Part 7

Men fastän han tänkte på huru hjälplöst utsatt för så'nt där han var, Per-Erik, så önskade Månke denna kväll att han varit tillbaka i den ljusa, tröjsamma (hemtrefliga) gården, hos honom.

Det skulle vara annat det än att gå öfver en is, som lyste svart, och blänkte som om man gett sig ut i öppna sjön, samt ha öfver hufvet på sej ett norrsken, som var ledt och ängslande, med röda och gula och blå lågor högt opp på himmelen. En kunde rent tro att det skulle bli domens dag och att allt som fanns, bå jord och måne och stjärnor skulle brinna opp. För så knastrade det och lyste och flög af lågor uppefter norra himmelen. Och ändå satt månen där på sitt håll och rent skrattade med hela mun, utan vett, när han hade så mycket farligt omkring sig.

Månke kunde mycket väl ha fått åka på kälken, som gled lätt som ett, intet öfver isen, och då hade han inte behöft plågas med att ränna och halka åt alla håll. Både Ante och Maglena hade uppmanat honom att sätta sig ned på den. Men Månke sade att han var karl till att gå.

Saken var den att ufven hade börjat tuta så otäckt i Svartberget, som gick som en vägg neremot sjön. Och så var det ledt med det otröjsamma norrskenet. Månke han tyckte att på kälken var han allt för långt borta från folk, d. v. s. de två äldre syskonen.

Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stödde henne på samma gång, ty det var väl så svårt för henne som för Månke, att komma fram i halkan.

"Vi få mäst ta och dra na", sade Maglena. "Stackars lill'piga, du ränn ju åt alla håll och blir rakt slut för oss."

"Sätt dej på kälken du Månke och håll i 'na. Hon kan godt stå där."

"Hon står nog ändå. Det känns liksom behändigare för mej te gå", försäkrade Månke i det samma han rände iväg snedt med ena foten och satte en duktig rofva på isen.

Sint vardt han, ty det var väl elfte rofvan han satt se'n han kom ut på isen, och rädd vardt han.

Där han nu sitter kvar och smått grälande gnider den del, som först tar törn när man sätter rofvor, så får han se något som kom håret att resa sig på hans trinda hufvud. Han var förstås inte vidare morsk i hågen förut heller. Jo, något kommer rännande emot barnen på isen, något som flög lika fort som östanvinden, som blåste emot på sjön. Det illulade och det fräste och det spottade. Och där syntes som en liten, liten rök, stående rätt opp ifrån det där, som kom rännande.

Månke han kom på fötter igen, och det med fart.

"Herre gulla! -- Gosse! Stinta! Sir ni! -- Jag menar de är skrymt själf, som kom och tar oss."

Ante och Maglena ryggade tillbaka af förskräckelse. De hade allt gärna, lika väl som Månke, velat ta till fötter. Men det var ju en ren omöjlighet att i blåhalkan kafva sig undan det sig hastigt närmande vidundret.

"Hva' i fridens dagar är de", hviskade Ante med ögonen utspärrade emot det mörka odjur, som med två små eldglänsande hålögon, eller hvad det var, syntes ämna flyga på dem.

Maglena knep hårdt om Antes hand.

Månke, lill'"karlen", glömde alldeles sin manliga värdighet. Han gallskrek och hakade sig med både armar och ben fast vid Ante.

"Ja men aldrig har jag sett så farligt i hela lifve", skrek Maglena. "De är ju en katta, och han kan int gå" --. Maglena tog vidundret, som verkligen befanns vara en katt, opp i famnen, utan att akta på huru den fräste och spottade; själf darrade hon af skrämsel och medlidande.

"Han har så underliga fötter", tillfogade hon hemsk till mods. "Kan du Ante förstå hvad de är åt dom?"

Ante tittade noga på kisses fötter.

"De är -- de är --. Nej hur ska'n kunna förstå de. Men de är rent af tomma svinklöfvar, som dom ha stuckit in kattfötterna i. De är därför han int har kunnat reda sej, utan följt med östanvädre utför isen."

Maglenas tårar flödade. Hon slet och ryckte för att få loss pinoredskapen, som klämde om kattens fötter.

"Kisse, stackare, stackare kisse! De är folk, som har gjort de, för si hur hårdt dom bundi me hvassa snören."

Det var som om Maglena i dessa snören fann bevis för att folk utfört nidingsdådet, och att i annat fall katten själf skulle ha trädt på sig fyra svinklöfvar, som galoscher.

