Part 7

Och följden blev den ovan antydda. Han blev kär, och samtidigt ökades hans nervositet i så oroväckande grad, att den sköna Gerda sprang långa vägar för att slippa att möta honom ensam.

Detta märkte Oscarson blott alltför tydligt, men vad han inte tänkte på var, att Gerda gärna var tillsammans med honom i andra människors sällskap. Saken var nämligen helt enkelt den, att hon tyckte mycket bra om honom, ja kanske till och med var en liten smula verliebt, men helt enkelt inte vågade vara tillsammans med honom ensam innan han kommit i bättre balans.

Men en ung man, som är kär, är energisk, och om det älskade föremålet skall lyckas undvika honom när de bo på samma lilla ö, och i samma pensionat, så måste hon vara i stånd att utföra underverk. Och det kunde inte Gerda.

På grund härav hände det, att när Gerda en vacker förmiddag satt på en soffa vid Flirtstigen och tittade på havet, uppträdde plötsligt Oscarson på vadplatsen och gick genast till anfall.

Han slog sig ned, tog hennes hand med sin högra och slog samtidigt en trumvirvel mot bänken med den vänstra. Hans hjärta slog 120 slag i minuten, men han var beslutsam.

»FrökenGerdajagälskarer!!» sade han med rasande fart. »Älskarnimej? Älskarnimej?? Svaraögonblickligenomniälskarmej!»

Gerda rodnade.

»Herr Oscarson--», började hon.

»Säjutsäjutgenastomniälskarmejannarsexploderarjag», sade Oscarson, skälvande i hela kroppen av nervositet.

Med ett plötsligt ryck slet Gerda sig lös.

»Nej!» sade hon hårt. »Ni är otäck. Jag blir rädd för er.»

Sedan störtade hon iväg.

»Gerdagerdagerdagerdagerdagerda!» skrek Oscarson förtvivlad och störtade också i väg. Fast inte åt samma håll. Först när han var inne i sitt rum slutade han att skrika, och slog sig i stället ned på schäslongen. Nerverna dallrade som telefontrådar i storm, och han kunde inte tänka, men en cigarr brukade ofta hjälpa för sådant, och han rusade upp och snurrade runt rummet för att leta reda på cigarrlådan.

»Enrökenrökenrökenrökvarkattenfinnscigarrerna!» mumlade han. Så fann han dem.

Men i detsamma han satte tändstickan mot cigarren kom han att tänka på sin värdinna. I ett svagt ögonblick hade han talat om för henne att doktorn förbjudit honom att röka, och som hon, såsom varande änka, inte hade någon att övervaka, hade hon gjort det till sin livsuppgift att hindra honom att någonsin få ett bloss. Till den ändan brukade hon allt som oftast slå ned på honom och nosa i hans rum för att upptäcka doften av tobaksrök.

Men Oscarson lurade henne. När han någon gång behövde en rök hemma ställde han in sin enda stol i garderoben och sig själv på stolen, ty han hade upptäckt, att en stor präktig ventil utmynnade där. Och när han blåste ut röken genom den, kunde han inte bli sedd, och ingen lukt blev heller kvar.

Alltså såg han sig om efter sin stol. Den var försvunnen, tydligen lånad för tillfället.

»Vemfankenhartattminstol!» röt Oscarson ursinnig. Sen satte han cigarren i munnen, gick in i garderoben, grep med händerna tag i ventilens underkant och hävde sig upp. Där hängde han sedan och rökte i lugn och ro, ty han var en stark karl, och nikotinen bredde sakta sitt ljuva lugn över hans uppslitna nervsystem.

Men medan han hängde där steg pensionatets tjänsteande, Johanna, in i Oscarsons rum för att städa, såg den öppna garderobsdörren, såg även Oscarsons underkropp hänga där, bleknade och störtade tillbaka ut, under upphävande av höga skrik.

Oscarson rökte vidare utan att höra oväsendet.

Men när den vrålande Johanna kom störtande nedför trappan mötte hon Gerda, som var på ingående, rödgråten och präktig efter en enslig stund i skogen. Sedan hon rusat från Oscarson, hade hon nämligen upptäckt, att hon älskade honom trots allt, och sedan hon följaktligen pipit en stund var hon nu på hemväg för att tvätta bort spåren efter tårarna.

Hon och Johanna möttes i trappan.

»Vad är det?» frågade Gerda oroligt, när Johanna fyrat av ett kraftigt illhoj mitt i hennes ansikte. »Vad har hänt?»

