# Baron Olson och andra historier ## Part 2 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/baron-olson-och-andra-historier-15719/index.md »Tag en cigarr till», sade karlen, och tio minuter senare knogade Bill och jag ut genom ägghandlarens port med tio doftande lådor på en kärra och tio härliga dollars omsorgsfullt nedstoppade i Bills högra byxficka. »Du är ett snille, Bill», sade jag utanför. »Den här saken gick storartat. Nu gäller det bara att bli av med eländet. Ska vi ställa kärran och kila, eller ska vi välta ut dem på gatan?» »Äggen!» svarade Bill. »Gosse, gosse, du blir aldrig miljonär! Det, som du nu bevittnat är endast förspelet, pass på, nu går strax ridån upp för det stora dramat. Hugg i!» Jag högg i, kärran rullade framåt, och jag gjorde den observationen, att en hel del gott folk vände sig för att titta på den, fastän den närmade sig dem bakifrån. Doften måtte ha varit rätt stark. Men så var det också många ägg. »Vart menar du att vi ska hän med den här ådekolongen?» frågade jag Bill. »Till utställningen», svarade han endast. »Och sen?» »Vänta, så får du se!» Jag kände hans envishet och svaghet för dramatiska effekter och teg därför, tills vi stodo mitt i positivlåten utanför festplatsen, som lyste riktigt lockande med sina flaggor och vimplar och vita tält. Då stannade Bill. »Se där», sade han, »där är just den plats, som vi behöver.» Och han pekade på en obebyggd tomt med en lergrav i mitten och ett plank på andra sidan. »Stå här och vakta kärran, så skall jag ordna det hela.» Efter en kvart eller tjugu minuter kom Bill tillbaka bärande ett rep och ett par stolpar samt hammare och spik. »Saken är klar», sade han. »Jag har hyrt tomten och planket där borta för i dag, och nu har vi bara att sätta upp affären. Ser du, yngling, vi ska slå lös en bräda i planket där, såga bort en bit på mitten och spika det dit igen på sådant sätt att det blir ett hål i planket, stort nog för en karl att sticka ut huvudet genom.» »Och sedan--» »Sedan sätter vi naturligtvis rep runt tomten här, ställer ägglådorna innanför och så börjar affären. Ser du tältet där inne på utställningsplatsen: 'Slå negern i skallen så får ni en fin cigarr', står det med stora bokstäver över ingången. Du vet hur det går till: en neger sticker ut huvudet genom ett hål i en vägg, och man försöker träffa honom med en boll. Jag ämnar arrangera något liknande här, fast med ruttna ägg i stället för bollar. Säg uppriktigt om du tror, att det finns en enda man här i dag, som inte med förtjusning kommer att ta emot detta tillfälle att slå en neger i skallen med ett ruttet ägg. Här behövs inga cigarrer till lockbete. Fem cent stycket, sex för en kvartsdollar. Nettoförtjänst över åtta hundra dollars.» Så stod idéen klar för mig i all sin enkla storslagenhet. Vår neger i hålet skulle ta loven av varenda annan liknande inrättning på utställningen. Här skulle vi stå utanför området och bokstavligen konkurrera ihjäl de legitima företagen. Men det fanns en svårighet och jag påpekade den: »Bill», sade jag. »Idéen är lysande, briljant, underbar, men hur tänker du få tag i en neger, som står för det bombardemanget.» »Oroa dig inte för den saken», svarade Bill. »Var dag har sin egen plåga; allting ordnar sig.» Det tog oss inte lång tid att få allt i ordning: hålet upptaget, tomten inhägnad med repet; och ägglådorna placerade innanför. »All right», sade jag när allt var klart, »var ha vi nu negern?» »Tja», sade Bill, »det gäller flera hundra dollars per man, så nog bör en neger kunna anskaffas. En konstgjord går lika bra som en äkta, tycker jag, så jag har en krullperuk och en stång brunt smink här i paketet.» En hemsk misstanke vaknade i min själ. »Vad har du tänkt dig?» »Joo, du spelade neger förbaskat bra på den där kostymbalen i Svithiods Hall, du minns. Skulle inte du--» »Eller du», sade jag, högst indignerad. »Jag bidrar med idén, vilket är det värdefullaste. Den, som är trög i hjärnan böte med kroppen. Det gäller