Part 3

»Åjo», sade ingenjören. »Nog kan man alltid skilja på rätt och orätt, det där har varje människa medfött inom sig. Jag för min del behöver aldrig ta miste på de två sakerna.»

»Då gratulerar jag bror», sade advokaten. »Fast bror i så fall knappast hör till de människor, som ge mig mitt levebröd. Vad som är moraliskt rätt eller orätt kan ofta vara svårt nog att avgöra, tycker jag, olika människors uppfattning om de där sakerna variera ju så högst betydligt, men den juridiska rätten kan alltid fastslås.»

»Prat», sade ingenjören. »Just den moraliska rätten är det, som man minst behöver tveka om. Den juridiska kan däremot bli ganska kvistig att få tag i. Det sköter advokaterna om.»

Advokaten ignorerade hugget.

»Jag erkänner gärna», fortsatte han, »att det ofta nog kan vara kvistigt att avgöra vilken av två parter, som har juridiskt rätt eller orätt, men avgöra det kan man alltid till slut. Har du hört talas om ett enda fall då en domstol uppgivit försöket att döma i ett rättsfall? Ånej, utslag blir det alltid.»

Journalisten tände en ny cigarr.

»Det kan dock finnas fall, då det är omöjligt att avgöra både vad som är moraliskt och juridiskt rätt.»

»Exempel!» sade advokaten.

»Jag skall dra fram ett exempel ur min egen erfarenhet», sade journalisten och satte sig bekvämare till rätta i stolen. »En liten episod, som hände mig för många herrans år sedan ute i Amerika.

»Som ni vet reste jag dit över som nybliven student för att se litet av livet och tillfredsställa min äventyrslystnad. Mina föräldrar voro i mycket goda omständigheter, så jag var försedd med en rundligt tilltagen reskassa, och naturligtvis skulle jag långt innan den var slut ha en bra plats, det hade jag klart för mig. Tacka för det, att en ung, frisk, energisk svensk pojke med goda skolkunskaper och ett friskt humör lätt skulle slå sig fram där ute.

»Jag kom alltså till Chicago och började med att se mig om i staden litet. Den var så stor, och full av så mycket nytt och underbart, och om min reskassa när den växlades i dollars inte blev så många hundralappar bekymrade det mig föga. Jag skulle snart skaffa mig en plats. Men någon brådska med den saken var det ju inte, utan jag levde dagsländans glada liv, tills jag en dag helt plötsligt upptäckte att mina pengar voro på upphällningen.

»Nå det fanns gott om lediga platser. I varenda tidning stod det spaltvis med annonser om dylika. Först sedan jag svarat på en hel hop av dem och förslösat mycken tid och många dollars på anmälningsavgifter och värdelösa provkollektioner fick jag klart för mig att de flesta voro humbug. Jag var allt bra grön.

»Det är ju onödigt att i detalj relatera mina öden under denna tid, det må vara nog sagt att en dag stod jag på gatan utan en cent på fickan. Att skriva hem efter hjälp förbjöd mig min stolthet, och ännu hade jag litet hopp kvar om att det till slut skulle ljusna. Så småningom vandrade det ena plagget, den ena småsaken efter den andra till pantlånaren, och till slut stod jag där utan att äga mera än de kläder jag gick och stod i.

»Då började svälten på allvar. Då och då kunde jag komma över en slant så att jag fick ett mål mat, men många dagar fick jag nöja mig med en kopp kaffe och en bit paj som dagsranson, och ofta fick jag ingen mat alls.

»En dag just vid den tidpunkt då jag märkte, att mina kroppskrafter började ge vika, mötte jag på gatan en välklädd man, som efter en forskande blick på mitt ansikte ställde sig i vägen för mig.

»'Ni svälter!' sade han kort och rakt på sak, så som det brukas i det landet.

»'Ja', erkände jag hoppfullt, i tanke att mannen kanske skulle ge mig en dollar till ett par ordentliga mål mat.

»'Berätta edra närmare omständigheter, så får jag se om jag kan göra något för er!'

»Och jag berättade utan omsvep både vem jag var och hur jag kommit i den situation som jag var.

»'Ni är alltså av en hederlig och på sin ort aktad familj?'

»'Ja, det är jag.'

»'Och själv är ni en hederlig karl?'

»'Ja.'

»'Har aldrig begått en ohederlig handling?'

»'Aldrig', svarade jag litet harmset. Om jag icke varit så utsvulten hade jag säkert inte tålt det.