»Oooo!» svarade Johanna. »Kamrer Oscarson har hängt sig i sin garderob!»

Gerda tog trappan med två språng och ett skrik, som ställde Johannas prestationer fullkomligt i skuggan.

»O, Gustav, Gustav!» skrek hon. »För min skull!»

Om ett ögonblick var hon inne i hans rum och stirrade skräckslagen mot garderoben. Jo, där hängde hennes Gustav mycket riktigt, med benen och halva kroppen synliga i garderobsdörren och resten tydligen ovanför.

»O, Gustav, min älskade älskling!» skriade Gerda. »Kom ner, kom tillbaka till din Gerda.»

Och se: lugnt och stilla sänkte hennes Gustav sig ned, något förvånad kanske, men fullkomligt levande, och med ett skri av lycka kastade Gerda sig i hans famn.

Jag tror vi lämnar henne där.

MOTORDRIFT

När vi vandrade förbi logen kom agronomen ut, röd och förargad och torkade svetten ur pannan.

»Begriper någon av herrarna sig på motorer?» frågade han.

Nej, det gjorde ingen av oss. Janson och Rosenberg, som båda hade motorbåtar, svarade visserligen 'ja', men när de under en halvtimme krånglat med motorn, som skulle dra tröskverket men inte gjorde det, och blivit lika röda, svettiga ooh förargade som agronomen, gick sanningen upp för oss allesamman, inklusive agronomen, men icke för Janson och Rosenberg.

Sedan prövade vi vår uppfinningsrikedom litet var på tröskverksmotorn, men utan aningen av ett resultat. Annars brukar ju en motor åtminstone vara tillmötesgående nog att spluttra och fräsa litet, eller slå tillbaks när man vevar, men den här mottog vår uppmärksamhet med en kylig oberördhet som fullkomligt distanserade allt vad även den mest bortfjäsade av damerna uppe på turisthotellet kunde prestera i den vägen.

»Där ser herrarna», sade agronomen. »Det finns inga planer att få den rackarn i gång. Jag har hållit på i fyra timmar med honom, skruvat isär så mycket som jag vågat mig på, gjort rent överallt där jag misstänkte att ett dammkorn kunde sitta hindrande i vägen, men ändå går han inte.»

»Kanske är det just därför», sade den lilla notarien, som alltid varit en spyfluga.

»Tänk vad ni är kvick», svarade agronomen. »Det där skulle jag inte ha kunnat hitta på.»

Agronomens humör var tydligen lite kort.

Rosenberg gick fram till maskinen och granskade den noga.

»Tja, allt tycks vara i sin ordning», sade han när inspektionen var avslutad. »Jag kan verkligen inte förstå att den inte vill gå.»

»Det tror jag visst att ni inte förstår», sade agronomen. »Jag begriper mig inte något vidare på motorer, men jag kan skilja på en förgasare och en hästrävsa i alla fall, och det är alltid något. Kan herrn det?»

Rosenberg blängde ilsket.

»Kom, så fortsätter vi vår promenad», sade han.

Vi började rada ut ur logen, men plötsligt fick löjtnanten en lycklig tanke.

»Är det bensin i tanken?» frågade han.

»Nej», bet agronomen. »Det är bensol! Och nu ringer jag till stan efter en montör.»

Diskussionens vågor gingo högt under vägen tillbaka till hotellet. Rosenberg och Janson höllo styvt på att motorn var behäftad med något underbart och mystiskt fel, ty om det varit ett vanligt fel skulle dessa experter ofelbart ha upptäckt det, vi andra voro eniga om att motorn var betydligt mera felfri än Rosenbergs och Jansons motorkunskap. Vilket dessa båda herrar ansågo för sig i hög grad kränkande.

På eftermiddagen kom montören efter fyra timmars järnvägsresa, och vi infunno oss samt och synnerligen för att se hur det skulle gå.

Agronomen sade ingenting när vi tågade in på logen i hälarna på honom och montören, men Janson och Rosenberg förklarade som sin samfällda åsikt, att motorn knappast torde komma att snurra förrän ett antal av dess ädlare delar ersatts av nya.

Montören hörde på dem en stund medan han kliade sig bakom örat och betraktade motorn. Han vevade ett slag, men den var lika kall och otillgänglig som förut. En gång till tittade montören.

Så öppnade han bensinkranen och drog i gång motorn.

