Part 1

Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and DP Distributed Proofreaders

BARON OLSON OCH ANDRA HISTORIER

AV SIGGE STRÖMBERG

STOCKHOLM ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.

STOCKHOLM 1919 ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI

INNEHÅLL

BARON OLSON 7 TUSEN TJOG ÄGG 25 ÖMSESIDIGT FÖRTROENDE 39 »DEN GYLLENE PLOMMONBLOMMAN» 44 EN RÄTTSFRÅGA 56 SVÅRSÅLD VARA 64 ARTIGHET I BARBACKA 70 JÄRNVÄGSSTREJKEN I FÄLANDA 77 EN SPRITAFFÄR 87 MAJUMBA 91 EN KRIGSLIST 107 EN ITALIENSK EPISOD 112 DJURVÄNLIGHET 121 EN LIVLIG JULAFTON 126 ETT SJUKDOMSFALL 139 VÄGEN TILL ENA PIGO 148 WATERMANS IDEAL 154 EN HEMSK HISTORIA 160 MOTORDRIFT 166 EN BRA MEDICIN 170 NUTIDA JÄRNVÄGSRESOR 176 MÖRKSENS GÄRNINGAR 180 MANNEN SOM VAR EN TIDTABELL 198 I SNÖSTORMEN 205 FÖRSTA APRIL 211 JOURNALISTIK I VILDA VÄSTERN 218

BARON OLSON

Direktör Askengrens 75:a »Zuleika» hade nyss kastat ankar i Lyngsö båthamn, jollen hade gjort ett par turer mellan kuttern och kajen, och direktören och hans sällskap, inalles fyra solbrända seglare voro på väg till restaurangen för att undersöka möjligheterna där. Visserligen fanns det möjligheter ombord, stora möjligheter, men en seglare vill ju alltid gärna göra små strandhugg, även om han är aldrig så välförsedd ombord, och det var därför med spänstiga steg och hoppfulla ansikten som direktör Askengrens sällskap nalkades restaurantens hägrande centiliter.

Kanske var det därför som direktören råkade knuffa till den unge man, som lugnt och värdigt steg ut genom restaurangdörren när direktören steg in.

»Förlåt!» sade Askengren och förde två fingrar till mösskärmen.

»Drummel!» svarade den unge mannen kallt.

Direktör Askengren stannade.

»Mitt namn är direktör Askengren», sade han. »Och jag är inte van att bli tilltalad på det viset.»

»Jag är baron Silverbuckla, och jag byter inte ord med ofrälse», svarade den unge mannen likgiltigt och fortsatte sin väg.

Askengren med besättning stannade förbluffade och såg efter honom.

»Säg ett ord, Askengren», sade direktör Boman och rätade på sina breda axlar, »så skall vi doppa honom ett slag. Då kanske en del av adelskapet går av honom.»

Men Askengren skrattade.

»Strunt i pojken, gubbar. Det måtte väl vara straff nog, att vara sådan där. Framåt på böljan blå! Centiliterna väntar!»

Några timmar senare, när sommarnatten låg över kobbarna etc. etc., nalkades direktör Askengren med besättning åter kajen för att släcka av med en liten nattgrogg ombord, och sedan sova litet tills det blev tid att ge sig av igen.

»Zuleika ohoj!» ropade Askengren och gasten svarade.

»Kom hit med jollen, Olson!»

»Kommer, direktörn!» Och snart skilde sig jollens silhuett från jaktens.

»Fö--hördömt skrik mitt i natten. Hupp!» sade en röst, vars förnäma nasalton något stördes av en viss sluddrighet, och baron Silverbuckla steg med något vajande gång fram ur skuggan av ett skjul.

»Nu», sade direktör Boman, »kan ingen makt i världen hindra mig att doppa honom.»

Men Askengren höll honom tillbaka.

»Mig lyster tala lite med denne stolte ädling. Stilla ditt blodiga svärd ett slag! Jag har en liten idé om hur man skall ta den värsta högfärden ur kroppen på honom.»

Silverbuckla stannade på två stegs avstånd från sällskapet och granskade dem genom sin monokel, som han med möda lyckades hålla kvar i högra ögonvrån.

»Här ska--va-hara tyst--hupp--om nätterna. Tyst, säger jag!»

»Gå er väg!» sade Askengren stramt. »Jag tål ingen inblandning av plebejer.»

Baronen vacklade ett par steg tillbaka.

»Ple-plebejer! Kallar ni me--hej plebej? En sådan oför--skörskämdhet!»