»'Gott', sade han och drog fram en sedelbunt ur fickan. 'Här är hundra dollars, vill ni förtjäna dem?'

»Om jag ville! Hundra dollars! Min tanke svindlade inför en sådan summa. Det betydde ju nytt liv, nytt hopp--en biljett hem om jag så ville.

»'Vad skall jag göra för att få dem?'

»Han tycktes betänka sig ett ögonblick.

»'Jag är vad man kallar en excentrisk man', fortsatte han sedan. 'Och det roar mig att studera människorna. Nu vill jag se om hundra dollars kan fresta en fattig svältande sate som ni, som hittills varit hederlig, till att bryta med sitt föregående liv. Ni får dessa hundra dollars om ni begår en ohederlig handling.'

»'Vilken handling vill ni att jag skall göra?' frågade jag. Herrarna böra komma ihåg att jag svalt; och jag tyckte det kunde vara skäl i att höra vad som begärdes av mig. Uppfattningen om vad som är hederligt varierar ju.

»'Vilken handling som helst, bara den är ohederlig.'

»'Och när bli pengarna mina?'

»'Pengarna övergå i er ägo i samma ögonblick som ni begår handlingen i fråga.'

»Jag funderade ett ögonblick. _Så ryckte jag till mig de hundra dollarna och sprang min väg_. Kan du, herr jurist, avgöra om min handling var ohederlig eller ej.»

Advokaten tvekade inte ett ögonblick.

»Naturligtvis var den det», svarade han.

Journalisten smålog stilla.

»Pengarna blevo alltså mina i samma ögonblick som jag tog dem?»

»Ja visst!»

»Men då var det ju mina egna pengar, jag tog, och att ta sina egna pengar är ingen ohederlig handling.»

»Hm!» sade advokaten. »Man får tänka sig, att det i utförandet av handlingen fanns ett ohederligt moment innan pengarna övergingo i din ägo.»

»Det får man inte tänka sig», svarade journalisten. »Ty överenskommelsen var, att pengarna skulle bliva mina _i samma ögonblick_ som jag begick en ohederlig handling, inte i ögonblicket efter, alltså inträdde min äganderätt _samtidigt_ med detta ohederliga moment, och de pengar jag tog voro alltså mina egna.»

»Hm!» sade advokaten.

»Men», fortsatte journalisten. »Om penningarna voro mina egna var handlingen icke ohederlig. Och då handlingen icke var ohederlig hade jag heller icke uppfyllt villkoret för att få pengarna--och pengarna voro icke mina. Har jag rätt?»

»Hm», sade advokaten.

Journalisten skrattade kort.

»Nå! Jag tog således pengar, som icke voro mina. Detta var en ohederlig handling. Men då jag begick en ohederlig handling blevo pengarna mina;--följer du med?--jag tog alltså mina egna pengar, vilket icke är ohederligt, pengarna voro alltså icke mina; alltså var handlingen ohederlig, alltså voro pengarna mina; alltså var handlingen hederlig, alltså voro pengarna icke mina; alltså var handlingen ohederlig, alltså --»

»Stopp, stopp!» sade advokaten. »På det viset kan du hålla på hela natten.»

»I evigheters evighet!» svarade journalisten. »Faktum är, som jag haft nöjet att bevisa, att om min handling var ohederlig så var den hederlig och tvärtom. Kan du döma vad som i detta fall är rätt och orätt?»

»Hm!» sade advokaten. »Ett högst invecklat rättsfall.»

»Herrarna kan tvista om den juridiska rätten, men moralisk rätt att behålla kovan hade du lika förbaskat», avgjorde ingenjören.

SVÅRSÅLD VARA

»Nu för tiden kan man sälja allting och få bra betalt för det», sade direktör S:son Silverling belåtet och drog ett par bloss på sin cigarr.

Tre av de fyra andra unga gulascher, som utgjorde hans auditorium, nickade instämmande--de hade alla erfarenheter i den vägen--men den fjärde, direktör P:son Perén såg betänksam ut.

»Inte allt», sade han.

»Min värderade broder», sade Silverling. »Vill du vara av den godheten att ge oss ett exempel, som bär upp ditt absurda påstående. Har du inte själv sålt höboss som tesurrogat med ett par tusen procents avans, och har vi inte allesammans på samma sätt bevisat äktheten av min sats.»

»Tror du», sade Perén, »att du skulle kunna sälja en hundralapp för hundratjugu kronor?»

