# Baron Olson och andra historier ## Part 5 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/baron-olson-och-andra-historier-15719/index.md Om inte Esselgren och Anderstein haft så viktiga affärer i Malmö, så hade de säkert stigit av och rest med ett annat tåg, men nu var saken den, att de båda herrarna, som voro rätt avsevärda smågulascher, kunde göra upp en jobbaraffär och svindla svenska folket på 25,000 vardera om de lyckades hinna till Malmö på kvällen. I annat fall skulle säkert varan gå till hederliga affärsmän, och det nedslående förhållandet skulle inträffa, att den skulle komma bemälda folk tillhanda utan den lilla prisförhöjning på ett par hundra procent, som herrarna åsyftat. Nu var emellertid all fara för inträffandet av denna sorgliga eventualitet undanröjd. De båda kompanjonerna hade vaknat i god tid, och sutto nu inklämda på sina obekväma platser med utsikt att om en sexton timmar vara i Malmö, och på nattkröken göra upp affären. Det gick något så när bra för de bägge affärsmännen att sitta på mittplatserna under de första två timmarna eller så, men sedan tröttnade de. Det började värka i sidor och rygg, huvudena blevo tunga och de kände behov av att luta sig. Men de hade intet att luta sig mot, utom ett par medpassagerare, som emellertid energiskt protesterade mot varje försök till dylikt närmande. Situationen var kritisk. Men det är vid sådana tillfällen, som Esselgrens snille gör sig mest gällande. Det gjorde sig gällande nu. »Hör du, Anderstein», sade han högljutt. »Nu går vi väl snart in i restaurangvagnen och äter frukost.» Och i detsamma blinkade han långsamt och omsorgsfullt med vänstra ögat, för att Anderstein skulle förstå att något var i görningen. Anderstein förstod, men visste inte vad. »Vi gör väl det», svarade han. »Det blir annat det än i Petrograd!» utropade Esselgren entusiastiskt och gnuggade händerna. »Joo, det vill jag lova! Här får man ju ett mål _mat_ för några kronor, där en fläsksvål och ett par skedblad stuvade potatisskal för femti rubel.» Medpassagerarna hade blivit intresserade av konversationen och en av dem vågade en fråga. »Är det verkligen så hemskt i Petrograd?» »Jo, var lugn för det», sade Esselgren högtidligt. »Ingen mat, inga kläder eller skodon. Gatorna fulla av rövare och mördare så att ingen går säker, och så rasar sjukdomar där.» »Hemskt!» instämde Anderstein. »Ja, koleran går ju så förfärligt där», sade den intresserade herrn. »Ohyggligt!» sade Esselgren. »Tusentals fall om da'n, mycket värre än man tror här hemma. Dom stupar på gatorna, dom dröser. Rätt som man går och pratar med en god vän så får han magplågor och da'n därpå så är han död.» »Det är ju förfärligt!» kom det i kör från passagerarna. »Var det länge sedan herrarna var där?» »Nä då», försäkrade Esselgren fryntligt. »Vi kommer direkt.» »Det vill säga, herrarna har legat i karantän en tid.» »Inte!» sade Esselgren. »Man achtet sich! Inte har vi affärsmän tid med sånt. Vi kilade tvärs över Finland och så smet vi ut på Åland och seglade över till Grisslehamn, tyst och stilla, och nu är vi här. Fint skött, va?» En halv minut senare voro de båda herrarna ensamma i kupén, och sträckte ut sig på var sin soffa. »Där ser du, gosse», sade Esselgren stolt, »hur man klarar en situation. Du såg vilken fart dom fick. Nu sover vi ett slag, och sen äter vi frukost och sen åker vi i vår egen abonnerade kupé till Malmö.» Snarkningstävlingen mellan Esselgren och Anderstein, hade pågått i cirka två timmar och den senare tycktes ligga litet över, när de väcktes av att dörren öppnades. I dörren stodo en man i polismössa och en herre i pincenez. Bakom skyltade ännu ett par karlar. »Vad är det?» frågade Esselgren. »Herrarna ska följa med doktorn här», sade polismannen. »Herrarna ska interneras.» »Va katten--» »Herrarna har bekänt för sina medpassagerare att ni kommer från Petrograd och undvikit karantän. Opp nu och följ med.» »Stopp», började Anderstein. »Det där var bara skoj...» »Försök inte», sade