Part 6

Hon trädde med viktig min rödt garn genom ögat på en tappisserinål.

"Sen, si ni -- kom de riktigt underliga. -- Att jag kan -- sy -- så här -- grant."

Bara några stygn sydde hon, men det väckte tillbörlig respekt hos syskonen.

Maglena sprang opp, stoppade in garnet och tog en riktig åkarbrasa, ty platsen ute i snön i flera graders kyla, var inte den lämpligaste till syskola.

"Efter de, sir ni, så påtar jag vantar och syr rosor på, och -- sälj dom, sir ni, -- och får pengar -- och köper oss en liten stuga, som si ut som linnbär å fil och har fönster, som skratta opp under taket. Småstintena och allihop, så ska vi göra vantar. Svenska vantar --, för frun hon sa de vi skulle göra allting just som i tanke på att Sverges namn skulle komma med, en får göra allt en gör så en inte skämmer ut landet förstås. Bara det blir vår, så ska jag börja på att sticka me'n jag går, för hon sa' att så har kvinnfolke gjort här förr. Jag ska sticka småstrumper åt er på dagarna och så på kvällen, när vi sitt ute i nå'n björkhage, så ska jag påta och sy roser, som ska bli lika granne som törnblommor."

"Ja, int för jag tänk te å ge mej på te påta vantar", sade Månke i det han rätade på sig och stoppade in vid handlederna öfverflödet af de långa, hängande tröjärmarna.

"Nej, jag för min del far te Amerika och gräf opp så mycke guld, så jag kan köpa hela Frostmo socken och körkan me om jag vill, och fylla'na med myrbär och mylost (rund färsk ost) och åkerbär och fläsk och --"

Månke tumlade åt sidan. Storskrikande och förskräckt tog han handen åt kinden. En örfil brände där. Ante, som inte hade agat barnen så länge mor lefde, och som brukade ha ett förunderligt tålamod med dem, blef i ett nu flygande sint.

Månke fick en örfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom som om han hade varit en potatissäck, som man ville ha mera rum uti.

"Gosse, att du int skäms! -- Ska du hålle främmande land för mer än vårat. -- 'Fara dit efter gull' -- som farbror våran, som bara gått bort sej där. Å de till, att du skulle ta gulle och köpa körkan bara för du skulle ha den granna körkan, där dom få predika om Gud, till ett hebbere. -- De är ett ledt sinne i dej Månke, å sån't där tal lid jag int höra."

Barnen gingo i vanlig vandringslunk vägen framåt, betydligt häpna öfver Antes oväntade vredesutbrott.

Månke tjurande och småtjutande.

"De är bättre för en karl te göra vantar me heder än te ta opp säckfyller me gull och ha de till sånt, som ondt är, -- kom ihåg de du Månke", fortfor Ante ännu flämtande af harm. Han klef in i småskogen genom drifvan, och skar med den skarpa knifven af en grantopp, som hade grenarna sittande i så jämn krets om stammen att den lämpade sig väl till gröttvara (kräkla). Han bjöd till att bli god igen.

"Då int småstintena sitt på kälken nu", sade han, "så har jag tänkt forsla ämnen på'n te arbeta åf om kvällarna när vi kom in i nån gård där dom ha eld på spisen, eller i nån bryggstuga eller drängkammare.

"Du tänk göra gröttvarer och tvagar te sälje?" frågade Anna-Lisa, med en viss respekt i rösten gentemot den myndige brodern.

"Jag ha mest tänkt de. Träskedar å. Farfar där i Sven Påls var nog fri (duktig) te göra skedar, men jag ha ju aldrig haft nån knif, så jag har kunnat göra efter dom."

"Men dom ska jag måla åt dej", ropade Maglena inåt dungen, till Ante. "Så granne små blå roser, och hvitkullen (prästkragar). Jag ska göra färgen som mor giorde den, tå löf, blomster och rötter."

