säga Karlsson», fortsatte kusken, »att min märr skenar inte, men faktum är, att den där herrn lurade opp mej i sin våning medan frun försvann med häst och vagn»--samtliga polisögon riktades misstänksamt på Olsson--»och sen lurade han opp mig på tåget för att bli av med mig. Men jag steg av vid Svältebo, och där mötte jag herr Erlandsson, som hade fått tag i skjutsen på något sätt, och kom körande hem med den igen. Om inte han varit hade jag nog aldrig fått se varken häst eller droska igen.» Sex kraftiga polisnävar grepo bleckslagaremästare Olsson, och överkonstapel Flammén sade stolt: »Sånt där kan man kanske göra i Stockholm, men inte här, för här åker man fast. Nu följer herrn med till kontoret.» Och medan ännu fru Olssons förtvivlade skri dallrade i atmosfären, stack handlanden Erlandsson ut sitt sömniga huvud genom vagnsfönstret: »Kö' hem, ha' ja sagt, Enqvist!» sade han. Och Enqvist körde. MANNEN SOM VAR EN TIDTABELL Handelsresanden Ivarström satt ensam i Grand Hotell Bondåkras tämligen enkla kafé. Hans uppsyn var dyster och i handen höll han ett exemplar av den innehållsrika tidskriften Sveriges Kommunikationer, och den gjorde honom inte glad. »Om jag hade redaktören för den här tidningen här!» sade han till källarmästare Johansson, som just passerade på sin inspektionsrond, med sådan lidelse i rösten att denne stannade vid hans bord. »Vad är det då fatt?» frågade källarmästaren, som trivdes i Bondåkra och därför sällan kom i kontakt med den publikationen. »Fatt!» svarade Ivarström bittert. »Den lata fårskallen har ju tagit bort förbindelsesiffrorna i tabellen, så att en annan fattig sate som flänger land och rike kring får slå och slå och notera och skriva fel så att han blir gråhårig i förtid.» Källarmästare Johansson log. Handelsresande voro ju trevligt folk och hans bästa kunder och han tyckte följaktligen om dem, men han hade ingen förståelse för deras nomadiserande levnadsvanor. »Å, ditt distrikt är ju inte så stort. Du reser ju bara mellan den här stan och Barbacka och Fälanda ooh Smörmåla med omnejd, så nog tycker jag att du borde kunna lära dig de få fattiga tågtiderna utantill.» »Hut, källarkrök!» svarade Ivarström förolämpad. »Jag reser på Blåmåla också.» Och källarrådet vandrade leende vidare på sin inspektionsrond. Men Ivarström satt kvar och läppjade på sin invalidpilsner och funderade. »Jädrans i den krumeluren», tänkte han. »Krögaren är inte så dum ändå. Om jag skulle ta och slå i mig de huvudsakligaste förbindelserna mellan de tre, fyra största städerna i mitt distrikt, så vore inte så litet vunnet. Då behövde jag bara slå efter lokaltågen.» När han några timmar senare satt på tåget till Barbacka studerade han Sveriges Kommunikationer med ett nyvaknat intresse. Han hade utvalt tågtiderna Barbacka--Fälanda till specialstudium, och det var inte mera vidlyftigt än att han lärde sig dem på en timme, ty expresstågen dugga inte alltför tätt på dessa stora stråkvägar, och när tåget lugnt och sansat ångade in på Barbacka centralstation kunde han dem flytande, både tågen från Barbacka till Fälanda och från Fälanda till Barbacka, samt även det ensliga tåg som utgår från Fälanda 9,32 samt stannar redan i Brackeboda. När han dagen därpå färdades till Smörmåla fortsatte han sitt studium, och lyckades under denna korta sträcka, om också rätt långa tid, fullkomligt bemästra tiderna Barbacka--Smörmåla och vice versa. Det var inte utan att han skröt litet med sin kännedom om tågtiderna när han satt i manufakturhandlarnas lag på »Stora Grand hotell» i Smörmåla, och den beundran dessa mindre beresta herrar visade, sporrade honom till ytterligare ansträngningar på den inslagna vägen. Det dröjde inte länge förrän Ivarström kunde alla tågen mellan sina huvudstationer som ett vatten, med tågombyten och allt, men då var hans aptit på