Silverling skrattade.

»Ja, nästan», sade han. »Men det var inte precis så, jag menade.»

»Nå», sade Perén. »Tror du, att du skulle kunna sälja en hundralapp för tjugu kronor?»

»För tju--jo, tacka katten för det! Det skulle väl vem som helst kunna.»

Perén tog långsamt upp sin plånbok och plockade fram fem fina och släta nya hundralappar.

»Antag att vi utnämner Ansén till försäljare. Han är opartisk och dessutom smärt ännu. Han går hem och tar på sig en av de kostymer, som han brukade använda innan han började tillverka mjölsurrogat av sågspån, samt en sportmössa och när han så ser ut som en vanlig, enkel medborgare skall han gå ut på gatan och försöka att sälja dessa fem hundralappar till fem välklädda medborgare för tjugu kronor stycket. Men han får. endast fråga fem personer. Om tre eller flera köper har jag förlorat och ger dig, Silverling, tio tusen kronor, köper ingen eller endast en eller två, anses din sats, att man katn sälja allt, vederlagd, och du ger mig tio tusen. Dessutom bjuder den förlorade sällskapet på en bättre middag.»

»Topp!» sade Silverling. »Beställ middagen genast, du som kommer att förlora. Det säger ju sunda förnuftet, att den, som blir erbjuden en hundralapp för tjugu kronor tror att säljaren har mist förståndet, och passar på tillfället att göra ett litet kap.»

»Såvida inte samvetet--», sade en av de andra.

»Åh håll mun», sade Silverling.

Någon timme senare drev direktör A:son Ansén klädd i sportmössa och en av de kostymer, han ansåg snygg när han ännu var biträde i en speceriaffär på norr, utefter Hamngatan, med de fem nya, fina hundralapparna i handen. De övriga fyra herrarna följde hans förehavande från andra sidan gatan.

Till första offer utsåg han en ung man av affärstyp.

»Skall herrn köpa en hundralapp!»

»Vafalls?» sade den andre och stannade.

»Köp en hundralapp! Ny och garanterad äkta, för tjugu kronor.»

Den unge mannen granskade Ansén ett ögonblick och blev röd.

»Dra åt skogen, sabla drummel», röt han. »Vore det inte mitt på gatan, så skulle ni få smörj. Har ni inget bättre att göra än att gå ute och driva med folk?»

Så gick han.

Nästa offer blev en äldre gentleman, som först noga förhörde sig om sedelns äkthet, och sedan så demonstrativt såg sig om efter en poliskonstapel att Ansén fann sig föranlåten att försvinna i folkhopen för en stund.

Nummer tre var en medelålders dam, och hon blev genast intresserad.. Men hon vägrade envist att ta upp tjugu kronor ur väskan för att lämna dem i utbyte mot hundralappen. Däremot var hon fullt villig att ta emot åttio kronor om Ansén ville växla hundralappen i en affär.

Därpå strandade den affären, och som tre personer nu vägrat köpa måste Silverling till sin förvåning erkänna sig slagen, men efter ett kort sammanträde beslöts att experimentet skulle fortsättas. Perén särskilt yrkade på detta, emedan han ville ha fastställt att sedlarna över huvud taget icke voro säljbara ens till det begärda låga priset.

När alltså en landsortslöjtnant på väg till Gymnastikcentralen närmade sig, antastades han av Ansén:

»Vill löjtnanten köpa en hundralapp!»

»Köpa vad?» svarade officern och stannade.

Ansén höll fram sina fem hundralappar solfjädersformigt och sade:

»Köp en hundralapp, löjtnanten! Ny och fin och garanterad äkta! Kostar bara tjugu kronor.»

I detsamma anlände den femte kunden. Det var tillfällighetsarbetaren Karl Anton Severin Johansson-Blomstergren-Kvick, som passerade vägen fram på spaning efter middagskovan, och här såg han den plötsligt i sagolik riklighet utsträckas framför sig.

Kvick ägde inte tjugu kronor, men däremot ägde han en högt uppdriven förmåga att gripa tillfället i flykten. Och hans stora svarta näve körde blixtsnabbt fram mellan löjtnanten och Ansén, och grep det i form av fem nya, fina hundralappar.

»Va säjer'u, grabb! Säljer du hundralappar för tjuge spänn styck. Å här ä fem stycken. Håll rejt, jag tar klabbet. Fem gånger tjugu är hundra, vassego, här ä hundra kronor till betalning.»