"Ja, ha folk gjort de, så är dom int folk, utan nå'nting som är otäckare än allt styggt", sade Ante. Hans ögon lågade i månljuset och hans händer knötos som om han haft lust att klå upp det folk, som gjort detta.

"De var rompa (svansen) där, som stog rätt opp, som jag tänkte var rök", sade Månke, hvilken nu alldeles fristående, på vederbörligt afstånd från kattens befriade klor, tog den i ögonsikte. "Jag höll mest på te bli haj (rädd) jag, och så är de bara en katta", fnyste han föraktfullt.

"Bara en katta", röt Maglena full af förtrytelse. "Jag vånne att den som gjort de här, sutte bunden om föttren och rädd, och hungrig, och frusen."

"Ja och hade de här stygge norrskene oppom sig, och ufven, som tuta i berge, och ett tjog vargar, som ule omkring sej", afbröt Månke för att få straffet skärpt.

"Ja de å, -- å så skulle han, som har gjort de, fara fram med östanvädre ensam på natten, å int kunna stanna", återtog Maglena.

Hon gret fortfarande, vaggade och smekte katten, där hon med den i famnen satt sig ner på kälken.

"Så ledt folk trodde jag int de fanns i världen", sade Ante dystert.

"Så'nt hade dom aldrig kunna ta sej te' me hemma i Frostmofjälle."

"Hå, var de likt de! Den, som hade gjort så'nt hade blifvi utskämd för alla sina dagar", afgjorde Maglena hårdt.

"Men nu måtte du ha mat, stackare kisse. Du är så tunn och torr som ett knifblad."

Om Maglenas liknelse också inte var så alldeles fullgod, så var det ändå en sanning att katten såg bedröflig ut, ruggig, -- då den ej fått slicka och putsa sig, så som kattor vilja hålla sig fina, våt, den hade ju varit i vatten --, och mager, med blödande fötter.

"Se där Ante, ta 'na me'n jag mjölkar en skvätt åt 'na."

Ante tog katten och höll den plikttroget fast, om också icke med den öfverströmmande ömhet, som Maglena visade i sin behandling af det olyckliga pinade djuret.

Katten hade slutat opp att spotta och fräsa, och sörplade nu i sig varm mjölk ur en liten vril. Se'n började den putsa och slicka sina ömmande, skafda tassar, samt tvätta sig i ansiktet med innsidan af framtassarna, som den först vätte med tungan. Efter detta kröp den kurrande, mildt, tacksamt jamande opp i knäet på Maglena. De voro med ens så goda vänner, den säkra vänskapen mellan den räddade och räddaren.

Kälkfällen ordnades i bästa skick. Månke kommenderades dit igen, och nu kunde han väl sitta där förstås, "för att int katta skulle springa ifrån dom".

Med Maglena i närheten, som i samma afsikt gick tätt bakom honom och sköt kälken, återkom hans för en stund så påfallande försvunna manfolksvärdighet.

_________________________________________________________________

SEXTONDE KAPITLET. I RÖFVARKULA.

Månke sof, där han satt på kälken och hvilade sina trötta, ansträngda senor och ben. Kisse sof, och hvilade dödsskrämda nerver och nästan ur led vridna lemmar. Uf och uggla tutade och skreko gällt ko-hu-u, och klä-hvitt i bergen, som afspeglades i isen, så den blef kolsvart inemot stranden.

Men ute på sjön glänste isen röd, gul, grön, alltsom norrskensflammorna öfver himmelen speglade sig i dess glänsande yta.

Ante och Maglena, att inte nämna lill'Månke, skulle nog ha tyckt det vara hemskt och kusligt, ensamma ute en sådan kväll, om de inte känt sig så opplifvade genom det att de fått rädda katten.

Som de nu gingo där och språkade och ledde Gullspira stadigt emellan sig, så nådde de sista lill'granen på sjön. Den, liksom de andra vägprickande granarna hade mistat fotfäste under tövädret, som varit, och stod hankigt på sned.

De fingo säkrare fäste för fötterna oppe i land, på uppkörd väg. Gullspira dök blixtsnabbt in i busksnåret för att skaffa sig kvällsmål af tallris och videknopp.

Kisse ville ej stanna längre, den var med ens färdig att ta till fötter. Maglena fick fatt i den. Hon stoppade katten in i schalen och höll den fast med bägge händer, medan Ante ensam fick dra kälken med den alltjämt lika lugnt sofvande Månke.