tågtider väckt, och han började omedelbart slå i sig även småstationerna. Varje ledigt ögonblick ägnade han åt Sveriges Kommunikationer, och hans konversation rörde sig med så stor förkärlek om tågtider att kunderna började finna honom litet tråkig, och orderna inte blevo fullt så stora som förr, när han undfägnade dem med historier, som en mindre van gardist skulle rodnat åt. Men Ivarson tänkte inte så mycket på order nu, han tänkte på tågtider. Och så småningom hade han nått sitt mål. Han kunde alla tågtider i hela sitt distrikt, och kunde dem som ett vatten. Då slutade han studera och orderna började åter bli bättre, för nu var Ivarström rolig igen. Det blev en omtyckt sport bland kunderna att förhöra Ivarström på tågtiderna och de brukade slå vad med sina vänner om att han utan ett ögonblicks betänkande skulle kunna säga när vilket tåg som helst kom, eller borde komma, till vilken station som helst inom hans distrikt. Ivarström demonstrerade gärna, mycket gärna, sina färdigheter, och berättade dessemellan sina berömda historier, och kundkretsen började tycka att han var en sabla karl, som gick utanpå alla sina kolleger, varav följde att hans orderlistor blevo allt längre och längre, och hans provisioner följaktligen fetare och fetare. Men en vacker kväll i kaféet på Grand Royal Palace Hotel i Fälanda träffade Ivarström en annan provare, som med en viss vana talade om tågen i Norrland. Visserligen besatt han inte på långt när den kännedom om norrlandstågen som Ivarström om sitt distrikt, men hans yttranden tände i alla fall högmodsdjävulen i Ivarström, om också inte utan själskamp, att lära sig hela tågtidtabellen. Nu började åter en studietid för Ivarström. Varje ledig stund och en hel del stunder, som inte borde ha varit lediga, ägnade han åt Sveriges Kommunikationer. Sina samkväm med kunderna inskränkte han till det minsta möjliga och det dröjde inte länge förrän firman fick anledning skicka honom brev, som fastän icke i sig själv uppmuntrande, dock voro ägnade att sporra honom till ytterligare försäljningar. Men tre månader efter samtalet med sin yrkesbroder steg Ivarström åter in på Grand Royal Palace Hotels kafé i Fälanda, och det var inte den dystre, tankspridde Ivarström, som man sett på sista tiden, utan ett nytt ljus sken i hans blick, och det gamla leendet spelade kring hans läppar. »Hej, gubbar» skrek han till manufakturhandlarna, som redan sutto där i väntan på den supé han skulle bjuda på. »Nu kan ni inte kugga mig på ett enda tåg i hela Sveriges rike. Jag kan dom varenda ett, snäll-, person-, blandade och godståg, och alla stationer och hållplatser.» Då log manufakturhandlare Bergström sade: »Kanske du kan säga mej när 7,38 från Oxelby lämnar Buskås i morron.» »8,47», svarade Ivarström genast med ett stolt leende. Men Bergström log ännu bredare och svarade: »Knappast! Det är den förste november i morron vet du väl, och alla tåg som inte äro indragna har fått ändrade tider.» I flera minuter stirrade Ivarström rakt framför sig, sedan skrattade han, ett tomt skratt, och började räkna upp stationerna på Bergslagsbanan baklänges. * * * * * Stackars Ivarström tillbringar nu sina dagar med att sakta och varligt luffa omkring i Konradsbergs trädgård. Han tror, att han är ett snälltåg på Statens järnvägar. I SNÖSTORMEN »Stig utanför med mig ett ögonblick, så ska du se vad du får!» Det var den starke John Oxelgren som talade, och han riktade sin vänliga inbjudning till Zackeus Boman. Zackeus blinkade litet. Han var inte alls nyfiken, och hade ingen som helst lust att stiga med John Oxelgren ut. Å andra sidan såg han Rosa Eriksons blåa ögon riktade på sig, och kände att bemälda unga dam väntade sig ett enklare hjältedåd av honom. Saken var den att Zackeus älskade Rosa, John älskade också Rosa, varav följer att Zackeus och John icke