Part 6

Spårvägsmannens näve susade redan för andra gången mot mitt ansikte. En lätt böjning på kroppen och slaget gick förbi, pang, min vänstra slog till i hans plexus solaris strax under bröstbenet, och då han med båda händerna tog sig åt mellangärdet slog den högra som en blixt mot hans underkäke. Karlen vacklade ett par steg tillbaka, föll och blev liggande. Det var också en »knock-out»--min första--och jag kan inte förneka, att det kändes lite underligt.

Men jag hade inte lång tid att reflektera över saken. Ett ansikte skymtade framför mig och jag slog till, så fick jag ett slag i nacken så att det sjöng i huvudet, jag svängde runt, men i detsamma föreföll det. mig som om en stångjärnshammare träffat mig under örat--

När mitt intresse för omgivningen åter vaknade satt jag på gatan ett stycke längre bort. Stridens vågor gingo ännu höga, men slaget under örat hade avkylt vikingablodet och jag hade ingen lust att åter blanda mig i leken. Med någon möda steg jag upp och borstade av mig, och med ett vemodigt leende konstaterade jag att även jag fått mottaga en med frikostig hand utdelad »knock-out».

Plötsligt hördes piketvagnens gonggong ringa på avstånd, den kom i galopp närmare och de civila elementen skingrades som agnar för vinden, och som inte heller jag hade lust att råka ut för poliskonstaplarnas battonger kilade jag i väg hem för att se hur Rosén mådde.

Han mådde bra, hade lugnat sig, fått lite färg i kinderna, och satt nu i skötet av sin familj och berättade för sextiosjätte gången hur det hela gick till och hur det kändes när växelloket körde på vagnen och glasflingorna flögo som snö kring passagerarna. Själv hade han sluppit undan med skräcken och det var han, som sig borde, tacksam för. När man varit så nära att få fira julafton på bårhuset har man vissa förutsättningar att uppskatta hemmets visserligen inte lugnare, men ljusare och gladare omgivning.

Sedan jag tvättat av mig dammet efter bataljen och fått på mig rena kläder firade vi julen enligt gammalt recept, eller rättare, efter två recept, det amerikanska och det svenska, så att lutfisk och gröt, plumpudding och kalkon, julgran, järnek och mistel förekommo i ljuv och innerlig förening. I synnerhet fann jag misteln ljuv, ty Roséns unga kusin var ganska söt. Fram på kvällen kom bemälda unga kusin till mig med ett bekymrat ansikte.

»Det är simply disgusting», sade hon på sitt vackra blandspråk. »Jag rent forgettade Annies julklapp at home, och nu måste jag fetcha den. Vill du mäka kompani?»

Ja, visst ville jag följa den unga kusinen hem och hämta paketet, fastän hon bodde ännu längre bort i utkanten av staden, i Columbia Heights, det östligaste som finns på östsidan. Utan att väcka någon uppmärksamhet kilade vi i väg.

Paketet hämtades i vederbörlig ordning och vi voro på väg tillbaka, när ett par skott smällde inne i en krog ett par hus från den plats där vi befunno oss. Utanför krogen stod en buggy, en lätt fyrhjulig vagn, i vilken satt en figur insvept upp till näsan i en lång rock.

»Åh kom, for heavens sake, låt oss hurry! Nu fajtar dom där inne också.» Och som jag inte hade någon anledning att blanda mig i saken, fortsatte vi vår väg.

En minut senare small det åter skott, men nu ute på gatan, och med ett hastigt grepp tvingade jag flickan bakom närmaste hörn, och följde själv efter. Det är inte hälsosamt att komma i vägen för förlupna kulor.

Ögonblicket därefter kom buggyn i ursinnig fart rusande förbi och nu åkte ytterligare två män, som sköto bakåt. Skotten besvarades av karlar, som kommit ut från krogen.

Flickan vägrade att vända om för att på ort och ställe se vad som hänt, och alltså fortsatte vi hem till julklappsutdelningen. Men på juldagen voro tidningarna fulla av saken. På saloonen hade man haft en enkel fest och lottat ut en kalkon, när mitt i festligheterna två maskerade män stego in, sköto ned bartendern och en av gästerna samt togo kassan plus gästernas klockor och pengar och åkte bort i buggyn. Bytet var inte värt många tiotal dollar.