pengar, yngling, och--» »Spara munlädret du», sade jag. »Jag gör det aldrig.» Men i detsamma satt Bills näve som ett skruvstäd i min nacke. »Tänk efter, unge man, du gör det nog till slut.» Jag tänkte efter allt under det jag gjorde mitt bästa för att sparka benen av min käre kamrat, och först sedan jag stiftat intim bekantskap med jordskorpan och tagit ett par munnar fulla av den tomt där det följande dramat skulle utspelas, ändrade jag mening och gick in på saken. Snart stod jag alltså, svart i ansiktet, iklädd krullperuk och med en säcktrasa om halsen på andra sidan planket med huvudet ut genom hålet. Och för att omintetgöra alla försök till flykt surrade Bill fast mig sedan jag kört igenom huvudet och alltså var hjälplös. Mina känslor tvinga mig att endast i största korthet skildra det som nu följde. Bill ställde sig vid ägglådorna, upphov sin röst och vrålade: »Kom hit alla friska pojkar! Slå negern i skallen med ett ruttet ägg. Fem cent stycket, sex för en kvartsdollar. Hör hit alle man!» Det dröjde knappt en minut förrän ett par karlar stannade. De tittade på mig och en av dem slängde med en vårdslös gest åt Bill ett mynt, samt fick i utbyte två ägg. Jag stod i spänning. Så kom det första ägget farande. Det var visserligen en bom, men träffade naturligtvis planket, och äggets vidriga innehåll gav mig en dusch från vänstra sidan. Brrr! Mitt ansikte måste ha visat vad jag kände, ty karlen, som från början varit rätt loj, fattade ett livligare intresse för min person, och skickade av ägget nummer två med fruktansvärd kraft. Bom igen, men en ny doftande dusch. Några förbigående hade stannat för att titta, egendomligt nog tyckte de visst att det såg roligt ut, för de skrattade och ett par av dem kastade slantar till Bill. Nu började äggen vina på allvar. Plask, pladaplask, plask-plask slogo de mot planket, den gula smörjan stod som en sky omkring mig, och folkhopen borta hos Bill började bli livlig. Allt flera människor samlades där borta, skrattsalvorna dånade och den första fullträffen hälsades med hurrarop, som kallade dit folk från alla håll. Sedan vet jag inte mera vad som hände där borta vid repet, men äggsmattret mot planket steg från ett brus till ett dån och från ett dån till en rytande orkan. Hur Bill hann langa ut så många ägg förstår jag inte, men han påstod själv, att han fick en viss vana att gripa sex ägg i taget och slunga dem till kunden med ena handen medan han inkasserade med den andra. Själv var jag borta från världen. Jag stod i ett moln av rutten äggula, den stänkte på mig från alla håll, fyllde ögon, näsa och mun, rann runt mitt huvud och nedför planket omkring och bildade en sjö nedanför mig. Och alltjämt smattrade ägg runt planket i alltmera tätnande salvor, och om jag ibland var nära att lämna detta jordiska piggade en ny fullträff upp mig till fortsatt existens. Tid och rum plånades så småningom ut för mig, och den enda skymt av medvetande som fanns kvar i min hjärna var begreppet ruttna ägg. Hela min omgivning, atmosfären som jag inandades, jag själv, hela världen var ruttna ägg. Och svagt trängde till mina igenmurade öron ljudet av hundrastämmiga jubelrop några meter borta. Hur länge det dröjde innan jag märkte att äggorkanen tunnade av och slutligen upphörde vet jag inte. Bill påstod att det endast var tre timmar; för mig verkade det tre veckor. Men innan min hjärna fullkomligt fått klart för sig att bombardemanget var slut, drog någon mig bakifrån ut ur hålet och när jag utmattad sjönk ihop på marken, sköljde en ström av kallt vatten över mitt huvud. Jag slog upp ögonen. Bill stod bredvid mig med en pyts i handen. »Du skötte dig fint, gosse», sade han, och sken som en sol. »Du var präktig, helt enkelt. Ska du ha dig en pyts till, så blir du kry.» När livet återvänt i mig gingo vi till ett ställe, där vi trots förbudet kunde få en verkligt rafflande råwhisky, och jag förmodar att jag den kvällen skaffade mig ett rykte som stor älskare av varan. Men äta kunde jag inte, och när