i någon nämnvärd grad älskade varandra. Rosa å sin sida älskade båda och delade sina gracer tämligen lika mellan dem, men i dag, på »Dansens Väninnors» bal, hade hon dansat tre danser å rad med Zackeus, vilket i så hög grad upprört John, att han fann sig föranlåten att efter tredje dansens slut närma sig paret och invitera kavaljeren att ute på bakgården deltaga i ovan antydda friluftsnöje. »Nå, hur går det? Kommer du eller är du rädd?» Zackeus betraktade Johns resliga figur och agressiva haka och hans knän knackade lätt mot varandra. »Rädd?» sade han. »Ha, ha! Inte för dig. Men jag avskyr brutalitet. En gentleman slåss inte annat än för att försvara en dam, som blir förolämpad.» I det fallet var Zackeus lugn. John skulle inte för sitt liv våga förolämpa Rosa. Men Zackeus vågade han förolämpa, och gjorde det också oförtövat. »Harkrank!» sade han föraktfullt. »Du skulle inte ingripa om jag så försökte kyssa Rosa mitt för näsan på dig. Du är ett fegt kräk. Hundsvott! Kom Rosa och dansa med mig. Bry dig inte om den vettskrämde stackaren.» Rosa bevärdigade inte Zackeus med en blick utan stack lugnt sin arm under Johns. »Feging!» kastade hon över axeln åt sin avskedade kavaljer och Zackeus erfor för första gången sanningen i skaldens ord: mannens mod är kvinnan kärt. Med klappande hjärta stod Zackeus kvar ooh övervägde vad han skulle göra. Enda sättet att rehabilitera sig vore att i sin tur invitera John ut på bakgården, och detta vore liktydigt med en oerhörd massa smörj. Gjorde han det inte blev han för evigt stämplad i den skönas ögon. Men då blevo hans egna ögon åtminstone inte igenmurade. Med en djup suck gjorde han sitt val, tog sin rock och mössa och lämnade balen. Ute rasade snöstormen. Den låg som en vit vägg omkring honom, piskade honom i ansiktet med tusen isnålar, tvingade våta flingor innanför hans krage och uppefter armarna. Men Zackeus njöt av obehaget. Hans lidande själ behövde ett litet ackompanjemang av fysiskt lidande. Sakta och mödosamt pressade han sig fram mot stormen, ett steg, två steg, tre steg, sedan blev det inte mera, ty Zackeus slant på en hal isgata, som låg lömskt dold under snön, föll baklänges, slog huvudet i rännstenskanten och blev liggande mitt utanför danslokalens port. Stormen drev upp snön mot hans lovartsida, snart bildades där en liten driva, som snabbt växte och sköt fram sina tentakler över Zackeus medvetslösa kropp, täckte den allt mera, och till slut betecknade blott en avlång drivas mjuka linjer den plats, där Zackeus låg. Hur länge Zackeus låg så vet han inte själv, men till sist började ett begynnande medvetande glimma igenom hans själs tillfälliga mörker, och när han plötsligt hörde sitt namn nämnas blev allt ganska klart. Han låg varmt och gott. Till en början trodde han att han var död och var i himlen, ty på det andra stället kunde han inte vara, så varmt var det inte. Han stärktes i sin uppfattning av att höra Rosas röst, men när han ögonblicket därefter hörde även Johns röst så förstod han att han var kvar på jorden, och i sitt halvt omtöcknade tillstånd greps han av ett vilt begär att förinta sin rival. Han vände på sig ett tag för att befria sig från snön, och störtade sedan upp med ett dovt rytande. * * * * * En timme efter det Zackeus lämnat balen hade Rosa fått nog av dans för en kväll och trots kavaljerens ivriga böner beslutat sig för att gå hem. John skulle naturligtvis följa henne. Han var ju kvällens hjälte och hade dansat så många danser med henne, att det stötte på skandal. Upprymd och segerstolt följde han henne ut genom dörren, tog hennes arm, tryckte den tätt intill sig och sade: »Var inte rädd, Rosa lilla, fast det är mörkt. Jag kan försvara dig om det behövs, men det hade inte den där harkranken vågat.» »Tala inte om Zackeus», bad Rosa. »Nej, fy katten», sade John, och