"Få jag hjälpe dej te göra skedar när jag blir stor", mumlade Månke, när han kom i närheten af Ante ut på vägen.

"Nog ska du få de, gosse. Si här ska du få gamm knifven min, så kan du, fast du är liten få börja på te göra ämnen."

"Vi kan sälje skedarna å Ante, och få pengar. Men jag ska int köpa körkan, för då kan int prästen läsa där."

"Nääj, och vi kan int sitta där och höra på'n och sjunga och läsa, så vi bli snällt folk, som mor tänkte vi skulle bli."

_________________________________________________________________

TRETTONDE KAPITLET. I DEN DÖDAS STÄLLE.

När barnen några dagar senare hunno så långt som ut ur värsta fjällbygden, kommo de en kväll fram till en gård där sjukdom och sorg gästade. Det var till en stor rik bondgård. Äldsta flickan där hade nyss dött, bara tio år gammal. Och nu låg lillpojken, ende sonen, som var sju år, sjuk i samma onda som systern dött utaf. Hustrun, en ståtlig, vacker kvinna stod vid spisen och vispade kornmjöl i det kokande grötvattnet, när den lilla barnskaran med som vanligt blyga, försagda anleten trädde in.

Hon hade en sträng husbonde till make och fick nog sköta sitt ordentligt och som vanligt, fast sorgen satt i hjärtat och oron i sinnet för den lille, som nu kanske också skulle tagas ifrån henne.

Hon vände sig mot dörren, när den länge blef öppen, innan alla de fem barnen hunnit in.

I dag knuffade de Anna-Lisa före sig. I en så här stor, fin gård var det så grufsamt att komma in, för den som var uselt klädd och kom för att begära mat och husrum.

Hustrun blef vid att stirra på Anna-Lisa.

"Kom fram till elden barn", sade hon med mild, tungsam stämma. Hon räckte ut handen och hälsade god dag på Anna-Lisa, som kände detta så både stort och högtidligt. Det var just inte vanligt att bli hälsad så, när man kom som nödårsfolk i gårdarna.

"Hvad kan hon heta en så'n stinta", frågade hustrun och strök tillbaka halsduken från Anna-Lisas ljusa hår.

"Anna-Lisa", svarade den tillfrågade och såg med sina ärliga blå ögon upp i bondhustruns sorgsna.

"Nej, de är väl int sannt heller? 'Anna-Lisa', som våran Anna-Lisa, hon som Herren tagit."

Hustrun tog sig om hufvudet med bägge händerna och sjönk ner på spisbänken. Grötgrytan hade hon redan lyft från elden.

"Jo nog är det sant", bekräftade Ante och steg fram. "Hon het Anna-Lisa hon, som mormor våran, som är död."

Mannen kom in i följe med de två drängarna. Snöiga voro de, fast de ute på förstukvisten stampat af sig de värsta klumparna, som följt med ifrån skogen, därifrån de kört fram timmer.

Unga karlen, som han var, gick han lutad, med böjdt hufvud.

"Hur går de lilldrängen vår?" frågade han hustrun i förbigående.

"Bara som med stintan. Herren ta nog gossen å."

Mannen gick tyst fram till bordet, satte sig ner och läste bordsbönen. Han tog träskeden och åt ur samma grötfat som drängarna fast hvar och en af dem hade sin särskilta lilla trävril med mjölk. Getost och smör och bröd fanns äfven på bordet.

"Har Gullicksmor farit iväg", frågade han vidare lågmäldt.

"Hon for före middan och då kunde hon inte mer göra för lill'Calle. Om vi också körde alla de femton milen ner till doktorn, så hjälp de inte. Han ligg bara i slummer nu -- så vi är nog snart barnlös."

Mannen åt, sked efter sked, men nog syntes det att sorgen hade ramat honom såväl som hustrun, hvilken stod vid bordet till synes lugn, och skar opp tjockbröd (runda rågbullar) till skogskarlarna, som alla sågo lika betryckta ut.