polismannen. »Kom med bara.» Så fördes de båda smågulascherna ut till en väntande ambulansvagn. Och så gick malmötåget. Och med det drömmen om 25,000 gulaschkronor per man. EN ITALIENSK EPISOD Kupén doftade av damm, gammal inpyrd smuts, mögel och vitlök, och det var med verklig förtjusning Åke såg den lille italienske borgmästaren, svept i den värdighet han iakttagit under hela resan, plocka ihop sina effekter och ge sig i väg när tåget stannade. »Nå, Gudskelov att man blev av med den», sade Åke ur sitt svenska hjärtas djup. »Opp med fönstret nu, och in med frisk luft, det var själva tusan vad den lille fete kamorristen var rädd för att släppa in sitt fosterlands klimat.» »Folk är likadana vart man kommer», anmärkte Johan lugnt. »Är det inte likadant hemma i Sverige, va?» »Jo visst, ja visst!» svarade Åke. »Men det här var en helsikes stor station. Det måtte vara Bologna. Petrus, du som rådbråkar lingot, stick ut ditt nordiskt blonda huvud genom fönstret och fråga den där guldbeslagne kamorristen hur länge vi står här.» »Nej, fråga någon annan», föreslog Johan. »Den där tycks ju vara järnvägstjänsteman, och en sådan vet aldrig något om tågtiderna här i Italia.» Men Petrus hade redan rest sig upp, stuckit ut huvudet genom fönstret och adresserat sig på särdeles grammatikalisk italienska till järnvägstjänstemannen: »Quanto tempo ci fermiamo in questra stazione?» »Venti minuti, signore!» »Vad säger kamorristen?» frågade Åke. »Tåget stannar här i tjugu minuter», svarade Petrus. »Dom talar för resten en vacker dialekt i de här trakterna.» »Du är allt bra slängd i italiano», sade Johan erkännande. »Åhja, tja, man redet sich!» svarade Petrus blygsamt och ägnade en tacksam tanke åt den i Stockholm inköpta 50-öresparlören. Men Åke grep sin mössa. »Kom Johan, på tjugu minuter hinner vi se efter om dom har någon katedral i den här stan, och jag är för resten törstig, ett glas chianti, eller vad det är dom kallar pilsnern här i landet, skall smaka skönt. Du Petrus kan vänta här och vakta bagaget. Se efter att ingen stjäl något, glöm inte att här i landet stjäl alla människor allt vad de komma över. Och håll särskilt ögat på pläden.» Ett brett och soligt leende spred sig över Petri hemtrevligt feta ansikte, när ordet pläden nämndes, och hans blick smekte ömt det nämnda kollit, medan Åke och Johan hoppade av tåget och försvunno in på _il ristorante_. Innerst inne i pläden, mjukt bäddad bland filtar, låg nämligen en skatt, medförd från landet i högan nord, och avsedd att tagas fram i Monte, en sällsynt och dyrbar skatt--en liter O. P. aqvavit. Petrus var nära att försjunka i drömmar om hur öppnandet av denna O. P. lämpligen skulle firas, då ett plötsligt ryck gick genom tågsättet. »Ryck i helsingland!» sade Petrus skämtsamt till respläden. Men omedelbart därpå kom ett ryck till, och så satte tåget sig i gång. »Dom växlar!» upplyste Petrus pläden. Men han hade orätt, ty tåget ökade alltmera farten och var snart i så full gång som ett italienskt tåg kan vara. Och samtidigt kom Petrus ihåg att Åke hade hand om både hans biljett och hans pengar. Nåja, biljetten var det ju inte så noga med, för den hade konduktören redan sett, men pengar--det är inte så angenämt att vara utan pengar i ett främmande land, av vars språk man inte känner mera än vad man kunnat inhämta av 50-öresparlören. Tio minuter senare anlände konduktören och Petrus såg till sin fasa, att det varit konduktörsbyte i Bologna. »Biglietto!» sade han och räckte ut handen. Petrus försökte en bluff. »Vado a Firenze!» sade han och låtsades försjunka i en tidning. »Favorisca monstrare il suo biglietto!» sade konduktören, och denna gång var rösten skarpare. »Biglietto?» sade han. »Si, si! Biglietto vergessen, glömt, oublié? Begriper du?» Konduktören såg allt bistrare ut. För ett par lire kunde han kanske överse med att en resande inte hade biljett, men bara brutet och utländskt prat imponerade inte på honom. »Biglietto, signore!» Då blev Petrus rasande. Hans