Det stod också i tidningen om spårvägsolyckan och min vän Rosén hade på grund av sitt vettskrämda utseende blivit antecknad som sårad, vilket föranledde honom att genast lägga sig sjuk för att få ersättning av bolaget. Han låg en vecka och väntade på bolagets ombud, men på nyårsdagen tröttnade han och steg upp. Då kom ombudet. Rosén begärde tusen dollars i ersättning för de skador han inte fått, och fick hundra. Om han varit sängliggande hade han nog fått femhundra.

Mördarna grepos någon vecka senare, och åtminstone en av dem blev mycket ordentligt hängd.

ETT SJUKDOMSFALL

»Du ska ta en sjukförsäkring, Isidor», sade Östkvist, och lade sin arm på sin kollegas arm. Det var för tillfället inga kunder i butiken, så att de båda biträdena hade tid att prata.

»Jag har aldrig varit sjuk», svarade Perander.

»Alltid en ny anledning att försäkra dig, Isidor», fortsatte Östkvist. Varje människa blir sjuk en eller annan gång i sitt liv, och om du aldrig varit det, kan du ge dig så många som flyger och far på, att din tur snart står för dörren.»

»Tja, om en nu blir lite krasslig några dar, så står en väl rycken», anmärkte Perander, som hade sparbanksbok.

»Du gör det, ja», svarade Östkvist med ett s. k. sardoniskt leende. »Om du till exempel får ledgångsreumatism och måste ligga till sängs i fyra, fem månader, eller någon annan sjukdom som räcker länge. Nej du, sjukdom och nöd hör i hop. Det vill säga om du inte är försäkrad! Se på Bruno, han låg i sex månader och fick tio kronor om dagen, hur skulle det ha gått för honom, om han inte varit sjukförsäkrad?»

Perander blev betänksam. Det var nog något i vad Östkvist sade i alla fall.

»Är du försäkrad?» frågade han.

»Ja, naturligtvis! Du tror väl inte, att jag är lättsinnig nog att gå oförsäkrad genom livet?»

»Hm. Men var kan man få tag i en agent, om man nu skulle fundera på saken?»

Östkvist log.

»Jag är agent, Isidor», sade han stilla.

Tio minuter senare var Perander försäkrad.

När Isidor Perander skrivit under ansökning till bolaget »Liv och lycka», var han ganska belåten med sig själv, men redan när ett ombud från bolaget åtta dagar senare hämtade första halvårsavgiften började han ångra sig, och denna känsla stegrades oerhört när han fann, att han skrivit under en laglig förbindelse att göra en lika stor betalning varje halvår under de närmaste tio åren.

Han var nämligen särdeles fäst vid sitt lilla mammon, och satte tusen gånger hällre in sitt överskott på sparbanken än han stoppade det i ett rikt försäkringsbolags ficka. Och ju mera han ångrade desto fastare formade sig en plan i hans hjärna: bolaget skulle få betala tillbaka hans pengar, och det med ränta, han skulle bli sjuk, och fortsätta att vara det så länge som möjligt. Om han också förlorade sin lön i butiken under tiden så var det bara 175 kr. i månaden, mot de 300 han skulle inkassera.

Men hur skulle det ske? Erfarenheten från beväringstiden hade lärt honom, att läkare inte äro så lätta att lura, och efter moget övervägande bestämde han sig för förlamning i ben och underkropp, vilket han ansåg vara mycket lätt att simulera.

Dagen därpå uppskrämdes kunderna i Johansson och Johanssons bod av att det omtyckta biträdet Perander under det han höll på att väga upp en kvarts kilo vetemjöl till fru Pilmans husassistent, plötsligt segnade till golvet med mjölskopan i hand.

»Vad är det med Perander», röt patron Johansson. »Är han onykter?»

Men Isidor kved matt till svar:

»Jag vet inte vad det är med mig, patron, men bena vek sig under mig, och nu käns dom inte.»

När man fått klart för sig vad som verkligen inträffat, buro patron Johansson och Östkvist med förenade krafter in Perander på kontoret och lade honom på tagelsoffan. Perander var fullkomligt lugn och behärskad. Han hade tydligen inga smärtor.

»Skicka inte efter läkare än», sade han. »För hem mig först och lägg mig. Jag känner ett behov att komma i säng.»

Och som patron Johansson var en human principal lät han Östkvist och gårdskarlen köra hem Perander på en handkärra fast det var i brådaste affärstiden.