"De är int ondt efter småfolk annars int, ser jag", sade husbonden med bitter röst. "Då en int få behålla och föda sina egna, så gjorde en bäst i att skicka iväg andras barn också."

"En gjorde stor synd då, syns de mej", sade hustrun saktmodigt. "Är vi snart utan barn, så är de här småstackrana, som jag hör, utan föräldrar. Jag tänk de är nästan väl så tungt de."

Det blef alldeles tyst i det stora köket, öfver hvilket elden flammade så muntert. Kittlarna öfver ingångsdörren blänkte i en lång rikemansrad. Väggsängarna voro försedda med rödrutiga förbängen. Den höga dalkarlsklockan lyste grant, blå, med röda rosor. Snygga trasmattor randade det inunder dem hvitskurade golfvet. Och innanför de blanka fönsterrutorna, med hemväfda luftiga kappgardiner för, syntes blommor, myrten, balsamin, lejongap och tårblomma. Så det var ett stortrefligt rum, som inte skämdes af de tre spinnrockarna med lin på hufvudet och garn på rullarna, hvilka voro undansatta för kvällen.

"Gå fram och tacka (hälsa) far, Anna-Lisa", sade hustrun och sköt flickan emot husbonden med ett meningsfullt, sorgset leende.

Anna-Lisa rodnade djupt när hon ensam gick fram. Hon såg så mild och rar ut i denna stund, så treflig, snygg och kammad, fast hennes kläder voro usla och slitna.

Husbonden såg upp förundrad.

"Hvad i fridens dar hetter du, stinta?"

"Anna-Lisa". Hon såg försagd och ängsligt bort till syskonen.

Husbonden tog, liksom förvirrad, om hufvudet med händerna, som hustrun gjort nyss.

"Herre gulla, Brita Dea, hon liknar ju akurat Anna-Lisa våran innan sjukdomen börja på te ta na."

"De kom för mej å, när hon stog framför mej i jåns, att Anna-Lisa våran gick undan för den här skulle komma iställe."

Hustrun såg fast och allvarligt på mannen. Hon tog Anna-Lisa vid handen -- lade sedan sakta, liksom smekande, sin arm om flickans hals i det hon åter förde henne fram till syskonkretsen vid spisen.

När karlarna, efter att ha tackat Gud för maten, stego opp från bordet, dukade hon fram där för barnen mjölk och gröt och, hvad som icke ofta kom dem till del, smörgås på det fina, på den tiden högt skattade rågbrödet.

Sen gick hon snabbt och tyst ifrån dem. Barnen förstodo att det var för att se till den sjuke gossen.

De sutto kring bordet oroliga och betänksamma. Talet om att Anna-Lisa kanske skulle bli stannande, ängslade dem.

Hustrun kom ut igen ifrån lill'kammarn innanför kö- ket där den sjuke låg. Hon gick hastigt genom köket och tog vägen ut.

"Han är dö nu kanske", hviskade Anna-Lisa. "Då blir dom sint på Herren och vill köra ut oss."

"Inte", invände Maglena. "Ni såg väl att de lyste ljust ur ögona på'na. Han är väl hällre bättre, gossen, och då blir dom glad och vill tacka Herren, och så ta dom dej, Anna-Lisa."

Åter sutto barnen tysta, i tungsam stämning.

Plötsligt böjde Anna-Lisa hufvudet ner emot händerna, som hon hade hopknäppta öfver bordet. Hon gret --, gret, fast så tyst att ingen kunde höra det. Men det syntes på axlarna, som skakade och på den tröstlösa ställningen med hufvudet.

Syskonen mumsade på sina präktiga smörgåsar under ängslig tystnad.

"Käre dej, Anna-Lisa --, käre dej", -- sade Ante och försökte dra hennes händer åt sidan. Det föll honom så tungt och ovant för det här, att Anna-Lisa, som alltid varit så stilla och lugn, nu skulle gråta så farligt.