Med en artig gest räckte Kvick tillbaka den ena hundralappen till Ansén, stoppade lugnt de andra fyra i fickan och fortsatte sin väg mot de väntande ådekolångnubbarnas mångfald.

ARTIGHET I BARBACKA

Den som inte känner till Barbacka, kanske tror att detta lilla samhälle med sina 2,394 själar som alla känt varandra sedan barnsben, och äro lika hemma i varandras familjehistorier som i sina egna byxfickor, är särdeles demokratiskt. Men han tar miste.

I Barbacka finns en rangskala vars otaliga hårfina nyanser endast en inföding kan hoppas att någonsin kunna bemästra, och det kastväsen, som existerar där är oändligt mycket hårdare och mera omöjligt att bryta ned än Indiens.

Biträdet i Olsons diversehandel, Johan Persson, var infödd barbackabo, och kände sin stad och alla dess förhållanden på sina fem fingrar, om nu ett så bleklagt uttryck kan användas om en så ingående kännedom. Han visste sin egen position, vilken är den enda punkt på rangskalan, som evigt förblir oklar för många barbackabor, och hade på pricken klart för sig hur mycket han skulle lyfta på hatten för borgmästaren, kyrkoherden, lektorn, veterinären och de andra honoratiores, och hur pass litet han behövde lyfta den för samhällets övriga inbyggare.

Han fann det alldeles i sin ordning att borgmästaren besvarade hams ödmjuka hälsning genom att lyfta ett finger, och kyrkoherden hela handen till hattbrättet, men skulle ha blivit djupt förolämpad om inte provinsialläkaren tagit i hattbrättet och pastorsadjunkten inte lyft hatten två tum.

Persson var således efter barbackasynpunkt en särdeles korrekt ung man med lovande framtid, och själv drömde han rosiga drömmar om att en gång själv bli diversehandlare, och få se även borgmästaren lyfta på hatten kanske en hel decimeter.

Men Persson hade också andra drömmar. En av hans bästa vänner och f. d. kamrater i affären, Pelle Andrén, hade emigrerat till Stockholm där han fått plats i något så oerhört fint som Nordiska Kompaniet, och Persson drömde ibland att denna upphöjelse skulle kunna vederfaras även honom. Och för att undersöka möjligheterna i den vägen, tog han sig en gång ledigt och reste till Stockholm.

Persson hade aldrig sett någon annan stad än Barbacka förr, och Stockholm gjorde honom nästan andlös. Något så storslaget hade han aldrig ens i sina djärvaste drömmar kunnat föreställa sig. I Andréns sällskap besökte han sagolikt praktfulla nöjespalats, sådana som Berns och Svarta Katten, och såg hus så stora, att hela Barbacka samhälle skulle kunna bo i dem, om också lite trångt.

Andra dagen när de promenerade uppför Birgerjarlsgatan knuffade Andrén honom i sidan och sade:

»Pass opp! Här kommer utrikesministern. Han är kund hos mig!»

Persson höll andan och stirrade. Denne väldige man såg ut som en vanlig dödlig, men dock inte fullt så vanlig som honoratiores hemma i Barbacka, och fastän han inte var klädd i cylinder betraktade Persson honom med en vördnad, som gränsade till andakt.

Men när Pelle hälsade på mannen och denne artigt och förbindligt hälsade tillbaka brast förtrollningen:

»Nä du, Pellskurk, du går och driver med mig!» sade han litet förtörnad. »Det där var ingen minister.»

»Visst var det det! Varför skulle det inte vara det?» svarade Andrén förvånad.

»Du hälsade ju på honom som på en manufakturhandlare med tio tusen kronors inkomst, och han hälsade tillbaka. Om det hade varit en minister, så skulle du ha gjort halt och front och han skulle inte ha sett åt dej.»

Andrén skrattade.

»Så är det hemma i Barbacka, ja. Där är brackorna ohövliga bara för att dom tycker att dom ä något. Men här är det inte så. Här hälsar en schentleman på en annan schentleman, och bryr sig inte om vad han har till levebröd.»

»Du vill väl inte slå i mig att en minister tar av sig hatten för ett handelsbiträde.»

»Du har nyss sett en göra det.»

»Då var det för att du är i Nordiska Kompaniet.»

Andrén sträckte på sig.

»Kanske delvis», sade han självmedvetet. »Men inte uteslutande. Om jag hade varit anställd i en vanlig butik, där statsrådet var kund, så hade han lyft på hatten i alla fall.»