Dessa två omhuldade Perander som ett barn, klädde av honom, lade honom och gåvo honom konjak att dricka. De gingo till och med så långt, att de inte läto honom dricka ensam.

»Östkvist», sade Perander när han komfortabelt låg i sin säng. »Titta efter i skrivbordslådan, där ligger försäkringsbolagets papper.»

»Det är ingen brådska med det», sade Östkvist. »Du får ändå inget, om du inte är sjuk minst en vecka, Isidor.»

»Jag känner att jag kommer att ligga här i månader», svarade Isidor. »Tag fram papperen och fyll i anmälningsblanketten.»

»Hur känner du dig nu?» frågade Östkvist.

»Hela underkroppen käns fullkomligt kall och känslolös.»

Östkvist stack sin hand under täcket och kände på sin kamrats ben.

»Jag tycker det käns varmt, jag», sade han.

»Utanpå, ja», svarade Isidor. »Men det käns en köldkänsla inifrån.»

»Hur sjutton kan du känna det, när benen är känslolösa?» frågade han, och Isidor såg irriterad ut.

»Du vet inte hur det är att vara sjuk», sade han. »Fyll nu i anmälningsblanketten.»

Muttrande för sig själv fyllde Östkvist i.

»Här skall stå läkarens namn med», sade han efter en stund.

»Skriv doktor Andersson», sade Isidor. »Det är en gammal hygglig prick.»

»Bolaget brukar använda doktor Holst», svarade Östkvist torrt. »Så vi tar väl honom, jag ska be honom komma hit när jag går tillbaka till butiken.»

En timme senare steg doktor Holst in i Peranders enkla kammare och började undersöka patienten. Doktorn var en ung man med skarpa, klara ögon, och Perander började bli rädd att han skulle visa sig svår att lura. Men farhågorna besannades inte, ty det gick utmärkt. Alla symptom som Perander beskrev tycktes vara precis som doktorn väntat sig, och hans ansikte blev alltmera bekymrat.

»Ett svårt fall av partiell paralysi», sade han. »Ett mycket svårt fall. Frågan är om ni någonsin skall kunna återställas. Är ni fullkomligt känslolös i underkroppen?»

»Absolut!» svarade Perander.

»Fullkomligt?» frågade doktorn igen, och gav Perander ett kraftigt nyp i vaden.

»Ä--hm--ab-absolut!» svarade Isidor, som endast med svårighet lyckats behärska sig.

»Ja, det tycks verkligen vara fallet», sade läkaren. »Och vi ha endast två medel att välja på. Vi skola börja med det lindrigaste. Jag skall hjälpa er att lägga er på magen.»

När helomvändningen var effektuerad drog doktorn ned täcket, och blottade Peranders akter, och så ven hans spanska rör genom luften.

»Oau!» lät Isidor ofrivilligt när röret drabbade hans bakdel.

»Kändes det?» frågade doktorn förvånad.

»I-inte det minsta!» svarade Isidor. »Jag blev bara överraskad.»

»Nej, jag kan tro det», sade doktorn. »Ni är ju absolut känslolös, så var inte rädd, ni kommer inte att ha det minsta obehag av behandlingen.»

Så spottade han i nävarna, grep röret och började arbeta.

Perander hade aldrig fått så mycket smörj i sitt liv, men han bet i kudden och behärskade sig medan hans bakdel randades gul och blå. Det var svårt men det gick, ty han tänkte på de trehundra i månaden.

Till slut ställde läkaren ifrån sig käppen och torkade svetten ur pannan.

»Kändes det inte?» frågade han.

»Nä--hm, nä, in-hinte ett dugg», svarade Isidor hjältemodigt.

»Då övergår vi till behandlingen nummer två», sade doktorn, och tog fram en kniv ur fickan.

»Va tänker doktorn göra? frågade Isidor oroligt.

»Var inte rädd, ni kommer inte att känna något», svarade doktorn leende.

»Ja, men vad skall det bli av?»

»Åh, jag skall bara släppa ut det sjuka blodet ni har i benet. Det går så till, att man sticker in kniven till skaftet på ett par tre ställen på båda benen, och i svåra fall sprätter man opp det hela, men det käns--»

»Sprätta opp?» sade Isidor. »Vad menar doktorn.»

»Var lugn», sade doktorn. »Det är inte farligt alls», och han närmade sig målmedvetet med kniven i hand.

Isidor återfick plötsligt sina lemmars bruk och flydde förfärad ur sängen.