Anna-Lisa satte opp hufvudet, alldeles rödgråten.

"Jag vill int vara utan er --, först småstintena, som jag sörjer så farligt, -- och så er allihop."

"Ja nog blir de ledt för oss, å", sade Ante stillsamt. "Så bra som du har varit mot små'en här, och oss allihop för den delen."

"Och hvem ska mjölka Gullspira --, å laga åt pojkarna, å tvätta och hålla er i ordning --", snyftade Anna-Lisa. Hon såg med en moderligt bekymrad blick öfver de bägge minsta vid bordet. "Ni vill ju hvarken kamma eller tvätta er om jag int håll efter er."

Månke och Per-Erik sänkte ögonen, skuldmedvetna. Så morskt manfolk de ville vara, så föreföll det dem farligt besvärligt det där, att måsta vara kammade och tvättade. Det var inte alls någe behändigt heller, att om lördagskvällarna få lof att kränga af sig varma skjortan, som snodde sig så godt efter kroppen. Och så streta för att få armarna in i en annan, som kunde vara huskigt kall, ja blöt till och med, tyckte pojkarna, när den legat i kunten och det varit yrsnö, som trängt in i den, eller oväder. Just aldrig heller att någon skjorta passade precis åt dem. Skjortan, så väl som andra plagg, kom alltid som en öfverraskning för dem, -- stort var det ibland, så plaggen både hängde och släpade, och smått och trångt en annan gång, så näsan kom i kläm när ombyte skulle ske.

Anna-Lisa, hon brukade gnida dem i ögonen och om hals och öron med såpa och vatten och torka dem med gammelkläder, som voro tvättade, men omanglade förstås, och hårda "så de refvo som vargklor", försäkrade smådrängarna när de satte sig till motvärn.

Om de nu sutto vid bordet verkligen ängsliga att Anna- Lisa skulle bli stannande efter dem här, så hade de då inte samma bekymmer som hon i fråga om den kommande bristen på snygghet och ordning. Det enda, som skulle hålla dem uppe i saknaden efter henne var just det i en hast uppflammande hoppet om, att de, utan henne skulle gå fria från vatten, såpa och torktrasa.

"Du skulle få de bra här, Anna-Lisa", sade Ante med ett försök till frimodighet i rösten. "Du får nog riktig säng te ligga i, och så'n här mat förjämnan."

"Och medan så skulle ni allihop gå kring vägarna, och jag skulle tänka på att ni låg så ni fick ohyra efter andra nödårsfolk i nå'n kall stuga, kanske, och att ni aldrig fick äta er mätt."

"Nog ha vi fått de nå'n gång å. Mins du i den stora gården, där dom ändå hade så många barn, och vi fick en hel gryta ärtsoppa --, dom kokte särskildt där för dom, som gå kring vägarna."

"Ja, så skulle jag kanske stå här å och koka för såna", fortfor Anna-Lisa klagande. "Och tänka att ni var hungrig och int visste en enda dag i förväg hur ni skulle få husrum till natten."

"Käre dej, int är de någe farligt, int", satte Maglena in med mjuk tröst i stämman. "Vi ha väl aldrig legat ute heller nån natt, och rätt som de är, så är det ljust hela natten och då få en ligga hos blommerna ute på backen. "

"Och då så ligg jag inne i sängen", sade Anna-Lisa med samma klagande röst.

Men hon log lite skamsen i detsamma. Och med det for en lättnadens ljusning öfver syskonen.

"De är farligt hvad de är svårt te vara nöjd", sade Ante eftertänksamt. "Jag har gått om dagarna och tyckt att det skulle vara så bra om vi allihop fick komma till snällt, rejelt folk -- så'na, som mor skulle lika, -- och nu så" --.

Ante tystnade, det syntes huru tungt han fann det, att möjligen måste lämna den omtänksamma, duktiga systern efter sig.