EN BRA MEDICIN

När en människa här hemma i gamla Sverige får ont i halsen eller skoskav eller magkatarr, går han vanligtvis till en läkare, som är specialist på den sjukdom som han lider av, blir undersökt och får en medicin, som tillsammans med något litet kolartro och god tur gör honom kry och frisk igen. Såvida han inte dör.

Men ute i det land, som gamle Christoffer Columbus på sin tid drumlade på när han skulle segla till Indien, går det mycket enklare till. Där går man bara in i en butik och köper en flaska Ku--ri--ko eller Pe--ru--na eller Kill--me--quick eller någon annan av de tusen patentmediciner, som bota alla sjukdomar, och med litet kolartro och god tur är man snart kry och frisk igen. Såvida man inte självdör.

För en svensk, som är van vid den mera omständliga och dyrare proceduren här hemma, sitter emellertid kolartron i det senare fallet litet långt inne. Man har litet svårt for att tro att det hela är riktigt om man inte blir klämd på magen och knackad på bröstet och får hosta och andas en stund först. Men det är bara en dum fördom, det vet jag av egen erfarenhet.

För många herrans år sedan, i början av detta århundrade, när jag som ung spoling var sysselsatt med att rycka upp Columbi gamla land en smula, hände det en gång att jag kände mig sjuk och eländig. Jag led av praktiskt taget alla kända sjukdomar, tandvärk och ont i halsen och ryggskott m. m., m. m. Kort sagt allting utom liktornar.

»Vad i hela friden är det med dig?» frågade min kamrat Freedlund, när jag på morgonen, mer än vanligt blek och glåmig infann mig på redaktionen av den tidskrift för den amerikanska ungdomens förädlande som vi båda gåvo ut.

»Jag mår som en hund, så jag skall gå upp till en läkare», svarade jag. Om det var sanningsenligt vet jag inte, för jag har ingen aning om hur en hund mår, men Freedlund begrep vad jag menade, och blev ganska betydligt upprörd.

»Nej, för katten, gör inte det», svarade han. »Tag Painkiller i stället!»

»Vad är Painkiller för något?» frågade jag.

»Medicin, yngling. En härlig medicin som hjälper just i sådana fall som ditt.»

»För huvudvärk?» frågade jag.

»Visst!» sade han. »Tag Painkiller!»

»Men jag har ont i halsen också.»

»Tag Painkiller.»

»Och ont i magen!»

»Tag Painkiller.»

»Och ryggskott!»

»Tag Painkiller.»

»Och tandvärk!»

»Tag Painkiller.»

»Och reumatism och öronsusning och värk i lederna och dessutom litet ont i håret sen i går kväll.»

Freedlund lyste som en sol.

»Härligt!» sade han. »Du är just ett Painkillerfall! Dom sjukdomarna hjälper Painkiller osvikligt mot.»

Jag betraktade honom skarpt.

»Är du agent för Painkiller?» frågade jag eftertänksamt.

»Ja», medgav han utan att rodna, och drog fram en flaska ur en låda. »Tjugufem cent, om jag får be.»

Jag kände en stor lust att slå Freedlund i planeten, men han var stark och jag klen. Jag köpte flaskan.

Fram emot middagen orkade jag inte längre utan gick hem.

Det var nätt och jämnt jag lyckades släpa mig upp för trappan och in i mitt rum, det sjöng för öronen, knäna veko sig och jag var fullt övertygad om att denna dag var den sista då den amerikanska nationen skulle ha nöjet att räkna mig som en ärad gäst. Med stort besvär fick jag upp korken på Painkillerflaskan och kastade en blick på bruksanvisningen. »Fyll en matsked--» stod där, och jag läste inte längre utan tog närmaste cigarrkopp, hällde i den så pass mycket av medicinen som jag ansåg motsvara en dryg matsked, och hällde i mig klabbet.

Ett ögonblick tidigare hade jag varit slö, slö intill döden, men Painkillern väckte plötsligt mina livsandar. En minut eller kanske två låg jag baklänges på sängen och kippade efter andan, sedan rusade jag upp med en spänstighet som nyss förut varit mig fjärran, och störtade vrålande ut i min värdinnas kök för att gapa under vattenledningen.

Hela mitt inre brann. Munnen var flådd, halsen brände och i magen skedde våldsamma omvälvningar. Vad Painkiller än hade för egenskaper, brist på smak kunde ingen beskylla den för. Det kändes som om en glödande lavaström runnit ned i mitt inre, en lavaström tillsatt med cayennepeppar.