»Doktorn får inte skära», skrek han.

»Vad nu då?» sade doktorn. »Kan ni röra er. Det var ju roligt. Det är massagen, som verkar, den sätter blodet i omlopp, ser ni. Vi kanske borde ta litet till?»

»Nej, tack», sade Isidor. »Det här räcker fullkomligt. Tack så mycket för hjälpen, doktorn, nu måste jag skynda mig tillbaka till butiken.»

»Tjugu kronor kostar besöket», sade doktorn. »Och får ni återfall, så tar vi behandlingen nummer två.»

Isidor har aldrig fått återfall.

VÄGEN TILL ENA PIGO

Kyparen på stadshotellet P.A. Kvist älskade Ottilia Johansson, och kyparen på Stora Hotellet J.A. Blomgren älskade också Ottilia Johansson. Härmed är klaven given till ett av de dramer, som dagligen utspelas runt omkring oss; om man sedan vill betrakta det som en fars eller en tragedi, må vara vars och ens ensak.

Ottilia Johansson älskade både Kvist och Blomgren, den förre om måndagarna, när han var ledig, den senare om torsdagarna som var hans ledighetsdag. Dessemellan ägnade hon sig åt sina övriga beundrare, vilka icke voro fåtaliga, vilket man kan förstå när man vet att Ottilia var en söt flicka och arvinge till minst 20,000 kalla sekiner.

Bland dessa beundrare fanns det dock ingen, som gick upp emot Kvist och Blomgren. Deras elegans, deras världsmannavana och trevliga sätt ställde dem i en klass för sig själva, och om endast en av dem varit med i tävlingen, fanns det intet tvivel om att han blivit segrare på valplatsen. Men nu var det omöjligt för Ottilia att bestämma sig. Hon fick, som sagt, nöja sig med att älska dem växelvis.

Kvist och Blomgren hade situationen fullkomligt klar för sig, och älskade alltså inte varandra inbördes. För den övriga kåren av beundrare hyste de, som sig borde, ett suveränt förakt. Men välvde mörka planer mot varandra, och en vacker dag fick Kvist en idé, som gick ut på att djupt förödmjuka rivalen. Nästa måndag steg därför han och Ottilia in i Stadshotellets matsal och slogo sig ned vid ett av Blomgrens bord.

»Kypare!» ropade Kvist myndigt och knackade i bordet. »Förbaskat söl! Hör hit för katten, vaktmästare!»

Blomgren kom blek men behärskad fram till bordet och bugade så litet han vågade. Hans blick sökte Ottilias, men fann där ingen sympati, ty det var måndag, och hon älskade Kvist.

»Dålig servering på den här krogen, skall jag säga vaktmästarn», sade Kvist. »Men nu skall ni låta bli att dra benen efter er, annars skall ni få se på annat.»

»Jag--», sade Blomgren.

»Tyst! Svara inte, drummel!» sade Kvist strängt. »Har ni något ätbart på den här syltan? Ta hit några ostron och en hela gula änkan och låt det gå undan.»

Blomgren försvann genom kyparnas dörr och lättade sitt sinne genom att ge smörgåsnissen ett par orrar. Men knappast hade han lämnat sin beställning vid kassan förrän en kamrat anlände med bud till honom:

»Dom knackar på fyran. Det är Kvist på Stora, och han lever som om han ägde stan.»

Blomgren sväljde de vältalighetsblomster, som pockade på att få slippa över hans läppar, och gick in.

»Hörnu vaktmästarn», sade Kvist och pekade på en nästan osynlig fläck på bordduken: »Vad är meningen med att lägga en sån här lortig gammal disktrasa på bordet där en _dam_ skall äta. Tag bort den genast, _genast_ säger jag.»

Det blev en förödmjukelsens eftermiddag för Blomgren. Så hundsvotterad hade han aldrig blivit förr, inte ens av den enklaste nybakade gulasch, och när hans känslor tvingade honom att slå ut en halv såsskål över Kvists smoking, tillkallades hovmästaren och han fick ovett från två håll.

Men nästa torsdag stelnade Kvist av fasa, när Blomgren och Ottilia stego in i Stora Hotellets matsal och slogo sig ned vid hans bord. Han visste vad som komma skulle, och det kom. Den hundsvottering han på måndagen utsatt Blomgren för var ett intet mot vad han nu själv fick genomgå. Och Ottilia tyckte tydligen att det hela var roligt, ty ju djupare Kvists förnedring blev, desto gladare skrattade hon. Det var ju torsdag, Blomgrens dag.