»Jag är greve Gyllenkrona, och jag byter inte ord med ofrälse!»

Askengren vände sig likgiltigt från honom.

»Ofrälse! Mitt namn är Silverb--buckla, baharon--hupp--Bilversuckbuckla!» sade Silverbuckla med stolthet. »Jag är ta mej kahatten inte ofrälse!»

Askengren blev genast idel älskvärdhet.

»Nå, det var en annan sak. Särdeles angenämt att göra barons bekantskap. Låt oss glömma vår lilla meningsskiljaktighet, baron, och följ med mig ombord på min jakt!»

Silverbuckla log och sträckte fram sin smala hand.

»Gläder mehej att träffa er, herr--hupp--greve. Vill ni föreställa--ställa mig för ert sällhällskap? Det skall bli mehej ett nöje, att gå ombord på er charmanta jakt!»

Och Askengren föreställde.

»Greve Lejonklo, greve Schaber och baron Bom--hm--Bolschevitch, rysk släkt, som ni förstår.»

Silverbuckla kom i gott humör.

»Verkligen--hupp--roholigt att träffa _människor_. Förut fahanns här bara boskap, så--hupp--jag måste roa mig själv i kväll. Lyckligtvis hade jag lite whisky, så...»

»Olson, för baron ombord!» sade direktör Askengren. »Baron Bolschevitch får nog plats i jollen också.»

Med något besvär hjälptes Silverbuckla ombord, och direktör Boman följde efter, men först sedan han utbett sig Askengrens medgivande att få kantra båten, och endast motvilligt förmåtts att avstå från sitt uppsåt.

När baronen med något besvär förts ombord följde de övriga ädlingarna efter, och sedan vidtog utan onödigt dröjsmål ett av de kraftigaste sjöslag Silverbuckla någonsin haft förmånen att bevista. Med energi och målmedvetenhet verkade Askengren för att innehållet i en helbutelj whisky skulle försvinna genom baronens strupe, och när detta mål efter en timme var uppnått, sjönk ädlingen tyst och stillsamt ned på durken, där han blev liggande, utan att med annat än en stönande andning röja att han ännu levde.

När direktör Askengren efter upprepade försök övertygats om att baronen omöjligen kunde förmås att svälja en enda droppe till ropade han på sin gast.

»Olson, kläd av den där karlen. Alltihop, även underkläderna!»

»Aj, aj, kommendrökapten!» svarade Olson, ty så var han dresserad att svara, och började genast att med snabbhet och omsorg utföra sitt värv.

»Klart, kommendörkapten!» rapporterade han en stund senare, när Silverbucklas vita lekamen låg naken utsträckt på durken.

»Kläd nu på honom en skjorta, ett par byxor och en tröja av sina egna, men inte landgångsriggen, utan det sämsta han har, och lägg honom sedan i plikten.»

»Aj, aj, kommendörkapten!»

Snart nog låg Silverbuckla, iklädd en sjömans skepelse, och sov i plikten, och då fick Olson sin sista order.

»Gå nu i land, Olson, och tag kläderna med sig. Lämna dem på baron Silverbucklas rum på hotellet. I morgon kväll möter han mig här.»

»Aj, aj, kommendörkapten», svarade Olson, varefter han tog kläderna och försvann ur historien.

* * * * *

»O, mitt huvud, mitt arma huvud!» stönade baron Silverbuckla, och sträckte ut handen efter ringledningsknappen. Han trevade några ögonblick över en grov plankvägg, återvann så småningom mera medvetande och slog upp ögonen.

Var i herrans namn var han? Han tänkte efter, men hjärnan snurrade som ett gyroskop, dock utan gyroskopets jämvikt. Allt var mörkt omkring honom och någonstans i närheten plaskade vatten, han tyckte sig stiga och falla. Dessa sjögångssymptom hade han förut erfarit när han vaknat utan att veta var han befann sig, så dem fäste han sig inte så mycket vid, men de främmande föremål, som hans i mörkret trevande händer stötte emot, förbryllade honom.

Hans hjärna klarnade allt mer trots det hårda och regelbundna dunkandet i tinningarna och så småningom började han förstå, att han befann sig ombord på en båt. Han funderade en stund, men kunde inte minnas något av föregående natts erfarenheter, med undantag av att han i sitt hotellrums enslighet druckit ett par, tre groggar med sig själv, och sedan gått ut för att promenera.