I två timmar låg jag sedan på min säng och kände svedan sakta avtaga, medan jag funderade på vad jag skulle göra med Freedlund. Men när till sist allt var över med undantag av en smak i munnen, som skulle sitta kvar i flera dagar, steg jag upp och kände efter hur det stod till med min sjukdom. Och resultatet var förvånande. Tandvärken borta, huvudvärken, ryggskottet, alltsammans var sin kos och jag var frisk som en nötkärna.

»Sablar i det», sade jag till mig själv. »Freedlund var inte så dum ändå. Jag förlåter honom! Men det var en hästkur.»

Och med tacksamhet i hjärtat tog jag Painkillerflaskan och tittade åter på bruksanvisningen.

»Fyll en matsked», stod där, »nästan till randen med vatten, och häll däri några droppar Painkiller.»

NUTIDA JÄRNVÄGSRESOR

Kammarherre Rosenhane reste högst ogärna. Visserligen färdades man ganska bekvämt i en första klass sovkupé, men han saknade dock där det utrymme han ansåg sig behöva och tågets dunkande störde hans nattro på ett högst obehagligt sätt. Men när hans syster i Göteborg för nittonde gången ålade honom att fira sin födelsedag i skötet av hennes familj, ansåg han sig inte gärna kunna neka längre, utan gav sin betjänt order att beställa en första klass kupé med nattåget till Göteborg, varefter han skrev och lovade att komma.

När betjänten kom tillbaka fick kammarherren en våldsam själsskakning. Alla sovplatser voro beställda en månad i förväg, första klass funnos för resten över huvud taget inte, och den enda möjligheten att komma till Göteborg var att resa i sittvagn andra klass.

Andra klass. Kammarherrn rös. Han visste sig vara en högst förstklassig person, och det bar honom emot att sätta sig i en vagn där orden andra klass stodo som etikett på dörren. Och sittvagn. Trängas med kreti och pleti i en trång järnvägskupé! Det var fasansfullt.

Men löftet var givet och måste infrias, och med tungt hjärta skickade han betjänten till stationen för att köpa en biljett och en platsbiljett. Fönsterplats.

Det var en mycket vemodig kammarherre, som på aftonen tog sin fönsterplats i besittning i en kupé, där sju andra personer redan voro installerade. Visserligen var kammarherrn aristokratiskt smärt, man skulle till och med kunna säga mager, men det var trångt ändå, ty de tre medresandena voro ganska gedigna och läto inga falska hänsyn hindra sig att breda ut sina kroppshyddor så mycket som det begränsade utrymmet tillät. Det var varmt i kupén, animalisk värme, och kammarherren lovade sig själv att bosätta sig i Göteborg när han en gång kom dit, för att slippa att ännu en gång stuva in sig på detta vedervärdiga sätt på uppresan.

Till på köpet voro de medresande särdeles gemytliga personer, som hastigt blevo bekanta och inledde en animerad konversation, i vilken man gjorde flera misslyckade försök att indraga även kammarherrn.

Hettan blev alltmer kvävande och det dunkade olidligt i skenskarvarna. Kammarherrn försökte för första gången på flera år läsa en bok, eftersom han ju inte gärna kunde lägga patience i kupén, men typerna snurrade runt för hans ögon.

Han led outsägligt.

Till råga på olyckan kommo Jones flickor, som sålde smörgåsar och dricka, och nu började plebejerna runt omkring äta smörgås och dricka krisöl. Ett par av dem satte till och med buteljerna för munnen.

Kammarherrn greps av vämjelse. Aldrig skulle han kunna förmå sig att äta en bit i denna kvava järnvägskupé, och att sätta en butelj för munnen--Ohyggligt!

Han slöt ögonen och föll i en barmhärtig dvala. Tågets dunkanden blevo allt mer avlägsna, den hemska verkligheten slätades ut. Kammarherrn sov.

Vid Saltskog steg fru Anderson från Skövde in i kupén. Hon hade varit på besök hos sin dotter i Södertälje och skulle nu hem igen. Men fru Anderson kunde inte hitta någon sittplats. Alla kupéer voro fulla och som fru Anderson var ett resolut fruntimmer och hade fattat ett oryggligt beslut att inte stå med sina nittio kilo hela natten, steg hon in i den kupé där kammarherren satt. Den var ju inte fullare än de andra.

Att soffan endast rymde fyra personer generade inte på minsta sätt fru Anderson. Hon slog sig ned ändå, och som ingen av de tre andra massiva resandena gärna ville ha henne i knät makade de sig och beredde en liten plats, som fru Anderson snart genom energiska bemödanden lyckades göra fullt tillräcklig.