Han styrde stegen mot första stora bondgård han fick i sikte. Från ett annat, ett rödmåladt tvåvåningshus en bit ifrån vägen, lyste ljus ur alla fönster. En kunde förstå att där var begrafning eller bröllop. Så det var inte för slikt vandringsfolk, att gå fram till så'nt ställe.

De närmade sig därför det förstnämnda, äfvenledes stora tvåvåningshuset, som var grått och omåladt, inte riktigt färdigt heller, så gammalt det än var, ty för somliga fönster sutto ännu brädlappar spikade i stället för glas.

Gärdesgården, som omgaf inägorna, var trasig långa sträckor, och i ena grindstolpen, som ledde in till gården, satt grinden och hängde på ett gångjärn. De hade icke, som man brukar göra om hösten, lyft in grinden undan tyngande snö. Skräp och bråte och buteljskärfvor lågo synliga och blänkte i månskenet.

Kisse lefde och regerade inom schalen hos Maglena, som om katten i en hast blifvit vild. Den både klöste och fräste, huru lugnande Maglena än talade till den.

Det gnällde i dörren till storstugan, till höger i förstun. Nu stod det ej till att hålla katten. Med ett tjockt skrän slet den sig lös och flög som ett skott ifrån Maglena, ut på gården.

En pojke af Antes storlek kom slängande ut på trappan följd af en gråhund.

"Buss på dom, buss på tattarpacke, som kom", skrek han med gäll röst.

Gråhunden skällde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket blänkande tänder.

Månke vaknade och gaf till ett skrik. -- Gullspira flydde bakom Ante.

Men Maglena gjorde som hon brukade, när hon på ett så förunderligt sätt förmådde lugna och tämja djur.

Hon satte sig ner på marken, och bredde ut armarna mot hunden utan att bry sig om att han nafsade åt henne och slet lös en del af schalfransen.

"Sussu -- sussu --! Int vill du oss någe ondt, vi, som är små och ensammen".

Gråhunden tystnade, men morrade med ryggborsten höjd. Han såg farlig ut, där han med lömsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och snålt vädrade efter geten, som krupit in emellan dem.

"Gosse", ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men på samma gång bestämda röst. "Gosse, huta åt hunn eran. Du sir väl att vi är små och ensammen. Du är stor du, och måtte hjälpa oss", tillade hon, då pojken bara hvisslade och inte tycktes höra på hvad hon sade.

"Huta åt hunn på rappe!" Maglenas röst blef befallande. Gråhunden tog intryck af den. Han stod som skamsen.

Pojken steg ner från trappan, sparkade lös en isklump och kastade den midt i gruppen. Den träffade hunden, som gnällande och med en hatfull och skrämd blick på Grels, pojken, gårdens äldste son, lommade iväg ut genom grindöppningen.

Grels gjorde som gråhunden, tog vägen ut genom grinden, men sneglade lömskt tillbaka. Han såg huru barnen där gingo till vedlidret med getkräket, de hade med sig.

Jo, där var hon säker, geten!

Alla tre barnen följdes åt till lidret med Gullspira, som de helt lätt bundo där invid en spånhög, där hon kunde få liggplats tills de, som vanligt kunde få in henne i en ladugård. Det var bara en af dem, som annars brukade vara upptagen med Gullspira. Men i dag, här, var det som om de icke vågade vara åtskills en enda minut.

De höllo hårdt hvarandras händer, när de gingo stegen opp till förstugan och öppnade dörren till det stora rum eller kök, där det lyste ut ur fönstren.

Ja nog var rummet stort och vackert, det kunde ha sett ut precis som storköket hos Carl Nilssons. Här fanns också öfversäng, rosig dalkarlsklocka och blåmåladt skåp. Men allt var slarfvigt, oordentligt. Inga gardinkappor funnos för fönstren eller förhängen för sängarna. På bordet syntes ännu trävrilar och träskedar kvarlämnade efter kvällsmåltiden. Brännvinsbuteljer och ölflaskor stodo där, och en massa smutsiga kort voro utbredda på bordshörnet.

Tre rödbrusiga karlar, husbonden och hans drängar, spelade bondtolfva. Svordomar och råa utrop ljödo ut i rummet.

En storväxt, vacker men slarfvigt klädd piga stod med ena foten opp på spisbänken framåtböjd, och skrapade grötgrytan, som hon åt ur.

"Maka åt er, farfar", skrek hon ilsket till en gammal gubbe, som darrande och fumligt, satt och täljde spänt- stickor.