"Du mått gå med oss hvart vi gå, Anna-Lisa", mumlade Maglena med sista smörgåsbiten i munnen. Hon torkade näsa och fingrar på det lappade, urtvättade förklädet och strök med sitt hufvud emot Anna-Lisas kind.

"Si du, de är alltid behändigt te vara ute, -- om en också inte har de så bra, så sir en ändå så mycke. Snön hitta på te sätta sej så roligt på allting. Och roligt är de till se spårena i snön när han ligg jämn på myrer och åkrar. Det blir så långa krus på'n -- just som spetsar.

Haren och räfven och hunn, och skatan och kråkan, som har kommi nyss, allihop krusa dom snön med fötterna på olika vis, så den blir så fin som till bröllop."

"Jag sir ingenting sån't, jag. Jag sir bara er", mumlade Anna-Lisa, sorgsen.

"Ja du ska komma och följa oss igen, hör du Anna- Lisa. Nu blir de vår och storforsarna kom lös, och det sjung så grannt ur dom. Gullspira ha vi me oss, så vi ha mjölk te dricka, -- myrbär ha vi på myrena, och blåbär och jordbär så mycke vi kan äta."

"Ja ha en gått ute och sliti ondt på vintern, så nog kan en gå på sommarn å", sade Månke afgörande.

"Stinta, jag tyck du ska följe som förr jag", ansåg Per-Erik. Yttrandet kostade honom en viss öfvervinnelse, ty den hotande faran af tvättning och kamning stod alltjämt för honom.

"Tyst", varnade Anna-Lisa och höjde lyssnande upp hufvudet. "De låt inne i lill'kammarn, pojken lef, han vill ha nå'n till sej kanske."

Hon smög villrådig, på tå öfver golfvet och stannade vid dörren.

"Kom hit --, jag vill int vara ensammen", hörde hon en späd, svag röst därinne.

"Är de du, Anna-Lisa", sade den lilla sjuklingen borta i utdragssoffan.

"Sjung 'Hvar jag går', för mig, -- så ska jag somna."

Gossen vände sitt, nu efter en häftig kris till det bättre, svettfuktiga ansikte åt väggen, slöt ögonen och väntade på sången.

Anna-Lisa kände väl den sången, men det bar henne emot att sjunga ensam och på främmande ställe.

"Sjung, hör du", ropade gossen, med sjuklingens otåliga röst.

Anna-Lisa gnolade sakta: "Hvar jag går i skogar, berg och dalar, följer mig en vän, jag hör hans röst."

Medan hon sjöng, strök och svalkade hon gossens panna med en linnetrasa, som hon fuktade med vatten från en porslinsmugg, som stod på stolen bredvid hans bädd.

Hustrun kom in, med mannen i följe. Det var honom hon sökt upp och nu fått med sig. Han skulle se undret, som skett med gossen, deras enda barn.

Mannen blef så tagen, när han såg barnet, som förr feberröd kastat sig i plågor, nu ligga i lugn hälsosömn, att han ofrivilligt knäppte händerna i tack och lof till en hjälpsam Gud.

Anna-Lisa afbröt sången och steg upp för att få komma ut.

Mannen tog tag i hennes arm.

"Du ska stanna hos oss stinta, för så glad som nu har jag aldrig varit i alla mina da'r."

Anna-Lisa drog sig sakta ifrån honom. Sorgsen och förskräckt såg hon åt dörren. Det var som om hon där bakom ägt all världens skatter att förlora.

"Du är väl glad att slippa nöd och bekymmer och ha hem och skydd här för alla dina dagar nu, då jag tänk att du ska få stanna här för alltid", frågade den unge husbonden förundrad och nästan onöjd, då han såg flickans ängsliga uppsyn.

"Jo", svarade flickan lågmäldt. "Men de blir mej bara så tungt, när jag tänk på småpojkarna. De är jag, som ha tvätta dom och kamma dom, och mjölkat Gullspira, så att dom har fått söt mjölk om dagarna. Den minste är inte så gammal som den här, och skall fara och gå kring vägarna, medan jag har det bra."