Men när Blomgren utfört denna sin hämndeakt, gick han i bävan tills måndagen, och hans dystra aningar gingo särdeles fullkomligt i fullbordan. Kvist skändade honom ohyggligt, och blev så upplivad därav att han kallade till sig hovmästaren och skändade även honom, samt uttryckte sina tankar om hotellet i sin helhet på ett sätt, som i tydlighet icke lämnade något övrigt att önska.

Blomgren rasade. Han kände sin vanmakt och måste då och då ute i kassan stärka sig med en konjak, och detta gjorde han så grundligt, att han fumlade när han skulle servera desserten.

Kvist upptäckte genast orsaken och kallade ögonblickligen Blomgren »fyllsvin», ett skällsord, som han genom ett beklagligt förbiseende icke förut kommit att använda.

Då kokade Blomgrens blod över.

»Sa du fyllsvin, din lille uppnosige bondfångare», röt han och grep Kvist i kragen. »Var det fyllsvin du sa? Tag då den här, och den här--» Och med kraftiga nävar gav han sin ärade gäst den ena sittopp'en efter den andra, som ögonblickligen besvarades med ränta.

Matsalen kom genast i uppror. Hovmästare och kypare skyndade till och skilde de kämpande åt. Kvist greps av starka händer, tvingades att betala sin förtäring och slungades sedan ut på gatan, och Blomgren följde strax efter.

Men hovmästaren tog chevalereskt hand om Ottilia, hjälpte henne på med ytterkläderna och ringde efter hennes bror, som kunde följa henne hem.

På aftonen ringde källarmästaren på Stadt till kollegan på Stora hotellet och relaterade vad som förefallit.

»Jag sparkade naturligtvis genast min drummel», sade han. »Vad tänker du göra?»

»Precis detsamma, när fähunden kommer hit i morgon», svarade kollegan lugnande.

Men tre veckor senare eklaterades Ottilias förlovning med hovmästaren på Stadt.

WATERMANS IDEAL

Utrikesdepartementets mest obemärkte person gick in genom garaget, genom en liten dörr, dold bakom en hög skräp, uppför en smal baktrappa, letade sig igenom diverse krångliga korridorförhållanden, och stod till sist framför en tapetdörr. Han lyssnade ett ögonblick, och då intet ljud hördes tryckte han ljudlöst upp dörren och kikade in. I nästa ögonblick slank han hel och hållen genom dörrspringan och stod inför departementets mest bemärkte man.

»Ers excellens har kallat mig!»

»Ja, ritningarna äro färdiga, utförda på silkespapper såsom ni önskade det.»

»Utmärkt!»

»Och det är ju onödigt att hos en så beprövad man som er inskärpa den oerhörda vikten av att de komma fram till sin bestämmelseort?»

»Jag förstår fullkomligt den saken, ers excellens.»

»Dessa ritningar vore ovärderliga för den andra sidan.»

»Och de andra komma säkert att göra allt för att sätta sig i besittning av dem.»

»Tror ni?»

»Men de skola misslyckas, ers excellens.»

Departementets mest obemärkte man tog ritningarna, som hans chef räckte honom, och rullade omsorgsfullt ihop dem till en liten hård rulle, därpå tog han en reservoarpenna ur fickan, skruvade av locket till bläckbehållaren, stoppade dit pappersrullen, skruvade till locket och stoppade pennan i fickan.

Departementets mest bemärkte man betraktade hans förehavande med gillande.

»En god idé», sade han. »En utmärkt god idé. En reservoarpenna, vårdslöst buren i fickan skola de aldrig misstänka!»

»Jag hoppas det, ers excellens. Det är vanligen de närmast till hands liggande ställena, som aldrig bli undersökta, och min Watermans Ideal är utan tvivel ett säkert gömställe. Om fem dagar skall jag enligt order lämna papperen på vår legation i Kristiania.»

Och departementets mest obemärkte man avlägsnade sig på samma diskreta sätt som han kommit.

* * * * *

Bergenståget hade redan dundrat mer än halva vägen till Kristiania, och de resande hade redan hunnit tröttna på fjällscenerierna och ännu mera på de evinnerliga snötunnlarna, som alltid kommo, när utsikten var som mest intressant. Man dåsade över en bok eller en tidning, och en och annan lade reskudden till rätta och försvann i drömmarnas rike.