»Antagligen har vännen Gyllenkula kommit in till Lyngsö med 'Bianca', och jag har kommit ombord till dem och fått ett par groggar mer än jag tålde», resonerade han.

Han trevade omkring sig och fick tag i ankaret.

»Ja, visst, så är det!» tänkte han. »Och så har jag på något sätt drumlat ner i det här hålet, där dom har ankaret och de andra grejorna och det där ofrälse fät som sätter seglen åt dem och sitter till rors när det blåser. Nordström eller Söderman eller vad det nu är för osmaklig benämning han har. Fördömt sätt av pojkarna för resten, att låta mig ligga på det här ovärdiga viset.»

»Gyllenkula!» skrek han så högt han orkade. »Gyllenkula!»

Ovanför Silverbucklas huvud lyftes en lucka, och med ens var guds fria natur inne hos honom. Ett strålande solsken och en frisk bris fläktade svalt in och hans öron smektes av vågornas glada brus och knarrningarna från riggen av en jakt under segel.

Men några ögonblick senare förmörkades luckan av en människa. Det var en för Silverbuckla fullkomligt okänd man av fullkomligt ofrälse snitt. En stor, kraftig karl, solbränd och litet rödbrusig och i segelsällskapets uniform.

»Var är Gyllenkula?» frågade Silverbuckla med all den lilla värdighet han för ögonblicket kunde uppbringa.

»Upp nu med sig, Olson, och ligg inte där som ett svin!» svarade herrn i segeluniformen.

»Vem katten talar karlen till!» tänkte Silverbuckla. »Det såg min själ ut som om han riktat sig till mig.»

»Hör inte Olson vad jag säjer?» frågade karlen med skarpare röst. »Upp, säjer jag! Vi ha varit under segel i två timmar, men jag har verkligen varit hygglig nog att låta Olson sova ut. Men det kan jag tala om för honom, att om han en gång till kommer ombord i ett sådant tillstånd som i går kväll, så får han gå i land på ögonblicket.»

Silverbuckla häpnade. Karlen talade verkligen till honom. Det fanns ingen möjlighet att misstaga sig på den saken. Det var tydligen misstag på person, ett fruktansvärt misstag på person. Hela Silverbucklas inre uppreste sig emot att bli tagen för en Olson.

Mödosamt satte han sig upp, reste sig så småningom på alla fyra, och stod till slut i luckan. Vinden svepte kring hans brännande tinningar. Det kändes skönt.

Omkring honom låg Stockholms skärgård i strålande morgonsol, grönklädda holmar tecknade sig som en smaragdkant kring en fjärd där de vita gässen jagade varandra över vågtopparna. Själv befann han sig ombord på en tämligen stor segeljakt, som låg med näsan ut mot havet; ur sittrummet stirrade några glada, borgerliga ansikten under segelsällskapsmössor mot honom, och hög som ett torn stod den vilt främmande människa, som kallat honom Olson, på däcket ovanför honom, och betraktade honom med ett godmodigt, men dock mycket bestämt ansikte.

»Nåå, hur går det?» frågade han.

»Min herre!» svarade Silverbuckla stelt. »Hur jag kommit ombord på den här jakten vet jag inte, och ännu mindre förstår jag anledningen till att ni kallat mig Olson, men i varje fall känner jag er inte och anhåller att genast bli satt i land.»

Mannen i segelmössan skrattade.

»Bakruset sitter i ännu, tror jag. Hissa upp en pyts vatten och spola huvudet med, så blir nog Olson bättre. Och städa sedan i kojerna.»

Silverbuckla klev upp på däck, ställde sig mitt framför den talande och såg honom kallt i ögonen.

»Mitt namn är baron Silverbuckla och jag begär att genast bli satt i land.»

En kör av skratt steg upp ur sittrummet, och en av herrarna där reste sig.

»Det är bäst att slå en sladd om hans högvälborenhet och skölja honom ett slag. Jag har hela tiden tyckt att en doppning skulle göra honom gott. En sån jädrans baron! Titta på'n, gossar, så där ser en svensk ädling ut!»

Silverbuckla såg ned på sina kläder, och åter började världen snurra runt för honom. Var detta verkligen han? En sweather med hål för armbågarna prydde hans lekamen, och elegansen avslutades nedtill av ett par smutsiga blå byxor och dito smärtingskor med gummisulor.

Gode Gud, vilken toalett! Och hur hade han råkat bli klädd på det viset. Han försökte erinra sig vad som passerat kvällen förut, men förgäves. Det fanns ett stort tomrum i hans minne.