italienska ordförråd räckte inte till en förklaring, och han tillgrep svenskan. »Begriper du inte», röt han hotfullt, »att Åke har biljetten och han blev kvar i Bologna med både den och pengarna. Och säjer du ett ord till krossar jag skallen på dej, förbaskade kamorrista.» Konduktören gick omedelbart vidare, och Petrus stod som segrare kvar på slagfältet. Han trodde att det var hans manliga uppträdande som satt skräck i konduktören, och kanske hade han rätt. En del av hans samtida anse det emellertid vara mera sannolikt att konduktören tagit honom för en kamorrist. I varje fall fick Petrus sitta i lugn och ro och smeka ömsom campagnan, ömsom respläden med sina blickar till tåget äntligen stannade i Florens. Men då möttes han av ett annat problem. Han hade elva kolli bagage, och inga pengar. Förut hade alltid en av reskamraterna brukat köra ut bagaget genom fönstret till någon svartmuskig bandit, medan någon av de andra hoppat av och gjort sig klar att gripa bemälde bandit för den händelse att han skulle försöka ge sig av med kollina. Men nu gick inte det systemet. Nu måste Petrus klara sig själv. Med stort besvär lyckades Petrus lasta på sig sex kolli, och praktisera sig av vagnen med dem, för att ögonblickligen bli omgiven av ett band operettrövare, som höggo sig fast i bagaget. Det var ett detachement ur Firenzes stadsbudskår, som på detta sätt i överflödande välvilja sökte ta hand om Petri bagage, men sällan har stadsbudskåren i fråga mötts med så kallt oförstående. Petrus vrålade invektiv åt operettbanditerna på alla av honom kända utländska språk, för att sedan tillgripa svenska skällsord, och som han är hemma i trakten av Delsbo, äger han fullkomligt herravälde över denna gren av sitt vackra modersmål. Med dettas hjälp lyckades han också förmå stadsbudskåren att dra sig något tillbaka, dock inte på långt när så mycket som han bett dem dra, och efter att ha satt ned sina sex kolli, störtade han in efter de andra fem. Hans inneboende misstroende för italienare i allmänhet och _facchini_ i synnerhet kom honom att skynda mer än han någonsin skyndat förr, och däri gjorde han klokt, ty av hans sex kolli voro fem redan på väg till fem olika hotell. Det sjätte, pläden, fanns kvar, ty den hade två _facchini_ gripit tag i för att bära åt var sitt håll, och de voro just i färd med att välja ut var sin mjuka, behagliga fläck på den andres kropp, där en stilett lämpligast kunde placeras, när Petrus slog ned som en nordisk björn och slet tvisten genom att rycka till sig den dyrbara bördan. Genom en skarp hetsjakt över perrongen lyckades han återerövra även de andra fem kollina, varefter en ny hetsjakt tog vid för att få fatt i de sex andra, ty naturligtvis lade välvilliga bärare vantarna på dem så snart han vände ryggen till. Att i detalj skildra Petri kamp mot de italienska bärarna skulle bli för långt, det är tillräckligt att konstatera att han efter en lång och het strid lyckades samla sina elva kolli i en stor hög, på vilken han sedan satte sig. Omkring honom samlades på respektfullt avstånd Firenzes stadsbudskår, av vilka varje enskild medlem med förtjusning skulle ha satt en kniv i Petrus om han kunnat göra det utan någon som helst risk. Men det var förbundet med en viss risk för en _facchino_ att närma sig Petrus just då. På detta sätt hittades han av Åke och Johan när de ett par timmar senare kommo med nästa tåg från Bologna. När tåget drog in på stationen hängde de ut genom vagnsfönstret bleka av ängslan för Petri och resplädens öde, och det jubelrop som höjdes när de fingo se honom lät som ett härskri från det gamla Germaniens dystra skogar. »Hej, gamle Petrus, roligt att se dig välbehållen. Skaffa hit en kamorrist, som kan bära bagaget, så far vi till hotellet och får oss lite mat.» _Facchini_ närmade sig lystet men tveksamt. »Nej», sade Petrus. »Ingen av dom där fähundarna skall tjäna på oss. Vi tar bagaget. Jag svarar för fem kolli.» »All right», sade Åke och grep respläden och ett par