"Ni ha int oppe här att göra längre. Ni ha ju fått i er hvad ni ska ha. Ge er i väg nu bara!" snäste en ännu ung bondhustru med fina, men skarpa drag. Hon stod vid spisen och "luskade" en flicka af Maglenas ålder.

Ante och hans syskon stego ljudlöst in genom dörren. De kände en brinnande lust att vända om, och om så skulle vara, fly ut i vildmarken igen. Men det var så sent. De voro trötta och frusna och längtade så mycket efter något varmt, efter lite vattgröt eller välling.

Två små pojkar af ungefär Per-Eriks och Månkes ålder, hvilka framme vid bordet, skreko och slogos om sista skvätten i en ölflaska, fingo syn på dem.

"Tvy!" Den ene, Måns, spottade skickligt, så att han nära nog vunnit sitt mål, att nå de inträdande. "Tvy! Mor, sir ni hva för ett tattarfölje, som står här", gastade han.

Bondhustrun vände sig om. Barnen tyckte att hennes skarpa ögon och hvassa näsa liksom höggo sig fast i dem. De kröpo samman och gjorde sig små, så mycket de det förmådde.

"Hva ska ni hit för, här är ingen gästgifvargård. Vi ha int mer än vi ät opp själf", skrek hon, och gick emot barnen med bordsknifven hvarmed hon luskade dottern, i högsta hugg.

"Babba Kajsa -- hör du", ropade en ihålig röst ifrån ena nedre sängen. "Gör int barna där någe för när. Du drar olycka öfver gården. Jag har sett dom i drömmen i natt."

"Tig, gamm'tok!" röt kvinnan. Men det var som om de uttalade orden ändock gjort ett visst intryck på henne, ty hon vände sig från barnen och återtog sitt för deras skull afbrutna arbete.

"Ge dom kallgröten, som vardt kvar när jag gaf hönsena i morse. De står en tetmjölkskvätt kvar där på borde i vrilen, och brödskrapet, som är där kan du ge dom."

"Ge dom själf ni" --, snäste pigan. "Jag ska rusta mej för te gå till bröllopsgår'n med mjölken jag. Alla andra mjölkstintena är nog redan där. Men här i gården är de aldrig nå'n ordning med nån'ting.

Hon gick, men stannade tveksam, med dörren öppen. Farmor borta i nedersängen ropade på henne:

"Brita, akta dej stinta --! Jag la'ut kortena för dej i jåns --, de låg bara fattigdom och brödlöshet, men hjärterknekt emellan. Du kan ta bort farligheten med att du gör det godt är. Ja-ja -- akta dej, du."

Brita drog åt sig dörren med foten och gick in igen. Hon slängde fram de osmakliga matresterna till barnen, hvilka darrande, mer af skrämsel än af köld, smögo fram till spisbänken, dit matbitarna blifvit framkastade.

"Åh hut, du har tagi min mjölkvril", skränade mindre pojken, Jöns.

Utan vidare gick han fram och ville rycka vrilen ur handen på Maglena. Hon höll den fast och såg honom stadigt in i ögonen:

"Mor din ha sagt till om maten åt oss, å då lär du int ta den åf oss."

"Mor!" han räckte ut tungan emot modren. "Jag --", han sade något mycket rått, -- men som betydde: "Jag struntar i mor och hvad hon säger."

Maglena fick dock märkvärdigt nog behålla vrilen. Detta var en missräkning för Erika, som just slitit sig lös från modrens grepp i hennes hufvud för att få åskåda huru striden emellan den argsinte, snåle brodern och den främmande tiggarungen skulle sluta.

De små vandringsbarnen åto kall, snaskig gröt, sur mjölk och brödrester -- tysta, förstämda, utan att låtsas se eller höra de råa pinande ord, de grimaser med utsträckt tunga och långnäsa, som bestodos dem från gårdens trenne barn.

Grels kom äfven in, just när de förutnämnda små andäktigt tackade Gud för maten. Han såg led och otäck ut. Gammelgubben, som fumlade med att få karfva sista späntstickan ur tjärvedsroten, fick brådt att resa sig. Han letade efter käppkryckan. Men som vanligt hade någon af barnen tagit den från ryggstödet på hans stol och kastat den utåt golfvet. De gapskrattade när gubben, halfkrypande, med ett ben släpande, hasade sig fram på golfvet efter den.

Ante, som ju såg hvar kryckan låg, gick genast fram och tog upp den. Han räckte den till den gamle, som med sura, förvirrade ögon såg upp till honom.