»Men mina herrar», sade han. »Det här är ett förskräckligt misstag, som för mig är fullkomligt oförklarligt. Jag är baron Silverbuckla, och bor för närvarande på Lyngsö. Jag har bott där den senaste veckan, och i går kväll gick jag ut för att ta mig en promenad. Sedan minns jag ingenting mer, varken hur jag kommit hit eller hur jag blivit klädd så här. Skulle herrarna möjligen kunna förklara saken?»

Askengrens ansikte mulnade.

»Mycke bakrus har jag sett», sade han, »och en hel del har jag själv varit utsatt för, men det här slår, ta mig tusan, rekord. Karlen tycks tro på vad han säjer. Antagligen har han drömt något när han låg nere i plikten full som en alika, och det sitter kvar i huvet på honom. Ryck upp sig, Olson, och gå ned och städa!»

»Men min herre, jag är--»

»Ja, jag vet att Olson är greve Gyllensilver och att han har legat på Lyngsö och vräkt sig bland societeten den senaste veckan, men jag vet också att herr greven heter Olson och varit min gast här ombord på 'Zuleika' i fjorton dar, och den sämsta gast jag haft, till på köpet, supig och okunnig, och om inte herr greven behagar lyda order, så ska tusan ta Olson.»

Silverbuckla greps plötsligt av två kraftiga nävar, omskakades som en vante, och slängdes akterut.

»Ner nu och städa, Olson, sen tar han svampen och torkar däcket, sen diskar han det som står kvar sen i går och sen lagar han frukosten. Rör på spelet, annars skall jag sätta liv i hasorna på honom.»

»Hörnu, min herre, jag protesterar mot denna ovärdiga be...»

»Tyst!» röt Askengren och kom närmare. »Inte ett ord mer om de där dumheterna, för då smäller det, förstår Olson.»

»Doppa honom, så blir han nog förståndigare», uppmanade grosshandlare Boman förhoppningsfullt, men efter en blick på Askengrens beslutsamma ansikte försvann Silverbuckla utan vidare protester ned i salongen.

Där satte han sig en stund och funderade över situationen. Den var omöjlig, totalt omöjlig, och dock var den faktisk. Han, friherre Baltzar Kasimir Silverbuckla, hade på något underbart sätt blivit iförd gamla paltor och placerad ombord på en främmande båt, bland fyra vilt främmande människor av upprörande ofrälse typ. Och dessa människor kallade honom Olson, och behandlade honom som om han vore gast ombord. Och detta tycktes de göra i god tro. Var han verkligen en Olson? Hade han varit gast ombord här i fjorton dar? Han stirrade in i ett stort mörker utan den minsta lilla ljusglimt. Nej, säga vad man säga ville, han var dock en Silverbuckla, och skulle hellre låta slå ihjäl sig än han gjorde drängtjänst åt någon, vem det vara månde.

Detta stolta och manliga beslut sammanstörtade dock lika plötsligt som det fattats, ty Askengrens solbrända ansikte avtecknades plötsligt mot himlen och livligt uppmuntrad av hans tillrop, började Silverbuckla städa.

Att koka vatten och diska blev hans nästa göromål, vilket utfördes först efter hot om allvarlig kroppsaga, sedan fick han tvätta däcket, servera en lättare sillfrukost och syssla med en hel del annat, som han aldrig drömt om att hans aristokratiska händer någonsin skulle behöva befatta sig med.

Mellan varje göromål, och ofta mitt under utförandet av de värv han fått sig ålagda, försökte han protestera och förklara sin identitet, men alla dylika försök nedtystades kraftigt och summariskt.

Och när han för sjunde gången blev befalld att langa upp vatten ur islådan teg han och lydde. Han hade kommit till insikt om, att protester inte tjänade till någonting; de ledde bara till obehag. Det bästa vore nog att tiga, och låta polisen ta hand om saken när han kom i land. Till dess beslöt han att resignera.

Under de närmaste två timmarnas segling uppväckte han därför sin arbetsgivares livliga gillande genom att lyda order, inte som en örlogsmatros visserligen, men han lydde i alla fall, och ådrog sig därigenom en serie uppmuntrande tillrop från grosshandlare Bomans sida, vilket dock, underligt nog, inte tycktes glädja honom så mycket som Boman avsett.