uppassaren föreslog ägg såsom varande lättätet, var han närmare döden än han anade. Och litet bakom var jag hela tiden tills vi delade upp kassan och jag fann att min del var fyrahundratrettioen dollars och sextiofem cents. Då blev jag mig själv igen, och Bill, som förefallit litet bekymrad, lyste upp. »Du gosse!» sade han. »Jag har en god idé till, en idé som kan skaffa oss lika mycket kosing till.» »Nå, vad är det?» frågade jag med endast lindrigt intresse. Jag hade ju pengar. »Jo, i morrn går vi omkring till alla stans ägghandlare och köper opp ruttna ägg och--» Jag slog inte ihjäl Bill; nej, det gjorde jag verkligen inte, men jag reste mig utan ett ord och gick ensam ut i natten. ÖMSESIDIGT FÖRTROENDE Den unge mannen, som sakta gick framåt gatan, var blåögd och ljushårig, betydligt bägge delarna, hans byxben slängde vida ovanför ett par knöliga skor, och under nacksnagget var skinnet rakat. Jo då, det var en svensk-amerikan. Den uppfattningen fingo också Anton Fröjd-Karlsson-Grönsten och Johan Järnhand, och de försiktigt närmade sig den unge mannen, ty Grönsten och Järnhand voro ett par framstående medlemmar av bondfångarnas skrå, och de vädrade sköna, amerikanska långschalar i svensk-amerikanens plånbok. Den ljushårige tittade uppåt husväggarna och smålog överlägset. Trevåningshus! Att de gitte bygga sånt. Nej, om de hade minsta begrepp om saker och ting så skulle de smälla opp tio-tolv våningar i sänder. Mer kunde man väl inte begära här i gamla landet. Han väcktes ur sina drömmerier av en röst. Och rösten var Grönstens. »Beg pardon, mister. Kan ni säja mej hur jag skall gå för att komma till järnvägsstationen?» »No!» svarade den ljushårige. »Inte? Ja, då får jag fråga någon annan. Se jag är främling i stan, kommer just från Amerika. Det är ett land det, skall jag säga herrn. Det är annat än Sweden.» Den ljushårige log överlägset. »Yes, jag vet! Kommer också just därifrån.» »Åh, nä men det var roligt--» Bekantskapen var snart formerad, och en liten stund senare sutto tre »svensk-amerikaner» inne på ett kafé och läskade sina strupar med krisöl, och de skröto i munnen på varandra om hur mycket pengar de förtjänat där ute i det underbara landet. »Se här!» sade Grönsten och bläddrade vräkigt i en plånbok stinn av reklamlappar, som vid flyktigt påseende liknade sedlar. En riktig tusenlapp och ett par hundralappar höll han fram till närmare inspektion. »Här bräcker du ingen!» sade Järnhand och vinkade med en lika stinn sedelbok, där det också fanns några äkta hundralappar. »Visa nu att du också har pengar, Jackson!» Svensk-amerikanen ändrade inte en min, men drog upp sin plånbok, och lät en bankanvisning på femton tusen dollars glimta framför bondfångarnas lystna ögon. De växlade en blick. Här var ett kap att göra. Järnhand beställde in vin. Vinet dracks, och mera vin dracks och ännu mera vin togs in. Men när de tre korten kommo fram vägrade Jackson i alla fall i vändningen; han spelade inte kort, sade han. »Visst ska du spela när vi bjuder på vin», så Grönsten hotande. »Du ska väl inte bara sitta och bli bjuden utan vara kamrat också.» »Well», hickade Jackson, som fått lite för mycket. »Jag skall bjuda på middag med champagne i stället. Fast jag har inga kontanta pengar. Måste i banken först, vänta här, grabbar.» Han försökte resa sig, men sjönk tillbaka. »Det är inte värt du går ut», sade Järnhand välvilligt. »Hit med anvisningen så skall jag hämta pengarna åt dej, så får du sitta här och nyktra till under tiden.» »Vill du det?» sade Jackson, glatt överraskad. »Det var hyggligt!» Han fiskade upp checken ur plånboken, men hejdade sig med en misstänksam blick just när han var i begrepp att räcka fram den. »Det är ett stort--hupp--förtroende», sade han tveksamt. »Visst», sade Järnhand lite ängsligt. »Men vi har väl förtroende för varandra!» »Jag skall följa med och se efter att han uträttar det ordentligt», försäkrade Grönsten. »Nähä», sade Jackson plötsligt. »Vi har förtroende för varandra. Lägg