Den medelålders herrn, som läst ett gammalt nummer av New York Heralds kontinentalupplaga i sex timmar, tappade tidningen och började stillsamt småsnarka i sitt hörn. Detta tycktes verka irriterande på den unga dam, som var hans enda medresande i kupén sedan ett stojande sällskap ungdomar av Bergens färskaste köpmanstyp avlastats i Finse. Elinor Glyns senaste missroman tycktes inte längre ha samma grepp över hennes sinne som förut, och allt som oftast smög hon en blick över bokens kant på herrn mitt emot.

Han fortsatte fridfullt att dra sina timmerstockar.

Till slut lade den unga damen ned boken.

»Min herre...», sade hon.

Min herre svarade med en timmerstock.

»Förlåt, min herre...», sade hon igen.

Samma svar.

Då böjde hon sig fram. Hennes lilla vita hand vek snabbt och mjukt hans rock åt sidan och tog en reservoarpenna, som stack upp ur västens bröstficka, och ersatte den med en likadan, Watermans Ideal, senaste konstruktion. Sedan försjönk hon åter i njutandet av Elinor Glyn.

Mannen fortsatte att snarka. Efter en stund reste damen sig tyst, tog sitt pick och pack och bytte kupé.

Men hennes plats förblev inte länge tom. En herre med semitiskt utseende hade då och då under resan haft ärende fram och tillbaka i korridoren, och när han nu fann denna kupé tom med undantag av den sovande herrn, gick han in och satte sig.

En kort stund lyssnade han till den andres snarkningar, så tog han upp en reservoarpenna, Watermans Ideal, ur fickan. Hans svartkantade hand dök snabbt in under den sovandes rock, och när den drogs tillbaka fanns det fortfarande en penna i den. Med ett litet leende stoppade den semitiske herrn pennan i fickan och lämnade kupén.

En liten stund senare vaknade den sovande herrn. När han fann sig ensam i kupén stack han oroligt handen innanför rocken och kände på reservoarpennan. Sedan tog han lugnad upp New York Heralds kontinentalupplaga och fortsatte att studera den tills tåget närmade sig Kristiania.

Då steg han upp, ordnade sitt bagage och gick ut i korridoren för att ta på sig överrocken. Utanför kupén stod en herre, som artigt steg åt sidan för att låta den andre passera, men tågets skakningar kastade dem för ett ögonblick i famnen på varandra. De skildes om en sekund, med ömsesidiga ursäkter, och medan den ene oförmärkt kontrollerade att det fanns en reservoarpenna kvar i hans västficka, smög den andre med ett belåtet litet leende en Watermans Ideal i sin ficka.

Utanför stationen tog den medelålders herrn med New York Herald en droska och åkte direkt till sitt lands legation. Han gick rakt uppför stora trappan och stod snart inför ministern.

»Nå, hur gick resan?»

»Utmärkt», svarade den resande och tog fram sin reservoarpenna. »Jag bar hela tiden papperen på mig lätt åtkomliga för vem som helst med lite företagsamhet, men fastän tre stycken konkurrerande agenter från andra sidan voro i verksamhet för att få tag i dem, och fastän de ha en nästan onaturlig förmåga att skaffa sig underrättelser om var man gömmer papper, som de vilja åt, så anade de den här gången ingenting.»

»Var har ni papperen?» frågade ministern. »Här, innanför svettremmen», svarade den andre och räckte fram sin hatt.

EN HEMSK HISTORIA

Att bli kär när man ligger borta för att vila sina nerver, är ett av de mera meningslösa företag, som en ung man kan inlåta sig på, ty dels river kärleken upp hans redan förut trasiga nervsystem, så att han känner nervdallringarna ända ut i fingertopparna, dels verkar han därigenom så nervös, att flickan säkerligen inte tycker om hans uppträdande, utan drar sig undan, vilket åter har till följd, att han blir olyckligt kär och följaktligen mera nervös än någonsin. Som man ser, en mycket olycklig växelverkan.

Det var emellertid just detta, som Gustav Oscarson råkade ut för.

När, efter en arbetsam vinter och vår, hans läkare rådde honom att stryka arbete, vin och tobak från sitt program, och han, till följd därav reste till Vindö pensionat för att vila upp sig, mötte han där Gerda Palm, som var så söt, att Oscarson aldrig sett något så sött förr. Tyckte han!