Men när man gjort an kajen vid Skärgårdsholms stad, och herrarna gått upp på hotellet, steg Silverbuckla i land. Vid ett hörn stod platsens poliskonstapel inbegripen i samtal med en kvinnlig bekant, och Silverbucklas blick var grym och hård när han nalkades denne lagens representant.

»Mitt namn är baron Silverbuckla!» sade han.

Konstapelns lantligt troskyldiga blick avspeglade en med tvivel blandad förvåning, och hans kvinnliga sällskap fnittrade till. De hade tydligen inte tänkt sig att en bärare av detta stolta, om ock något färska namn brukade se ut på det där viset.

Silverbuckla rodnade.

»Jag önskar ange en person, som tycks heta direktör Askengren, och som för närvarande uppehåller sig på hotellet.»

»Jaså», svarade konstapeln sävligt. »Va ä de som han sulle ha gjort då?»

»Han har med våld bortfört mig ombord på sin segelbåt och underkastat mig en upprörande skamlig behandling.»

Konstapeln såg fundersam ut, ett dylikt fall hade tydligen aldrig förr förekommit i hans erfarenhet. »Hm», sade han. »Och den däringa Askengren sulle ha gjort dä?»

Silverbuckla öppnade munnen för att svara, men avbröts plötsligt av en röst, som han redan kände allt för väl:

»Gå ombord, Olson!»

Bakom honom stod Askengren, och konstapeln gjorde vördnadsfullt honnör för segelsällskapsuniformen och det välmående utseendet.

»Gå ombord, Olson!» upprepade Askengren, och vände sig sedan till konstapeln. »Karlen är inte vid sina sinnens fulla bruk. Han har varit redlöst berusad kväll efter kväll ett par veckor, och nu har han huvudet fullt av sådana där underliga idéer.»

»Tro inte på honom», inföll Silverbuckla. »Jag är baron--»

»Jaså, är han baron nu», avbröt Askengren brutalt. »I förmiddags påstod han att han var kejsar Wilhelm. Det går visst nedåt på rangskalan. Vill konstapeln vara god och se till att han kommer ombord, och att han stannar där. Och hör inte på hans dumheter.»

Silverbucklas protester tjänade till ingenting. Konstapeln grep honom i armen och förde honom ombord på »Zuleika», och höll sig sedan envist på kajkanten ända tills Askengren med sällskap kom ombord.

Hemresan blev inte angenäm för Silverbuckla. Ett par upprorsförsök kvävdes summariskt, och till slut fann han sig åter, fast med ytterlig motvilja i att utföra Askengrens befallningar.

Det var långt lidet på eftermiddagen när de åter närmade sig Lyngsö båthamn, och Silverbucklas hjärta lättades när han såg att »Zuleika» höll nästan rätt in mot kajen. I Lyngsö visste alla vem han var, och nu skulle vedergällningen drabba Askengren och hans medbrottslingar.

Därför lydde han också med överraskande villighet när Askengren sade:

»Opp, Olson, och lägg ut friholtarna.»

Men när Silverbuckla stod böjd ut över relingen för att lägga ut en friholt reste Boman sig ur sittrummet och lät sin handflata med ett väldigt slag drabba den blå byxbak, som var riktad mot honom.

Som en torped sköt Silverbuckla ut från sidan, och när hans huvud några ögonblick senare kom upp ur vattnet, låg »Zuleika» för fulla segel ut från honom.

»Adjö Olson!» dånade Bomans kraftiga röst över vattnet. »Tack för sällskapet. Sina kläder finner han i Silverbucklas rum på hotellet.»

Fyra solbrända nävar vinkade farväl åt honom, och med dröjande tag sam baron Silverbuckla mot land,

TUSEN TJOG ÄGG

Det är onödigt att i detalj relatera de orsaker, som kommo Bill och mig att plötsligt lämna Minneapolis. Det må vara tillräckligt att nämna, att vi startat ett tidningsföretag, vars mål var den svensk-amerikanska ungdomens andliga höjande, och vår ekonomiska stödjepelare i detta lovvärda företag var en skomakare, ägare av fem tusen dollars.

Efter tre månaders verksamhet, under vilken den svensk-amerikanska ungdomen icke märkbart höjts, återstod av vårt kapital endast skomakaren, och dagen innan nästa tryckeriräkning skulle betalas kommo Bill och jag överens om, att ett luftombyte skulle vara välgörande för oss.

Nästa förmiddags sol såg oss stiga av tåget i Bismarck, Nord Dakotas huvudstad, och efter att ha tvättat oss i stationens toalettrum och fått ett par biffstekar inombords, kände vi oss färdiga att ta ett tag med livet.