opp era plånböcker på bordet! Hick! Nå opp med dom!» Bondfångarna lydde tvekande. »Seså», fortsatte Jackson. »Nu ligger dom där. Jag vet att det är mycke pengar i dom. Nu vaktar jag plånböckerna medan ni går i banken. Jag har förtroende för er och ni för mig.» Bondfångarna växlade åter en talande blick. Det var ju cirka två tusen i äkta sedlar i plånböckerna, men checken var på över femtio tusen i svenskt mynt. Bytet var gott! »Hit med checken!» sade Järnhand. »Så ska vi hämta pengarna.» Jackson strök åt sig plånböckerna och stoppade dem i fickan, sedan lade han anvisningen på bordet. »Skynda er tillbaks, pojkar», ropade han efter bondfångarna när de försvunno genom dörren. Men knappast var dörren stängd förrän svensk-amerikanen plötsligt blev nykter, betalade sin förtäring och med spänstiga steg avlägsnade sig bakvägen. Dagen därpå meddelade tidningarna, att polisen äntligen fått sak mot de kända bondfångarna Järnhand och Grönsten. De hade häktats under försök att prångla ut en falsk check i banken. När de häktades dukade de upp den gamla vanliga historien, att de fått checken av en obekant person. »DEN GYLLENE PLOMMONBLOMMAN» Skeppar Broman stod på Ida Mathildas däck och log som en sol. Omkring honom utbredde sig Nagasakis hamn med sitt myllrande vimmel av fartyg i alla storlekar, från små korthuggna bogserare till Nippon Yusen Kaishas väldiga linjeångare. En yankeeliner, som varit inne för inspektion, gled just ut. Bromans lyckliga blåa blick följde oceanvinthunden, som stack ut mot det solglittrande havet. »Mongolia of San Francisco» stod det i aktern, och skepparn myste. »Snart så är det jag, som reser över till Frisco på en så'n där baddare», mumlade han belåtet för sig själv. »Det är annat, det, än att lusa sig fram med gamla Ida Mathilda.--Jungman! Klar med giggen, jag skall ro över till bergensaren där borta.» Bergensaren var en norsk trampångare, svart och smutsig som det kol den brukade föra, från toppen av de stubbade masterna ända ned till vattenlinjen. Men kapten Pedersen, som mötte skeppar Broman vid fallrepet, var en slående motsats till sitt fartyg. Han var nämligen klar att gå upp till sin mäklare, och landgångsriggen var splitt språngande ny; köpt i Cardiff på sista resan. »God aften, kapten Broman», sade norrmannen och räckte fram sin näve till hälsning. »Det var fanden vad de ser lykkelig ud. Har det hänt Dem noget?» Skeppar Broman log från öra till öra, och hans väldiga näve drabbade hans norska kollega i ryggen med ett slag, som skulle ha tagit andedräkten från en mindre massiv man. »Joo, det kan kapten hoppa opp och kyssa sig på», sade han och halade upp en blå telegramblankett ur fickan. »Här är nyheter så det förslår! Jag har just fått kabel hemifrån att skutan är såld och skall överlämnas till köpare här.» »Är det något att vara så glad över?» frågade norrmannen, som vi hädanefter låta tala svenska. »Om det är», svarade Broman. »Jo, ge sig katten på det, kapten. Skutan är såld för tvåhundrafemti tusen och vi gav bara åtti för den gamla skorven när vi köpte henne ifrån Finland.» »Hå, fanken!» »Jojomensan! Och jag äger fjärdedelen i den, kapten. Vad tycks om det? Sätter in tjugutusen lock och får igen sextiotvå fem.» Norrmannen lyfte på mössan och klådde sig betänksamt bakom örat. »Ja, det är kriget», sade han. »Allt tonnage har ju gått upp i orimliga priser, men så är frakterna också orimliga. Hemma i Bergen är dom miljonärer allihop så gott som. De är skeppsredare där en och varann som kapten vet.» Skeppar Broman brydde sig inte om att svara. Han hade för mycket annat att tänka på. »Nu, jädrans, kapten», svarade han. »Nu ska vi ta och sätta sprätt på Nagasaki ett slag. I kväll är det jag som bjuder, och så mycket skall jag säga kapten, att det är inte lönt att han räknar med att komma ombord i natt mer. Jag tar min styrman med, det gör väl inget? Det är en hygglig pojk hemifrån Grebbestad och lite släkt till mig för resten. Vi tre ska visa dom små gulbruna japparna