_________________________________________________________________

FJORTONDE KAPITLET. PER-ERIK OCH ANNA-LISA.

Anna-Lisas stora blå ögon tårades. Hon gick ut till syskonen. Husbonden följde henne. Han tog smådrängarna i ögonsikte,

"Så, det är den där lilla som du ängslas mest för? Herresten heller, tocken liten dräng, som har kunnat vandra ända från Frostmofjälle."

"Jag är nog int liten, jag. Jag blef på sjette året nu i Kyndelsmess."

Per-Erik besvarade flyktigt ungbondens blick. Han skrapade grötfatet ännu en gång och slickade af träskeden med ordning och eftertryck.

Husbonden måste dra på munnen.

"Dom kan nog kanske inte släppa af dej, syskonen dina?"

Per-Erik spottade för sej och glodde med stora ögon bort emot spiselden.

"Jag vet int hvad jag ska säga. De skulle nog vara ledt för dom till att int ha nå'n te ängslas för och hålla efter, nu sen småstinterna vardt kvarhållen hos jägmästarns."

Hustrun kom till. Hon stod och hörde på gossens prat, så ljus och glad i uppsynen som hon inte varit se'n enda dotterns död.

"Så kan ni kanske inte undvara honom då?" undrade husbonden med en liten särskild, menande blick emot Ante.

Ante mötte blicken allvarsam.

"De löna int te orda om de förrän någe sån't kom på tal."

"Det är godt, klokt slag i de här barnen", sade mor Märta-Dea. "Jag tror dom för hvad välsignadt och bra är, till huset."

"En kunde kanske låta den där morska lill'karlen stanna här också så länge", sade husbonden tveksam. Han ref sig betänksam bakom örat.

"Lill'Kalle frisknar nog till fortare, när han får kamrat", sade Brita-Dea.

Ante blef ifrig han med. Skulle Anna-Lisa tagas ifrån dem, så blefve det svårare ändå att hålla ordning på de små, bland alla de främmande, ibland bra ledsamma förhållanden de råkade in uti.

Det fanns så många stygga exempel, så mycket af orent, som skulle träffa gossens ögon, så mycket ledt, lättsinnigt tal, gräl och knot och grufliga svordomar, som ännu skulle nå hans öron, när man så drog fram från gård till gård.

"De vore nog farligt bra, om Per-Erik fick bli i en så'n här gård, så de kunde bli en rejel karl af 'en", sade Ante. Hans djupa, mörka ögon sågo allvarsamt upp på den starke, granne bonden, som stod framför honom.

"När jag blir lite gamlare, så ska jag ge mej i tjänst som getare eller lilldräng, där jag får lära mej nå'nting, och se'n ska jag komma hit efter Per-Erik, om han bara får stanna till dess."

"Så får han väl de. Jag lid int tänka de lill'Kalle vår skulle kunna bli bortvist och gå kring vägarna som den där lille nu skulle komma te göra. Det är morskt slag i dej, gosse, också. Och jag tror dej mest om te kunna göra hvad du säger, så du till slut kan komma och ta igen lillen, därest du får ha hälsan."

Hustrun räckte stornöjd ut handen mot Ante, med hälsande, bekräftande handslag.

"Bädda åt pojken i norra öfversängen", sade mannen. "Han syns vara ren och snygg, fast han kom från landsvägen."

Ja, nog visste Per-Erik, att han var "ren och snygg". Det var bara måndag ännu, och han hade sista lördagstvagningen, denna gång åtföljd af trång, näsklämmande skjorta, i alltför friskt minne.

Anna-Lisa får ligga där hon å', sade Brita-Dea. Hennes anlete lyste af belåtenhet och hon pratade med barnen, som om de varit gamla bekanta.