Persson var fortfarande tämligen tvivlande, men hans tvivel började rubbas när Andrén då och då hälsade på greve den och konsul den, ofta flotta herrar i cylindrar och lackskor--ty Andrén stod i herrekiperingsavdelningen--och Perssons föreställningsvärld ställdes allt mer på huvudet.

Men fullt övertygad blev han först när de på Strandvägen mötte kronprinsen.

Nu ihörde kromprinsen visserligen inte till Andréns kunder, och hade inte heller på annat sätt ådragit sig förmånen av denne herres personliga bekantskap, men när han och Persson, i synnerhet Persson, som lojala rojalister ströko av sig hattarna, lyfte han också på hatten. Och hans blick tangerade ett ögonblick Perssons ansikte.

Det var en ganska avsevärt förändrad Persson, som kvällen därpå reste tillbaka till Barbacka, och när han på sin första middagsrast efter ledigheten mötte borgmästaren på Storgatan, hälsade han endast som på en specerihandlare med sex tusen kronors inkomst.

Borgmästaren gav visserligen Persson en förvånad blick, men lyfte dock fingret till hatten och gick vidare.

Men i Perssons själ sjöd vreden. Han hade sett statsråd, grevar och konsuler lyfta på hatten. Svea rikes kronprins hade lyft på hatten för honom, just för honom, och så bevärdigade en vanlig borgmästare honom endast med en knapp honnör. Han beslöt att göra revolution.

Nästa gång han mötte borgmästaren var hans ansikte blekt men bestämt. När borgmästaren såg honom höja armen mot hatten gjorde han enligt vanan honnör med pekfingret. Och Persson svarade på samma sätt. Mitt på Barbacka storgata.

Som träffad av den traditionella blixten stannade borgmästaren och såg efter Persson, som stolt, men kanske med något veka knän, skred vidare. Men den blick, borgmästaren slungade efter den unge mannen, kom de närvarande Barbackaborna att bäva för Perssons öde.

Tredje mötet mellan Persson och borgmästaren skedde, även det, på Storgatan, och det på blanka söndagsförmiddagen till på köpet. Nyheten om Perssons oerhörda beteende hade naturligtvis spritt sig, och med andlös spänning avvaktade det söndagspromenerande Barbacka det som skulle ske. Ty att borgmästaren skulle ta den uppstudsige i grundlig upptuktelse stod klart för alla.

Men något helt annat skedde. När borgmästaren närmade sig Persson, strök han nämligen av sig hatten med en ödmjukhet, som var alldeles för stor att kunna kallas väl spelad, och böjde dessutom sin stolta rygg mot jorden.

Då gjorde Persson sitt stora misstag. Han förde nonchalant pekfingret till mössan och gick förbi.

Han hade glömt kronprinsen.

* * * * *

Det går an att göra revolution i Ryssland och Portugal, ja, det kanske även kommer att lyckas här i gamla Sverige som stat betraktat. Men i Barbacka går det inte.

Persson är nu biträde i Karlssons diversehandel i Blåmåla och stryker hatten ned till knät när han möter Blåmåla borgmästare.

Och borgmästaren gör honnör med ett finger.

JÄRNVÄGSSTREJKEN I FÄLANDA

Den stora lokmannastrejken hade gått spårlöst förbi Fälanda--Bondåkra järnväg. Varken lokföraren eller eldaren, som förde tåget två gånger dagligen de sjutton kilometerna fram och tillbaka, voro nämligen organiserade, och hade följaktligen inte en aning om vad som försiggick, ty som var man vet har ingen av städerna någon annan järnvägsförbindelse än den korta stump, som förbinder dem med varandra; kommunikationen med yttervärlden uppehälles för övrigt medelst ångslupen Karl Gustav, som varje måndag, onsdag och lördag avgår från Fälanda till Kosseby, varifrån man ju med endast sju kilometers landsvägsskjuts når Kalvas hållplats vid stambanan.

Men läser inte Fälandaborna tidningen? frågar den undrande läsaren.

Jo, Fälandaposten. Men Fälandaposten är en verklig lokaltidning, och lägger fälandasynpunkter på allting. Dess redaktör anser det vara en mycket viktigare nyhet att slaktare Nyblads biträde vid styckandet av kalv råkat hugga sig i handen, än om ett par kejsardömen ramla omkull. Och däri har tidningen utan tvivel rätt. Ur fälandasynpunkt.