När tåget kom fram till Göteborg kunde kammarherre Rosenhane icke återfinnas. Men en underbart porträttlik silhuett av honom fann man på fönsterväggen i en andraklass kupé.

MÖRKSENS GÄRNINGAR.

_Äventyrsroman i fyra kapitel._

KAP. I.

Det hade varit en fruktansvärd afton. Blåköpings stadshotell hade skakats i sina grundvalar, och dettas källarmästare hade med list och böner förmåtts att langa fram betydligt mera av det åtrådda ransonerade fluidet än han från början tänkt sig. Men när klockan slog tolv var det i alla fall obönligt slut, och herrarna måste gå.

Handlanden Erlandssons svensexa hade varit glad. Och glada voro också deltagarna när de vandrade Storgatan framåt för att vädra av sig det värsta innan de drogo sig tillbaka till sina bäddars kvava iden. Deras glada skratt ekade mellan husväggarna och väckte mången förtretad borgare, som enligt stadens sed gått till sängs redan klockan tio.

Men så småningom minskades den glada skaran, splittrad i smågrupper, som drogo av åt olika håll utefter tvärgatorna, och till sist återstod av det glada laget endast handlanden Erlandsson själv samt två av vännerna, som på grund av hans uppsluppna och äventyrslystna sinnelag beslutat att följa honom hem.

Erlandsson lät sig rätt beskedligt föras den gamla kända vägen, utan andra eskapader än att han nödvändigt ville stanna för att flirta med vaxdockan i fönstret till Lundströms manufakturaffär, varjämte vännerna fingo ingripa för att avstyra ett hotande slagsmål mellan festföremålet och en lyktstolpe, som på ett lömskt och brutalt sätt sökt lägga krokben för det.

Så småningom svängde man emellertid om hörnet till Erlandssons gata, men där uppstod genast nya komplikationer. Utanför Erlandssons port stod en droska. Och icke nog med att den stod där, utan--o fruktansvärda frestelse för en företagsam man,--ingen kusk fanns inom synhåll.

»Var--hupp--var har kuschken ta-tagit vägen?» var den fråga som Erlandsson ställde till den sovande hästkraken.

Kraken fortsatte lugnt sin lur utan att bevärdiga Erlandsson med ett svar.

»Nu--nu ska vi åka!» var Erlandssons nästa yttrande, och med glatt mod gjorde han sig redo att bestiga kuskbocken.

»Nä hörru, inga dumheter!» sade vännerna. »Gå och lägg dig nu!»

»Nej, va fadren,--hupp--nu ska vi ta en prome--homenix i vagn. Jag kör! Hoppa upp--hopp gubbar!»

Men fyra händer grepo honom hövligt men bestämt och sköto honom innanför porten.

»Nu går du upp och lägger dej i alla fall, min kära Erlandsson», sade vännerna. »Och inga dumheter.»

»Tyst», sade Erlandsson. »Det är någon i trappan.»

Vännerna lyssnade.

»Det är nå-hågon i trappan», viskade Erlandsson hest. »Det är kanske in-hinbrott, hupp.»

»Inte», svarade en av vännerna, som hade Sherlock Holmesanlag. »Det är naturligtvis någon, som skall resa med nattåget. Nedgående från Stockholm passerar ju en stund efter ett. Så har han beställt en droska och nu är kusken uppe och hjälper till med kofferten.»

»De-he ger jag tusan», anmärkte Erlandsson. »Nu--hupp--går jag upp och knyter mig.»

»Ja gör det, gamle sjörövare», svarade vännerna. »Hej på dej! Tjing!» Och arm i arm tågade de ut ur porten och fortsatte sin glättiga väg nedåt gatan.

Men Erlandsson stod kvar och lyssnade till ljudet av deras avtåg, och när han tyckte att de hunnit lagom långt spred sig ett slött leende över hans ansikte.

»Nu ska vi å-håka i alla fall», lallade han och dinglade ostadigt med beslutsamt ut genom porten.

Hur han kom upp på kuskbocken vet endast han själv och hans skyddsängel--eller hans skyddsängel och han själv, för att nämna dem i rangordning--men dit kom han, och plötsligt väcktes den sovande skinkmärren av ett rapp.

»Opp och hoppa, gamle stridshingst», lallade Erlandsson och åter ven piskan. Märren ryckte till, satte ena benet framför det andra, upprepade proceduren och droskan började rulla. Ett rapp till och märren föll in i sin jämna lunk.