väskor. »Har du något emot stadsbuden, så kan vi ju själva bära bagaget till en droska.» Och med det ledde han vägen. Men Petrus, som tagit upp fem kolli satte ned dem igen och satte sig sedan själv på dem, ty hans knän veko sig. Där respläden bars fram tecknade sig en smal, våt linje på perrongen. DJURVÄNLIGHET I Barbackaån knuffades isstyckena, sakta och makligt så som det passar i staden i fråga, men de knuffades i alla fall. Så satte ett av dem sig på spjärn mellan ett par av kajens pålar, ett annat stannade sällskapligt bredvid och ett tredje och fjärde slöto sig snart till sällskapet. Om några minuter låg isen som en bro tvärs över ån, och i mitten tronade den av hela Barbacka kända stora måsen, som bekvämt kommit seglande på ett av flaken. Järn- och herrekiperingshandlare Göranson, ordförande i Barbacka djurskyddsförening, kom långsamt promenerande utefter kajen och betraktade med tjusta blickar hur våren sprängde isens bojor, som hans poetiska själ kallade det. Han nickade gemytligt åt sin gamle vän måsen, som dock inte besvarade artigheten, och fortsatte sedan sin väg nedåt ån. En timme senare kom han tillbaka. Nu låg ån isbetäckt ovanför isdammen men måsen stod fortfarande lugn och majestätisk, fullkomligt oberörd av såväl Göranson som de alltmera hopade isstyckena. Göranson stannade. »Står du där än», var den särdeles överflödiga fråga han riktade till måsen, som heller inte nedlät sig att besvara den. Göranson var inte djurskyddsordförande för ro skull. En mörk tanke vaknade i hans hjärna och han beslöt pröva om den var riktig. Därför tog han upp en sten från gatan och slungade den, så djurvän han var, mot måsen. Naturligtvis träffade han inte, och måsen tog inte minsta notis om projektilen. Pang! Nästa sten slog närmare, men resultatet blev lika negativt, och under en stund blev måsen utsatt för ett formligt bombardemang. Men han uthärdade elden briljant. Barbacka poliskonstapel, Jönsson, som en stund från något avstånd iakttagit Göransons underliga beteende, närmade sig nu betänksamt. »Vad är det han har för sej, Göranson.» »Gomorron Jönsson!» sade Göranson. »Jo, si jag tror att måsen har frusit fast.» »Må dä!» sade Jönsson. »Jo, han har stått så där en hel timme nu och det är ju klart, att han inte skulle stå så på en isbit och frysa om fötterna om han inte var fastfrusen. Och för resten så rör han sig inte ur fläcken när jag kastar sten på honom.» »Må dä?» sade Jönsson igen. »Jojo men! Och nu kan en inte göra något annat än att skjuta den, det är barmhärtigast.» Jönsson såg bekymrad ut. »Dä vet väl Göranson, att han inte får skjuta skott inom stadens hank och stör!» sade han. »Visserligen! Men under sådana här omständigheter.» »Dä blir till att tala med kumsarjen då», sade Jönsson. »Men han är ju bortrest!» »Då får Göranson vänta tills han kommer igen», sade Jönsson orubbligt. Göranson funderade. Att låta det stackars djuret stå där ute och lida gick ju inte för sig. Skjuta måste han om han också skulle få böta för det. För en djurskyddsordförande fick inga dylika småsaker utgöra något hinder. »Jönsson», sade han efter en stund beslutsamt. »Hur mycke böter blir det om jag skjuter måsen ändå?» Jönsson lyfte på mössan och rev sig omsorgsfullt i huvudet. »Jae, en tio kronor blir det nog minst.» Utan ett ord styrde Göranson vägen till sin järn- och herrekiperingsaffär och kom strax ut igen klädd i ett högtidligt ansikte och en dubbelbössa av skräckinjagande kaliber. »Jönsson, följ med mig i båten här», sade han fast. »Och håll anteckningsboken färdig, för nu ska här begås ett brott.» Uppmärksamt iakttagen av en folkmassa på nära sju personer steg Göranson i båten tätt följd av Jönsson, vars högtidliga min stämde åskådarnas själar till andakt. När båten kom på fem meters avstånd från måsen lade Göranson ned årorna och grep geväret. »Pass på nu med anteckningsboken, Jönsson», sade han, lade geväret till ögat, siktade noggrant mitt i måsens bröst och tryckte av. Pang, pang! Först den ena