Världskriget var ju omnämnt i Fälandaposten, fastän det icke direkt berörde tidningens spridningsområde, men på en sådan småsak som lokmannastrejken ägnade tidningen inte ett ord.

Alltså gick den stora strejken sin gång och avblåstes utan att Fälanda hade en aning om det, men fjorton dar efter dess slut fick fru Olson, som har matservering, genom ett brev från en släkting veta, att det var något trassel med järnvägarna, och meddelade genast sin oklara mening därom till eldare Fröjd när han kom för att äta middag.

När Fröjd sedan kom ned till stationen för att elda eftermiddagståget, meddelade han nyheten på sitt sätt till sin förman, lokförare Johansson.

»Dom lär strika», sade han.

»Hocka?» frågade Johansson.

»Lokförara och eldara», upplyste Fröjd.

Johansson blev fundersam och det blev tyst en stund medan Fröjd ordnade med fyren.

»Äss Johansson tycker som ja, så är de väl bäst att vi strikar också», sade Fröjd tveksamt till slut.

»Ja står just å tänker på't, Fröjd», svarade Johansson. »En ska ju hålla ihop.»

Efter en stunds ytterligare diskussion fattade maskinpersonalen vid Fälanda--Bondåkra järnväg definitivt beslut att strejka, och tågade mangrant upp till trafikchefen, diversehandlare Erikson, för att meddela den remarkabla nyheten.

Johansson steg in i Erikssons butik med Fröjd diskret i bakgrunden.

»Gudagen», sade trafikchefen, och snodde ihop en strut av tidningspapper. »Va vell I för något?»

»Joo, Eriksson», sade Johansson litet förläget. »Dä ä så, att vi tänker strika.»

»Strika», skrek trafikchefen och tappade struten, som nu innehöll för tio öre karameller. »Va i hälsefyr är det med er, pöjkar?»

»Jo si», svarade Johansson. »Lokmännera strikar över hela Sverige nu, och vi får la följa exemplet.»

»Det var det värsta jag har hört», sade Eriksson. »Å om en halvtimme ska ju tåget gå te Bondåkra. Vem ska köra det?»

Johansson tittade på Fröjd, och Fröjd på Johansson.

»Äh hum», sa lokföraren till slut. »Värre ä dä väl inte med strikinga än att vi kan köra tåget fram å tebakars, så får vi väl tala om saken sen hur vi vell hat.»

»Det var hygglit det», sa trafikchefen. »Jag kunde väl tro, att I inte vell strandsätter oss.»

Alltså gick Bondåkra-expressen som vanligt femton minuter efter utsatt tid från Fälanda centralstation, och anlände som vanligt trettiofem minuter försenad till Bondåkra dito. Senare på eftermiddagen gjordes återresan i laga ordning.

Morgonen därpå kom Eriksson ned till Fröjd, som höll på att putsa loket.

»Strikar I fortfarande?» frågade trafikchefen och bjöd på snus.

»Ja vesst», svarade Fröjd. »Åtminstone har ja inte hört nå't annat.»

»Men I kör la tåget nu på förmiddan ändå.»

»De tänker'a väl vi gör! Han kan ju tala ve Johansson om'et.»

Johansson visade sig inte heller omedgörlig, och även på eftermiddagen och nästa dag lät han tala med sig, så att den enda rubbning, som strejken åstadkom var att trafikchefen för varje tågs avgång måste komma överens med lokföraren.

Fälanda- och Bondåkraborna voro livligt intresserade av strejken, som i Posten behandlades i spaltlånga artiklar, och varje gång tåget gick eller kom vid endera av stationerna möttes det av väldiga människomassor av ända upp till fyrtio personer, som voro ute för att se på strejken.

På fredagen kommo de strejkande som vanligt för att hämta sin avlöning.

»Hm», sade Eriksson. »Egentligen skulle ni inte ha nåka lön ättersom I strikar, men I ä så hyggliga ändå, så här har I pengar. Men va strikar I för egentligen. Vell I ha mer lön?»

»Vi strikar för att dom andra strikar», upplyste Johansson. »Men äss vi får mera lön, så får vi la tacka.»

»Ja», sade Eriksson. »Ja har tänkt te öka på me en femma i veckan åt er var äss I fortsätter te köra tåge.. Lövar I de?»

»De kan vi la löva», sade Johansson. »Och tack sa han ha, Eriksson. De va hederligt av honom. Men ja vill bara säja de, atte strikar de gör vi i alla fall.»