"Hva-hva-hva-är den go-go-go-s-s-ssen ifrån", stam- made han med misstro och förundran i stämman.

"Go-go-go-s-s-sen", -- härmade gårdsbarnen. De hoppade högt, slogo ut med fötterna, smällde dem samman igen och försökte att sätta krokben för farfarsgubben, när denne ändtligen kom så långt, att han kunde stega fram mot dörren på sina gamla förvärkta ben.

"Gå från spisen ungar, så jag får rum här med kaffebrännarn", sade matmor till de främmande barnen, utan att ge akt på huru hennes egna uppförde sig.

"Ante, hjälp farfarn, han går lika illa, som mor gick på sistone", hviskade Maglena. "De är så farligt halt ute på bron."

Ante gick långsamt, som skamsen efter den gamle. Men när han kom ut, där ingen gjorde narr af honom, tog han fast tag om gubbens ena arm och hjälpte honom varsamt ner för trappan utför den hala, knöliga stigen, som ledde till den lilla stuga där han bodde som födorådstagare.

Böndernas gamla föräldrar oppe i Norrland kallas "födorådstagare" eller "gammelfolk", när de lämnat från sig gård och jordbruk till sonen och hans hustru. De gamla få sig tillräknadt och utmätt hvad de skola hafva af mjölk, mjöl, potatis och dylikt. Äro ej barnen i den gård de lämnat grannlaga och goda, så ha de det svårt de gamla.

Den lilla stugan där farfarsgubben nu stapplade in, var kall och ovårdad, därför att farmorsgumman var sjuk och låg i västra nedersängen oppe i gården. Hon låg där, icke för att få bättre tillsyn, utan emedan man ej iddes gå ner och laga den mat gubben skulle ha, då gumman ej orkade laga den, och slapp tänka på att se till henne. Pigan, som annars skulle elda och se om den gamle, hade i kväll annat att tänka på.

Gubben beredde sig till att, rysande af köld, lägga sig påklädd under fårskinnsfällen i nedersängen. Han var för stel och frusen för att kunna orka lägga ved på den ännu från morgonen heta askan i spisen.

Ante gjorde det i hans ställe. Han satte dit kaffekokaren också, som stod ute på hällen.

Gubben satt på sängkanten och såg på gossen, hvilken i hans tanke liknade en Guds ängel, så grådaskiga och lappade kläder han än hade.

"Du-d-du får l-i-g-gg-a här i öfvers-s-sängen i-i-i natt", stammade han.

"Maglena och Månke å?" frågade Ante ifrigt. Han tyckte att tillvaron hos den stackars gubben, som såg vänligt på honom, i hans kalla ovårdade stuga, var vida att föredraga framför det stora ljusa kök där man bara "trätte" med, och snäste hvarandra. Lättare i sinnet sprang han opp, sedan han sett till att vedklubbarna i spisen tagit eld och att farfar blifvit afklädd och kommit i säng.

_________________________________________________________________

SJUTTONDE KAPITLET. "KASKEN."

Grels stod ute på trappan då Ante kom ditåt. Han var påfallande spak -- ja hördes rent af helt förtrolig, när han gaf sig i språk med Ante.

"Vi tänk gå på koxen i bröllopsgården här bredvid. Brita ska gå dit med mjölken och då följ vi med och koxa på bruden."

"De bli nog behändigt för er, de", sade Ante och ville förbi Grels, in. Men denne ställde sig i vägen.

"Ja de bli lika behändigt för dej och syskonen dina, som för oss."

"Int få väl dom gå på koxen här, int."

"Hvem som hälst får väl gå på koxen. Pojkarna i byn är sint på den här bruden för hon, som är så rik och grann stinta, har tagit en utsocknes karl, som int ha nå hemman och är en så'n mes, att han säg nej till brännvinet. Och därför ska dom ställa till roligheter i natt och skrämma dom. Vi, småpojkar från den här byn och från grannbyarna å, ska dit och vara med på hvad som blir."

"Men inte vi då, int. Maglena och Månke är trött och mått gå och lägga sej."

"De är dom, som vill gå och Brita och jag ha lofvat dom att få följa. Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt åt", tillfogade Grels med något visst medlidsamt i rösten, som tog Ante.

"Ja, vill dom, så nog får dom för mej", sade han.

Grels gaf honom hastigt vägen fri. Ante gaf ej akt på den stygga glimten i hans ögon.