pipan och sedan dem andra. Då flög måsen. EN LIVLIG JULAFTON Under mina vandringar hit och dit på jordskorpan har jag firat julafton på rätt många olika sätt. En gång firade jag den för oss svenskar så betydelsefulla dagen med att vandra omkring bland starka män, dresserade hundar och snurrande tvåsous-rouletter på en marknadsplats i en fransk småstad; en annan gång när jag också befann mig söderut, blev jag bjuden på resa till Egypten över december och januari, men började längta efter risgrynsgröt och lutfisk, som jag inte smakat på diverse år, och ställde i stället kosan norrut--samt firade jul under storm på Nordsjön. Men den livligaste julafton jag hittills varit med om, var julaftonen 1904 i Minneapolis, Minnesota, U. S. A. Jag hade anställning vid en svensk-amerikansk tidning och hade det ganska omväxlande. Min uppgift där var nämligen att dammtorka, läsa korrektur, skriva notiser, sälja svenska böcker och vykort samt elda centralvärmeledningen, vilket senare uppdrag jag skötte med sådan bravur att brandkåren en vacker natt måste tillkallas. Nåja, den behövde inte stanna länge. Det brann bara i den trälåda, där jag, förtänksamt nog, brukade lägga den heta aska och glödande kolstybb som jag kratsade ut ur värmepannan, och eftersom spegelrutan, som brandkarlarna kommo in genom, var försäkrad, slutade min intervju med chefen så, att han välvilligt, om också utan entusiasm, sade åt mig att jag fick behålla platsen. Tidningen hade sin officin i affärscentrum på Mississippis västsida, jag bodde hos min vän Rosén på östsidan, långt från all ära och redlighet, där fabriker och potatisfält ännu höllo stånd mot stadens framryckning, och där järnvägarnas växelspår gingo fram i gatans plan. Det var billigt att bo där. På slaget sex på julaftons eftermiddag lämnade jag officinen för att resa hem och äta plumpudding i Rosénska familjens sköte. Han var postexpeditör, och vi hade kommit överens om, att om jag tog den spårvagn som två minuter över sex körde från hörnet av sjätte gatan och första avenyen, så skulle han möta vid hörnet av Hennepin- och Washingtonavenyerna, så att vi skulle få sällskap hem. Men vid hörnet mötte jag unga Bessie, som brukade sälja strumpor till mig i Plymouth-stores Basements-salesroom, och vem kan motstå ett par vackra irländska ögon? Jag var nitton år och kunde det inte. Naturligtvis glömde jag både spårvagnen och Rosén, för att sjunka i ett sällhetsrus, som dock tyvärr blev av ganska kort varaktighet, för Bessie skulle med 8:de avenyvagnen åt andra hållet och reste tre minuter senare sin väg, hjärtlöst nog utan att låta mig göra sällskap. Om två minuter steg jag, betydligt avkyld, på vagnen till Central avenue, för att fara hem till plumpuddingen. Vid Hennepin- och Washingtonhörnet tittade jag pliktskyldigast efter Rosén, men han var inte där. Tydligen hade han, enligt överenskommelse, farit med föregående vagn, och eftersom jag hade all anledning förmoda att han skulle hitta hem ensam, for jag bekymmerfritt vidare nedför avenyen, på den långa bron över Mississippi och vidare framåt den oändliga Central-, mot 18:de avenyen. Men i närheten av sextonde avenyen stannade vagnen. Det hördes en ropandes röst vid främre plattformen men man kunde icke urskilja vad den sade, och stålnätsgrindarna, som stängde av bakre plattformen, öppnades inte. Det blev oroligt i vagnen. »Varför kör ni inte vidare?»--»Va--står ni här för?»--»Rör på spelet!»