Varför vi utvalt just Bismarck till verksamhetsfält minns jag inte, kanske var det endast därför att biljettpengarna räckte dit, och dessutom gav oss tre dollars tillsammans att leva av tills vi lyckats göra någon affär, vilket vi ansågo vara minimum men dock tillräckligt.

»Well», sade jag när frukosten var undanstökad. »Vad ska vi nu hitta på, Bill? Har du något förslag?»

»Inte precis», svarade Bill lugnt och självsäkert. »Men jag kommer nog snart med ett, skulle jag förmoda. Min hjärna brukar alltid kläcka det rätta förslaget i det rätta ögonblicket.»

Jag opponerade mig inte. Det var Bill, som föreslagit att vi skulle lämna Minneapolis, och jag måste erkänna att det förslaget var klokt.

»Kom», fortsatte Bill, »nu går vi ut och tittar på sta'n. Den ser så festlig och flaggprydd ut, att något måste vara i görningen.»

Det var det också, ty just den veckan avhölls »North Dacota State Fair»--Nord Dakotas Statsutställning--en större marknad som årligen förekommer i de flesta av unionens stater, och vid vilken statens produkter utställas, samt en massa cirkusar, karuseller och andra marknadsnöjen locka de många tusen lantbor, som strömma till staden under utställningsveckan. Och stadsborna med för resten.

»Vid marknaden måste det finnas något jobb för oss», sade Bill. »Där finner vi alldeles säkert någon som har användning för ett par starka, friska karlar med gott sätt, fördelaktigt utseende och motvilja mot kroppsarbete. Vi promenerar dit, så får vi samtidigt se sta'n!»

»Du har rätt!» sade jag. »Vid marknaden finns alltid något att göra. I värsta fall kan jag förevisa dig som dvärg.»

»Dvärg!» sade Bill förtrytsamt. »Sex fot och två tum.»

»Ja visst! Världens största dvärg naturligtvis. Det blir en utmärkt attraktion! Skaffa bara ett tält så--.»

»Håll muggan!» sade Bill. »Det där är dumheter, men något slags göra får vi säkert. Marsch framåt!»

Sakta vandrade vi genom gatorna i solskenet mot den utkant där utställningen var uppställd. Strömmen av festklädda människor och flaggprydda vagnar gled förbi. Hela sta'n var på benen.

Plötsligt stannade Bill och vädrade i luften.

»Jag känner en doft», sade han.

»Ja», svarade jag, som kände doften utan att vädra. »Det är vätesvavla. Jag känner igen den från nattluften i kasern, när jag var beväring.»

»Du har det», sade Bill. »Och eftersom det står 'eggs wholesale' på skylten över det där planket, så är det tydligt att grossören i ägg fått ett parti förstört av den sköna värmen.»

»Förmodligen», svarade jag. »Come along!»

»Nej, vänta ett ögonblick», sade Bill. »Dessa ruttna ägg är säkert till salu billigt--»

»Å, håll--»

»Tyst! Stör mig inte! Jag har en idé! Vänta! Jo visst! Jag har det, jag har det, unge man! Vår förmögenhet är gjord!»

Och utan ett ord vidare rusade han in genom ägghandlarens port, och jag följde naturligtvis efter.

Innanför porten stodo tio lådor och en mycket bekymrad man. Det var lådorna som luktade.

»Jädrans värme», sade Bill innerligt. Bill var en stor psykolog.

»Ja, fy fanken», instämde karlen med en värme, som inte stod klimatets efter. »Här står jag nu med tio lådor ägg, tjugu tusen ägg, gossar, platt fördärvade så de stinker.»

»Det är för galet», sade Bill. »Ni måste ha bort dem genast. Lukten känns ute på gatan, och det missrekommenderar er affär.»

»Tag en cigarr», sade karlen. »Ni har fullkomligt rätt, gossar, men hur skall jag bli av med dem. Inget folk i dag, alla är på utställningen, och om jag hade något folk, så ville de inte dra i väg med ett så stinkande lass nu när det är så gott som helgdag. Jag ville ge tio dollars för att bli av med eländet.»

»Hit med långschalen», sade Bill, »och låt oss låna er handkärra, så skall min kamrat och jag köra bort äggen för er. Dels är vi främlingar i sta'n, så oss gör det ingenting och dels vill vi gärna hjälpa er.»