i känslan av kvällens framgång fortsatte han: »Men innan vi börjar promenaden hemåt vill jag ha en kyss!» Rosa drog sin arm ur hans. »Skäms, John!» sade Rosa indignerad. Om indignationen var äkta eller icke har dock aldrig blivit fullt utrett. »Prata nu inte sån't, som du inte menar!» svarade John galant. »Hit bara med lilla näbbet, så ska--» Han tystnade plötsligt. I snödrivan vid deras fötter tycktes en mindre jordbävning äga rum, och plötsligt reste sig ur dess vita famn en översnöad figur, som med ett oartikulerat vrål gav den överraskade John Oxelgren ett slag, så att han utan ett ögonblicks dröjsmål intog figurens plats i snödrivan. »Zackeus!» ropade Rosa, som kände igen figuren. »Försvara mig!» Och med ett fåraktigt leende tog Zackeus hennes arm och försvann i snöstormen. FÖRSTA APRIL Tyst som en ande, men en inte alltför eterisk ande, kom städerskan in för att hämta kläderna till borstning, och Dalström slog upp ena ögat. »Jaså, kassörn är redan vaken», sade städerskan. »Go morron, kassörn! Skall jag dra ifrån gardinen?» Dalström grymtade något, som städerskan fattade som ett jakande svar på sin fråga, ty hon gick fram till fönstret och drog försiktigt gardinen åt sidan. »Nä men si!» sade hon med känsla och tryckte näsan mot rutan. »Oj, oj, så vackert det snöar.» Och hon kisade med ena ögat boråt sängen. Dalström vände på sig och öppnade sitt andra öga. »Snöar det?» sade han och såg mot fönstret. »Inte kan jag se någon snö.» Städerskans hänförelse kände inga gränser. »Hi, hi, hi! Nu lurade jag allt kassörn ändå. Det är första april i dag, vet väl kassörn. Tänk, att kassörn skulle gå i fällan så lätt.» Hon avbröts av ett oartikulerat rytande från sängen. »Tag kläderna, människa, och dra...! Nå, är hon ute än?» Städerskan försvann, och Dalström hoppade upp på golvet. »Sabla käring!» muttrade han. »Kalla det där att lura folk april! Så vackert snöväder! Ungefär lika intelligent som att 'det ringde i telefon'. Du milde gud! Men nu är det slut för i dag, ingen mera idiot skall kunna gå omkring och skryta med att han har lurat Johan Fredrik Dalström.» Dalströms humör, när han en timme senare intog sin plats vid kontorspulpeten, var inte det bästa, och hans misstänksamhet närmade sig det patologiska. I varje ord, i varje fråga, och framför allt i varje meddelande vädrade han ett försök att lura honom april, och han var på sin vakt med en ängslighet, som gjorde varje sådant försök från början dömt att misslyckas. Därför är det ju tämligen klart att yngste bokhållarens försök att lura honom in till chefen skulle slå slint. Den affär, där Dalström var underkassör, var mycket stor, så stor, att chefen snarare var ett begrepp än en person, och det hände högst en gång om året att denne mäktige man hade något att säga Dalström. Men ändå kom unge Blomgren och ville slå i honom att chefen önskade Dalströms närvaro i det allra heligaste. Dalström bevärdigade inte Blomgren med ett svar. Han endast morrade något ohörbart och fortsatte att addera i kassaboken. Men han blev allvarligt ond, när springpojken tio minuter senare stack in huvudet innanför dörren och vrålade: »Herr Dalström till chefen!» Att yngste bokhållaren var näsvis var han van vid men att karlen skulle ha den ovanligt dåliga smaken att använda en springpojke som medbrottsling, när det gällde att driva med en överordnad, retade honom. »Hälsa chefen», röt han med en röst, som förhöll sig till springpojkens vrål som en mistlur till ett fågelpip, »att om han vill mig något, så får han komma hit.» En halv minut senare kom chefen. Dalströms skri hade nått honom genom ett par öppna dörrar, och hans i vanliga fall rätt röda ansikte stötte nu i blått. »Jag har två gånger skickat bud på herr Dalström, men ni har inte behagat komma», sade han. Dalström bleknade. »Jag tänkte--», stammade han.