hur det går till när skandinaviska pojkar är ute på härjningståg.» * * * * * Den trio, som något senare på kvällen hemsökte det ena efter det andra av Nagasakis europeiska hotell, var väl ägnad att tilldraga sig uppmärksamhet även av annan anledning än ett tämligen uppsluppet humör. Det var tre blonda nordmannatyper, med ögon blå som det hav där de hörde hemma, och med axlar som kom de små atletbeundrande amerikanskorna att se sig om efter dem både en och två gånger. Och ingen blickade förgäves, ty de tre unga männen voro alltid färdiga med ett småleende eller en blinkning, när de märkte att ett vackert ögonpar riktades åt deras håll. Endast styrman Bryngelson var något reserverad. Han var i sällskap med förmän och överordnade. Men inte ens i Nagasaki äro de stora hotellen öppna natten igenom, och innan de tre sjömännen på allvar tyckte sig ha börjat sjöslaget stodo de på gatan utan huld och skydd, medan deras senaste tillflyktsort obevekligt stängde sina portar. »Nu går vi och hälsar på japparna», sade kapten Pedersen. »När dom vita männen inte vill ta emot oss längre, så söker vi tröst hos de bruna kvinnorna.» »Visst fanken», instämde Broman. »Om vi skulle fara till ett tehus och se på geishorna?» »Är du galen?» frågade norrmannen. »Dricka teblask, är det vad du vill? Fast geishorna är ju ....» Styrman Bryngelson hostade lätt. »Annars skulle jag kunna visa vägen till ett annat hus, där man slipper att dricka te», sade han. »Vad får man där då?» frågade Broman. »Man får något, som dom kallar för saké och som smakar ungefär som brännvinet hemma. Lika starkt är det åtminstone.» »Det gillas», sade norrmannen. »Och geishor finns väl där?» »Nog finns det jäntor, alltid», svarade Bryngelson. »Men om det är geishor vet jag inte. Dom kallar dom visst yoshis.» Kapten Broman gjorde plötsligt ett luftsprång, slog ihop klackar och händer och gav till ett tjut, så att den lille japanske poliskonstapeln, som stod ett stycke därifrån, vördnadsfullt bugade sig och beklagande slog ut med händerna, varmed han antagligen ville antyda, att dylika tjut helst icke borde förekomma. I nästa ögonblick bugade han sig en gång till. För att ta upp en amerikansk silverdollar, som glimtade till i luften och slog ned framför honom. »Kör i vind», skrek kapten Broman. »Nu har vi druckit champanj och vin bland grevar och baroner. Nu ska vi dricka brännvin ett slag. Sätt i gång, styrman.» »Vi åker väl,», sade Pedersen och vinkade på tre rickshakulier, som alltsedan herrarna kommo ut från hotellet avvaktande dröjt i närheten. De travade fram, sjömännen äntrade upp i kärrorna, utan att i någon mån utveckla den vighet, som annars utmärker deras yrke, och så bar det i väg. Bort från de moderna stadsdelarnas blandning av occident och orient bar det i väg, in på rent japanska smala gator. Outtröttligt travade de kraftiga löparna med sitt glidande, vargliknande lopp. Så körde de in genom en gatuport, svängde ned i det som borde ha varit en rännsten, och stannade utanför ett hus, där en rad vaggande papperslyktor utefter taklisten lyste på en vägg, som i hela sin längd och tredjedelen av sin höjd upptogs av träburar, vilkas spjälor lyste matt av förgyllning i det bleka skenet. »Här är det», sade styrmannen och hoppade ur rickshan. »Om dagarna sitter jäntorna i burarna.» »Åh, i hälsingland heller!» sade skepparen. »Jo, jo, det är min själ sant», intygade norrmannen. »Det är bruket här i landet. Kom så går vi in!» I dörren möttes de av en underdånigt leende fet japan, som under de mest underbara vördnadsbetygelser förde sina gäster in i ett stort vackert rum, upplyst av ett otal brokiga papperslanternor, som dinglade var en sådan möjligen kunde placeras. På väggarna lyste brokiga kakemonos med fåglar, blommor, samuraier och det heliga Fujima i skön blandning, på golvet lågo mattor och kuddar strödda, för övrigt var rummet bart. »Fasen så enkel möblering», anmärkte Broman med ett flin. »Inte så mycket som en stol att sitta på.» Den fete