Pigan, som kom in med kvällsmjölken skummande i en stor blåmålad bytta, stannade vid dörren som förstenad. När hon gick ut för att stilla korna och mjölka dem, var där tyst i gården, tyst som när döden tagit, och står hotande att taga ännu mer. Och nu -- glada, jollrande barnröster, slammer af skedar och fat, som diskades. Framför spisen en liten stinta med lockigt hår, som sydde röda rosor på en tummvante. En pojke, som spantade stickor och sopade spiselhällen, sedan han lagt mera ved på härden. Mor Brita-Dea själf vid spinnrocken igen.

"Jämmerligen heller, så behändigt här är", sade Stina. Hon öppnade dörren till ett stort skåp, där tomma, rena mjölktråg voro inskjutna i slåar öfver hvarandra. Så satte hon sil öfver trågen ett efter annat, och hällde med skopa i den varma mjölken.

Den stora katten, som satt och glodde från skåpbänken, fick också en skvätt i sitt fat invid vattentunnan vid dörren.

Stina försåg sig med smör, bröd och kallnad gröt från skänkskåpet. Se'n drog äfven hon fram spinnrocken och snurrade på så att hjulet blef som ett moln, medan lingarnet, fint som silke, ökades på rullen.

"Du får gå med pojkarna här till drängstugan", sade matmodern omsider. "Se efter att dom får örngottskudde och en snygg fårskinnsfäll. Stintorna och Per-Erik får ligga här i öfversängen. Vill du si hur lugnt lill'Kalle sof, först?"

Matmodern och Stina gingo på tå in i lill'kammaren. Stina såg obegripligt belåten ut, när hon kom ut därifrån. Hon gick fram och tog Anna-Lisa i handen.

"Välkommen till oss, stinta, -- och du å', lill'dräng. Vi ska nog bli govänner, det känne ja' på mej."

_________________________________________________________________

FEMTONDE KAPITLET. DET SPÖKAR PÅ ISEN.

"Hu häller, det är rent som om vi vore ensam på hela jorden"", sade Maglena och drog den lilla hemväfda schal hon fått af mor Brita-Dea bättre om sig.

"Ja, nog är de sant, men de ska bli mindre grufsamt te komma in i gårdarna, när vi int är så många", tillfogade Ante.

"När jag stanna ute hos Gullspira, där de int finns någe' lider te binda 'na i, så blir ni bara två, och de är väl ingenting te grufva för."

"Ingenting", upprepade Maglena. "Jag kom jämt i håg småstinterna -- och Märta-Greta, när hon sa 'tinnenin' i ställe för 'ingenting'. Hon satt lill'hufve' på sne och titta opp med ögona och skulle låtsas vara så bedröfvad."

"Ja, hon var nog de å flera gånger, då hon frös, lill'stackarn, och var hungrig och ville till mor", sade Ante eftertänksamt.

"Mor skulle nog vara nöjd, tänk jag, som det är stäldt för småstinterna nu", tillade han.

"Nog är hon de, må du tro. De var väl hon som fick komma hit till jorden lite grand, som en ängel och tala i folke, bå jägmästarns och Carl Nil'ses att ta barna."

"Ja, nog ha dom det bra nu, för int skulle dom tycka att de vore någe behändigt te gå här på isen och ränna åt alla håll med fötterna, så en kan klyfva sej midt itu", sade Månke bistert.

Sanningen att säga saknade han Per-Erik ohyggligt, om han också tyckte sig kunna undvara Anna-Lisa. Det var inte utan att i hans saknad blandade sig ett grand medlidande med brodern, som nu ensam och försvarslös, blef den, som Anna-Lisa skulle ryka på med såpa och vatten. Månke hade deltagande framhållit denna synpunkt för Per-Erik, som dock med något af mod och förhoppning i rösten försäkrat, att det inte skulle bli fullt så "huskigt" ändå. Lill'Kalle tog ju opp sig, försäkrade Per-Erik, "och må tro så rik bondson han än var, så kunde en nog tänka, att han skulle måtta bli både kammad och tvättad, nu till, när de fått en så'n som Anna-Lisa till gårds."