Maglena och Månke kommo emot honom ifriga. Trötthet och missmod voro borta. De skulle få gå och se på bruden i granngården. Prostinnan själf hade klädt henne, och hon skulle vara så fin så drottningen själf kunde inte vara finare, -- i gullkrona, och rosor hela hufvudet fullt, och rödt silkesskärp och svart silkeskjol, och lif -- och -- och!

"Måns och Jöns-Petter är riktigt bra mot oss nu", försäkrade syskonen. "Men hu häller, dom ha hålli på å villa ha i oss "kask".

"Är ni tokig barn, har ni druckit af en så farlig dryck." Antes ögon spärrades ut af förskräckelse. Han gaf sig till att skaka och vända på Månke, som om han tänkt att få ur honom ett dödligt gift.

"Släpp mej, släpp mej!" skrek Månke, dämpadt för att de innevarande ej skulle få ögonen på den nesliga behandling, som brodern lät honom undergå.

"Dom höll bara på, men vi tog ingen kask", -- hviskade Maglena lugnande.

"Husbonn hällde så mycke brännvin i hetkaffe, så de blef mer brännvin än kaffe. Och drängen där, han ville ha i oss sån't."

"Ja, int kunde ni småstackare komma från det", jämrade Ante. "Och så ha ni inte kunnat akta er för första supen ändå."

"Vi gret och ba' att få slippa", försäkrade Maglena "och jag sa att jag skulle få spy af det."

"Men dom ville ha i er ändå förstås -- för att få ha roligt åt er när ni se'n i fyllan int skulle veta hva ni gjorde." Antes ögon brunno mörka.

"Ja, de ville dom, och drängen där, som nu drick ur brännvinsflaskan, han tog mej om hufvet och höll fast mej, för han skulle få i mej kasken", puttrade Månke och glodde surt på drängen i fråga, som just satte brännvinsflaskan till sin egen blåsvullna mun.

"Gosse --! Hur bar du dej åt för te slippa unnan, en?"

Ante grep Månke häftigt om skuldran.

"Käre dej, du hör väl att de int var så farligt", skyndade Maglena att tillägga. För gamm'farmor i sängen ropa på'n. Så här ropa hon:

"Järker, akta dej! Jag sir ljus öfver barnas hufven -- och de står bara mörker om dej själf."

"Han svor åt farmor, som är så sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som snart kan dö. Men han släppte oss ändå -- förstår du."

Ante nickade till som af lättnad. Så gick han sakta fram till sängen, där den sjuka låg och stirrade ut med ihåliga ögon. Hon hade fått ett styggt hostanfall och han lade armen om hennes lif för att hålla henne oppe och lindra anfallet.

Hon föll tillbaka flämtande.

"Tro int på folke här, och int på barna. De akta int gammalt folk --. Akta int far och mor -- och då är de int nå godt te vänta af dom. Vi ha vari sån'a här i gården allihop se'n långt bort i tiden. -- Här ha' funnits så mycken elakhet och superi och svordomar, som dragit hit all mörkrets makter."

Hon stirrade opp framför sig, som hon sett i syne.

"Ni ska ha så många tack, farmor", sade Ante med låg röst. "Mor sa' alltid att en' lär sej supa då en' börja me kask."

Det flög som ett ljusskimmer öfver den gamles dödliknande anlete.

"Åh det känns godt te höra tack. Vore så väl att jag kunde lefva igen och lefva bättre. Om barna såg att de gamla voro bättre, så blef dom nog bättre dom, å. Gammelfolke hos er har varit riktigt folk -- de förstår jag."

"Mor hon var storriktig. Hon lärde oss de rätt var -- och hon gjorde de själf."

"Jag ser de --. Väl skall de gå er. -- Men akta er för folke å barna här --. Dom ha' ondt i sinne till er."

"Hva' gormar ni om? - Låt käringen vara, hon gör int annat än skäller och hostar da'n igenom", skränade Grels och ryckte Ante i armen. "Kom, vi ska gå nu. Brita är rustad."

Barnen, både de främmande och de från gården, gåfvo sig af. Grels ryckte dem med sig när de ville stanna för att säga godnatt till Gullspira.

_________________________________________________________________

ADERTONDE KAPITLET. BRÖLLOPSGÅRDEN.

De kommo fram till bröllopsgården. Dörrarna stodo öppna och det rök af värmen där innifrån. Packande fullt med folk syntes utanför fönstren; de koxade in, för att få se bruden.