japanen tecknade mot kuddarna och inbjöd på dålig engelska de högtärade herrarna att taga plats, och eftersom intet annat tycktes vara att föredraga, uppfyllde de tre vikingarna välvilligt denna rimliga begäran. Genast trippade ett par snedögda skönheter in med saké, risbrännvin, på lackerade brickor, andra skönheter började knäppa på strängaspel och åter andra trådde dansen. Och det var icke barnkammardans. Kapten Broman var förtjust. »Skål, styrman», skrek han. »Det här var inte dumt påhittat. Tag emot här, jäntor!» Och hans tunga silverdollars slogo som ett underbart slagregn mot golvets smala bambutiljor. Denna exponering av rikedom och en frisk vilja att skiljas från den tilltalade i högsta grad den fete japanen, och han närmade sig under djupa bugningar. »Högtärade herre! Jag skall visa er det bästa mitt usla hus har att bjuda. Edra högtärade ögon skola vila på den skönaste bland de sköna, på Kinumé, 'Den gyllene plommonblomman'.» Han gav ett tecken. Musiken tystnade, och de små yoshis, som nyss dansat, drogo sig mot väggarna. Ett nytt tecken, en dörr drogs åt sidan, och in kom Kinumé. Hon gjorde skäl för sitt namn, »Den gyllene plommonblomman», ty hon var liten och lätt och skir som ett av plommonträdets skära blom, hennes förgyllda läppar logo, och som en fladdrande fjäril dansade hon in, hennes fötter tycktes knappast röra golvet, hennes gula kimono, översållad med plommonblommor i guld, böljade än vitt, än smekte den mjukt kring linjer, som kommo kapten Broman att känna en hissnande känsla i bröstet. Inte ens de fem skramlande sköldar av försilvrad plåt, som slängde omkring Kinumé, förmådde dölja det faktum att hon var Nagasakis skönaste yoshi. »Det är en jänta för mig, det!» skrek skeppar Broman. »Den skulle jag ha lust att ta med mig hem till Sverige.» Norrmannen skrattade. »Köp henne!» sade han. »Dom här pikerne är till salu har jag hört.» Broman var genast med på saken. »Hör hit», skrek han åt jappen. »Jag köper jäntan där. How much?» Med en flott gest drog han upp en packe engelska sedlar ur plånboken och kastade dem åt japanen. »Räcker det där?» Styrman Bryngelson vaknade upp ur den halva dvala allt dryckjomet försatt honom i. »Men kapten», protesterade han. »Det är ju nära tvåhundra pund.» »Håll mun, det har jag råd till», skrek Broman. Och styrman teg. Japanen, i hast allvarlig, tog upp sedlarna och räknade dem. Så bugade han sig djupt och stack dem i barmen, försvann och kom tillbaka om en stund med ett långt papper, fullskrivet av japanska bokstäver, vilket han lämnade skepparen. »Den gyllene plommonblomman» tillhörde kapten John Broman. * * * * * Tidigt nästa morgon fick Ida Mathildas jungman det ovanliga nöjet att ro en ung japanska i land. Hon var klädd i gul guldbroderad sidenkimono med skepparns gamla ulster utanpå, och hennes läppar buro spår av förgyllning. Men hon var glad som en lärka, ty i ulsterfickan låg ett långt papper med japansk skrift; och när hon kom i land tog hon en ricksha och körde bort. * * * * * Fem timmar senare gick kapten Broman i land. Han var i måndagshumör, huvudet värkte och han hade redarn på morgonkvisten lärt sin besättning gudsfruktan och rena seder. Särskilt hade styrman Bryngelsson kommit i åtnjutande av hans omvårdnad, ty han gjorde styrmannen direkt ansvarig för att han, Broman, kvällen förut burit sig åt som en idiot och kastat bort nära tre tusen kronor. Men när han steg i land blev han föremål för en mindre vanlig vördnadsbetygelse, ty en liten japan lade sig på magen för honom på den smutsiga kajen och slog pannan tre gånger i stenläggningen. »Oh, you honorable captain», sade japanen. »Vad är det om?» fräste Broman. »O, högtärade kapten», sade japanen, »jag är Motu, som älskar Kinumé, och du, högtärade kapten, har köpt henne från Yoshivara och givit henne friheten. Vid körsbärsblommornas fest fira vi bröllop. O, högtärade kapten, jag är din tjänare för en tid av sju existenser.» »Dra åt helsicke!» sade kapten Broman. EN RÄTTSFRÅGA