--»Är det meningen att den här vagnen ska bli ett hotell, och stå här jämt?» Konduktören kunde inte besvara alla de frågor som slungades mot honom. Men då öppnade föraren sin lilla lucka och sade: »Linjen är blockerad! Det har hänt en olycka längre fram!» »Öppna grindarna! Öppna grindarna!» Vi voro ett tjugutal friska viljor som slungade oss mot nätgrindarna och röto med våra lungors fulla kraft. En olycka! Då måste man naturligtvis dit. Genom opinionens makt övertygad om att grindarna borde öppnas tog föraren ett tag i sin handspak så att de svängde upp, och i nästa ögonblick etablerades kapplöpning mot olycksplatsen. Mina långa ben gjorde mig till etta, men ambulansen, som med dånande gong-gong kom i fullt galopp, körde i alla fall förbi mig. Som god tvåa lyckades jag ändå placera mig. När jag kom fram till olycksplatsen stod det genast klart vad som hade hänt. Ett växelspår gick vid 18:de avenyen snett över gatan och på detta stod ett lokomotiv, medan en spårvagn låg kullvräkt tvärs över järnvägsspåret. Den spårvagn, som jag skulle ha åkt med. Tydligen hade föraren haft dålig utkik, och försökt köra över järnvägsspåret utan att förvissa sig om allt var klart. Min första tanke gällde Rosén. Var han en av de döda, som bars in i verkstaden bredvid, eller fanns han bland de sårade, som brandkarlarna snabbt och varsamt langade in i ambulansvagnen? Jag trängde mig fram. Nej, där stod min vän! Vit som ett lik, men dock inte ett lik, och darrande i alla leder. En liten beskäftig herre skrev just upp hans namn och adress när jag hann fram, och ett par bekanta hade redan tagit hand om honom. »Är du skadad?» Han stirrade på mig halvt som i en dröm, så kände han plötsligt igen mig, ryckte upp sig och svarade: »Nej, men vilken upplevelse, vilken förfärlig upplevelse!» Jag förstod honom. Min vän Rosén var ingen modig man, det hade jag märkt vid ett och annat tillfälle förut, och olyckan hade skrämt honom från vettet. Men annars var det intet fel på honom, och när han fått tid att hämta sig skulle han inte ha något men av det. Jag lät de andra ta hand om honom, och intresserade mig åter för det som hände och skedde omkring mig. En redskapsvagn kom körande med rasande fart och med rent otrolig snabbhet var den påkörda vagnen vräkt ett stycke åt sidan och spåret klart igen. Ambulansen körde åter sin väg och nedifrån avenyen närmade sig en rad spårvagnar, som av olyckan bringats i stockning. Men bland folkmassan, som samlat sig hördes ett hotande mummel som växte och steg. Två eller tre människor hade blivit dödade genom en spårvägsmans försumlighet, flera skadade, och massan var böjd för att utkräva en summarisk hämnd på spårvägsmännen. Dessa hörde mumlet, sågo massans allt mer hotande hållning och slöto sig tätare tillsammans, och från redskapsvagnen hämtade de skruvnycklar och andra småsaker, som kunde bli användbara. Med klingande klockor närmade sig spårvagnarna sakta och folkmassan gav motvilligt väg för dem. Men plötsligt sprang en man upp på den främsta vagnens skyddsskärm, som parallellt med marken sköt ut från vagnen på en decimeters höjd. Han hade tydligen firat julafton, ty han vajade litet, och med vänstra handen måttade han ett slag mot föraren där innanför rutan. Jag, som stod ett par steg därifrån, ämnade springa fram för att hindra honom, men skuffades åt sidan av en spårvägsman som rusade fram och placerade sin näve mot den drucknes underkäke. Karlen slungades till marken och låg stilla. Det var en ren och klar »knock-out». Sekunden därefter vacklade spårvägsmannen bakåt, själv träffad av en näve i ansiktet, ty med ett rytande gick massan till anfall mot spårvägsmännen, som genast, med skruvnycklar och andra tillhyggen i högsta hugg, mötte med ett motanfall. Just där de båda svallvågorna möttes stod jag, och jag greps genast av en livlig önskan att befinna mig på någon annan plats på jordklotet. Jag hade ingen anledning att blanda mig i leken tyckte jag, det var ju inte jag, som blivit ihjälslagen, och jag beslöt att snarast möjligt förflytta mig ut ur stridens centrum. Men striden stod mellan spårvägsmän och civila. Jag var civil, och mina fredliga avsikter syntes inte utanpå. En skruvnyckel, förd av en kraftig gråklädd arm, susade mot min stetsonhatt, men jag parerade och vek undan. Spårvägsmannen nummer två lyckades jag också undvika men rusade mitt i armarna på en tredje som prompt och snabbt slog till. Jag lyckades endast delvis parera, och slaget, som träffade högra kinden, satte mina bohuslänska förfäders vikingablod i svallning.