Erlandsson hojtade och körde, dubblerade ett hörn med ett par millimeters luft emellan droskan och en lyktstolpe och befann sig åter på Storgatan.

Men spritångorna började göra Erlandssons hjärna alltmera oredig, ögonlocken föllo igen och han nickade till, katten vad han satt obekvämt. Men när han flyttat sig ett trappsteg ned, så att ryggen satt mot kuskbocken och benen hängde dinglande över fotstödet satt han skönt. Och då somnade handlanden Erlandsson som ett gott barn.

Hästen fortsatte sin jämna lunk.

KAP. II.

Efter en timmes uppfriskande sömn vaknade Erlandsson. Han visste inte vad han vaknat av, men ekot av en röst klingade ännu i hans själ.

Erlandsson gnuggade sig i ögonen och såg sig omkring. Var tusan var han. Mörkt var det som katten, men så mycket var i alla fall klart, att han satt på fotsteget till kuskbocken på en droska, som outsägligt sakta rullade på en landsväg. På båda sidor sträckte sig öppna fält, en bäck porlade, stjärnorna tindrade och allting var poetiskt.

»Var fåglarna är jag?» frågade Erlandsson och äntrade upp på sittbänken. Men i detsamma vaknade ett svagt minne. Svensexan, en droska utanför porten, och han klev upp och körde! Jo, visst, nu kom han ihåg. Det var ett ganska bra påhitt. Han log.

Men leendet stelnade hastigt på hans läppar, ty ur droskans djup ljöd åter ett rop:

»Kusken! Kusken!»

Det var en kvinnlig röst, och Erlandsson drog ofrivilligt in tömmarna, varvid hästen med största beredvillighet stannade.

»Vad i--», sade han och böjde sig över kanten.

Det var mycket riktigt ett kvinnligt väsende som hängde halvvägs ut genom vagnsfönstret.

»Kusken, vad vill detta säga? Var är min man?»

Erlandsson blev arg, och det kan man knappast förtänka honom. Var det ett sätt, att bombardera honom med frågor. Hur farao skulle han kunna veta var kvinnans man var? Han visste ju inte ens var han själv var.

Han svarade med en motfråga:

»Var innerst i Kappadosien kommer fruntimret ifrån?»

»Var jag kommer ifrån?» frågade damen indignerad. »Var jag kommer ifrån? Som om han inte skulle veta att han var beställd för att hämta mig och min man till tåget, och jag kom ner och sa åt er att gå opp och hjälpa min man ner med kofferten, och sen steg jag in i droskan för att vänta och då måste jag ha somnat och så--ooo. Det är ju inte kusken!»

Damen hade stigit ut på landsvägen och Erlandsson, som artig kavaljer, hade genast skyndat till hennes sida.

»Det är väl ingenting att tjuta för», sade Erlandsson brutalt. »Hon var väl inte så förtjust i kusken att hon inte tål att se en annan karl?»

»Ooo!» kved damen, som genast hade sin slutsats klar. »Goda boven, mörda mig inte. Min man har alla pengarna. Snälla banditen, låt mig behålla livet!»

»Lugna sig, frun, lugna sig», sade Erlandsson. »Jag vill er inget ont. Jag är handlanden Erlandsson, och är inte farlig alls.»

Damen fattade genast mod, men i stället för att känna lättnad och glädje vid denna underrättelse blev hon ursinnig.

»Jaså, ni är ingen bov, skurk?» skrek hon. »Vad menar ni då, usling, med att uppföra er som en bandit, lymmel? Hur vågar ni röva bort en ärbar kvinna?»

»Snälla frun», sade Erlandsson. »Jag har inte alls menat något illa. Det har bara hänt mig detsamma som er. Jag var lite trött, och klev upp på kuskbocken för att sätta mig och vila en stund, och så somnade jag, och så måste hästen ha skenat med oss. Jag är fullkomligt utan skuld.»

»Hur kan man komma på en sådan idé som att klättra upp och sätta sig att vila på en kuskbock?» frågade damen en hårsmån mildare.

»Det gör jag alltid», upplyste Erlandsson trohjärtat.

»Ja», sade damen och steg åter i vagnen. »Nu får ni vara så god och köra mig tillbaka till stan. Och jag tycker det blir synd om er, när min man får tag i er. Han är hemskt häftig och svartsjuk, och stark som en björn. Och vi skulle ha rest till Köpenhamn med nattåget.»